Jag sörjer

93 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Exhale
Det blev lite tumult...

Efter sommaren. Jag har flytt till dejting. Lite för att orka ta fart igen. Blev lite för mkt. Men nu ska jag ta tag i balansen igen. Visade sig att jag är rädd för att inleda ny tvåsamhetsrelation. Märkligt 🤷‍♀️. Not.

Men jag mår fortfarande bättre. Jag är på g.

Då dök nästa medberoende utmaning upp. En familjemedlem har insjuknat svårt i sin drog, shopping. Där finns stress och hormoner som grundorsak. Anhörig har gått in och styrt upp för att minska konsekvenserna. Då det finns barn inblandade.

Men hur gör vi nu. Vi måste ta små försiktiga steg mot att erkänna beroende och att söka behandling. Det är en väldigt lätttillgängliga drog. Då den även går att tillfredsställa i mataffären.

Skrållan
Inte lätt

Det är inte lätt Exhale. Ibland känner man att man kommit en bra bit på väg. Men sedan händer andra saker som får en att sjunka. Men jag tror att du, jag och många av oss här blir starkare för varje sak som händer. Med små steg, går vi framåt. En styrkekram till dig💕

gros19
ensamheten

Så bra du uttrycker det att det är ensamheten som är der viktiga. Har också dina funderingar. Var går gränsen, när dricker min son i det här fallet för mycket. Är det ett problem eller inte eller gör jag det till ett problem, men det är ju längtan efter personen man älskar som är bekymret. Min son är inte närvarande och jag kan inte umgås med någon som inte finns. Så känns det för mig.

Exhale
På väg mot starkare iaf...

Skrållan ❤ kram

gros19 ensamheten. Ja den där längtan. Så outhärdlig ibland. Och ja den efter sitt barn. Den är ännu starkare. Men. Det går att minska lidandet. Byron Katie. Läs begrunda lyssna på henne. Så kan du minska ditt eget. Frigöra energi.

Jag trillade nästan dit på vinet. Skäms lite. Inte tvivlat eller suktat på länge. Jag var ute och dansade. Visste att det vara att leka med suget. Men jag ville. Och det var vad jag behövde. Dans väcker mig inuti.

Men de immiga glasen. Ja dem lockade. Dessutom mådde jag lika dåligt som att det vore en baksmälla dagen efter. Då tänkte jag. Kunde lika gärna ha druckit lite om ändå ska må såhär.

Luriga luriga rusluret. Jag är aningens självdestruktiv. Och flyr i relationer lite hit som dit. Men jag har varit så duktig ett tag. Kanske är det okej. Jag försöker hålla noga vakt på mina mönster. Självomsorg. Så jädrans knepigt. Omsorg. Så jädrans lätt.

Men krigar vidare. Denna vecka lite lugnare.

Sida vid sida vi står härinne iaf. Jag är friskare. Så mkt friskare. Än när jag började läsa här för fem år sen. Jag är rakare. Jag har kommit framåt. Jag är på väg. Så det så.

Exhale
Försöker öva mina gränser...

Men tusan vad svårt det är. Så lättsamt jag kliver på dem. Så enkelt att behaga. Så svårt att inte göra.

Gjorde det igen. Letade ursäkter. Kan inte ngt douchigt, bara vara douchigt? Oavsett bakomliggande orsak. Jo det kan det faktiskt. Inte mer med det. Behöver inte värderas. Behöver inte ens analyseras. Kanske bara konstateras.

Lilli
Anhörig till en alkoholist.

Jag känner mig så dum på något vis. Naiv .
Jag träffade en man , en fin sådan. Men de kröp fram att han var alkoholist. Han varnade mig och sa att han ville inte göra någon illa med sina problem. Han vill dra sig ur våran relation men jag hängde kvar för glatta livet. Jag älskade ju honom. Och trodde jag kunde hjälpa honom. Vår relation har varit en berg och dalbana och jag har varit så självcentrerad på vad jag ville att jag glömde bort vad det verkliga problemet var. Att han var en alkoholist. Och medans jag varit i min egna kärleksdimma har han slitit så hårt med att försöka på allt att fungera. Jag har inte en enda gång stannat upp och tänkt. Va fan håller jag på med? Nu har vi nått punkten där han insett att han behövde ta tag i detta på riktigt. Och kastat ut mig ur relationen. Jag är ett hinder i vägen emot hans nykterhet men han vill att vi håller kontakten, är det en bra idé ? Gör jag mig själv illa som kommer hoppas på att allt blir bra igen ? Eller gör jag honom illa för att han känner sig pressad? Ni som har relationer med nyktra alkoholister eller du som haft problem. Hur ser ni på relationer under ett tillfrisknande?

