igen

Som för så många andra här. Jag har varit rädd många gånger tidigare efter dessa "race", men den här gången är jag riktigt, riktigt rädd. Detta eftersom jag inte lär mig från mina tidigare erfarenheter. Som många av er redan erfarit blir det ju också värre och värre för varje "race" (eller för varje abstinensperiod efter "racen"). Jag har alltid lyckats sluta när jag sagt till mig själv på skarpen. Min önskan har då alltid varit det senaste åren att uppnå nykterhet. Har gått på AA som metod för att lyckas. Jag bor på landsbygden och AA mötena som låg på acceptabelt avstånd har nu upphört. Jag har nu bestämt mig för att prova här. Sitter inne på trådarna för att hantera ångest och abstinens nu. (dag 3) Eftersom detta inte är på långa vägar första gången vet jag att anledningen till att jag säger att jag vill uppnå nykterhet inte beror på ångesten eller abstinensen. Jag avslutar med en fråga: Finns någon här som använt forumet som enda "behandling" och lyckats hitta till en stabil nykterhet? Eller någon som kan dela med sig av forumets betydelse, kanske kombinerat med andra metoder?

Sorry inte riktigt förstått tekniken här. I texten ovan ska stå "senaste decenniet" inte "året". Vilket ju naturligtvis gör skillnad.

Ok, taack för svar och tips. Tror också det är bra att skriva för mig här. Lite som på AA mötena. Har också varit inne på det vidare livet och det är sant att man får många råd och tips av folk där som kommit längre. Men tänkte jag skulle börja där jag befinner mig nu. Alltså verkligen i början.

Tack. Ja de gånger jag lyckats hålla upp är det en dag i taget jag använder. Men som alla andra är det den där avslappningen (som ju blir större och större ju längre tid nykterheten håller i sig som ställer till det samt triggers och när rutinen slås ut av resor i jobbet och oförutsedda händelser) Jag har också erfarit att delande med de som vet vad detta handlar om (alltså inte de med teorier) kommer att vara avgörande för mig. Jag försöker komma in här och kolla och se var jag hittar alla de du nämnt.

Tack. Jag vilar lite nu och återkommer senare. Tog kraft att förstå hur jag skulle navigera här på forumet. Men känner att det känns skönt att ha hittat en plats dit jag kan vända mig för att prata och lyssna, även om det sker i textform. Känns bra att jag skrivit in mig på forum, program och kalender. Nu har jag något konkret att luta mig mot. En plats som alltid finns. En trygghet.

Tack Torn. Ja den 100% övertygelsen har jag. Har också gått på AA tidigare och haft övertygelsen tidigare. Det som hänt de andra gångerna är det som väldigt många här känner igen sig i. Den där avslappningen. När man tror att det är lugnt. Jag njuter ganska snabbt och okomplicerat av nykterheten efter jag slutat och "vet" att jag vill leva så. Sen händer det som antagligen är anledningen till att vi är här. Sjukdomen vinner eftersom jag inte är nog uppmärksam, inte allert nog, eller för att jag inte gjort det djupare "jobbet".

Tack Lillek. Det är överväldigande. Samtidigt skönt att det finns.

Ok. Morgon dag 4. En natt helt badande i svett. Som en sten mot madrassen. Mardrömmar och scener från senaste racet. Jag har ju varit med om det förut så många gånger. De här olika etapperna i abstinensen. Försöker vara saklig här, men egentligen liknar det mer en surrealistisk mardröm. Det här är ju beviset att vi har och göra med djävulen. För om man är med om den här typen av upplevelser gällande något annat än alkohol skulle man aldrig, aldrig gå dit igen. Man skulle helt enkelt säga: Nej, till den platsen kommer jag aldrig återvända, det var det absolut värsta jag varit med om. Och nu känner jag också den där överväldigande rädslan över allt arbete som ligger framför. Att arbetet inte ens börjat. Det riktiga arbetet. Så dag för dag. Jag är sjuk och så är det. Har verkligen den där känslan av att vilja be till gud och be om NÅD.

