Senaste kommentarerna i forumet

Tror inte det finns några snygga skillsmässor, tycker att folk lyckas att dela upp det mesta sen håller dom på och bråkar om någon jäkla vas i slutet. Är ju så mycket känslor inblandade när man går skilda vägar. Kan du inte köpa ett smycke eller något för pengarna och förklara för honom att du vill ha det som ditt eget. Äktenskapsförord och testamente brukar röra upp massa känslor på den manliga sidan. Han får behålla farmors skåp och du smycket :-)Kramar Kalla

Att man ska kunna skriva rätt ut precis vad man känner. Att använda sin tråd som en dagbok är en bra idé. Jag har förstått av andra här att det, förutom gemenskapen med andra, även är givande att gå tillbaka och läsa vad man själv skrivit.

...igår att han hade gått omkring och mått "sådär". Ibland bra ibland mindre bra, men på det hela taget var det väl så livet var. Men när han slutade dricka så (åter)upptäckte han hur man egentligen skall må, hur huvudet ska kännas när man vaknar på morgonen, hur man ska ta sig an problem i livet och så vidare. Det var som om han hade glömt bort hur en människas "normalläge" är, alltså det läget där kroppen inte är förgiftad hela tiden, där tankarna upptas av nästa glas, ångest över det sista glaset eller någonting annat onödigt och destruktivt.

Kram på er kämpar! ♥ ♥ ♥

(fnissar alltid för mig själv när jag läser ditt nick, tyvärr blir jag lite vinsugen också, vindåre som jag är ;-)

...och ni andra. Jag vet vad som gäller juridiskt, ville bara ha lite tips på hur man kan presentera det hemma och ditt tips "skräckhistorier i Allers" typ, är bra. Räcker ju så!

Nu när jag ju ändå tagit reda på vad som gäller kan jag ju lika gärna dela med mig: allt, även arv skall delas när man skiljer sig. Om te.x. en förälder vill skriva ett testamente bör det stå att arvet skall vara enskild egendom - då ingår det inte i giftorättsgodset om ni skiljer er.

Vad jag inte visste förut var att man kan skriva ett äktenskapsförord när som helst, jag trodde man var tvungen att göra det innan man gifter sig. I ett äktenskapsförord kan man i olika varianter ange vad som ska vara enskild egendom. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att inte t.ex. bilen blir till HANS enskilda egendom. Även om det inte är jättemycket pengar det rör sig om kan det nog som ni säger vara klokt att fundera lite på det innan man står där och är ovänner...

Ja, det j-a barskåpet skulle jag bli av med om vi skiljde oss, för mycket riktigt är det hans. Förutom att det innehåller en massa sprit så är det stort och fult, ett arv efter hans farmor och som har ett högt affektionsvärde = går absolut inte att slänga ut. Eftersom det inte upptar lika stor plats som mitt piano har jag inte så mycket att sätta emot ;-) (och nu har jag ju dessutom druckit upp den mesta spriten!!)

Idag ska jag inte dricka en droppe! När jag kommer hem ska jag laga mat åt mina små, plantera ut lite penséer som jag köpt, sätta lite fler frön och sen ska jag krama mina småttingar. Idag känner jag mig full av tillförsikt, kärlek och glädje. Frid vare med er alla ♥ ♥ ♥

Hej!

Hälften av alla äktenskap spricker. Efter att ha varat i ungefär tio år.

Jag tycker att det borde vara en samnhällsrekommendation att folk ska ha ett äktenskapsförord som stipulerar att det vi äger innan vi gifter oss och det vi får i present eller som arv under äktenskapet ska vara enskild egendom, medan allt vi tjänar, sparar och skapar tillsammans ska vara gemensamt.

