av Adde

..

Adde
tors, 2009-12-31 - 11:05

Under tiden på behandlingen så finns det vissa rutiner och bestämmelser som måste följas och den absolut viktigaste, och som jag definitivt inte fattade då, var att man inte får ha kontakt med omvärlden. Tom radio och tv är/var ransonerade.

Det finns naturligtvis en tanke bakom det och det gick upp för mig när jag kom hem : För att kunna acceptera vem jag är och för att få lugn och ro i mitt tillfrisknande måste, verkligen måste, jag ägna tid åt mig själv. Fullkomligt frossa i mitt egna mående och lära mig att varva ner från 100 kilometer/timme till knappt styrfart. Jag är tvungen att vända blickarna inåt och studera mig själv, det finns helt enkelt inte utrymme för någon eller något annat. Mitt eget själsliv behöver all uppmärksamhet. Därför rekommenderas att behålla byxorna på hela första året och inte ingå i några som helst nya relationer. Jag är tvungen att skapa en normal relation med mig själv först. När jag efter några år hade en stabil nykterhet och en grund i min självkänsla kände jag att jag hade en möjlighet att hjälpa andra. Jag är fortfarande tvungen att sätta gränser och sätta princip före person för jag vill på villkorsvis inte dras in i något som gör att jag riskerar min nykterhet. Jag har varit tvingad att bli en superegoist och tänka på min egen nykterhet före allting annat.

Det är helt livsavgörande för mig.

Idag är det mest jobbiga jag kan uppleva då jag ser, hör eller läser människors ifrågasättande och självömkan för jag har (tyvärr kanske) fått förmågan att läsa mella raderna vad som är på gång. Det är ju en sanning att folk runt alkoholisten märker att ett återfall är på väg långt före alkoholisten själv. I det stadiet är det närapå omöjligt att nå fram för alkoholisten har redan (undermedvetet?) bestämt sig för att dricka.

Jag kommer så väl ihåg när jag upplevde detta första gången. Det var efter ett telefonsamtal med en alkoholistkollega, vi har haft många kontakter innan, som när jag la på luren hade en oerhörd olustkänsla som jag inte blev av med. Det var något han hade sagt som jag inte kunde sätta fingret på och som gjorde mig väldigt orolig. Efter någon vecka fick jag höra att han tagit återfall och mina tankar löpte amok. Kunde jag ha förhindrat det ? Nej ! Jag visste (hade inte lärt mig) inte då vad som komma skulle. Det tog ett tag innan jag kom på vad som gjorde mig så orolig och det var att i en mening han sa så kom det en sådan där klassisk undanflykt som vi är mästare på. En undanflykt som egentligen var onödig i sammanhanget men ändå användes. Mentalt hade han redan gått i försvar för det som var på väg.

Det är oerhört frustrerande och ibland ledsamt att stå bredvid och inte kunna påverka.

För mig har det varit av en avgörande betydelse att jag lärt mig att lyssna på dem som gått före mig och ta till mig av deras kunskap. Många är de gånger när jag fattat Nada av vad de sagt MEN jag har sparat deras ord i hjärtat för jag har lärt mig att när jag är mogen att förstå så kan jag använda den kunskapen jag sparat så ömt. Ibland behöver jag inte förstå allt, bara göra som de säger åt mig, och ha tillit till deras erfarenhet, så blir det så bra, så bra.

Öppet sinnelag, ödmjukhet och inse att jag av en anledning har 2 öron och bara en mun.

Ha ett Gott Slut och ett Gott Nytt År alla på forumet och till er som ännu inte har skrivit er berättelse än !!

Mie
sön, 2010-01-03 - 15:28

Spotify.... där finns nästan allt.

Helt gratis.
Tyvärr måste man ha en "invite" för gratisveriationen.
Men... man kan ställa sig i kö för en på deras sida tror jag.

Det finns galet mkt bra musik där ute. Många guldkorn.
Vill gärna dela det med er på forumet.

Kram från Mie...

