En fortsatt kamp

Profile picture for user Skrållan

Jaa jag måste gå och prata med någon. Känns som jag går sönder inuti. Min man är sur och arg. Han dricker i kväll. Varför lär jag mig aldrig. Inte prata med någon som är full. Att vi inte har det bra, det är bara mitt fel. Jag har blivit annorlunda. Ja det klart, inte lätt med en man som dricker. Jag umgås för mycket med mina barn och barnbarn. Om jag inte gjorde det, utan ägnade mer tid åt vårt förhållande, då kunde vi ha det bra. När jag sedan vill säga mitt, vad jag tycker, då orkar han inte höra mer. Alltså jag tror jag spricker . Ingen bra kväll. Vet inte vad jag ska göra. Gärna åsikter om det här?

Profile picture for user Skrållan

Går och har samvete. Kunde jag göra något för att vi ska ha det bättre? Är ledsen. Tänker, går ut till mannen i garaget. Hur mår han? Möter en glad man som pratar i telefon. Ler åt mig. Nu finns inte det vi pratade om förut. Jaa.......????

Profile picture for user InteMera

Den dialogen du har med din man kunde varit en inspelning av dialogen jag brukar ha med min man! Om bara jag ändrade mig, om jag inte skulle tjata, bara jag slutar lägga mig i och hitta på problem som inte finns, bara jag skulle visa mer intresse för honom och hans bekymmer, han dricker inte alternativt han dricker inte mer än nån annan...Har du hört dom förut ? Allt riktas alltid till att det är jag som har en massa fel och brister, vi kommer liksom aldrig riktigt till saken att hans drickande påverkar också mig och mitt varande och görande. Han tycker inte jag har med det att göra om eller hur mycket han dricker. Min man är också sur och vresig mot mig när han dricker men liksom din kan han gå ut och ha ett glatt samtal med vem som helst på telefonen sekunden efteråt. Så man undrar varför jag ska fräsas av men vilken som helst kollega eller vän kan skämtas med på telefon. För att jag påtalat jag ser han är onykter och att jag inte tycker det är trevligt?

Man ska ju inte försöka prata med dem när de är fulla men problemet årminstone hos oss är att när han väl nyktrat i så är det som att fyllan aldrig funnits och tar jag upp det tittar han på mig som om jag hittar på historier, saker han gjort full som han anser jag inbillat mig! Försök nu sen hitta tillbaka till varann och en ömsesidig förståelse när alkoholisten för sig själv lyckas intala att sånt som hänt på fyllan inte hänt för att dom själv inte minns det. Jag minns mycket väl även imorgon allt fult han kallat mig, ska jag då vara glad och låssas som ingenting för att han inte gör det? Och så undrar dom varför vi i familjen blir lite snurriga i huvudet.

Att resonera med dem om drickandet förefaller omöjligt och man får göra sitt bösta att inte själv tappa förståndet. Jag tycker att det tröstar lite, hur sorgligt det än ör, att läsa andras berättelser här,på forumet för i grunden verkar alla dessa alkoholister bete sig lika och vi anhöriga går alla omkring och tror det är oss det är fel på för att vi blir helt intrasslade i vad vi ska tro och tycka till sist. Att prata med nån utomstående, som verkligen förstår vad medberoende är, tror jag också är hjälpsamt. Att få,prata klart och reda upp med alkoholisten verkar det inte vara många som lyckas med.

Profile picture for user Azalea

Det är ett jättebra råd att gå och prata med en psykolog.
Jag fick möjligheten att hitta en med erfarenhet via facket på mitt jobb och företaget ställde upp och betalade 5 gånger. Det räcker såklart inte men det var en bra börjar att få öite rätsida på mina tankar. Det var även nyttigt att en som inte är "nära" kan se utifrån hur vårt förhållande och hand drickande påverkar mig. Väldigt bra tyckte jag det var, det stärkte mig och fick mig att tänka på ett annat vis. Ansvaret ligger inte på MIG!