Behöver bara vila. Det vore det som skulle hjälpa mig bäst nu. Andas. Men är frilans, så att sjukskriva sig finns inte. Måste trots det här tillståndet ända upprätthålla ett minimum av aktivitet för att inte också mitt yrkesliv senare ska bli oöverstigligt. Har bestämt mig för att skriva här så fort jag känner behovet för det. Som en ventil (när tid finnes)

@Kennie Tack Kennie. Ja det är intressant hela mekanismen. För min del vet jag att det är kopplat till oro. Jag vet att om jag kan förutse saker en längre tid framåt i mitt liv är det betydligt lättare att lugnt och stilla säga nej. När jag ser tillbaka på min historik ser jag klart och tydligt att det är när mina rutiner och min dagliga trygghet hotas som det triggar ett behov att dricka. Jag flyr helt enkelt de rädslor jag då känner. Jag vet såklart intellektuellt att det inte hjälper, snarare tvärtom såklart. Detta är saker jag tänkt på mycket. Till saken hör tyvärr att jag har jobb som innebär osäkerhet, oförutsägbarhet och stress. Jag älskar mitt jobb. Så här har vi en paradox. Ska titta närmare på det där med medicinsk hjälp. Det kanske är en lösning. Så tack för ditt inlägg.

Vaknar efter ihållande men skräckfylld sömn. Maran. Vaknar av scener som staplas på varandra från alla åren av drickande. Hemska scener. Skulden och skammen väcker mig. Jag drömmer alltså helt realistiskt. Det jag drömmer är exakt det som faktiskt har hänt. Det jag drömmer är scener mitt medvetna har förnekat. Självhat fyller hela mig. Det är dag 5 nu. Tänker på det här med dagar. Vet inte om jag vill fortsätta räkna dem. Jag vill ha ett nyktert liv. På riktigt. Skit samma exakt hur många dagar sedan jag slutade dricka. Så hårt slog klubban den här gången. För mig räcker det nog med att komma ihåg att jag slutade någon gång under andra halvan av september 2021. Jag är fylld av övertygelsen att jag vill leva nyktert. Den kommer inifrån från djupet. Jag är också uppfylld av rädslan för om jag klarar kampen mot den där smarta djävulen senare fram, när jag levt nyktert ett par månader. Jag har ju gjort det massor av gånger. Sedan PANG, så är jag helt plötsligt inne i helvete igen. Den rädslan är min största. En dag i taget. Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag varit alkoholist nästan hela mitt liv. Sedan har jag lyckats styra upp månadsvis. Någon gång årsvis. Skitsamma egentligen vad termen är, men den som kommer till mig är periodare. Det kommer alltså i sjok. Måste ta en dag i taget nu. Annars blir det övermäktigt. En dag i taget. Också styrka till alla er andra här inne som delar den här kampen i era liv. Har fortfarande inte riktigt förstått logiken i hur forumet fungerar, men det får komma allt eftersom. Kramar.

@Se klart Tack. Det hjälper också att veta att man inte är ensam i det här.

@Se klart Tack. Det hjälper också att veta att man inte är ensam i det här.

Jag förstår att jag måste bygga om fundamenten. Jag har inte helt tappat bort den jag egentligen är. De nyktra perioderna har påmint mig om den personen. Så jag känner den personen inne i mig. Den är konkret. Nu vill jag BLI den personen. Jag vill bli den nyktra personen. Jag vill att det ska vara min identitet. Min identitet är inte den som skrävlar, vet bäst, som sitter i timmar och tror jag älskar människorna på krogen bara för att vi sitter där i alkoholgemenskapen. Eller den som är otrogen, eller den som är irriterad för ingenting etc. Den personen är inte jag.
Jag vill bli jag.

@majken_r Den finns :) men den behöver veta att den bestämmer också. Att det inte är den där "andra" personen som styr skutan. Nu ska jag ta tag i det här och ta den hjälp som krävs. Dessutom tänker jag identifiera mig med det som verkligen är jag. Och inget annat. Lätt och svårt på samma gång.

Godmorgon. Dag 6 börjar. Sov bättre i natt. Fortfarande mardrömmar, men mindre intensitet i dem. Kvällen igår var seg. Den där känslan av att ha svårt att bara VARA. Tittade på tv. Inget sug överhuvudtaget. Så är det alltid för mig i de här abstinens perioderna. Är det någon som känner igen sig i det här? Att den första tiden är helt utan sug. Kroppen och psyket återgår till det rena och man känner sig bättre och bättre. Det lunkar på. Man känner att man klarar konflikter, svårigheter och annat besvärligt betydligt bättre. Man VET att man är lyckligare så. Återigen, det som skrämmer mig är det som kommer sedan. När det helt plötsligt dyker upp en situation där man tillåter sig. Ok, dag för dag. Allt blir bra.