Mie
sön, 2010-01-10 - 12:44

Hej Adde...

Känner tårarna bränna när jag läser din enkla fråga, har på senare tid inte tillåtit mej att känna.
Har inte svarat ärligt när folk har frågat.
Allt är bra... borde ju vara det, eller hur?

Det som hänt nu är att min stora son... snart 14, har fått utegångsförbud efter kl 21.00. Vardag som helg.

Jag är så rädd för samhällets stora forskande öga.

Han ville en kväll stanna hos en kompis & titta på film... men det gjorde dom ju inte... han & polarna hade tagit raketer hos en av kompisarna & gått ut & ställt sig vid en gångbro & skjutit raketer över bilarna.

Jag försökte nå honom under kvällen men hans telefon hade frusit.
När jag var påväg ut för att leta så ringer polisen hem till oss.
Säger att jag har din son här, vad vill du att vi gör med honom?
Dom kommer undan med en varning vi anmäler inte det här...

Anmälan....

Mie
sön, 2010-01-10 - 12:55

anmälan...
anmälan...
anmälan...
anmälan...

fan fan fan... vad händer om det blir anmälan...

Han har inte råd att göra tonårsmisstag pga sin pappa. tyvärr, vi finns redan i soc:s register.

Jag känner den där välbekanta illamåendet inom mej... ångesten...
Känner att vi har ögonen på oss, jag som förälder måste överbevisa att allt är sunt & bra här.

Vi pratar länge när han kommer hem, om att han inte får ljuga, sanningen kommer alltid fram förr el senare.
Plus att han måste tänka först & handla sen inte tvärt om.
För blir det en anmälan så kan det ju mkt väl bli så att det blir utredningar hit & dit, om vi har otur så kanske soc bedömmer att jag inte kan hantera situationen & han måste flytta till fosterhem.

Han är 14 år snart & kommer inte att kunna göra misstag... för dom har redan hans pappa gjort.

Gör så ont i mej, att vi aldrig kan slappna av på riktigt.
Jag ser mej om över axeln hela tiden, är på min vakt.

Försöker att förklara & prata,prata,prata....

Bara att inse... vi har inte samma förutsättningar, vi har inte noll på kontot...det är redan mer än halvfullt.
För barnens pappa är missbrukare av alkohol & droger...

Mie...

Mie
sön, 2010-01-10 - 13:17

Bäst jag häver ur mej ordentigt...

Var på kalas hos barnens ena kusin ( på deras pappas sida)

Pappa kom inte... gick inte att nå per tel, farfar kom... körde , så han var ju nykter.
Hans händer darrade & skakade... han åkte efter någon tim.
Abstinensen var nog för stor.

Det finns en del som ligger i mitt undermedvetna.
Gnager.

Samtidigt som jag lägger över deras beteende i deras egna händer, gör det ju fortfarande ont att se.
Det gör ont att inse att barnen har så mkt alkoholgener.
Visst... arv & miljö... nu är miljön borttagen... men arvet återstår.

Pratar väldigt mycket om det särskilt med min snart 14-årige son.
I hans ålder hade hans pappa redan alkoholdebuterat.

Min minsta har beslutat att han vill börja på Trappan igen...

Inser att det finns saker som bubblar under ytan trots att vi tycker att vi jobbar med det.
Jag tycker att jag har hittat ett inre lugn.
Tycker att jag har accepterat.
Tills det kommer någonting som rör runt i mitt inre.
Vänder upp & ned på tankar & känslor.

Rädsla, det finns en enorm rädsla...

Fortf efter så lång tid (flyttade för 1½ år sen)... finns det en rädsla.
En rädsla över vad som kommer att hända om saker i livet inte går åt rätt håll... el om saker missuppfattas av fel personer.

Kommer jag att få leva med den här rädslan hela livet?

Små saker blir väldigt stora, svåra att hantera.
Konstigt... för jag känner mej så mycket starkare & klokare.

Kram Mie.