Jag tycker att det är skitviktigt att värna om sig själv ekonomiskt. Framförallt som kvinna (föräldraledighet, deltidsarbete, lägre lön, värdelös pension). Det borde inte vara något att skämmas över egentligen. Själv kommer jag ju aldrig att bli gift, som det verkar......:)

Säg att du läst en massa skräckhistorier om stackars kvinnor i tidningen Allers hos frisören och att du faktiskt vill ordna detta.

Han blir säkert sur. För att han fattar att det ligger flera saker bakom dina tankar. Men dessa får du kanske lov att stå för?

KRAM
Vindåren

Vad skönt att allt går bra, nu njuter vi av våren// Kram Kalla

Nu skäms jag nästan, det såg ut som om jag fikade efter beröm vilket inte alls var min mening. Jag skrev precis som jag kände då. Innerst inne vet jag ju att jag kan skriva, jag kan stava hyfsat och bilda meningar, det måste ju vara det som räknas. Fast när jag tänker efter, även om jag stavade som en kratta... det viktigaste är väl att få ur sig alla känslor?

Men tack för dina ord Lilja, de värmde! Kanske jag skulle göra ett nytt försök med psykvården. Jag ska grunna lite på det.

Kram!

Kikade lite i min gamla tråd. Varför?
Tja, jag saknade den nog lite :) kram till er som läser

Njut av nykterheten! Det gör jag! Idag är det precis 5 veckor sedan jag söp skallen så är jag nykter idag har jag klarat 5 veckor.

Håll i Maria42, fint att du loggar in och skriver läget!

kram, Lilja

SJälvkänsla-självförtroende-att dricka-att tro man inte duger..

Jojo, det där kan man brottas sig blodig med. Men jag blir upprörd när du fått nån vanföreställning att det du skriver inte skulle DUGA! Att detta är nån slags SKRIVKLUBB!! Då har du inte läst min tråd och mitt nötande om samma sak, om och om igen...

För det första skriver du HUR BRA SOM HELST!! Basta!! För det andra kan jag nästan garantera att INGEN här har synpunkter på formuleringar mm, eller "hur" man skriver!!
Jag kan ju bara tala för mig själv men jag TROR jag talar för andra också..eller vad säger i alla ute där?

Det kan ta tid innan man hittar en vettig kurator att tala med om sina problem..Jag har valsat in och ut några gånger innan jag fick tag i en Pärla. Jag gick hos henne för ungefär ett år sen och det var fanttastiskt för min självkänsla, där vi jobbade med min grundantaganden om mig själv, där jag har en botten som säger "Lilja; Du är värdelös!!"
Det har vi jobbat HÅRT med att försöka förändra!Inte lätt men ett stort stöd!

Med rätt person kan det vara en oerhörd hjälp att få formulera sig och ventilera! Man kan se vilka felaktiga föreställningar man setat fast i!

Nu går jag hos alkoholterapeut och det är också väldigt bra. Jag går också i en grupp (inte AA) och talar om alkoholproblemen. Det är nyttigt att prata Annelie.Man får INTE medlidande utan förståelse, vilken är en stor skillnad!

Kanske klarar du hälla ut 1 dl och bli måttlighetsdrickare, vad vet jag? Det är ju så oerhört individuellt.
Men jag vill berätta att jag gjort PRECIS DET!!
För några år sedan höll jag på och palta med det och visst funkade det mellan varven men gradvis gled jag tillbaka i det gamla. För mig var det ett sätt att lura mig själv..

Jag tänker att har man inte problem med alkohol behöver man inte fundera överhuvudtaget?

Det låter som du skulle behöva lite stöd med att få upp ditt egenvärde, känna att du är en lika värdefull person som alla andra. Som bekant förstör ju alkoholen vårt självförtroende när vi vaknar bakis och allt vårt kvicka runnit ur vårt belöningssystem.

Skriv nu på sidan Annelie!! Du skriver jättebra och har inget att skämmas för! Du behövs!
Ge inte upp!!

Liljakramar

Jag längtar till den dagen jag ska känna samma tillfredställelse med livet. Du ger mig hopp!

att läsa din historia! Jag lider och gläds om vartannat med dig. Hoppas innerligt att du finner din ro!

