Promillebikt

Vem faen är väl alkis för att man dricker ett par flaskor portvin varje helg om man nu har ”lyckan” och orken att ta sig till bolaget var i många år tanken man hade innan man för något år sen kom på den ”ljusa” idén att lära sig att brygga eget billigt vin i dunk som aldrig någonsin hann att hamna på någon flaska. Sen blev det socker och bakjäst förvandlad till 10-procentig mäsk som smaksattes med svartvinbärssaft. Men sådan hobby är inget att hålla på med. För i längden är man då med garanti snart kvalificerad alkis så att man i bästa fall bara skakar i hela kroppen med en mage i ständigt kaos som väl mest skriker på hjälp. Men är huvudet dumt så får ju kroppen lida...

Hur som helst är singel och har alltid haft svårt med folk och har sedan 12-årsåldern aldrig orkat att ingå i något slags större sammanhang. Var en gång avundsjuk på klassmedlemmar, säger så för har aldrig lyckats skaffa eller haft några riktiga nära kompisar liksom. Men minns ändå att man väl så som grabb egentligen ville vara en i gänget och vara med och festa. Det är ett elände och en förbannelse att vara behäftad med inre social ångest och ständig lågintensiv depression.

Hur som helst har haft en massa jobb som bara känts som ett totalt meningslöst tvång för att få nödvändiga stålar för att existera. Förresten att vara född med social fobi och en ständig dystymi är inte att leka med det ska alla veta. Då är det lätt att halka dit på droger som alkohol. Brukar tänka att det väl var tur att man föddes i en småstad utan en massa langare av tyngre droger. Har för övrigt aldrig känt att alkoholberoende i sig varit en sjukdom, utan mer ett symptom på underliggande andra problem och snackat bort och förbi läkares oro för en skadlig överkonsumtion.

Det enda som har givit tröst, tankevila och värme är en rejäl fylla. När man var tolv år så hittade man ett källarförråd där någon hade sitt förråd med hemmagjort blåbärsvin. Minns ännu hur surt och jäkligt det smakade när man första gången drack sig härligt berusad och alla oroliga känslor av hopplöshet, tomhet och inre meningslöshet direkt släppte för en stund, och vem brydde sig ett skit om att man första gångerna spydde som en gris, det var bara en accepterad biverkan. Sedan rätt så snart var det bara alkohol som hade någon betydelse och som det ständigt alltid längtades till.

När grannens vinförråd man hittade var tömt så blev det snattande av folköl var vecka som gällde när det gick mot helg, för det var så himla underbart att få må som en vettig människa ett tag och liksom att bara få ”vara sig själv” och lite skönt avslappnad. Tröttnade sedan som omyndig efter ett tag att ständigt behöva snatta en massa pilsner i var och varannan butik. Men snart var man ändå 18 och kunde köpa så mycket folköl man behövde för att ”må bra”. Tiden tills man var 20 gick som i ultrarapid, men snart så kunde man köpa sig vin och starköl i precis de mängder man behövde.

Testade nog alla bolagets kända märken i allt från brännvin, whiskey och det mesta med högsta procent, men fastnade för portvin och han aldrig ens hem utan drack för det mesta upp pavan på närmaste offentliga toalett. Föräldrarna var lustigt nog faktiskt helnykterister och hatade allt som handlade om minsta procent. Föräldrarna hatade även att man drack folköl. Så man lärde sig snabbt att dricka i smyg i källare eller ute i något skogsparti. Någonstans så var det väl först även en revolt och känsla av frihet liksom. Det var spännande och kul men blev snart till ett slags slentrianmässigt jobbigt tvång. Drack aldrig i veckorna de första tio åren, men tänkte alltid för det mesta på vin och öl och helgen var egentligen allt som man levde för.

Allt rullade på i samma sätt plus att man kanske drack en del öl mitt i veckan och så hölls det på tills man var 34 år och levern väl började få nog av ständig förgiftning och, njurarna började spöka och man sökte en privatläkare som tog en massa prover och konstaterade ett för ens ålder ovanligt högt blodtryck, järninlagring och inflammerad fettlever. Fick då diverse blodtrycksmediciner och väl de vanliga ytliga och traditionella råden om att försöka ta det lite lugnt med alkoholen.

Men vem faen brydde sig då det endast var öl och vin som fick en att må bra så att säga. Inte ens när man med största sannolikhet så tidigt som 24-åring under fyllan väl fick en en mindre blodpropp i skallen efter att berusad under en ansträngande cykeltur i uppförsbacke en morgon vaknade och märkte att man nog delvis förstört synen på det ena ögat som aldrig någonsin tidigare hade konstrat. Från perfekt syn till dimsyn och behov av glasögon borde väl väckt en liksom.

Det att man inte brydde sig speciellt berodde väl då på att man inte riktigt ville förstå vad alkohol ställer till med i kroppen. Men fortsatte ändå med samma slags konsumtionsmönster. Berättade senare för en allmänläkare vid en förnyelse av recept på blodtrycksmedicin om en ständig inre oro och nedstämdhet man haft sen man var barn. Fick då så småningom remiss till öppenpsykiatrin och träffade en psykläkare som skrev ut några svaga piller mot oro och sömnbesvär som fanns att tillgå. Jämfört med en helt vanlig flaska portvin var det som att äta sockerpiller.

Har sedan dess nog testat alla sorters piller mot oro och depression utan framgång mot nämnda problem och ofta suicidtankar som funnits med i bilden långt innan man började med alkohol, som nog faktiskt är den självmedicinering som gjort att man ännu trots allt sitter kvar här i denna trista värld där en fylla ofta har räddat en från att hoppa framför ett tåg eller att någon mörk natt ta sig till något avlägset skogsparti långt bort från stan och med en snara göra slut på skiten liksom.

Har inte sedan man var riktigt ung ändå varit berusat till den milda grad att man inte kunnat ta vara på sig själv eller hamnat i bråk. Blir mest seg och onödigt fånigt känslomässig. Inga minnesluckor eller sånt. Kan lätt dricka en 6 st 50-centiliters starköl på en tio procent under några timmar och det känns mest som futtiga lättöl numera. Men kör inte starksprit då magen inte tål sånt.

Har räknat på medicinarnas snack om godkänd mängd standardglas som väl betyder motsvarande en 7 st. 50 cl 3.5 % folköl med lite drygt 1,2 cl ren alkohol per dag och som helst enligt läkare inte ska intas vid ett och samma tillfälle. För ett par veckor sen då det var en helg blev det väl en hel del öl och vin motsvarande 47 sådana där standardglas, eller rättare sagt en 5,6 dl ren sprit under en fredag och lördag...