Godmorgon alla som kämpar. Dag 7. Måndag. Sov bättre. Utvecklingen håller sig till schemat, mönstret. Ju fler dagar som går desto bättre sömn. Även om vi ännu inte på långa vägar pratar om "normal" sömn. Soffläge igår och titta på TV tills jag inte orkade hålla ögonen öppna. Jag tittar alltid på "skitprogram". Inte för att jag inte uppskattar intressanta och mer djuplodande program, utan för att skitprogrammen är vad mitt tillstånd mäktar med. Att inte behöva tänka. Tv:n blir som något att hålla sig i. Inte mer. Jag tänker på er alla härinne som håller på med mer eller mindre exakt samma sak som jag själv. Hur jag önskar er styrka och kraft. Har ett läge nu med jobb och liv där jag tyvärr inte har möjlighet att sätta nykterheten främst. Men jag ska fixa det iallafall. Jag tänker på hur jag skulle vilja ägna dagarna och mitt livs upplägg åt att bli nykter. Men hur många människor har den lyxen. Eftersom jag är frilans har aldrig helgerna varit något avvikande för mig. Drickandet kunde ske måndag, torsdag, lördag. Ingen skillnad. Jag gillar inte ens helger speciellt. Hursomhelst. @majsan_nu har så rätt när du säger det där med att passa på att njuta när allt känns ok. Det ska bli mitt motto idag. Ta vara på glimtarna och guld som dyker upp under dagen. En solreflex på en vägg eller vad som helst. Om ett par dagar kommer jobbet in i en lite lugnare period. Då ska jag läsa mer härinne. Det hjälper mig oerhört att "höra" er berätta. Kram till alla.

@majsan_nu Kram till dig också. Jag brukar djupandas. Låter som ett banalt tips, men ibland är det enkla bra. Måste dock känna mig trött på riktigt innan. Annars fungerar det inte.

@majken_r Jag vet ju såklart inte. Men för mig låter det som om du innerst inne har insett att "lite" inte fungerar. Jag brukar också tänka på att jag inte längre njuter av drickat om jag VARJE sekund måste tänka: lite, lite , lite. Det blir som ett fängelse. Det är väl det som skiljer mig från de som tar ett glas och sen är det bra med det. De tänker inte: lite, lite, lite varje sekund. De bara njuter av smaken och den lilla buzzen som drickat gör. Sen är det liksom bra med det. Jag är inte bland dem. Jag kanske var innan, när jag var yngre. Men inte längre. Tänk på solglimten!!

@majken_r Sov gott du också. Ska försöka sova nu också. Men hjärnan arbetar på högvarv. Så får nog vänta en timme till till innan jag försöker. Jag är också ledsen att "lite" inte fungerar för mig. Men jag har konstaterat det nu: Så här blev det för mig. Sen kan jag analysera fram och tillbaka, åt höger och vänster och upp och ner varför. Men för mig tjänar det inte längre någonting till. Jag vet vad som gäller för mig nu. Alldeles för mycket otrevligt som hänt pga alkoholen. Dessutom ett uselt mående som tagit allt för stor plats. Sov gott. Ny dag i morgon!

@majken_r Försök att släppa det nu. Fortsatt på den vägen som du är övertygad om. Allt fortsätter. Skit i skammen. Sov gott i natt och fortsätt i morgon. Allt gott!

@majsan_nu Det gör absolut ingenting! :)