Profile picture for user Skrållan

Värre än någonsin är det i dag. Min man började bli arg redan under dagen, för att det är fel på mig naturligtvis, fast han var nykter. Och det blir ju inte bättre när han nu dricker. I dag började verkligen en tanke spira i mig. Detta går inte. Jag måste bryta snart. Jag orkar inte mer. Hade tanken i huvudet när jag gick ut och gick. Tänkte mig, att jag flyttar, att jag bara kan tänka på mig själv. Inte bry sig om någon som blir för full eller stygg. Att själv få bestämma över mig. Ingen annan.
Är så klart rädd för ensamheten också, men är inte det bättre än det här? Känns som vi är ständigt osams. Jag kan inte säga 2 ord fel, så är det i gång igen. Och han tycker att det är jag som bara sätter igång allt. Alltså man blir helt konstig i sina tankar. Som att man börjar ifrågasätta sig själv. Håller jag på att bli tokig.
Men sedan klarnar det igen, och jag vet, det är inte jag. Det är han som sätter igång allt. Jag kan ju bara höra fel, så blir han arg. Alltså är detta abstinens eller är det alkoholen som har kidnappat hans hjärna? Han är ju inte sig själv, inte ens när han är nykter.

Profile picture for user Li-Lo

Det gör mig ont att läsa att du fortsatt har det svårt och att du känner dig begränsad och ständigt "på tå". I ett inlägg från 2015 välkomnar du så fint en annan användare som även rekommenderas att ta kontakt med kvinnofridslinjen 202 505050. När du skriver "stygg" så hajar jag till, ett ord med många tolkningar. Vad det innebär för dig? Hur skulle det vara att i dagsläget ta kontakt med just kvinnofridslinjen?

Du undrar vad som kan påverka din partner, berusning eller abstinens. Ett generellt svar på det är att det kan vara båda, det kan även vara så att personligheter faktiskt förändras av en längre tids drickande. En ljuspunkten i det du skriver:

"Men sedan klarnar det igen, och jag vet, det är inte jag".

Du vet vem du är. Hopp om att det är en bra dag idag med tid för dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Skrållan

Tack för ditt svar. Min man har ju aldrig någonsin tagit tag i mig eller gjort något fysiskt med mig. Så med ordet stygg menar jag det verbala. Jag vet att han inte mår bra psykiskt, och han kan inte hantera det. Så jag förstår ju att när han är arg och irriterad så är det mig han överför sin ilska på.
Och han vill absolut inte gå och prata med någon. Inget för honom. Så han har ju inga verktyg att ta till.
Känns som när man ringer kvinnofridslinjen så har man blivit slagen. Men det kanske även gäller psykisk misshandel? Mannen är ju så irriterad och sur så ibland orkar jag inte ens fråga vad han pratar om, när jag inte förstår, utan lossas att jag vet. Ibland känner jag irritationen hänger i luften när jag kommer hem från jobbet, och då ligger jag lågt, för att det är jobbigt om han blir arg. Ja det finns många såna här exempel.
Det som är tur är att jag har många runt mig jag kan ventilera med, men det klart det vore nog bra att prata med något proffs som inte är inblandad känslomässigt.

Profile picture for user Troja

Skrållan jag önskar du kunde ha kraft att komma bort från han några dagar.
Jag märkte att om jag behövde distans då kändes det alltid mer skrämmande att tala om varför.

Jag såg till att få distans utan att säga som det var, utan att säga jag har mycket att göra nu så de kommer gå några dagar, att hinna få tid att tänka
Hoppas du finner ett sätt att lösa distansen ?

Profile picture for user InteMera

Så har jag också gjort liksom Troja, bara åkt utan att förklara varför. Onödigt att skapa bråk varje gång jag behövt få åka och andas, jag har ju varit tydlig i några samtal om vad jag vill och tänker inte varje gång jag lämnar huset känna mig skyldig att förklara mig. Om han inte hört eller förstått vad jag sagt så får det vara hans problem, jag väljer friheten att vara annanstans ibland när jag behöver det utan att be om lov, förklara eller ursäkta mig.

Säger oftast bara vart jag åker och så åker jag, och han har nog aldrig heller ifrågasatt det så kanske han i bästa fall själv förstår varför. Om inte så spelar det väl egentligen ingen roll, huvudsaken för mig har varit att återta rätten att inte vara hemma när jag tycker det blir jobbigt och att åka utan förklaring, skam eller ursäkter för att för mig själv markera jag är värd mer än att behandlas illa, att jag har rätt att avlägsna mig när jag tycker stämningen blir obehaglig eller hotfull. Att jag inte är ett offer som måste stå ut, att han inte har makten och rätten att kränka mig verbalt. Jag behöver inte försvara mig, bara åka och så får han sitta där med sin ilska och irritation och jag kan ägna mig åt nåt roligare istället. Och oj vad mycket bättre jag mått av det! Rekommenderar dig Skrållan att prova det, bara ta jackan och gå iväg nästa gång och lämna honom med sitt eget krig, inget du på nåt sätt är skyldig att delta i!