Har efter förnyelse av blodtrycksmedicin nyligen fått en nitisk läkare som kollat medicin-journalen tillbaka i tiden och inte gillar kända värden och tidigare läkares bedömning om eventuell onormalt hög alkoholkonsumtion och som vill följa upp en rätt nymodig alkoholmarkör kallat för PEth för att väl kunna plocka av en det sista halmstrået av personlig stolthet som ett körkort ändå innebär fast man inte ägt eller kört bil på över tjugo år numera på grund av en rätt så taskig ekonomi.

Läkare har ju som bekant anmälningsplikt till transsportstyrelsen om läkaren anser att överkonsumtion av alkohol kan hota att vara en riskfaktor för ett säkert framförande av motorfordon vilket man håller med om i sak. Men som sjukskriven patient med dokumenterad psykiatrisk funktionsnedsättning som dystymi eller oftast ständig depression och ätande av med piller mot oro och sömnbesvär så vill väl den nye nitiske doktorn kanske ha en liten fjäder i hatten för att visa framfötterna så som ny på mottagningen kan man tänka. Medicinskt har läkaren ju rätt.

Men när man varit överkonsument av alkohol i över 35 år med kanske bara två vita månader totalt på alla dessa år så vet man numera hur man snackar för att skydda den enda verksamma ”medicin” som funkar mot ens mörka inre tankar, kort sagt så vet man hur man tar sådana där nitiska läkare. De vill väl hjälpa, men de har ju inget att erbjuda mot det psykiatriska måendet.

Vet att man lurar sig själv om man ska vara ärlig och att det egentligen inte ska intas en enda droppe alkohol när kroppen så tydligt på alla sätt säger ifrån med bland annat ett taskigt immunförsvar som föregående två veckor givit märklig urinvägsinfektion och troligen en lättare lunginflammation och feber på allt mellan 39 och 36 grader som pendlat upp och ner senaste två veckorna med ett blodtryck som trots mediciner pendlat mellan nivåer som extremt högt och mycket lågt och en puls på ned mot kring 40 slag i minuten mot normalt på ca 60 liksom. Just nu verkar kroppen ha återhämtat sig skapligt, normal temp och så. Men känner ibland att det nog vore enklast att skita i allt och sluta att ta blodtrycksmedicin och hoppas på en snar naturlig avsvimning och avslutning liksom. Men vill ju inte få stroke och kanske bara bli sittande i rullstol om man har otur.

Kan om det krävs bita ihop och sätta mig över den längtan om den lugna frihethetskänsla som endast alkoholen ger. Har gett nu mig faen på att inte dricka en jävla droppe öl eller vin på ett bra tag för att bevisa att inget är omöjligt, för snart blir man väl kallad till ny provtagning, men med allmän depression och psykiatrisk diagnos så kommer allmänläkaren ingenstans med sina stela och kaxiga metoder.

Man fattar ju att de på vårdcentralen vill stämpla en som missbrukare, men redan om ett dygn har man inte druckit ens en enda lättöl på två veckor, det är en kamp, och mörkret och tomheten växer så sakteliga men säkert, men ingen föraktande läkartyp ska tro att de ska få stämpla en som någon jäkla alkis.
För det går att lyckas med allt om man bara ger sig fan på det.

Livet har alltid känts meningslöst och energinivån har i alla år för det mesta varit så låg att det inte funnits kraft över till att göra annat än det allra mest nödvändiga och någon träning har aldrig känts det minsta lockande, förutom en hel del cykling om somrarna då allt känns så mycket lättare. Psykiatrin har väl försökt, men inte kunnat erbjuda någonting alls egentligen fast man varit helt öppen och vänt ut och in på sig och berättat om hela ens meningslösa livshistoria.

Har som sagt alltid levt i dystymi i varierad styrka av depression och ångest men om kroppen orkar ett tag till så kan man säkert stå ut med att vandra som levande död ett tag till. Har egentligen tröttnat på alkohol och har aldrig druckit för att det är gott, endast för berusning. Brukar läsa här på forumet då och då och har förstått att ni alla kämpar på olika nivåer och är det något man kan dela med sig av så är det väl orden om att alltid försöka göra sitt allra bästa var dag och hålla i och hålla ut samt resa sig upp även om man råkar falla.

Siktar nu på en månad utan öl och vin. Fick en ingivelse att vrida klockan tillbaka och har börjat äta och dricka sånt som man gillade som barn. Kan säga att äppeljuice är bra mycket godare än pilsner. Gick det bra utan alkohol förr, så går det väl bra även nu är en övertygelse som finns. Men att helt ändra livsstil som man förstår verkligen behövs kräver en stark karaktär och otrolig inre motivation som inte är det lättaste att uppbringa när man är grunddeprimerad är då ett som är säkert.

Är normalt inte mycket för att skriva foruminlägg liksom, så det dröjer nog länge, om någonsin att det sker igen känns det som i skrivande stund, men vem vet, hade ju först tänkt att svepa ett sexpack folköl för att få koppla av en liten stund. Men valde nu otroligt nog att skriva lite här på forumet istället, för nog sjutton så ska man väl klara av leva åtminstone två veckor utan alkohol. Hur som helst, man får väl ta små steg i rätt riktning var dag liksom.

Kämpa på allihopa!

Tack för din fina text. Du skriver väldigt bra, har en egen stil, liksom. Förutom att bli av med det fysiska beroendet så tror jag att det är viktigt att hitta annat än som gör än glad. Kanske är skrivande en sån sak gör dig? Det finns ju många skrivande människor som är introverta men som ändå hittar likasinnade, på till exempel skrivkurser, skulle du inte kunna testa det? Och det händer ofta mycket intressant på biblioteken. Angående den där grundoron, den känner jag igen. Har också haft den sen jag var liten. Men sen jag slutade dricka har den blivit lättare att hantera. Du skriver också att allt är lättare på sommaren. Vissa påverkas starkt av ljusbrist, det finns kanske ljusterapi du kunde testa? Jag önskar dig tålamod, och att våga ge livet som nykter en chans, jag tror du har så mycket kvar att både ge och uppleva.

@Flarran rörande inlägg. Jag drivs också av ångest och har haft återkommande depressioner. Jag har blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom men har ett välfungerande liv med mediciner. Jag har också använt alkohol i ångestdämpande syfte men med tiden dräneras serotoninnivåerna av alkoholen och ångesten blir värre. Du är inne på rätt spår med att göra ett uppehåll med alkoholen.