Ullabulla
Visst finns det chans

Om du samtidigt jobbar med dig själv.
I den mån du kan hinner och vill.
Det är viktigt att släppa den som dricker fri att göra sin egen resa mot ett nyktert liv.
Ofta tar det enorm kraft och energi.
Kanske han inte har energin att ge dig vad du behöver i en relation och han inser det.

Kolla gärna in andra trådar och de insikter vi anhöriga ofta behöver möta.

Vi bör ofta fokusera mer på oss själva och vad som gör oss lyckliga.
Den resan kan vara lång eller kort och sen kan du kanske vara beredd att möta den förhoppningsvis nyktra partner som din kärlek verkar vilja bli.

Nu generaliserar jag lite.
Du kanske är fix och färdig och är redo redan nu.
Men ofta blir det ens livsuppgift att hålla den som försöker bli nykter nykter.
Istället för att förstå att det kan nog den personen själv välja.
Så var det i alla fall för mig.

Men tala ut om saken.
Om kärleken är tillräckligt stark från båda håll så kanske ni klarar att släppa greppet lite under en tidsperiod?

Exhale
Jag har gått och blivit kär...

Tror knappt själv på det än. Håller fortfarande garden uppe. Men det har gått tre veckor. Och jag tror jag fallit för någon som inte behöver min omsorg på det sättet. Någon som inte alls triggar mitt medberoende. Någon som jag på riktigt kan luta mig mot. Någon som jag från första stund var mig själv inför.

Jag föll på 0.02 sekunder. Jag kände igen känslan. Men det är inte passionerat och uppslukande. Det är mer lugnt och tryggt. Vad betyder det? Att jag gått framåt. Att jag vågar välja något utan drama. Att jag är mer redo än jag tror. Och nykterheten känns trygg och okomplicerad med honom.

Kanske är frågan du bör ställa. Kan jag vara mig själv fullt ut med honom? Om svaret är nej. Är det värt din tid?

Mitt medberoende är dock aktivt. Blev en familjekris och shit vilken rush jag fick av att kliva in i den och rodda. Känner mig kompetent och klok. Snudd på lycklig. När får säga kloka saker. Skrattar gott åt min självupptagenhet. Men samtidigt. Vill säga det jag kan iallafall. Annars får ingen ro. Men nej. Jag är inte helt frisk än. Oombedd om hjälp är jag också. Ett steg fram ett bak.

Rätt häftig tid just nu ändå. Tänker på er. Det finns lättare tider. Trodde det aldrig och så fick jag uppleva det ändå.

Först var jag bitter för att inte fick vara ifred och vara förälskad ostörd. Hahaha. Men världen snurrar ju inte kring mig och tur är väl det.

Blade Runner
Grattis

Låter helt magiskt och det är du värd !
Själv kaosar allt med bekräftat skilsmässa och en galen man och barn som kommer i kläm :-(. Känns overkligt att jag någonsin skulle hitta kärleken igen.
Blade Runner

Exhale
Jag har varit...

exakt där du är nu Blade Runner, för 3 år sedan. Jag föll ner i totalt mörker. Och trodde aldrig den här dagen skulle komma. Eller att jag skulle ta mig till den platsen. Jag har stridit som fan.

Men nu är den här. Jag drömmer framtidsdrömmar igen.

Det är ingen lätt resa. Men när du kan tänk. Jag kommer dit jag med. Tänk det om så bara för en kort stund.

Exhale
.

.

Exhale
Tänker...

Idag att det behövs inte. Jag behöver inte säga något. För jag kommer inte vackla. För jag har valt. Och jag har ingen som helst tvekan. Därför kommer jag inte kunna avvika från banan. Utan en undran från honom.

Så ny erfarenhet. Att vara med någon som är nyfiken på mig. Som visar mig omsorg. Att våga ta emot den utan motprestation. En utmaning.

Vi tar vår relation framåt i lugnt takt. Med lagom bekräftelse. Utan vidlyftna kärleksord. Mer med handlingar. Det gör mig trygg. Jag känner mig landad, med fötterna på jorden med honom. Närvarande.

Jag kan tänka klart. Jag pratar rakt. Jag väljer med omsorg om mig. Utan att fundera så mycket. Jag har funderat mycket under så många år. Nu vill jag leva funderingarna. Göra och handla funderingarna. Inte fundera. Vara.

Jag ler igen.

Exhale
Är det dags kanske...