Profile picture for user Skrållan

Det ska jag ta till mig. Att bara åka om han är dum. Och så får han stå där. Jag vill inte vara ett offer. Jag vill bara leva mitt liv och ha det bra.
Tack för era goda idéer. Känns som om jag får fler sätt att agera på.

Profile picture for user Skrållan

Känner mig ledsen i dag. Känns inte roligt när man bara får ilska från mannen. När jag ser kort från hans jobb så är han såå glad. Ingen som förstår där. Alla tycker han är en rolig och framåt man.
Bävar inför helgen. När han är argnär han är nykter, hur ska då inte helgen bli med alkohol.
Det enda man ser överallt när jag har det så här, är alla familjer som ser fram mot helgen, alla som ska ha vänner och släkt på besök, alla som är ute och reser. Ja man vet ju inte allt om alla. Det är ju bara bilder. Men det känns i hjärtat.

Profile picture for user Troja

Skrållan du är värd att ha det bra och fint. Han verkar inte vara nå fin mot dig, han skulle säkert vara så där mot någon annan också som va i samma relation till han.

Vet du vill och längtar att han ska vara annorlunda men det kommer han inte vara ??
Hoppas du kommer loss och kan få ro och gjädjas åt en helg utan oro

Profile picture for user InteMera

Du är värd så mycket bättre!

Kan du ha en plan vad du kan göra om du inte vill vara hemma i helgen, om så bara att gå iväg en stund och sitta på en bänk och bara andas. Små steg i taget, det är inte lätt att ta sig loss!

Profile picture for user Spinoza

Som svar på av Skrållan

Nej, alla har det inte så bra som det verkar, men oavsett det så förtjänar du inte att drabbas av din mans ilska!
Alternativa planer lät som en bra idé, så kan du kanske göra något som gör dig glad.
Kram!

Profile picture for user Skrållan

Jag är dum. Dum som pratar och diskuterar med någon som är full. Kan inte låta bli ibland. Känner att, nej det dör stämmer inte, så är det inte. Så tycker inte jag. Och han tycker att jag är dum i huvudet, helt tom. Jag blir ledsen. Men försöker vara tyst. Så det inte eskalerar. Han vill att vi går isär. Jag säger att det där vill jag i så fall höra i morgon, när du är nykter. Varför hänger jag kvar vid honom. Han gör mig ju inget gott. Jag är ju inte lycklig. Men kanske att det blir så i alla fall. Får bygga upp mitt egna liv.
Jag försöker få ner en vas till blommorna jag köpt. Då trillar det ner ett kort när vi förlovade oss. Jag står tätt intill min man och håller honom i handen. Vi ser så lyckliga ut. Men det finns ju inte längre. Han vill ju inte ta tag i sitt alkoholmissbruk. Det kommer ju inte bli bra. Och jag orkar inte stötta mer. Nu måste jag stötta en person, och det är mig själv. För min och mina barns skull.

Profile picture for user Spinoza

när man ser att man inte kan förändra den som inte vill förändras. Så ta hand om dig själv och ta dig stegvis till ett bättre och bra liv. För dig och dina barn.

Profile picture for user Skrållan

Ja till sist gör man väl det. Men vad det känns tungt. Känns som vårt liv tillsammans inte är värt något alls nu. Känns som han nu inte alls bryr sig om mig alls. När jag läste era svar förut så kom tårarna. Jag grät ännu när min man kom och satte sig vid bordet. Han lossades som inget. Ingen tröst, ingen kram, inga ord. Han sa inget alls.
Känns som han har stängt av all kärlek, all omtanke. Vilket gift alkoholen är. Giftet som får honom att bli sådan här. Det känns som han har sådan ångest att han tror att blir han av med mig, så blir allt bra.
Ja för mig blir det ju bäst så. Jag har dansat den här dansen alldeles för länge. Det tär på mig. Men vad det sorgligt.
Mannen sover tungt i sängen. Snarkar. Och det luktar alkohol.

Profile picture for user Spinoza

Det är tungt när det inte blir som man skulle vilja och frågan är hur länge man ska gå och drömma om något som aldrig kommer att hända?