@Flarran Håller med om att du skriver bra, finns en aning humor där också...
Känner igen en del, var kanske tretton, då jag drabbades av social fobi. Blev extremt blyg. Det har verkligen varit ett elände att tampas med. Har begränsat mitt liv. Det jag inte visste då, men vet nu är att man kan lindra och bota den med kbt-terapi. Det går att träna bort.
Om du har någon möjlighet att få sådan terapi, så ta den!
Man kan iof träna bort själv, men det tar tid. Lång tid då knepet är att utsätta sig i lagom mycket, men gång på gång.
För mig tog det nästan hela livet.
Gick även en kurs i att tala inför andra, på ABF, men då var jag redan i 40-årsåldern. Vi var ett gäng lika socialt handikappade som alla det var det mest ångestfyllda man kunde ta sig för. Men jag tror de flesta klarade av det, vi satt ju i samma båt och stöttade varann enormt.
Jag har även gått skrivarkurser och det är faktiskt väldigt roligt och givande. Rekommenderas! Brukar bli många roliga stunder både med texterna och deltagarna. Prova! :)

som alla TYCKTE det var det , ska det vara....
PS Glömde säga att sprit varit även min "stöttepelare". Men nu har jag skippat det helt...
Mår bra och blivit av med det mesta av fobin...

Hej Flarran,
Du skriver så man läser som ett rinnande vatten, men det är vad du skriver om som är det viktiga ändå?
Det tycks ju ändå vara så att det finns lust att leva- alltså inte ”bara” överleva, ta tag i den lusten och håll ut nu.
Och ta tag i all hjälp du kan få, (älskar nitiska läkare) och ta hjälp här.
Skriv och läs, fråga eller berätta.
Det finns hjälp här ute, och precis som Kennie skriver har även jag och många med mig en grundoro från barndomen. Men den går att hantera och att INTE ösa på med alkoholen gör den lugnare.
Så bra att du skrev!

Hej alla kämpar!

Kände att det är viktigt att tacka för alla kloka ord på mitt väl knepiga inlägg. Har med åren lärt att man aldrig får ta något för givet, och att någon tar sig tid och skriver stärkande och upplyftande ord som ni gör här på forumet är inget som man ska negligera om man har ork att skriva lite. Men när det gäller att försöka att sluta med alkohol som varit det enda som man tänkt på och egentligen levt med sedan man var mycket ung då är det inte lätt att bara klippa banden till denna luriga drog som varit det som ofta trots allt har hållit en vid liv, men till en rätt stor kostnad för hälsan.

När man har problem med depression, då är det rätt vanligt att man kan drabbas av olika beroendeproblematik, vilket psykologer kommit fram till förmodligen hos aktuell skribent är en blandning av delprognoser med dystymi i grunden och kanske en anstrykning av bipolärt syndrom, vilket inte är konstigt då man haft oturen att ärva rätt taskiga gener psykologiskt sett av morsan som drabbades av manodepressiv eller bipolär sjukdom när man bara var lite drygt sex år.

Då får man faktiskt lite andra förutsättnningar här i livet kan man då lugnt säga. Fick väl ofta i princip lära mig det mesta om livet själv då morsan sällan orkade att ens följa med en ut ens i någon lekpark som liten. Farsan jobbade hårt inom sjukvården och mor var utbildad inom handels och jobbade i början på ett kontor i en lokal butik, men blev efter att hennes sjukdom bröt ut hemmafru till hundra procent och gjorde väl sitt bästa efter sina svåra förutsättningar.

Så det är kanske inte så konstigt att man fick problem med tillit och oro som sedan växte sig till att man blev en aning allmänt darrig, undvikande och inte passade in riktigt i något sammanhang utan blev en ensamvarg utan riktiga nära vänner. Kan vara öppen och snacka med en eller två helt okända personer samtidigt, är det fler på plats i rummet eller inpå en så tappas fokus på situationen i sig och det känns oroligt innuti kroppen, och finns det då möjlighet att lämna platsen så görs detta, då panikångest med hjärtklappning och sånt där kommer som ett brev på posten som man sade förr. Den lugnande ”medicin” som man då automatiskt sen ofta tagit till har varit alkohol i olika former.

Har genom åren fått psykoanalysera en själv och har nog de senaste åren läst det mesta om psykologi och hur saker och ting inom det området fungerar. För att man som människa ska kunna fungera normalt krävs goda rutiner och ordning och reda, vilket man väl inte fick med sig naturligt så att säga. Visserligen fick man mat och grundomvårdnad, och farsan gjorde även han så gott han kunde hinna med i sammanhanget. Det känns som att man väl fick vara den som höll morsan någorlunda glad och därmed ställde sig själv åt sidan och bet ihop och inte berättade om hur man själv kände och upplevde tillvaron.

Så här i backspegeln kan man väl säga att man i stort på något sätt har fått uppfostra sig själv.
Kan utan tvekan säga att det är rätt mycket man har missat här i livet som väl andra kanske mest har fått med sig automatiskt liksom. Tänker ibland filosofiskt att man nog mest har råkat att få uppleva livets mer negativa sidor om man ska se på tillvaron rent logiskt. Kanske vänder det nu om man orkar hålla i och hålla ut och strukturera upp tillvaron på ett bättre sätt

Minns att farsan var en enkel nykter, viljestark, ordningsam man som hade en pondus som fyllde hela rummet, medan morsan som också var nykterist var mer nedtonad och stod för värme och det mer känslomässiga vilket färgat en till att bli en känslomänniska som väl tänker mer djupt än vad som kanske är riktigt hälsosamt. Minns att skoltiden mest kändes som ett totalt meningslöst tvång som inte gav annat än mest oroskänslor då man var rätt utanför och inte passade in så att säga. Brukade mest sitta tyst och var inte intresserad av annat än att skoldagen skulle ta slut.

Något år efter att man hade slutat skolan sade mor att – Tänk du har lärt dig så mycket sedan du slutade skolan. Farsan brukade säga att Du kan ju allting. Sanningen var väl att man kunde lite om det mesta och inhämtade den kunskap som man behövde för att lösa var situation som dök upp i vardagen. Det här var ju tiden innan internet och så, det blev alltså mycket läsande av diverse mer praktiska böcker på biblioteket för att förstå sammanhang som man inte under skoltiden fått något riktigt grepp om liksom. Man lär så länge man lever heter det ju och man har väl nosat lite på det mesta om världen för att bli någorlunda allmänbildad.

När det gäller överkonsumtion av alkohol för att återvända till ämnet så förstod man först inte varför det var så intressant och gav en sådan lugn och harmonisk känsla utan man bara drack det man kom över för att må skapligt när den lite mer djupa depressionen förmörkade sinnet. På senare år har man ju läst en del på nätet och förstått kemin bakom det hela lite mer om hur den mänskliga hjärnan fungerar angående belöningssystemet och sånt där som dopamin och serotonin med mera. Förstår även varför psykiatrin inte kunnat hjälpa en med det psykiska måendet då man väl har en spretig diagnos som överlappar fler områden än bara ett enda liksom.