Dag 9. Igår rastlös, orolig, olustig. Krypande känsla i huvudet. Känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Som om jag inte greppar mig själv. I natt inga mardrömmar men orolig sömn. Nu morgon och svart ute. Nu kommer min skräck- årstid snart, vintern. Ju äldre jag blir, ju värre blir det. Har testat det där med att göra det mysigt och ombonat och att kura in mig. Självklart gör det saker lite bättre, men det tar inte bort det tillstånd jag alltid hamnar i på vintern. Rädsla skulle jag kalla det. Svårt att definiera. Jag läser era trådar och beundrar ert kämpande. Alla olika men samtidigt lika. Nu har jag rest den senaste tiden i jobbet. Inte lätt i det tillstånd jag befinner mig. Samtidigt spelar det ingen roll. Hemma eller på resande fot, jag måste bli och vara nykter oavsett. Det finns ett råd här inne från @andrahalvlek som etsat sig fast och som jag vet kommer att hjälpa mig i uppbyggnaden av mitt nya jag. Det är tanken på "att identifiera mig som någon som inte dricker". Hitta och se stoltheten i det. Det rakryggade i det. Jag har inga problem med att säga att jag slutat dricka. Dessutom vet jag att alla runt om mig sedan länge sett och upplevt att jag druckit alldeles för mycket, så om någon skulle ha någon gliring eller invändning mot min nykterhet går de människorna bort i mitt liv. Då får de sköta sitt utan min närvaro eller mitt deltagande. Jag tänker på er alla och tänker ta den här dagen nu. Sedan nästa. Sedan nästa. Igår kände jag den första riktiga lukten av svårigheterna i den här- Det är inte första gången jag känner den lukten, men det gör det inte lättare. Det är inte suget jag pratar om. För det är inte där för mig alls. Det jag pratar om är mer det där med att lära sig att bara existera. Utan den där för stunden underbart befriande flykten. Ha en fin dag alla!

Tack för tillrop! Det hjälper mig mycket att vara här inne och känna stöd och förståelse. Det var det jag hade hoppats på och det är så det är.

Kväll. Hemma efter resor. Tomhet. Ett ingenting. Inte dåligt, inte bra. På måndag ska jag påbörja programmet här. Sedan nästa vecka ska jag återuppta AA möten. Ikväll packa upp och se på tv tills jag inte kan hålla ögonen öppna. Tänker på er alla. @blenda, hopas du tar dig igenom svackan! Lyssnade på ljudbok under resan: Skål ta mig fan. Bra att lyssna på. Jag kryssar i på ALLT han pratar om i boken. Inte ens idé att börja nyansera. Jag ska fortsätta söka upp den här typen av böcker, poddar etc. Jag ska impregnera mig med sådant med samma frenesi jag impregnerat mig med alkohol genom alla år. För att slå tillbaka fanskapet! Nu TV.

Vaknar tidigt, men uppfylld av nykterheten. I halvt sovande, halvt vaket tillstånd konstaterar jag att jag inte ens har en gnutta ångest. Beror bara på en sak: Att jag inte druckit. Det är klart att jag kommer att drabbas av ångest även som nykter. Det förstår jag. Men nu vaknade jag med den där känslan av att vara på rätt väg. Jag tillåter mig att vara stolt över mig själv. Svart utanför fönstret. Jag tänder upp de "mjuka" lämporna och gör kaffe. Egentligen sov jag för få timmar, men det spelar ingen roll. Jag har inget i blodet och det är bara att jag tar en eftermiddagslur sedan om jag skulle bl för trött. Ha en fin dag alla ni som kämpar. Kram

Lördag morgon. Regn. Blåst. Vaknar efter en god natts sömn. Hemma igen efter jobbresa. Skjuter undan alla måsten och problem. Njuter av en klarare hjärna även om sviterna efter sista abstinensen fortfarande sitter i. På måndag ska jag börja arbeta med programmet här. Allt som ligger framför nu är som ett tomt vitt blad. Upp till mig att fylla det. Som jag önskar. Både rädd och förväntansfull. Försöker närma mig idén om att förändring är möjlig. Förändring på det stora planet. Som att styra om ett stort åbäkigt skepp. Det kommer att ta sin tid. Måste ha tron. Annars kommer det inte att gå. Det slår mig hur abstrakt och ogripbar den här mentala biten är. Hur den riktning man lagt ut för sig själv är hal som en nyfångad fisk. Det är det svåra. Det är så långt från 1+1=2 som man kan komma. Samtidigt är det just så konkret. Jag befinner mig i en konkret situation. Antingen går jag åt det hållet jag önskar. Eller så går jag åt det andra hållet. Valet är alltså svart/vitt. Kram till alla.

@Andrahalvlek Tack. Läste dessa punkter från dig i annan kommentar. Gillar enkelheten i dessa. Speciellt 3:an gillar jag. Alla är ju olika, men den känner jag kan hjälpa mig mycket, som ett fundament.