Att öppna locket. Känna på det lite. Vet inte. Är det ens viktigt. Jag har kommit överens med det för längesen. Egentligen.

Men vill inte ha en den där filten. Våta tunga dämpandet längre. Ni vet vilken jag menar.

Mina föräldrar kommer aldrig välja barnbarnen framför vinet. På en helg. Så är det. De väljer dem i andra sammanhang. Dem finns där. Men snart närmar vi oss pensionen. Då är det fritt fram. Förlorar jag dem ännu mer då. Vet inte. Den tiden. Den sorgen. Lättare sagt än gjort.

Vad är sorgen. Jo att dem kunde valt annorlunda. Men okej. Det är deras val. Deras förlust. Dem sörjer inte. Så varför ska jag.

Dags att se. Bara se. Så är det. Kärlek finns. Det är allt. Och vår nykterhet. Den som vi har. Jag och mina syskon. Den visar vägen för ett annat liv för våra barn.

Ingen av oss har valt alkohol framför våra barn. Förutom jag då, de första åren av deras liv, inte längre, aldrig mer. Ingen av oss har normaliserat. Kanske alkoholen kan få ge vika för annat i kommande generationer.

En jul. Utan nubbe. Utan alkoholinducerat glam och stoj. I nykter uppslupenhet. Min första jul utan alkohol och utan depression i nyförälskelse. Ganska maffigt ändå. Längtar.

Exhale
Det blev en bra julledighet i år...

Lugn liksom. Varken särskilt rolig eller särskilt tråkig. Framförallt inte jobbig. Inte sådär på knivspetsen heller.

Funderar över nyårsafton. Säkert för dem flesta av oss den tyngsta av helgdagarna. Var det för mig iaf. Den som liksom hör ihop med champagnen och whiskeyn, ölen och vinet. Tätt tätt sammansvärjda, omslingrandes.

Tänkte imorse. Utan alkohol är det inte samma feststämning. Man tror sig behöva alkoholen för att njuta av kalaset. För det är för dem flesta av oss, rätt jobbigt att vara på kalas. Alla pratar i mun osv osv osv.

Den nya personen i mitt liv. Han är inte särskilt förtjust i uppstyrda festdagar. Det passar mig perfekt. Ingen press alls idag. Bara häng med mina syskon och våra respektive, samt en drös med barn. Alla nyktra. Allt sansat på den fronten.

Men möjligen stress, lite surhet, lite pmds, lite syskonbråk. En härlig sörja. Ska njuta av dagen.

Precis som jag gjorde av den mer måttliga julen. Allt blir måttligare av nykterhet. Inget behov av att ha tokkul för att glömma vardagstristess. Jag uppskattar tristessen. För jag är frisk. Friskare. På väg.

Välkommen 2020. Jag längtar efter dig.

Vill skicka en varm kram till Alla Er som är här. Det blir något nytt till slut. Något du formar. Något du styr över. Våga ge dig själv det du behöver. ❤

Blade Runner
Exhale

Låter magiskt !!!! Jag ska också börja se ”lagom” som den optimala utdelningen på en lyckad aktivitet/ händelse. Balans och inte ro är nyckelordet.
Kram och Gott Nytt 2020 !!! Blade Runner

Exhale
Det vidare livet...

Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen.

Exhale
Kasta mig ut i livet igen...

i denna besynnerliga tid vi har nu. Jag hanterar den tålmodigt. Jag har varit i det mörkaste mörkret. Därför är det på något sätt inte så skrämmande. Dessutom är mitt liv detsamma som det varit under många år. Bara med ännu mindre press på att umgås. För mig passar det väl.

Sånt lugn i min själ. Så vad gör jag nu. Visar sig att jag mår bäst när kraven är på minimum. Och så ser inte livet ut.

Nu ska jag ta dem första staplande stegen mot arbetslivet igen. Jag är så rädd. Men jag är inte fast i mitt inre kaos längre. Så får ha tillförsikt.

Relationen står stadig och den bygger broar mot nya vägar. Så lustigt för jag drömmer helt nya drömmar nu. Trodde aldrig det skulle bli så. Att nya mål skulle komma och ersätta dem gamla. Såsom Spinoza skrev till mig. Jag känner mig som 20 igen. Fast visare, med erfarenhet . Rätt häftigt.

Exhale
Går igenom en ny period av glödhet ilska igen...

Känner mig vilsen i det nya. Den första kampen mot en ny vardag över. Det börjar rulla på. Då är det som att den vaknat igen. Ilskan. Mot alkoholen. Mot mitt självbedrägeri. Mot allt som saknades. Mot allt i mig jag tummade på. I dessa dagar, särskilt mot gamla sunkiga könsroller.

