Nu är det dags

10 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
InteMera
Nu är det dags
InteMera
I snart två år har jag läst,

I snart två år har jag läst, svarat och delat med mig här på forumet men aldrig haft en egen tråd. Har inte velat ta plats, inte störa, inte synas. Ungefär som mitt övriga liv, antar jag, som anhörig till en alkoholist.

Jag skaffade ett eget deltidsboende redan i somras, efter att jag slutligen tröttnat på fyllan som återkommer och mitt mående tagit sig en spiral neråt. Tänkte inte göra mig någon brådska att flytta, ifall mannen genom trollslag skulle sluta dricka för att han vet jag när som helst kan flytta och ta barnen med mig, så jag gav mig i kast med en omfattande renovering av den andra bostaden. Halvvägs in i renoveringen kan jag bara konstatera att mannen dricker lika mycket om inte mer, när han vet jag kan åka bort hemifrån när han dricker.

Tidvis har jag mått så dåligt så jag funderat på om jag alls orkar existera mera, för att någon dag senare känna en total lycka när jag river och målar i mitt eget boende, med vetskapen att jag när som helst kan åka dit om jag måste när mannens ögon svartnar på fyllan eller obehaget över fyllan bara annars blir övermäktigt. Idag har i alla fall de sista tvivlen falnat och jag vet jag kommer måsta flytta inom kort så fort renoveringen är färdig. Mannen har börjat dricka allt oftare också på vardagar och det står jag bara inte ut med. När jag klev in genom dörren hemma idag var han på ostadiga ben och suddig blick precis i färd med att tappa ut en kastrull med mat han kokat över hela spisen och golvet. Hans spillde rejält och stod bara och stirrade på det som ett fån. Sen blev han givetvis förbannad på mig som frågade varför han tar sig för att koka när han inte är nykter, då var jag en gnällkärring och han hade minsann inget druckit. Sen var det jag som fick städa upp köket medan han gick ut i garaget för att fortsätta med sitt drickande.

Sist jag var på arbetsresa hittade jag en tom vinflaska i hans jobbportfölj och han var märkbart påverkad. Orkade inte ens ta striden för i hans värld fanns säkert någon bra orsak till att man har en tom vinflaska i sin jobbväska. Nu är barnen inte så små längre men känns ändå obehagligt att lämna dem med honom ens en eftermiddag mitt i veckan när han lever i så stark förnekelse över sitt dryckesproblem att han inte kan medge att han druckit ens när han är totalt packad.

Att tänka sig han skulle söka hjälp finns inte på kartan. Jag måste försöka hjälpa mig själv istället. Försöker med denna tråd skapa mig lite klarsinne över vägen framåt för just nu känns det mörkt, svårframkomligt, ledsamt och nästan förtvivlat illa. Jag vet vart jag måste och vad jag borde göra men får be om styrka av högre makter och lite goda råd på vägen av alla underbara mänskor här på forumet, för att orka ta mig hela vägen.

Nordäng67
Hej InteMera!

Starkt av dig att ta steget att skaffa eget boende! Ett av de större problemen har du redan löst👌Kanske kan du försöka hitta energitjuvar som går att undvika? Jag snokade efter alkohol hos mitt ex, hällde ut mm! Förstod i efterhand hur mycket energi det stal. Sånt man själv gör kan man ju kontrollera och sluta med. Du verkar trött vilket verkligen inte är konstigt utan helt naturligt! Så all energi du kan spara är en bonus och gör dig starkare. Heja dig, ni kommer få det lugnt och skönt i ert nya boende! Kram

InteMera
Tack för din peppande

Tack för din peppande kommentar Nordäng67! Ja trött är nog en underdrift att säga att jag är. Försöker som du säger lägga kraft på sånt som ger mer än det tar. Renoveringen har nog varit en sådan sak, att göra nåt varje dag om än så litet för att ta renoveringen framåt ger energi. Det är ju nåt jag gör för mig och för min framtid. Samtidigt kan jag fortfarande ändå bli helt matt av att se hans tomflaskor när jag inte ens letar. Känns som jag slutat bry mig på ett sätt att han dricker men det är svårt när det finns barn inblandade att helt strunta i vad som händer med honom den dag jag flyttar. Men ja det är hans ansvar och inte mitt, det inser jag.

Anxiete
Hej !