@majsan_nu Tack. Ja ska bli spännande och nödvändigt att börja programmet. Min plan är också att komplettera med AA snart. Kram

Kväll. Myror i hela kroppen. Svart där utanför fönstret. Jag blir handlingsförlamad i de här situationerna. Ser nån skit på Netflix. Det är en flykt det också även om den är att föredra framför alkoholflykten såklart. Riktigt låg ikväll. Låg, inte deprimerad. Mer seg och låg och så fri från livslust. Som ett neutralt streck. Platt. Tänker fly in i sömnen. Den bästa drog som finns. Om jag lyckas somna vill säga. Jag tänker att jag måste börja träna igen för att få fart på endorfinet. Något måste ske för att ta mig ur det här tillståndet, för det är så förödande. Det förlamar. Jag får hoppas på sömnen och sedan komma igång med träningen. Måste ha tålamod nu. Jag har inget sug. Jag känner med hela min hjärna och kropp att alkoholen bara skulle göra allt värre. Så den faran är inte överhängande. Däremot måste jag hitta andra vägar att hantera de här tillstånden. Har inte hittat de vägarna ännu. Kram alla!

Morgon. Nu kaffe efter träning. Blev ett väldigt lugnt pass. Bara för att få igång kroppen. Den har utsatts för lite slitningar med drickat, så måste mjukstarta den så att inget går sönder. Sen ökar jag successivt allt eftersom. Självklart mår jag jättebra av träningen. Det VET jag ju. Det är mycket jag VET. Intellektuellt. Jag VET också hur farlig alkoholen är och hur den är slug och hur jag ska avstå och att det innebär jobb mentalt att sluta och att jag mår 100% bättra av att aldrig lyfta glaset. Jag VET att mitt liv skulle lyfta om jag styrde om skutan mot att bli "en person som inte dricker". Intellektuellt VET jag allt det där. Har dessutom vetat ett bra tag nu. Det är det djupare jag måste åt. Jag måste bortom det intellektuella VETANDET. Jag måste nå ner i de nervigaste lagren. Jag måste se vad det är som slår ut hela min intellektuella kapacitet? Ok, säger någon: Det är alkoholen i sig som slår ut den kapaciteten. Stämmer antagligen. Kanske inte ens idé att söka sig ner till de där djupare skikten då? Kanske bara att torrt konstatera att jag ska avstå. Lite som ett cancer besked. Eat it! Ta in fakta. Skit samma min uppväxt, psykologiskt mönster som impuls kontroll eller ej, längtan efter samhörighet, sorg och rädsla för allas vår existentiella ensamhet etc etc. Oavsett allt det där: Jag kan inte dricka. Jag har inget sug nu alls. Det är kanske en av mina fällor det här: Ifrågasättandet. Tvivlet. Upproret i mig. Det som alltid kan ställa en fråga till. Lusten till att utmana det vedertagna. Kom igen livet! Utmana mig! Kanske är det så enkelt att jag har j-gt svårt att ta det här nederlaget? Att jag har svårt att erkänna min svaghet. För exakt så är det ju. Jag är maktlös inför alkoholen. Den är starkare än jag om jag intar den. Däremot är jag strakare än alkoholen om jag avstår. Det här skrev jag på 30 sekunder. Ursäkta anslaget. Antar att jag måste få ut saker ur systemet. Kram till alla!

@trött_och_less_72 Har nu läst lite på din tråd och jag känner också igen mig i vad du skriver/varit med om. Det är svårt när det sitter så djupt. En vana från tidiga tonår som byggts på och byggts på. Krävs en del arbete för att ta sig ur det strypgreppet. Men om man gör matematiken har vi inte något val. Det är torra fakta. Kämpa på!