Trött, trött, trött! Önskar jag någon gång kunde vakna och känna mig riktigt utvilad. Det här är nästan lika jobbigt som baksmälla, fast utan ångest tack och lov.

Hoppas allt är bra, och att det lugnat sig efter kaoset...
Du finns ofta i mina tankar, även om jag inte loggar in så ofta...
Ibland behöver jag en paus, men jag återkommer alltid, förr eller senare...
Stora stora kramar!!!
/k

Jag varit nykter, känns skönt. Allt flyter på som vanligt, ville bara lämna ett livstecken. Kram alla som kämpar därute!

Har inte orkat logga in och skriva på ett par dagar nu men jag smygit in och läst varje dag. Mitt katastrofalt dåliga självförtoende har hindrat mig. "jag skriver inte lika bra som de andra, inte lika fängslande eller medryckande. Min historia är inte lika eländig som en del andras. Varför skulle någon vara intresserad av mig?" etc etc.

En av många anledningar till att jag har velat berusa mig, då har självförtoendet stigit till skyhöga höjder. När jag är onykter är jag bara bäst eller också skiter jag högaktningsfullt i om jag inte är det.

Jag borde nog gå i terapi eller något. Två gånger har jag försökt, tog kontakt med psykvården på VC men det gav ingenting. Jag kände mig bara obekväm och undrade vad jag gjorde där. Känner ett enormt behov av att prata ut men samtidigt vill jag absolut inte ha medlidande. Och jag mår inte dåligt jämt, det går upp och ner, just nu väldigt mycket ner.

Nu har jag bestämt att jag ska skriva här för min egen skull. Det får bli min dagbok som jag kan gå tillbaka till. Har faktiskt inte kännt något sug alls de senaste dagarna. Börjar fundera på om jag kan bli en måttlighetsdrickare när den här månaden är över. Bara en dag i veckan och hälla ut 1 dl ur flaskan så det bli 3 glas kvar. Just nu känns det som en möjlighet... kanske... eller så trillar jag dit igen. Jag måste i alla fall satsa på att klara den här månader, no matter what!!!

ska jag lägga mig nykter............och då vore det väl tusan om jag inte skulle vakna nykter i morgon !! Genast blir det då lättare att ta mitt beslut för dagen som komma ska.

repeterar den lilla varningsramsan som är bra att ha i huvudet :-) HALT !!

H = Hungrig
A = Arg
L = Ledsen (Lonely)
T = Trött

Tillfällen när vi bör stanna upp och fundera över vårt egna välmående,

Du kan ju kolla upp först vad som är din lagliga rätt vid en eventuell skilsmässa och sen fundera på hur du ska gå vidare. Jag tror tyvärr att arvet kan räknas in i de gemensamma tillgångarna som ni ska splitta ifall ni är gifta.
Vad man sen faktiskt kommer överens om är ju nåt helt annat än vad man har rätt till enligt lag. Skilsmässor tenderar tyvärr ofta att locka fram våra mest småaktiga sidor... När man står inför en oviss framtid kan det vara frestande att försöka få med sig så mycket som möjligt ur boet. Positivt i ditt fall är att du åtminstone kan bli av med det där j-a barskåpet (hehe).
Kram från Nynykter

Sitter och läser gamla trådar och undrar hur det gick för alla som bara försvann, jag hoppas att alla har det bra. Bara på den tiden som jag varit med så har många passerat och jag hoppas att allt gått bra för er.
En sådan här vecka när jag jobbar över mycket, är suget efter ett glas vin när man kommer hem värre så nu lägger jag till trötthet till sakerna som triggar igång mig.
Min hjärna klarar nog inte av att överlastas så stress, trötthet osv får mig att vackla lite, men det är väl bara att bita ihop och ta ett steg till//Kram Kalla

Träffar man någon från en sån situation är det precis lika pinsamt för den andra personen. Garanterat!