Kan säga att det faktiskt ligger en hel del i själva sångtiteln - I morgon är en annan dag, som det sjungs i en känd sång. Musik och även ofta dess lyrik till vissa delar är ett intresse som alltid har funnits, och vissa strofer i låtar har liksom fastnat och är något som man bär med sig. För att bryta ett beroende handlar det ofta om att byta ut ett dåligt sådant mot ett bättre och mindre skadligt. Musik med positiva texter eller instrumental sådan är ett beroende som man kan kosta på sig så länge det är något som lyfter en ur ett djupt mörker och svåra tankar. Men låtar som man kanske associerar med drickande och sånt ska man nog undvika är en känsla som finns.

När man ska försöka att sluta med alkohol ska man såklart undvika att ha starka drycker hemma i kylskåpet. Kan säga att ett sexpack med pilsner nästan stått och skrikit åt en, att är det inte dags för en slurk nu när du har fixat två veckor så fint. Borde kasta bort burkarna om man var smart, men vad skulle det tjäna till, för då går man väl bara och köper ett nytt ändå.

Sådana tankar har funnits idag då det nu imorgon blir början på tredje veckan som man inte smakat en enda droppe alkohol. Något som är personligt världsrekord som inte slagits på över nästan tjugo år sedan. Fick idag faktiskt lov att bita ihop rejält och göra något som man rätt sällan har gjort, nämligen att sätta sig på motionscykeln en tio minuter och trampa ur sig lite negativ energi för att lyckas skingra tankarna.

Kämpa på!

Jag tror det är viktigt att våga tro på att man klarar att sluta dricka. Det går. Minns en föreställning med Jonas Gardell där han gjorde en underbar betraktelse över bibelordet "ta din bädd och gå" och det gamla skämtet " Kom nu Ketchup så går vi." Poängen var att trots allt som hänt oss i livet har vi möjligheten och är värda att ta oss vidare. Vi tar våra sargade kroppar och själar, skrapar upp oss från marken, och gör vad vi kan för att inte låta det förflutna definiera vår framtid. Kom nu Ketchup så går vi..

@Flarran Jag tror ändå att det är bra att slänga ölen. Det är bra om det tar tid att nå fram till alkoholen.
Bra jobbat med motionscykeln också! Allt som är bra är bra. Tänk på dwt där med kbt också. Värt så mycket att slippa känna sig obekväm bland folk.👍❤️

Hej Kennie,

Tack för att du skriver upplyftande ord som verkligen behövs. Tänkte här i morse när det kändes kallt inom en, att det skulle sitta fint med någon god och värmande likör. Men vet ju hur det blir...
Så det fick bli en stor kopp med varm O'boy och limpmackor istället. Det funkade faktiskt. Precis som det gjorde igår kväll när det kändes för att öppna ett sexpack med folköl. Det blev två rejäla glas med smultron-yoghurt istället.

Har så många tusentals dagar i stort sett levt på folköl, portvin och diverse värdelös skräpmat som chips och sånt där. Så har ju även läkare kallat en för överviktig och sånt. Men nu jäklar ska det bli rivna morötter i eftermiddag och sånt där nyttigt jox som mormor alltid tjatade om. Har kommit på att man i nästan alla år har glömt bort att dricka vanligt vatten, då ölen stått för dagligt vätskeintag rätt så ofta. Kör nu kolsyrat vatten och sånt som äpple och apelsinjuice istället, det funkar bra just nu.

Från det ena till det andra. Gångna tiders elände bär man med sig på olika sätt, men man ska ju helst som en psykolog sagt inte älta och vältra sig i nedbrytande tankar. Har berättat tidigare att farsan var helnykterist, vilket väl berodde på alla negativa erfarenheter han hade av att farfar som ung var rätt hård på flaskan under hans uppväxtår. Farsan var alltså militant helnykterist där till och med likörkonfekt i princip var bannlyst. Så det är väl inte konstigt att man liksom gjorde revolt.

Men att sprit i skadlig mängd i princip är att sitta och slå sig själv i huvudet med knölpåk, och sedan undra varför man sedan har fått huvudvärk. Det kan det ta rätt så många år till att komma fram till. Detta då man ju inte vill förstå det man väl egentligen rätt tidigt redan vet, vilket är att alkohol är ett skadligt nervgift, och att en berusning inte är något positivt, utan faktiskt ett förgiftningstillstånd.

Har under de senaste 35 åren endast haft två vita månader, då kroppen varit så slutkörd att det väl faktiskt varit av nöd tvunget liksom. Varje vecka har det i snitt blivit motsvarande en 3 dl ren sprit. Värst när man kört eget hembryggeri med snabbvin. Det är ju alltså då inte så värst konstigt att man har taskiga levervärden, märkligt blodtryck och rejäla sömnproblem och klent immunförsvar. Mådde rejält uselt med feber för ett par veckor sedan och kände att drickandet tyvärr måste väljas bort.

Dag två i vecka tre utan någon alkohol är väl inte mycket att skryta över, men varje gång man klarar av att inte rusa iväg och skaffa öl och vin för att fly in den i lugna sköna, men ack så förrädiska dimman är väl ett litet stordåd känns det ändå faktiskt som.

Har av allmänläkare flera gånger de senaste åren varnats för högt kolesterolvärde och risk för stroke med mera, så måste väl sluta dricka vare sig man vill det eller inte. Lite ungefär som att morsan blev tvungen att sluta röka på grund av bedrövlig rökhosta som folk trodde var astma när hon ibland knappt kunde andas. Det är inte lätt att vara människa som en bekant till familjen ofta brukade säga. Så vi får väl se hur det går liksom.

Kämpa på!

Hej Amanda L,

Håller i sak med dig om att man helst inte ska ha starka drycker som står och frestar. Men samtidigt kan ju ett pilsnerpaket fungera lite som en varningsflagg om man tänker på vad ett oräkneligt antal sådana paket har ställt till med. En träning i karaktärsdanande kanske. Men visst är det väl en risk egentligen, borde nog bära ned det i källaren.

Kommer här att tänka på en vän till helnyktre farsan som vi besökte ibland och spelade kort med. Han drack inte heller alkohol. Men ibland så öppnade han skafferidörren, blinkade lite illmarigt mot farsan och visade upp en äldre oöppnad spritflaska. Kunde som grabb aldrig förstå vitsen med det hela. Men kan numera tänka att farsans bekant kanske hade använt denna typ av dryck rätt så frekvent en gång långt tillbaka i tiden.