@Tackohej Jag tänker att till slut måste jag (vi) väl ändå få nog. Jag tänker att efter tillräckligt många sådana där satans återfall måste jag väl för bövelen kapitulera. Att det det nöts ner till benpipan till slut. Jag menar om jag verkligen är ärlig mot mig själv och tittar på den skit alkoholen gett mig är min situation inte ens i närheten av förhandlingsbar. Synd att det blev så. Men så är det. Om jag har lite självdistans kan jag nästan skratta åt det faktiskt. Alla lögner inför mig själv. Alla förnekanden. Herregud. En sak är säker: Jag behöver inte ett enda bevis till för att jag ska förstå var jag faktiskt befinner mig i min relation till alkoholen. Min relation till alkohol är att vi inte ska ses mer överhuvudtaget. Tack o hej som du säger! Så nu är det "bara" att gå en ny väg. Tänker på perspektiv här. Då tänker jag att jag också kan se på den här nya vägen som en spännande och intressant utmaning. En utmaning som i slutändan faktiskt berikar mitt liv och gör att min kunskap om livets olika schatteringar faktiskt ökar. Att jag blir visare. Att jag blir någon med erfarenhet på flera plan när det gäller den här existensen. Erfarenheten och djuplodande kunskap om hedonistiskt leverne har jag redan. Partyn, eufori, gränslöshet, galenskap, utlevelse och existentiell upplösning, allt det där känner jag mer än väl. Bra. Då är det dags att söka sig till nya områden när det gäller vad det är att vara människa. Ser jag på det på det sättet blir det inte lika torrt och tungt. Då blir det mer att den nya vägen kommer att vidga min erfarenhet av det här livet. Att livet öppnar upp i stället för att det sluter sig som det skulle gjort om jag skulle fortsätta dricka. Sorry om jag låter förnumstig, men känner att det hjälper att kasta mig över tangenterna och formulera mig. Kram!

@Andrahalvlek Tack för tips! Ja, stressen är en själpare. Men inte lätt att lägga om sådant som har med ekonomi att göra. Den måste gå ihop också. Just nu kan omöjligt ändra för mycket på det. Har helt enkelt inte den ekonomin. Men den övriga livsstilen har jag kompetens att fixa. Ta hand om kroppen, sova, äta bra osv. Det måste in ett mått disciplin för mig i den här ekvationen. Och att vara noggrann med det organisatoriska. Göra plan. Hålla sig till plan. Kram

Morgon och kaffe. Skönt att forumet finns. Håller mig påmind. Det är antagligen viktigare än jag förstår. Känns som om det blir som ett ramverk. De andra gångerna har jag inte varit med i forumet. Nu blir det något att hålla i, så jag inte flyter ut till total abstraktion. Läser många trådar där igenkänningen är fullständig. Som jag skrivit tidigare släppte jag det där med att räkna exakt antal dagar. Vid snabbt överslag borde det dock vara två veckor idag. Idag ser jag fem emot en kreativ dag på jobbet och förhoppningsvis gör det att jag kan släppa tankarna på den här processen ett par timmar och "leva" för en kort stund utan att ha den här uppgiften/frågan på axeln varje sekund. Det vore befriande. Jag önskar alla en fin dag och vill också påminna mig själv och er att vi alla vet varför vi är här. Jag menar det finns en avgörande anledning till det. Det brukar hjälpa mig med den påminnelsen. Kram

En sak till. Kände i morse en oerhört stark längtan efter det där tillståndet när jag kommit ut på andra sidan. När jag liksom LEVER min nykterhet och inte bara tänker den eller har den som ambition. Tålamod. Tålamod säger jag till mig själv då i i ett ödmjukt tonläge. Kram

@Andrahalvlek Ja, den tar jag med mig! Kram

Tankarna kommer i pytsar nu på morgonen:) Tänker på hur drickandet gett mig både extremt dålig självkänsla och extremt dåligt självförtroende och på det kan jag lägga till ett hav av självförakt, eller självhat kanske är ett mer korrekt ord faktist. Kram

Morgon. Orolig natt. Den första akuta tröttheten har väl släppt. Nu kommer den mer "normala" hjärnans sätt att hantera detta och då finns det såklart ett helt berg av skit att ta itu med. Det är såklart som @Andrahalvlek skrev till mig: Det är en typ av mental abstinens. Återigen påminner jag mig: Tålamod. Har inget sug alls. Har inte haft sedan jag slutade. De tankar som går åt "fel" håll är de som handlar om SEDAN. Mina frågor rör mer hur jag kommer att förhålla mig till detta om ett par månader? Har ju så många gånger fallit efter ett par månader tidigare. Så egentligen har jag inte ännu kommit till punkten där detta beslut verkligen sätts på prov. Jag har den svåraste perioden framför mig. Nu går det i jämförelse lätt. Nu är mitt bränsle den akuta skräcken de närminnen det hårda drickandet gett.
Får då påminna mig om mantrat dag för dag. Inte försöka se får långt fram. Om jag ser för långt fram är det som om jag blir en självuppfyllande profetia. Då ser jag "katastrofen" som ett oundvikligt faktum. Den där nöten vill jag knäcka mentalt. Blir hjälpt av alla er andra och att se hur ni kämpar. Ska njuta av den här dagen nu. Först till gymet och andra träningspasset. Trögt, men precis som att man aldrig ångrar en nykter kväll ångrar man sig aldrig efter ett gymbesök.
Kramar till alla!