Lite förvirrad på min egen resa mot ett mer genuint varande i mig.

Känner mig vilsen. Känner mig historielös. Det börjar kännas som en bleknad film. Relationen, den jag trodde jag skulle stanna i. Saknar naivitet jag hade. Saknar inte naitiviteten jag hade.

Tar ett djupt andetag. Även detta går över. Men just nu. Just nu i denna stund. Är jag så jävla arg. Och har ingen att vråla ut mitt avgrundsvrål på.

Nordäng67
Exhale...

Här har du en till som hamnade i en sådan fas som du är nu. Samma för mig, när allt börjar rulla på i vardagen och man tycker att man har hittat balansen...då kommer allt över en som ett bakslag igen. Känner mig också vilsen i det nya. Lägg till ensam för min del. Mådde skit under årets början. Jag var bara kvar i skitmåendet, red ut stormen eller vad man ska kalla det. Nu är det bättre. Tror man kommer in i olika faser när man går på en ny väg och lever på ett annat sätt. Och vi får inte glömma att vi har mycket att bearbeta. Låt ilskan koka, gå ut i skogen och skrik. Du tar dig igenom detta. Kram

MalmMia
Ett slag

Exhale: dessa ord "Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden." träffade som ett slag mig. Tack för orden, jag kommer att använda dem, jag hoppas att du inte misstycker. Precis det ska jag lägga till i min monolog!

Exhale
Accepterar.

Nordäng ❤ skönt att höra. Var inte beredd på bakslaget riktigt. Kram

MalmMia

Klart du ska. Igenkänning är allt. Det är så galet läkande. Kram ❤

Jag ska acceptera min ilska. Och jag ska skrika ut den nästa gång den väcks. Lite kändes den som en snuttefilt för mig. I min oro för allt det nya. Och jag kämpar på med att trampa vidare. Vidare mot nytt.

Exhale
Fy fan....

Gamla sår som öppnas i det nya. Ödmjukhet inför hur djupa dem är. Övergivenhetskänslor. Hade glömt hur ont de gör. Hur knivskarpa de är.

Överrumplades imorse. Tårarna strömmar.

Varit på resa och är trött. Då kommer dem. Gamla hjärnspöken sipprar ut.

Och så rädsla. Han är aktiv. Ingen större mängd och på lämpliga dagar, tillfällen. Men tänk om. Tänk om jag missbedömt.

Han har substansen på prio 8 ungefär. Det är möjligt att leva med. Men. Tänk. Om.

Bara en väg ut dock. Framåt sakta. Mot nästa dag. Skulle vilat idag. Men ska nog distrahera mig istället. Jag kan denna smärtan. Jag har känt den förr. Den behöver inte lära mig ngt. Den är som skuggor. Jag har redan lärt mig.

Nordäng67
Dom där...

Hjärnspökena som sipprar ut...Har du tittat dom i ögonen nån gång? Vad är dom egentligen och vad står dom för? Har också hjärnspöken och har börjat titta på dom ordentligt när dom kryper fram, synar dom i sömmarna. En vacker dag kanske dom aldrig kryper tillbaka in i mitt huvud utan typ går upp i rök. Det är målet i alla fall. Du skriver "tänk om jag missbedömt". Vad är du rädd att du missbedömt... egentligen? För egen del har det varit så att jag trott att jag missbedömt men i själva verket har det varit så att jag hoppats på att det inte ska vara som jag tror. Hoppats så mycket att det blir en typ av sanning och förväntning. Som sen leder till känslor av att jag missbedömt. Men egentligen visste man från början. Många kramar

Exhale
Jag räknar alla som lever med

alkohol i sina liv som aktiva. Oavsett mängd. För det är en ansträngning att leva med för mig.

Även med någon som har alkohol som låg prio. Låg prio betyder ändå alkohol i vardag. Ska jag ha den anspänningen eller inte. Det är knepigt.

Kanske är det rädsla. Måste fundera vidare. Som jag ser det tänker jag långt fram. Ända till pension. Då man är fri att göra vad man vill varje dag. Vad väljer man då. Seglar det upp i priolistan då. Har jag gett massor år av mitt liv till någon som jag sen måste lämna då. Än så länge har jag val. Än så länge har jag murar.

Tack Nordäng. Jag behöver fundera helt enkelt.

Exhale
Ngn som läst

Sober Curious?