Det här med kognitiv beteendeterapi mot social ångest fungerar väl egentligen bäst om det handlar om ett specifikt problem som man fokuserar på med då riktade övningar. Har testat sånt, genom att medvetet prova att vistas i olika miljöer som man vet är rätt stressande. Det går om det verkligen krävs att hålla ut en stund, men det tar rätt psykiskt på krafterna. Tror som det är nu att det bästa är att fokusera på en enda sak, vilket är alkoholfrihet och att ta det lugnt och sköta om sig med sånt man gillat innan drickandet blev nästan allt liksom.

Förresten har för en stund sen käkat tre rivna morötter, tagit hårt bröd med bredbar leverpastej och apelsinjuice. Samt även cyklat tio minuter idag också, på motionscykeln, men ställde in motståndet så att det nu kändes lite mer i vaderna och lårmusklerna. Har aldrig gillat att träna, men konstigt nog har cykling alltid varit något som känts kul och naturligt. Så får väl försöka ta upp den grejen igen.

Fortsätt kämpa!

En grej med alkoholsug som du ju upptäckt är att det ofta går att stilla med något annat. Varm choklad, en macka, en stunds vila. Ofta är det näring eller vila vi egentligen behöver när suget lurar oss att vi vill ha alkohol. Bär ner ölen i källaren och köp hem goda saker som inte är alkohol. Det finns många exempel på människor som druckit ett helt liv och plötsligt slutar. Vid en vissa punkter i livet går det att göra stora förändringar, jag tror du är vid en sådan nu. Passa på, för det kan vara långt mellan gångerna som det där nykterhetsfönstret är öppet.

Hejsan!

Det finns så många sätt att tänka, som kan lyfta eller sänka ens självkänsla. Lyssnade igår på några ord av en mental coach som även på sin hemsida faktiskt hade ett självsuggestions-program för den som var intresserad av att träna upp sin självkänsla och även ett kort program för skapande av ett inre sinnets lugn. Har testat mycket sånt där förr, och då väl främst engelska inspelningar då det finns så mycket om det mentala och psykologiska på det engelska språket. Det kan vara allt ifrån framgångstänk, till konsten att att sluta röka, eller att inte äta på fel sätt, eller att kanske sluta med något missbruk så som överkonsumtion av alkohol.

Har tidigare alltså läst och lyssnat på ord om positivt tänkande, hypnos och dess lättare variant självsuggestion, där meditation av olika slag väl även kan sägas ingå. Det finns som de flesta vet rätt så mycket på nätet om detta intressanta och breda ämne om hur man mer eller mindre själv kan programmera sin hjärna. Men är själv så pass analytiskt lagd att det oavsett språk om det handlar om att via ljudinspelning resa in i det inre mentala sinnet måste vara en röst som verkligen tilltalar ens känsla, och då krävs det att den som leder en in i ett avslappningens tankerum, verkligen känns helt rätt i uttal och frasering, och helst även inte har någon störande musik eller andra ljud i bakgrunden.

För då fokuseras det lätt endast på sådana grejer. På Youtube finns det mycket om mentalt tänkande, meditation och även intressanta grejer om självsuggestion på både engelska och svenska, men allt blir som oftast sönderklippt med mängder av värdelösa reklaminslag i inspelningarna. Men har man då möjlighet att spela in en hel podd eller ljudinspelning i någon enhet och sedan sparar allt som en wav-fil och sen redigerar och klipper bort varje reklaminslag och kanske brus eller klickljud i ett gratisprogram som Audacity. Då kan man rätt så enkelt skapa sitt eget ljudbibliotek med exempelvis mp3-filer som kan fungera helt utmärkt när man känner för att man behöver koppla av eller kanske boosta sitt självförtroende på något sätt.

När det handlar om att lägga om livsstil som det verkligen är att försöka att helt sluta med alkohol, när denna drog med åren har fått bli universallösningen på alla problem när man har varit i olika känslostormar eller diverse depressionstillstånd. Då är det lätt att hålla med i några ord från en gammal svensk sång där orden – Börja om från början, börja om på nytt, ingår. Har sagt det tidigare att vissa textrader inom musikens värld ibland har förmågan att fastna och då även ibland kan bli till nytta för ett ljust och mer positivt tänkande, lite som ordföljden i sångtiteln - Vår bästa tid är nu...

Hur som helst, har nu följt råden om att bära ned mina förhoppningsvis sista av idioti inköpta ölburkar i källaren. Gjorde det samtidig som hushållssoporna idag skulle slängas. Tänkte först att egentligen skulle väl pilsnerburkarna få gå ned i tunnan för metallåtervinning. Men kunde faktiskt inte klara av att kasta bort högklassig folköl helt enkelt. Det här att vända tanklöshetens supertanker så att säga, när det gäller att använda alkohol på fel sätt, är inte det lättaste. Det tar sin tid att tänka om, men bevisligen så går det, för det har man ju läst så många gånger inte minst här på forumet.

Ställde alltså in burkarna längst in i källarförrådet fullt med gammalt onödigt skrot och sånt som väl ska städas bort framöver. När man lite filosofiskt ser på ett rörigt källarförråd med en massa skrot som har samlats genom åren. Så är det lätt att inse att det nog är lika rörigt i hjärnan, och att det nog är dags att börja tänka positivt och dra ett streck till det som har varit, och steg för steg börja städa bort gamla negativa tankesätt och annat man inte har nytta av.
För att på detta sätt kunna vara mer i samklang med det enkla, naturliga, verkliga och slippa tvånget att bara liksom gå omkring som en hjärndöd zombie i en meningslös alkoholdimma.

Kämpa på!

Jag tycker du kämpar på otroligt bra! Och vet du, att många av oss här på forumet blir sina egna eller varandras coacher. Man slipper reklamen. Och här finns kompetens utan motstycke. Läs allt du kan här.
Du skrev att din tid kanske inte var så mycket att vara stolt över- men där har du fel. Du kan vara superstolt över alla insikter och att du klarar att hålla nollan. Heja dig!

Hej - Se klart,

Tack för dina ord, det behövdes verkligen idag att man fick lite pepp så att säga. Trots att man väl vet det mesta om hur man ska tänka och göra för att må kroppsligt bra, så blir det lätt att man ändå hamnar i ett feltänk, och börjar tänka så som, att vad spelar det för roll liksom. Lite ”frihet” och något glas eller ett par burkar kan man väl kosta på sig...