Jag levde alldeles för länge i en dröm om hur det skulle kunnat vara och övertygade mig själv ganska ofta om att det var så.
Nu när jag lever separerad från min man och har fått distans så inser jag att det var alldeles för många gånger som sovrummet stank av alkohol och bakfylla och jag äcklades av när han ville pussas på morgonen och stank av gammal fylla, men ändå gjorde det för annars blev han ju ledsen...
Men vi hade många fina år också och en dotter som jag älskar, så jag tänker inte tycka att det är bortkastat. Däremot skulle resten av mitt liv inte bli bra om jag stannade kvar, så nu slutar jag drömma om något som inte kommer att hända och skapar mitt eget liv.

Profile picture for user Skrållan

Lite lugnare dag i dag. Har haft främmat här. Det lugnar ner allt. Det är sådana här dagar som inger hopp igen. Är som att åka berg-och dalbana. Ledsen, glad, ledsen, glad. När vet man vilket beslut man ska ta? Lämna eller stanna? Hade svårt att somna i går kväll. Hjärtat slog hårt och fort. I morses när jag vaknade, kändes det en overklig känsla. I morses kändes det som allt var slut. Att allt var över. Så svårt då jag är en människa som vill ha tydliga regler. Detta blir en enda gröt. Få se bad tiden utvisar.

Profile picture for user Spinoza

För mig har det hjälpt att skriva en dagbok/loggbok för att hitta mönster och faktiskt inse hur ofta det svänger mellan katastrof och helt OK.
Jag har en lösenordskyddad Wordfil på min dator så att jag ska känna mig fri att skriva det jag vill.

Profile picture for user Skrållan

Nej Spinoza det har jag inte. Har skrivit brev till min man när det varit jobbigt och när jag behöver ventilera. Men det klart skriver man dagbok så är det ju lättare att se ett mönster. Ska försöka börja med det. Bra idé. Tack

Profile picture for user Skrållan

Ja några lugna dagar till. Jo visst dricker han. Men han är inte arg och sur, och det är ju skönt.
Han mår dåligt psykiskt och vill bara vara hemma och dricka. Gud förbjude att det psykiska beror på drickat. Lessnade på att bara vänta på att mannen ska bli nykter, så jag åkte bort en stund i går. Vad det ger en ny energi. Att få komma bort lite. Men så konstigt, när jag är borta då är mannen uppe jätte sent. När jag är hemma lägger han sig vid 8-9 ungefär. När han inte orkar dricka mer.
Men det klart då är det ingen som stör. Då kan han dricka och ringa till folk hur mycket han vill.

Profile picture for user Skrållan

Känner mig ensam i vårt äktenskap. Känner mig ensam i kväll. Ingen som sitter bredvid mig i soffan som förr. Inga kramar. Ingen kyss. Ingenting. Vad finns kvar? Känner mig inte älskad. Jag måste släppa taget. Släppa taget om att tro att jag kan få min man att sluta dricka. Släppa taget om att tro att han ska älska mig igen. Släppa taget om allt och bara fokusera på mig. Vad jag vill. Att försöka bli hel igen. Men det är så tungt.

Profile picture for user Azalea

Jag håller med dig om att ensamheten är jobbig. Mannen har ju en egen "Bästa vän " och där varken vill eller kan man få en plats.
Det jag ofta tycker är att jag har många vänner och familj som jag kan prata med och dom stöttar på alla sätt.
Men när man är hemma och mannen dricker så känner man sig så oerhört ensam, då hjälper det inte med alla runt omkring för just där och då finns det verkligen ingen.
Jag har flera gånger ringt alkohol linjen när jag behövt någon att prata med. De är mycket bra att prata med tycker jag.

Profile picture for user Azalea

Jag håller med dig om att ensamheten är jobbig. Mannen har ju en egen "Bästa vän " och där varken vill eller kan man få en plats.
Det jag ofta tycker är att jag har många vänner och familj som jag kan prata med och dom stöttar på alla sätt.
Men när man är hemma och mannen dricker så känner man sig så oerhört ensam, då hjälper det inte med alla runt omkring för just där och då finns det verkligen ingen.
Jag har flera gånger ringt alkohol linjen när jag behövt någon att prata med. De är mycket bra att prata med tycker jag.

Profile picture for user Azalea

Jag hoppas att du hittar din styrka att lämna din man och göra dig själv lycklig. Det blir en lång resa dit men du kommer att klara det. Vi är värda så mycket mer❤

Profile picture for user Azalea

Jag hoppas att du hittar din styrka att lämna din man och göra dig själv lycklig. Det blir en lång resa dit men du kommer att klara det. Vi är värda så mycket mer❤

Profile picture for user Skrållan

Presis så är det. Jag har också många runt mig som jag kan prata med. Men som du säger hemma känner man sig ensam när man sitter och väntar på att mannen ska nyktra till.
Ja vägen är lång, till att få ett bra liv. Kämpar på.