@Annabell Ja, vid närmare eftertanke kanske det är både rädda och självgodhet. Parallellt. Eller samtidigt. Tror också det är viktigt nu att fortsätta ta med sig den här första akutfasen och bygga något mer stadigt. Att fortsätta tänka/känna/reflektera kring det här med att identifiera sig som någon som inte dricker. Jag har som ambition att det ska få fäste i både kropp och mentalt. Att det hakar i liksom. Att det inte ska glida undan med tiden. Bara att formulera sig i skrift här är ju ett sätt att få det att fästa. Tror benhårt på att tankarna får bättre fäste om de formuleras "högt" och utanför ens inre tankebanor. Vi jobbar på det! Kram.

Gult, rött och orangt där ute. Vackert. Ännu en orolig natt. Vet inte varför. Mer allmän oro tror jag. Svårt att sätta fingret på det. Känner mig neutral. Det är kanske bra. Tålamod, tålamod. Kram till er alla.

@majsan_nu Tack! Desamma till dig!

BAM! Så kom den då som ett brev på posten. Kände det redan i natt/morse. Den ENORMA tyngden av allt. Det är den riktiga baksmällan som knackar på nu. Den mentala härdsmältan. De där känslorna som kommer när jag inte dövar med något längre. När jag inte har något att fly med. Det går så klart inte att jämföra de olika stadierna, eller det tjänar inget till. Den akuta abstinensfasen är som en skräckfilm. Det här är mer som seg, seg sirap som tynger ner alla tankar och som smetar sig över och i lusten och och energierna. Kanske kan kallas mental utmattning. Jag är inte där ännu, men det här känns för mig som om dörren öppnats för en redig depression. Jag kan inte värja mig. Det är för abstrakt för det. Det är som en kraft som slår. Som en svepande kraft. Den sveper bort tro. Den blåser bort MIN kraft. Måste ta ett steg i taget nu. Det är en sorts grundläggande livsoro. Eller kanske mer korrekt: En stor, stor sorg. Ja, jag tror det bästa ordet är sorg. En sorg som förlamar och trycker ner. Hjälper att skriva här. Orkar inte ens läsa andra trådar idag. Kram alla.

Vill också lägga till att sorgen inte handlar om att jag är mitt i en separationsprocess med alkoholen. Sorgen består mer i hur jag levt mitt liv och hur mitt liv nu är en konsekvens av min relation till alkoholen. Hur jag ser en person i backspegeln som har varit en person många gånger som jag inte vill ha att göra med. Med det konstaterandet följer också många relationer som jag slagits för och investerat i som jag egentligen hade kunnat vara utan. En sorg över var jag lagt fokus i mitt liv helt enkelt. Att göra ogjort går inte. Det är också en sorg. Stort skepp att styra om. Därav trötthet och sorg som sagt.

God afton. Jag tackar för all uppmuntran! Jag sitter still i båten. Intalar mig vikten av tålamod. Imorgon till gymet på morgonen. Nu sova. Kramar.

Grått idag. Sovit ok. Tänker på hur hjärnan hela tiden har den här processen närvarande. Hur den ständigt förhåller sig till det här beslutet. Hur jag i "svaga" stunder försöker vända och vrida på det för att hitta en lättare utväg. Men den utvägen finns inte. När de utvägs tankarna kommer sätter jag på projektionen bakåt i mitt liv och då inser jag torrt att det är kört. Det finns bara en väg som håller. Den vägen är den jag går på nu. Men shit va svårt det är. Inte att avhålla mig. Det går galant. Det är just det där att jag bara har den här vägen att gå på som känns svårt. Den djupare innebörden av "dag för dag" står då konkret och klart framför mig. Nu gymet. Längtar redan till ikväll och att lägga mig nykter i tv soffan och dricka kaffe och sedan att få sova så jag kommer ännu en dag längre frampå den här enda vägen. . Vill längre bort från de gamla vägarna. Vill så långt bort att jag inte ser dem längre. Är riktigt låg och dämpad. Dag för dag och TÅLAMOD. Kram till alla.