Det känns så konstigt och ovant att inte bara efter att man vaknat till efter att kanske fått sova en tre, fyra timmar att som vanligt korka upp en flaska vin och ta sig något glas eller smutta lite på en söt likör för att sen kanske som så ofta lite senare gå lös på pilsnern. Har nog aldrig haft mycket till matvanor, utan i princip rätt ofta levt på öl, vin och chips, pizza och sånt där som varit lättast att tugga i sig liksom.

Nog vet man att man ska ha fasta rutiner, lägga sig vid en viss tid, för att sedan äta en vettig frukost och sedan helst ta sig en nyttig liten promenad i morgontid för att sedan få sig lite dagsljus. Sedan hålla resten av de fasta rutinerna för näringsriktiga måltider och en massa annat sånt där enligt klockan normala vardagsbestyr. Minns att farmor väl sade att vanan drar halva lasset...

Har nu försökt att tänka tillbaka på tidiga år och försökt att fokusera på de få trevliga minnen som trots allt har stannat kvar inom en som kanske en liten ljuspunkt här och där. Minns att mor faktiskt under skoltiden nästan varje morgon serverade en kopp varm choklad och några limpmackor. Minns att man ibland sade åt henne att man säkert under sin skoltid nog hade druckit ur en mindre tankbil med varm choklad genom åren.

Visst är det så att suget efter en rejäl fylla kan minska en del när man känner sig mätt och glad på varm choklad – tänk nu rimmar man också. Borde väl egentligen gå ut och gå en promenad, men har aldrig egentligen sett någon vits med att bara gå omkring utan att ha ett specifikt mål liksom. Har ofta efter vandring till bolaget när man suttit på en bänk med en 7.5:a pilsner filosoferat över tillvaron och då sett så många som kutat förbi i träningskläder och då stilla undrat vad folk försöker springa ifrån...

Men allt som kan hålla en i fysisk form och psykisk balans på ett normalt och hälsosamt sätt är väl bra liksom. Kanske är det även därför som så många numera har hund, för att väl kanske få en anledning att gå utanför dörren några gånger om dagen kan man tänka. Klockan har nu med råge passerat frukost, och choklad blev det, vilket faktiskt värmer bättre än en söt likör – tro't eller ej. Fick nu märkligt nog plötsligt en ingivelse att packa ned en flaska kolsyrat vatten och äppeljuice, i ryggsäcken för att, hör och häpna gå en promenad i de närmaste omgivningarna.

Minns att doktorn sagt sånt som att minst en halvtimme med rask promenad rekommenderas, men det här med raskt, kan då glömmas när man inte gått mer än kanske några hundra meter i stöten de senaste åren. Endast mest åkt cykel och en hel del taxi. Hur som helst, hittade stegräknaren och kanske blir det ett par kilometer i snigelfart... Det känns lite som att öppna dörren till en ny värld, får nog dock skynda långsamt för att hinna med mig själv och inte falla för gamla tankesätt och vanor...

Ha det fint!

Hej, hoppas du kom iväg på promenaden! Det är välbeforskat att motion är bra även för psyket, ett skäl så gott som något att ta sig ut. Och världen är vacker om man ger sig tid att titta. Ett träd, små fåglar, en strimma sol, det finns mycket som ger en glädje.

Hej Kennie,

Tänk vad man kan om bara slutar att tänka negativt och inte ständigt programmerar sin hjärna med negativa och nedbrytande ord, så som att man är värdelös och inte borde finnas och därmed ständigt låter tankarna bara mala på om allt som bara gått en förbi när man suttit i sin mörka ensamhet och deppat och då supit i så många år och endast sett döden som det enda logiska valet och det enda hoppet om att få slippa alla jobbiga mörka inre tomhetskänslor.

Det enda som har betytt något här i livets jämmerdal har alltid tidigare varit att bara supa skallen av sig för att därmed även i mörka stunder kanske få dårskapens ”mod” att gå och hänga sig eller hoppa ut framför ett framrusande godståg en mörk höstnatt. Känner just nu för första gången på flera år att det är dags att lyssna på kroppens signaler och förstår att man väl har varit jagad av en inre demon som helst bara vill se att man ska ge upp. Men nu ska det fan ändras på en del.

Detta är väl en övertygelse som man visserligen har haft rätt så många gånger genom alla år som har gått. Har ju alltid ända sedan man var riktigt liten haft en inre oro och lågintensiv depression som har hindrat en från att leva ett riktigt och värdigt liv och väl mest bara hoppats på att saker och ting skulle lösa sig av sig självt med tiden.

Men den enda som kan förändra mitt liv till det bättre är ju faktiskt jag själv. Har ständigt intalat mig att jag inte duger något till. Fast man har ju faktiskt lyckats med en hel del och lärt sig så mycket som nog inte alla har gjort. Tänk så mycket psykologi man har studerat i skrifter och och tagit till sig via diverse lärda och kloka människor i poddar.

Har provat på eget företag som bara rann ut i sanden då det blev för stressigt. Pysslade en gång även med spekulera lite i aktier och levde väl rätt länge mest för att samla pengar på hög för att väl kanske när mängden till sist var någorlunda tillräcklig, så skulle det ljusna och det goda livet skulle komma automtiskt på köpet. Men så fungerar det ju inte. Det går inte att tro att lycka, lugn och harmoni kommer utifrån. Har även erfarenhet av att gå på bidrag med ofta runt sju spänn kvar innan nästa bidrag. Då lärde man sig även att dricka egen mäsk, för vem hade tid att köra brännare...

Man kan vara hur olycklig och tom i sin själ som helst oavsett ekonomi är en erfarenhet man har. Har alltid haft en oerhört låg energinivå och väl aldrig orkat att genomföra något som man väl vet att man väl utan tvekan skulle kunnat gjort om man bara riktigt gått in för det hela. Men sedan har man tröttnat någonstans efter vägen, och sedan efter ett tag suttit där och och tyckt synd om sig själv och då hinkat i sig en massa onödiga och skadliga drycker och efter en stund bara fått ännu mer ångest, depression och därmed än mer djup känsla av att man varit totalt värdelös.

Känner att det är dags att arbeta på att bli sin egen bästa vän och inte tro att att någon annan kan ge en sådant som man väl önskat att någon annan skulle kunna ge en. Vet att det som varit inte ska vara det som man tror är det som för alltid ska definiera ens framtid. Dagen innan det skrevs några ord på detta forum fyllde man 56 år och med feber i kroppen som väl härrörde från att kroppen var nedkörd och på väg att ge upp.