Stannar till den släkting med blodsband, man spär inte ut den med ingifta.
Får du föräldrarnas sommarstuga så kvarstår den i din ägo, så har det varit med min frus ägendom.
Den kommer ju hennes barn ( så även mina) tillgodo, och behöver inte lösas ut vid en skiljsmässa .
Det är annat när ni införskaffar något tillsammans. Då partar ni på det.

Jag skulle aldrig drömma om att göra några anspråk på frugans egendom, den är hennes.

Berra

Såg framför mig en situation där någon skulle ställa mig den frågan.

Imorse när jag kom till jobbet fanns där nämligen en person som jag träffat i en grupp jag deltog i på en beroendemottagning. Nu skulle han inte till mitt företag men det kändes lite konstigt att träffa på någon sådär helt ur sitt sammanhang!

Så dök en annan tanke upp, tänk om jag någon gång träffar en kund och så är det någon som jag känner igen från ett AA-möte.

Fast, nej, jag ska inte skämmas. Det här är jag och jag är bra ändå :-)

Idag ska jag ta mig iväg till ett AA-möte tror jag, det är en fantastisk känsla att sitta där och höra människor dela med sig direkt ur hjärtat sådant som de kanske håller undan för sina närmaste. Det är märkligt att det ändå är så lätt att dela med sig av förtroenden till människor man inte känner bara för att man har ett gemensamt problem.

Jag tänker att om alla människor vore lika deltagande, vänliga, varma och välkomnande som de människor jag träffat på de möten jag gått - då skulle samhället vara en mycket bättre plats. Visst är det konstigt att ett gäng alkisar uppfattas på det här sättet? Jag får inte ihop det riktigt. För människorna där är ju annars väldigt olika sinsemellan.

Förresten, nu har det skett. Nu har jag bestämt mig. Idag ska jag inte dricka en droppe. Nu vill jag inte mer. Nu får det vara nog, nu skall jag bli frisk och hitta mig själv.

Jag behöver ett råd från er kloka människor. Båda mina föräldrar har gått bort. Även om pappa var förtidspensionerad alkis och mamma telefonist så fick jag en slant från försäkringar när de gick bort. En slant som jag vill ska vara min och barnens. Ni som följt mig vet att jag ifrågasätter mitt äktenskap, något som jag vill finna styrka att göra någonting åt, antingen förbättra eller ta mig ur. För att skydda mig själv har jag bestämt att jag vill skriva ett äktenskapsförord där mitt arv görs till enskild egendom men hur tar man upp det därhemma utan att såra, så svårt??!

"Sätter du dig på mig, så tänker jag ta en stor j.vla tugga ur röven på dig!"

Den ska jag komma ihåg. Den borde flera av oss komma ihåg! Härligt att läsa och känna den jävlar-anamma som lyser mellan dina rader!

Jag tror du slår huvudet rejält i spiken när du skrivar att andra människor reagerar instinktivt på hur du spelar din roll - jag tror verkligen att det tyvärr är så att vi människor ofta har lite djuriska instinkter (eller kanske däggdjursinstinkter) som gör att vi ibland istället för att hjälpa, ger oss på dem som är svaga (eller snarare står där i sin offerkofta). Jag upprepar också gärna detta:

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det" - alla har vi det jävligt emellanåt men om man sträcker på ryggen och gör sitt bästa så förtjänar man och får man respekt. Även om det väl egentligen är så att det vore fint att få en klapp på axeln när man bäst behöver den, när man står där i sitt självömkande hörn. Fast - det är ju oftast inte konstruktivt utan bekräftar ju bara vad synd det är om en (och alltså behöver man inte göra något för att rycka upp sig...). Nu generaliserar jag lite här men i alla fall!