Exhale
Funderingar...

den perioden i månaden. Då allt ska vridas och vändas på. Vet inte om detta hör hemma här i eller i Det vidare livet. För första gången i mitt liv har jag ett nyktert sexliv. Det tog mig ända tills 40 års åldern. Lite ledsamt är det allt. Det är som att vara i början av livet igen. Vilket det på många sätt också är. Jag är nykter. Jag lider inte längre lika mycket av min pmdd. Och jag arbetar för sunda relationer i mitt liv.

Men jag är nybörjare på att vara sund mot mig själv. Och det rullar på. Men så kommer dem där stunderna av vilsenhet. Och eftersom jag tror på igenkänning så skriver jag här. Även om det känns läskigt.

Jag har fortfarande svårt att koppla ihop kropp med min hjärna. Det går långsamt att bygga nya banor. Det går långsamt att våga fokusera på mig. Jag är trygg så länge jag kan ge och bidra. Så är det på alla plan i mitt liv. Men jag känner mig otrygg så fort jag måste ta emot.

Men jag kan inte ha nära relationer utan båda delarna. Jag kan inte ha nära relationer utan att ibland våga bli omhändertagen, både känslomässigt och kroppsligt. Jag vet bara inte hur jag ska våga. Hur jag ska stå ut med känslan av osäkerhet. Men jag jobbar på det.

Exhale
Två steg framåt ett steg bakåt...

Så jädrans vaksam man måste vara. Har det bra just nu. Kommit igång med studier och det fungerar faktiskt väldigt väl. Nyförälskelsen med plugget över och kämpandet börjat. Men det är befriande att ha mål och fokus.

Kroppen mår bra. Iallafall bättre än ngnsin tidigare. Det var rätt illa kan jag konstatera.

Jag balanserar. Söker inte flow. Vilar och väntar in. Det är mitt nya sätt.

Jag trivs bra som särbo. Det är det bästa av två världar. Litar inte riktigt på att jag kan manövrera mer än så. Brist på självförtroende eller god självmedvetenhet? Jag väljer det senare. Jag styr båten i vilket fall som helst. Behöver inte utmana bortom mina gränser för att känna mig stark. Jag får vila i det här. För det är bra. Knepigt och lätt om vart annat.

Jag har rätt att vila. För jag har inte bråttom. Och jag finns inte för att ge mer än ngn bett mig om, för att förutspå, förekomma, underlätta, styra eller mästra. Jag finns för att ge till mig. Ge DET JAG HAR ÖVER till mina barn, min familj, min särbo och mina vänner.

Men fy fan. Det är inte lätt. Det är vad jag fokuserar på idag. Det är inte lätt. Och det är OK.

Exhale
Tankar kring...

En sak som tidigt kom upp med min särbo var en önskan om att relationen ska vara en guldkant i livet. Den tanken dök upp i mig idag igen.

Hur kan man göra en relation till en guldkant? Till viss del är en relation ett ständigt pågående arbete. Något man förtjänar och underhåller, något som innefattar både krav och ansvar. Men att vara en guldkant för varandra. Det är något utöver jag älskar dig där jag tidigare funnit att det finns någon slags rättmätighet för att bara vara. Bara för att det finns kärlek.

Jag kan välja vad mer tydligt ett sätt att agera på om jag tänker så. Främjar det här sättet eller den här handlingen mer guldkant i tillvaron för honom och mig. Eller gör det saker svårare. Att vara särbo är en märklig upplevelse. När man levt i sammanboende tvåsamhet mellan i 16 år. Det här med närheten och känna varandra på djupet kommer inte lika snabbt. Men man får längta och man får frihet till sitt eget.

Vet inte riktigt vart jag ville komma. Men iallafall.

Ullabulla
Kommer tid

Kommer råd.
Jag var särbo i 3.5 år i min nuvarande relation innan vi flyttade ihop.
Om du som jag i grunden är en medberoendetyp så behövde iaf jag all den tiden för att hitta tillbaka till jaget inom mig.
Jag ville ta en massa genvägar och slippa att göra jobbet.

Men jag gjorde det och nu har vi varit sambo i snart två år.

gros19
Skuld

Det svåraste är skulden över att du drar in andra i ditt mörker skriver du. Det är inte din sak att ta ansvar för det, var och en får ta ansvar för sitt mörker och man är fri att välja vem man vill umgås med.

För min egen del har jag inga problem med andras mörker, utan problemet är människor som försöker hålla en fasad av glättighet. Då känner jag att något inte stämmer och jag upplever nog mer då att jag dras in i deras mörker som dom själv förnekar.

Sidor