Vad bra att du startat en egen tråd, lättare att hitta dej och lättare för dej att skriva ner tankar och känslor som ramlar över dej. Jag känner väl igen orkeslösheten av att se ” eländet” och hur lyckoruset far genom kroppen när man upplever något normalt , som renoveringen för dej t.ex.
Jag upplever hur glad jag blir när jag är bland människor där jag kan slappna av, där jag inte behöver ha koll på någon mer än mej själv, dvs ett normalt liv....
Det är klart att det är svårt när det finns barn med i bilden men det känns som du är tryggheten oavsett om ni separerar eller ej och ju äldre de är desto mer kan de bestämma själva var de vill tillbringa tiden
Kram 🌸

Serena
Bra jobbat

Bra jobbat att fixa en egen lägenhet och våga ta itu med problemen.
Lycka till, jag tror att du fixar det här.

InteMera
Tack för era kommentarer, det

Tack för era kommentarer, det värmer!

Idag är det lillajul och jag är sur redan från morgon. Hatar allt julbestyr och idag förväntar sig mannen julbelysning ska upp, liksom julgardiner och lite annat fix inför jul. Jag brukade gilla julen. Nu är den bara förknippad med stress och oro. Funderade på varför det blivit så och kom till insikt. Jag är orolig och stressad för jul är alltid förknippat med fylla. Före, under eller efter. Så fridens helg är i mitt sinne förknippat med motsatsen redan veckor innan. Försök att hålla barnen juleglada och gömma undan mannens fyllesnarkande, hans sura vinglande och kritiserande. I värsta fall med rädsla för mer än verbala påhopp. Ont i magen. Det är mina julförberedelser. Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det för jag lovade mig själv redan förra julen att jag inte skulle utstå fler såna jular. Men det blir nog denhär till, då min lögenhet inte ännu är helt beboelig. Nåja, en madrass på golvet i lugn och ro är antagligen bättre än bråk så vi får se hurdan jul vi firar i år.

Förlåt det deppiga inlägget, glad lillajul till er andra - hoppas ni tar emot dagen med större glädje!

InteMera
Verbalt påhoppad av mannen

Verbalt påhoppad av mannen som druckit idag. Jag är en psykstörd stackare med personlighetsstörning och noll koll på nåt enligt honom. Jag klarar inte av nåt och är allmänt en idiot och ett spån som inte begriper ens enkla saker. För att jag bad honom tagga ner med kritiken på min son som ibland glömmer saker mannen bett honom att göra. Triviala saker.

Inget nytt i mannens beteende men första gången på länge blev jag faktiskt ledsen. Har inte gråtit på långt över ett år, men idag är gråten närvarande. Är färdig att ge upp. Ge upp allt. Denhär kampen om min överlevnad håller på att ta knäcken på mig. Min egen man hatar mig. Den som borde värna mitt bästa, hjälpa och stöda. Att få mer skit på sig när man redan är bristningsfärdig av jobb och krav kring barnen, blev idag bara för mycket. Har lust att bara dra till skogs och strunta i allt och alla. Orkar inte kämpa mer. Men ge upp kan jag ju inte, vad händer då med barnen? Vilket pissliv mna lyckats snurra in sig i...

Nordäng67
Fast du behöver inte...

Dra till skogs för du kan dra till din egna lägenhet <3 Ställ ditt mål i fokus, fatta ett definitivt beslut så tror jag det känns lättare! Man blir helt geggig i huvudet av att vara utsatt för psykisk press! Nu i efterhand undrar jag för egen del: hur i hel-ete kunde jag ta så mycket skit? Sluta kämpa med honom och lägg energin på ditt eget liv och din egen framtid tillsammans med dina barn! Du är stark! Kram

InteMera
Ja det är frågan: hur mycket

Ja det är frågan: hur mycket skit kan man ta? Och varför tar man ens emot nåt av det? För husfridens skull?? Du har så rätt i att man blir geggig i huvudet av psykisk misshandel, man vet liksom inte mer vad som är normalt, om man överreagerar, om han egentligen har rätt, om det är nåt fel på mig, och varför jag inte protesterar mer högljutt än jag gör när han drar igång. För min del är nog svaret till viss del att jag är rädd. Rädd för vad han kan göra när han blir tillräckligt arg. Hjärtbruten över att barnen måste höra honom och hans hårda ord och kränkningar.

Blir inget trevligt veckoslut hos oss, mannen har låst in sig i garaget och jag antar han dricker och så länge han hålls därute är det väl lugnt men vete katten vilket yrväder det blir i huset om han får för sig han ska in och skälla lite till på mig. I väntan packar jag saker från diverse skåp i lådor, eftersom jag antar att min flytt tagit sig ett steg närmare denna helg...