Då infann sig en insikt som så tydligt sade att det nu väl kanske är sista chansen att ta tag i sådant som man inte orkat eller har brytt sig om då det alltid varit enklast att bara bedöva sig med alkohol av diverse slag. Skrev ju idag att det skulle företas en liten promenad med en stegräknare och bara liksom ta och gå runt i omgivningarna, fast träning i promenadform aldrig varit något som tilltalat en det minsta.

Bestämde att gå åt motsatt håll så långt ifrån bolaget som möjligt. Så det fick bli en promenad till en livsmedelsbutik flera kilometer från bostaden. Jäklar vilket slit det var, kändes en hel del i ryggen och tänk hur många parkbänkar man fick sätta sig och vila på precis som om att man vore en hundraåring eller så. Kan säga att man i alla tidigare år från matbutiken ifråga helt utan undantag varje gång kommit hem med ett par sexpack 3,5 % pilsner.

Men nu blev det bara helt vanlig mat och lite läskedryck. Jäklar vad konstigt det kändes att inte som vanligt konka på en väska full med pilsnerburkar. Kollade stegräknaren hemma och den visade att man tagit sig fram drygt sex kilometer. Jäklar vad stolt man känna sig av så pass lite. Men att det skulle behöva ta fem timmar att gå sträckan är väl inget att skryta med. Visserligen övade man sig spontant på lite kbt och försökte vara lite mer som vanligt folk och snackade lite ytligt med en del som man mötte efter vägen trots social fobi. Minns att farsan brukade säga att man alltid orkar en hel del mer än vad man kanske tror.

Men nu har man väl gjort sig förtjänt av lite läskedryck och att gå lös på en en burk med sallad som inköptes. Som 173 cm lång och drygt 103 kilo tung har man inte den vikt som läkare har sagt passar med det taskiga kolesterolvärdet, irritation i levern och högt blodtrycket som det medicineras mot. Förbannade alkohol som gjort detta med kroppen och att man har tillåtit sig detta så länge...

Men tänker inte säga ett smack till någon läkare om dagens prestation. För då får man bara höra ord som att – kunde du gå sex kilometer, så kan du säkert gå lika långt varje dag och säkert den dubbla sträckan. För har ett minne av att en idrottsläkare sade sånt en gång när man för tio år sedan vägde 92 kilo och redan då av denne kallades för överviktig.

Var en gång korkad och skröt om en vinterpromenad på över åtta kilometer. Hurtigt pressande läkarsnack som en del levererar är inte direkt upplyftande... Men ska imorgon i alla fall försöka att utmana mig själv med att köra ett pass på motionscykeln. Höjer nog faktiskt tiden för trampandet till 15 minuter istället för endast de 10 som gick utmärkt fast det väl kändes en del i benen.

Har man bara lite upptempolåtar i lurarna så kan man veva på rätt bra och det skingrar även en del jobbiga tankar, vilket man vet. Kunde för tre år sedan år sedan cykla drygt två mil runt en lokal sjö en gång i veckan utan att man knappt tänkte på sträckan i sig. Minns även hur bra man mådde senaste gången när man kom hem från en sån tur och nästan var lite smått lycklig.

Det som var så korkat då var att man ville belöna sig med en pilsner, och då som ett brev på posten drogs lyckoendorfinerna ned till noll som i ett trollslag och då satt man igång och tröstade sig med burk efter burk och hela vitsen med den träningen försvann och blev till att man bara tyckte att allt bara plötsligt kändes som skit igen. Det är då en erfarenhet man har fått att alkohol i den minsta mängd kan förstöra den sköna känslan som träning kan ge. Så detta är inget man gör om. Har nu återigen skrivit lite på detta eminenta forum. Måste börja leva som vanligt folk och även låta kroppen få en mer strukturerad sömn och sånt.

Köpte ett skrivblock där jag ska försöka formulera vad jag vill med allt, och det ska vara positiva tankegångar och sådant som en mer hälsosam inrutad tillvaro. För det är ju sådant som kroppen vill ha för att må bra och då kanske man slipper lite av depressionen som man lägger på sig själv genom att inte ge sig de bästa förutsättningarna för att må så pass bra som man väl kan uppnå genom att inte som så ofta bara vara korkad och tanklös.
Nu är det dags för en slurk äppeljuice för sjutton.

Ha det gott och kämpa på!

Tankar tidigt en fredagsmorgon.

Man kan springa fort och långt, och man kan ta sig fram på många andra olika sätt här i livet utan kanske någonsin förstå den enkla sanningen om vad meningen med livet i sig väl egentligen handlar om liksom. Detta var den omedelbara känslan som jag just nu nu tidigt denna morgon efter lite tre timmars sömn som helt nykter och och vid mina sinnens någorlunda dugliga bruk efter lite drygt ett par veckors vandring på jorden med ett öppet sinne, som känsla fick given direkt till mig, eller för att kanske vara lite kryptisk, min själ om man så vill benämna upplevelsen i sig.

Jag upptäckte under en dröm att jag tydligen har bearbetat hela mitt liv, minnen och känslor fram tills nu på ett ytligt sätt utan direktkontankt med mig själv på något sätt som väl kanske närmast kan liknas vid ett inre andligt uppvaknade, hur flummigt det väl för många kanske kan låta. Fick direkt omedelbart när jag satte mig upp i sängen inspiration till att skriva ned dessa ord om denna denna känsla på det här sättet i forumform, då det kanske kan vara till nytta för någon som nu i denna stund kanske precis som en själv funderarat eller kanske funderar på meningen med allt liksom.

Kan säga att jag för första gången tycks ha skakat hand med mig själv och upptäckt att jag faktiskt finns till på ett sätt som jag inter har förstått meningen med tidigare. Jag är inte alls värdelös för att jag känner mig lite udda och fungerar på ett lite annorlunda sätt mot vad jag tidigare trott varit normen om att vara en vanlig människa. Vi har alla vår unika väg att gå, den tanken har det bara snuddats lite ytligt vid tidigare. Det finns kanske en speciell mening, en kanske andlig sådan, om man så vill med att man väl formats till att bli den människa som man faktiskt är.

Det känns konstigt, men även lite spännande att så här plötsligt börjat att tänka på ett nytt och annorlunda sätt och så som genom ett blixtnedslag på en tusendels sekund helt börjat omvärdera mycket av många intryck och minnen som nog tolkats på ett mycket ensidigt och rätt negativt sätt.
För det har alltid mest bara varit meningslösa grubblerier inom ett mycket internt och snävt område där jag inte någonsin egentligen har kommit ut ur det ursprungliga naiva tankerum som alltid varit som en ram som hållit mig själsligt instängd och fången på något sätt.