Fint med era kommentarer. Vi studsar mot varandra. Tror det är bra för processen.
Jag övar idag :) Försöker ta det lugnt. Försöker förstå att världen inte rasar ihop för att jag bara sitter och andas. Försöker ge oron fingret. Har ätit lunch. Gjort det absolut nödvändigaste på jobbfronten. Det är tyst här. Brukar ofta ha musik på. Inte nu. Helt tyst. Tror att hösten lugnar mig också. Den ställer inga krav. Tränande i morse, så kroppen känns trött och levande på en och samma gång. Nu ska jag prova att sova middag. Bara lägga mig och djupandas och se om sömnen tar mig bort en stund. Det vore fint. Sen ta itu med lite mer jobb. På kvällen tända upp huset och se på TV tills jag blir trött igen. Det låter som en perfekt dag för mig! Sedan vakna utvilad och klar i morgon. Kram på er.

Morgon. Grått väder forfarande. Det stör mig inte. Synkar bra med mitt inre :).
Är inne på en plattå. Inget dramatiskt. Lika grått som vädret. Nedstämd, men inte mer alarmerande än så. Aningens lättirriterad. Dåligt tålamod med detaljer i vardagen. Vill vara ifred. Samtidigt mer eller mindre orkeslös. Den här dagen ska passeras, genomlevas. Det kan jag också tycka är sorgligt. Att jag ser på det så. Att jag befinner mig där mentalt. Att min lust är nere på noll eller under. Orkar inte ens skriva här engagerat känner jag. Har gett mig själv ett ramverk att skriva notering här varje dag. Långt eller kort är oviktigt, men varje dag en notering. För rytmens, rutinens och vanans skull. Varje gång jag skriver här kan det översättas med:
"Också denna dag ska jag vara en människa som är nykter" Kram till alla!

Dagens notering. Har jobbat lite på morgonen. Inte av tvång men av lust. Det är alltid bra. Löven börjar falla av nu överallt. Hösten är stadig. Den går lugnt framåt och kommer att övergå i den där vintern som jag har så svårt för. Tack @miss lyckad för din kommentar. Håller med om det där med två perspektiv parallellt. En dag i taget perspektivet och det lite större perspektivet. Antagligen klokt och "sant". Känner mig märklig. Har ju varit här, i det här läget, ganska många gånger innan. Det är något den här gången som kännas annorlunda. Uttalar detta ödmjukt, medveten om den möjliga naiviteten i uttalandet. Kan inte sätta fingret på det. Kanske beror det på att jag anslutit mig hit. Kanske gör deltagandet här att nya vägar bänds upp i mina envist ingrodda hjärnstigar. Men samtidigt passar jag mig för "känslor"... Hurusom: Det är som om det som tidigare började luta år antydan till förhandling nu klipps av direkt. Bam, så sätts projektorn bakåt på. Den projektorn måste jag vårda. Jag märker att den sätter stopp för det som skulle kunna leda till förhandling. Ska snart ut på resor igen i jobbet. Inte imorgon, men snart. Det är ett litet orosmoln såklart. Men försöker att inte tänka på det, oroa mig för det idag. Får ta det när det kommer. Samtidigt tror jag det kan vara bra att förbereda strategier för det. Där kom de parallella perspektiven in. Jag måste helt enkelt inse att jag inte kan göra de här jobbresorna som jag tidigare gjort dem. Måste få in nya vanor och rutiner runt dem. Också minnas alla arbetsdagar som slutat runt borden eller bardisken och påminna mig om att de kvällarna sällan gett mig något förutom dåligt mående efter. Däremot har de vissa kvällar givit mig något. Tror på att inte förneka detta. Tror på att se på det som det faktiskt är. Tror på att erkänna att vissa av de där euforiska ögonblicken HAR upplevts med alkohol vid de där borden och bardiskarna. Däremot står de få tillfällena inte i proportion till det lidande alkoholen har givit mig. Så i slutändan blir det sorts räkneövning. Räkneövningen kan ju också appliceras på logiken när det gäller hur ens kropp och psyke till slut kommer att reagera av nivån på mitt intag. Finns en krass torr logik i det synsättet. Det kan vara befriande. Det tar en bort från "känslotugget". Ok, nu ska jag ta itu med dagen och jag önskar alla en fin nykter dag!
Kram