Profile picture for user Anhörig3

Som svar på av Skrållan

Oj va jag känner igen mig!! Jag förstår heller inte hur alkoholen kan va viktigare än att va så sliten och personlighetsförändrad! Min man ”behöver” inte heller hjälp. Han var nykter från november till 1 mars. Då bestämde han sig för att ta med några öl till fjällen. Nu är det vecka 17 och han dricker värre än på många år. Sjukdomen bara går runt runt runt... jag kan inte heller lämna, vill inte ha ett liv utan honom då jag älskar denna mannen så otroligt mycket nykter. Och jag försöker intala mig att det är sjukdomen som super, inte min man! Det är bara att han ska förstå att han behöver stöd och hjälp!
Lycka till!!

Profile picture for user InteMera

Håller helt med om att ensamheten i parförhållandet är hemskt. Jag känner mig mindre ensam när jag faktiskt är ensam än en fredag kväll när vi är båda hemma men han är full. Att i tilläg till den sorg man känner i den ensamheten ska man klara av deras verbala påhopp och i mitt fall dessutom hitta kraften att hitta på nåt med barnen helst borta hemifrån för att bespara dem hans vinglande, utspel och snarkande. Man blir som en skugga av sig själv. Jag brukade vara glad och social, nu vill man helst gå och lägga sig så tidigt som möjligt.

Så fort man under några veckor haft det lite bättre tillsammans och hoppet väckts att allt ska bli bättre sakta, så slår han till med en brakfylla typ en tisdag eftermiddag och så är man igen ledsen, ensam och förstörd över sig själv som så lätt än en gång låtit sig invaggas i tron att det vänt. Man ser alla ”normala” par på stan som håller handen och äter middag med lite vin, och man känner ett sting sv sorg och saknad för sådär ser inte ens eget förhållande ut längre. Och då känner man sig nog ensammast i världen, när den som borde stå en närmast sakta flyter iväg allt längre bort från den närhet som någon gång funnits.

Profile picture for user Skrållan

Mannen mår dåligare och dåligare. Han drar sig undan från mig. Vi äter nästan aldrig ihop, vi tittar sällan på Tv ihop. Hans mående beror absolut på att han dricker. Men det kan han inte erkänna. Ibland, bara ibland, ser jag mina man som han var förr. Så sorgligt.

Profile picture for user Ullabulla

Om du klarar av att vara betraktare.
Ställa dig utanför och blicka in.
Låt honom ta sin del,sin sjukdom.
Du ställer dig bara och ser på istället för att försöka reda upp situationen.
Klarar du det och hur skulle du må av det?

Fråga bara ibland:
Hur mår du?
Behöver du hjälp?
Vem kan jag ringa som kan hjälpa dig.
Dvs ta inget ansvar och ingen del i hans tillfrisknande som du har hört till leda att han måste ta ansvar för.

Profile picture for user Skrållan

Ja Ullabulla, ska verkligen försöka att stå tillbaka och låta han lösa detta själv. Det är ju det enda att han får tänka själv. Har presis läst ”Djävuldsdansen” och inser att jag inget kan göra för att han ska bli frisk. Han måste vilja själv.

Profile picture for user Lilly62

Hej Skrållan, jag är ny här. Också med en ”snäll och skötsam” man som dricker helger och semestrar.
Så du har varit med i detta forum i flera år. Och ditt senaste inlägg med kommentarer är flera sidor lång. Ändå är du kvar i samma situation, fastkilad i din vagn på berg o dalbanan. Ta inte illa upp, det är inte min mening. Jag är precis som du. Om vi bara kunde hålla varandra i handen allihopa och dra oss ur karusellen. Det är ju samma lidande om och om igen, överallt. Jag läste att för en utomstående så liknar en medberoende en person som står på spåret och skriker åt ett rusande tåg som far mot en att stanna. Varför kan man inte bara kliva åt sidan? Visst är det tragiskt.