Sådant här är väl bara något man kan kan få insikt om genom att som i mitt fall kanske till sist behöva utsättas för liten knuff i rätt riktning vilket endast kan uppfattas med en helt nykter tanke, och i rätt stund som dyker upp ibland, men som man väl inte kanske tidigare vågat, kunnat eller velat att förstå. Världen är trots allt en rätt intressant plats och det är nog dags att börja promenera mera och inte bara sitta inne och supa skallen av sig för att gömma sig själv bakom psykiska låsningar och nedbrytande tänkande.

Skålar i denna stund för livet med ett glas 100 procentigt alkoholfri apelsinjuice. Om någon nu undrar så kan det rakt ut sägas att det inte finns några som helst droger, antidepp eller sömnmedel med i bilden kring detta tänkande. Är så tacksam att man aldrig hamnade i ett tungt missbruk med knark, piller och sånt, stackars jäklar kan man bara säga. Klockan är nu i skrivande sekund exakt 06.54 och nu ska jag ta och knyta mig en liten stund till och försöka att sova ut lite rejält. För senare på dagen så ska jag ta och cykla en stund på motionscykeln.

Kämpa på vänner!

@Flarran Jag blir så glad av att läsa dina reflektioner ❤️ Det är din tur nu. Du skriver nästa kapitel i ditt livs bok. Fortsätt jobba på med kost och motion - öka bara pyttelite vecka för vecka, och fortsätt skriva här på forumet. När man tvingas formulera sig börjar ibland orden resonera med sig själv, man hjälper analysförmågan på traven - och man kan se framstegen, och framsteg föder mer framsteg.

Kram 🐘 (Min app Nomo visar att jag idag har varit nykter i 1.356 dagar, tjoho!)

Hejsan Andrahalvlek,

Tänkte just på några ord från en dagbok...

Har ljugit så många gånger för mig själv och förnekat den känsla av en högre högsta kraft som faktiskt alltid funnits med mig i var stund och även nu finns starkt närvarande. Har gått in sådana tankegångar som man väl vetat varit en i det bästa fallet bara en återvändsgränd. Hur kan man ha blivit till den som man är var så länge det som det tänktes över. Det är sådant som jag tänker på här då klockan i stunden just passerat 08:22 i denna skrivandets sekund då man väl kanske borde sova för att få mer energi för att kunna städa bort allt som man ser omkring sig och vet måste bort för att man ska kunna befria sig från felaktiga och deprimerande tankesätt.

Har genom åren läst så mycket att man knappt kan tro att det är sant. Bläddrat lite i bibeln, läst lite om Pytagoras filosofi och mycket annat av andlig karaktär av världshistoriens olika sorts guruer. Farsan var en rätt enkel arbetande man med barnatro och som inte orkade höra på när man ville tala om djupa svåra känslor som man hade och då väl ville veta lite mer om sådant som - hur och varför liksom, då stängde han bara av och ute en från sin närvaro genom att fly in i någon gammal film som han hade kört kanske hundratals gånger tidigare. Men det är väl som så att ingen kan lära ut sådant som en inte kanske vet så mycket själv om.

Minns hur djupt tänkande morsan tyckte att farsan nog var lite jobbig ibland med sina ständiga ytliga och väl kanske rätt tomma filmer om någon deckare eller sånt där tomt tidsfördriv som inte ger någon större djupare andlig eller psykologisk insikt eller väl för ens tanke framåt liksom. Mor blev rätt så tidigt sjukpensionär på grund av en tungt medicinerad bipolär sjukdom, hon var dessutom personligt rätt kristen på ett sätt som man nog först riktigt förstod då man efter hennes bortgång sommaren 2012 hittade en av hennes dagböcker från den tid då hon var omkring fyrtio år. Hon tyckte tydligen att man själv var lite väl pengafixerad, vilket man nu släppt helt. Kunde till och med sälja bort föräldrarnas guldringar när det krävdes för att överleva i en rätt svår tid efter farsans bortgång år 2020 en dag på hösten.

Tänkte just på att morsan i sin dagbok skrev om sina känslor och tankar kring vardagen och om vår lilla familj som väl mest bara kanske existerade i ett vakuum utan några riktiga nära vänner, då farsan som helnykterist aldrig ville släppa in någon i hemmet som inte var helnykterist. Kommer ihåg en av hans arbetskamrater som en gång bad om ursäkt för att han hade druckit två pilsner innan ett besök i vårt hem. Hans arbetskompis blev för övrigt endast 24 år då väl alkoholen förmörkade hans sinne på det sätt att han väl egentligen drunknade i det hela kan man nog säga lite försynt. Det är inte lätt att vara människa är då något som är sant.

Morsan brukade säga att det nog trots allt var tur att farsan var så militant hatisk mot allt vad alkohol hette, för annars hade hon nog fastnat i dryckenskap på samma sätt som hon fastnade i tobaksträsket med ständigt rökande tills hon knappt kunde andas och blev tvungen att sluta, vilket även farsan gjorde efter hans allra första hjärtinfarkt som 52-åring, Det blev den dag då han bara från den punkten totalt helt klippte bandet till ett mångårigt rökande som alltid fyllde var rum med gulnande rök och stinkande askkoppar. Alla har väl sin egen prövning att gå igenom. När man så här en bra bit in i vecka tre av nykterhet har fått kontakt med hjärnans olika hörn tänker man en hel del.

Har bläddrat lite i ett av familjens fotoalbum och tittat på en bild av mina föräldrar och tänkt tillbaka över livet som fört en fram till denna tidpunkt. Det känns nu så onödigt att man kastat bort så mycket tid på att bara gå omkring i en dimma av alkoholångor och nästan haft spriten som sin personliga gud eller något sånt. Men är ändå rätt så stolt över att man klarade av att som enda sörjande gå på båda föräldrarnas begravning helt nykter. Man har då åtminstone på den punkten i alla fall hedrat föräldrarna. När man har tänkt så här pass djupt har det alltid funnits ett glas vin i handen som tröst. Men har ju faktiskt kommit överens med min levande gud om att om jag bara får vara fullt frisk tills mitt sista andetag så ska jag aldrig mer smaka en droppe alkohol mer. Kollade nyss tempen och den var precis 37 grader som det ska vara. Så måste väl hålla löftet och idag gå ner i källaren och ta sexpacket med öl och kasta bort detta jävla gift. Kör just nu lite lugna låtar så här på morgonkvisten. Nej men oj, har det redan gått ett par timmar... Nu får det vara bra med sådan här reflektion av tider som gått. Har just slagit upp ett glas med god smultronyoghurt och ska sen vila mig en stund bara. För vid tvåtiden ska det trampas en del på motionscykeln.

Kämpa på!