Alkoholen bryter ned självkänslan och man går omkring med ett ständigt dåligt samvete på något sätt. Det är lättare att krypa in i offerkoftan, tycka synd om sig själv istället för att stå upp för sig själv och spänna ögonen i dem som klankar ned på dig. Att ifrågasätta "vad menar du?" istället för att "ja, de har säkert rätt, jag är ju en usel person...".

Många sentenser blir det här men jag tycker att en av morfars favoriter också här finner sin plats:
"stå på dig annars gör någon annan det!".

Kram från mig

..inte lika farliga längre för mig..
Har haft flera stycken där inte jorden har gått under varje gång, klarar mig undan med lite tandgnissel och enorm huvudvärk, och det är lindrigt numera...

Vad är skillnaden då?
Tror mest att det ligger inom mig själv, den största av förändringarna...
Jag vet vem jag är, och på vilken fot jag ska stå...
Jag är fortfarande ett lamm i ulvflocken, men med vassa tänder...

Min tidigare "offerplats" som jag upplät mig själv till genom att vara för "snäll" och att ta åt mig av andras o-välmående, har jag förändrat...
Är fortfarande en "lonely-walker" och jag har bildat en klubb med ...mig själv,
ensam är stark och har inga viljor som går isär, jag och mig själv är enade i en front..

Jag pratar fortfarande om mitt yrkesval och den arbetsplats jag befinner mig på,
jag stannar självmant kvar och lever i den framtidsdrömmen med starka emotioner...

Idag spänner jag ögonen i de som försöker kränka mig, eller totalt ignorerar dem.
Jag svarar med väl genomtänkta meningar, och försöker oftast vända på det med att återkoppla det till frågeställaren, ett exempel..

Hörde att du fuckade upp det igen??, -visst, man vill ju inte bryta mot firmans traditioner...
eller ..-ja hellre göra något annat än att bara gå och gnälla på de som försökte i alla fall..
Det går väldans snabbt att döma ut andra, men har man inget gjort själv, inte ens chansat,
är man inte värd någonting alls i mina ögon, de kan ställa sig i ett hörn och ruttna!

90% av firmans folk går runt med händerna i byxfickorna och låtsas vara någon form av självutnämda chefer som bara söker svagheter hos andra personer, själva vågar de ingenting, tänk om de misslyckas, nä då är det bättre att de gör...ingenting...

Jag har jobbat mig till respekt senaste tiden, jag löser många problem också,
sådant som andra skulle fått jobba med mycket längre..
Jag skryter inte med mina insatser, utan bara konfimerar den cred jag ibland (läs sällan) får...

Jag känner mig betydligt starkare i min roll, och jag håller långsamt på att återvinna den förlorade självkänslan jag tappade för många år sedan..

Jag skulle vilja tillskriva den som en fördel av att jag tog mig i kragen och slutade förstöra mitt liv med alkoholen, den kom som ett resultat av min nya nykterhet...

Jag tog mig ur alkoholens stora men sakta krypande akilleshäl, ångesten,
den bröt ner min kropp och själ till ett ångestfylld självande knappt levandes varelse..

Här står jag idag, mår mycket bättre än på länge, jag förstår mig på mina kroppsliga reaktioner på ett helt annat sätt, jag har lärt mig mitt kropps-språk..

Andra människor reagerar instinktivt på hur du spelar din roll, spelar man rollen i offerkoftan,
så slänger de sig över dig som ulvar över ett kadaver..

Jag är ingen looser, och tänker inte spela något tacksamt offer längre..
Attackerar ingen, om det inte är i självförsvar...

Jag har sagt det förr, men nu menar jag det också
Sätter du dig på mig, så tänker jag ta en stor j.vla tugga ur röven på dig!

Det tar tid att inse', att Stålmannen-manteln man fick av alkoholen i början,
ganska så snabbt ändras till en tvångströja medans man gräver sin egna grav, med tänderna..

Och nu är jag precis som jesus, återuppstånden igen, men med jäkligt taskiga tänder...
..men vassa nog att bita andra med i häcken..

Tjing!

/Berra