Adde
sön, 2010-01-10 - 15:43

Det är vid sådana här tillfällen jag saknar ögonkontakten.
Och det är svårt att sätta princip före person men ibland är det skönt att skippa mina regler och verkligen känna för en annans livssituation och känna att det är möjligt att bry sig via cyberrymden.

Jag tror också att jag har jobbat med mitt inre men det händer fortfarande att det kommer upp gammalt skit som jag förträngt. Jag har inte en susning vad jag har stoppat undan i min hjärna men uppenbarligen finns det gömmor kvar. Jag känner en familjeterapeut som har den där sällsynta förmågan att ställa de där frågorna som jag absolut inte vill ha men som gör så gott att prata om. Jag saknar henne ibland !

I vår kommun finns det närpoliser med uppgift att hålla kontakt med ungdomar och jag vet att de ställer upp med lite info på vänskaplig nivå för föräldrar och barn. Något för dig och barnen ? Alltså köra raka ärliga frågor och svar enligt vårt lilla tema prata, prata, prata.

"Ful"tänk : Har du kontaktat polisen på egen hand, och dokumenterat det, så har du försprång OM det händer att tant från soc får för sig att agera. Visar att du försökt att stämma i bäcken och göra vad du kan.

Har du inte kollat intresset för din äldsta att vara med på sommarläger hos Maskrosbarn ?

Rädslan finns alltid där. Vilken tröst,va'?! Jag tror att vi som har levt ett utsatt liv är mer mottagliga för den än andra som har ett "normalt" liv men jag tror också att vi har lärt oss att hantera den på ett mer förståndigt sätt än de som plötsligt blir utsatta för den. Jag har fått för mig att vi många gånger ser rädslan som en partner som hjälper oss till förnuftiga beslut istället för att rusa virrigt omkring. Vi samarbetar med rädslan. Och det ligger definitivt något i uttrycket att gå emot sina rädslor.

Proportioner ändras när vi växer, vi blir starkare & klokare med åren, vi kan handskas med problemen på ett annat sätt, vi blir mer och mer lik myrorna som kan bära många gånger sin egen vikt men proportionerna är helt annorlunda nu.

Unna dig lite Thaimassage, Mie, och njut av vilan och sinnesron den skänker !! Du är värd det !

Mie
mån, 2010-01-11 - 23:52

Adde...

Tack för din cyberomtanke.
Dina ord gör skillnad.

Närpolis, maskrosbarn & rädsla...

Polis...tror han fick sig en riktig näsbränna av att träffa farbror polisen.
Kommer det här på ngt sätt att upprepas el att jag känner oro ska jag göra som du föreslår, ta kontakt med närpolisen själv.

Maskrosbarn... vore ju kanon om han var öppen för det, fick släpa honom till Trappan. Han vet att möjligheten finns men jag kan inte tvinga honom.

Rädslan... som du säger så är den en del av livet för alla människor.
Att ha upplevt rädsla på nära håll gör att jag är på min vakt, håller distans & avstånd.
Samtidigt som jag måste acceptera.
Bara vara i rädslan, trots att den håller ett järngrepp om mej.
Släppa taget.
Låta det passera...

Du har funnits här sen första dagen jag hittade hit till forumet.
Orden är viktiga & kloka.
Även om ögonkontakt inte är möjlig finns känslan där.
Du ser mej.
Tack.

Victoria...

Tack, dina ord värmer.

Många kramar från Mie...

Mie
tis, 2010-01-12 - 00:26

Fenix...

Inte alltid lätt att veta vad som är rätt när kaoset tränger sig på.
Hänger som ett trassligt nystan ut trådar med olika val & vägar, jag drar i en tåt & inser att den inte leder ngnstans. Knutar överallt som inte går att lösa upp...
El gör dom det?
Om jag anstränger mej?
Kanske om jag släpper taget?

Tankarna virar in sig i nystanet när jag försöker förstå.
Ser att en knut har släppt sitt grepp.
Tråden börjar räta ut sig & valen lättare att välja.
Vilken färg har ditt nystan,
Mitt är rött...

Kram från Mie.