Profile picture for user Skrållan

Visst är det så. Vi sitter alla i samma båt. Det är det som är så skönt, att just kunna skriva av sig här och få hjälp och stöd. Ja jag har varit med länge. Som utomstående kan man nog inte förstå. Det är väl bara att lämna. Men allt är ju inte svart eller vitt. Perioder har det varit bättre, och sedan sämre. Och sedan är kärleken till mannen ivägen. Ja det är inte lätt. Det är verkligen tragiskt.
Hoppas du, Lilly62, kan finna tröst att skriva hör, det har jag fått.

Profile picture for user Troja

Skrållan tänk så här
Vill du leva så här 10 år framöver?
Vill du ge honom hela dig? Så du försvinner och han bara tar o ger inget tillbaka? Jag gissar på att du inte vill ha det ens ett år framöver ?
Jag vet, och du vet att jag också kämpar, det första steget är distans, att ta sig ifrån honom, man behöver inte göra nån scen av det, gråta o säga jag behöver vara ifrån dig för att osv osv, utan göra det utan att ge hint om VARFÖR du åker bort, gör nåt annat. Då får du tid att hinna tänka. Det kan räcka en dag, nästa gång två dagar osv

Profile picture for user Skrållan

Mannen mår dåligt. Jag står brevid och säger ingenting. Vi har nu bestämt att vi bor isär ett tag. Denna gången har vi bestämt det ihop. Han vill vara själv, för han mår dåligt, och jag ska banne mig ta tillfället i akt och försöka att må bättre . Och få tänka. Så många år har gått i detta jobbiga. Känns nu som att det ska bli skönt. Nu ska jag bara göra det jag vill. Ska låta honom vara.
Håll tummarna att allt löser sig?

Profile picture for user InteMera

Skönt att ni i samförstånd bestämt att bo isär ett tag, utan större drama. Ett utmärkt tillfälle för dig att testa vingarna, se hur det känns att bara ansvara för dig själv och slippa bli nerdragen av honom och hans mående. Jag tror du kommer känna dig starkare redan efter nån dag, känna att den tunga filt som legat över dig lyfts bort. Håller tummarna du ska få må bättre nu!

Profile picture for user Skrållan

Tack för ditt pepp. Ja nu ska jag verkligen känna efter hur det känns att bara få bry mig om just mig. Känns som att energin redan kommit, och att jag känner att en tyngd försvinner. Ser faktiskt fram emot att bara få vara själv. Nu hoppas jag att något bra kommer ut av detta.

Profile picture for user Skrållan

Det rullar på utan mannen i huset. Vi blev osams innan han åkte till annat boende. Lite jobbigt att det blev så. Men jag försöker fokusera på mig. Och sysselsätter mig med roliga saker.

Profile picture for user Skrållan

Fy vad tungt det känns nu. Vet att jag måste klara att lämna, annars överlever jag inte. Men fy vad allt är svårt. Känns som jag bara vill lägga mig ner och gråta. Sedan tänker jag tillbaka på allt jobbigt vi haft. Alla dumma saker han sagt till mig på fyllan. Alla kvällar jag suttit själv för att han föredrar att dricka ute i garaget. Jag har ju varit lika ensam då, som jag känner mig nu. Fy vad det är svårt att ta beslut att man ska lämna när man älskar någon. Hur kan kärleken överleva allt detta? Jag förstår inte. Men jag måste se framåt, se att jag kan få ett bättre liv. Jag kommer ju få det lugnare. Kan bestämma själv vad jag ska göra och tycka.
Men just nu, just i kväll känner jag att det är väldigt tungt.

Profile picture for user Spinoza

Som svar på av Skrållan

Ja, det är inte lätt att bryta upp, men när man är vid vägs ände, så är man.
Så här kommer en styrkekram från mig som också tycker det är tufft att bryta upp!

Profile picture for user Hoppie

Ja, det är tungt att bryta upp, men tänk på vilket liv du har och vilket liv du faktiskt kan ha. Ta ett steg i taget, en fot efter den andra och våga be, om hjälp. All styrka till dig!

Profile picture for user Skrållan

Ja det måste jag göra känner jag. Att just söka hjälp. Ska ringa och försöka få en tid.
Det som är jobbigt är att jag saknar honom. Inte hans drickande, inte hans ilska, inte hans surhet. Utan honom. Vi har inte haft någon kontakt alls dom här dagarna. Väldigt ovanlig för att vara oss.
Men samtidigt så lugnt. Jag hinner tänka. Ingen som retar sig på mig, att jag inte gör så som han tycker, att jag frågar när jag inte vet vad han pratar om o.s.v. Jag kan vara jag och jag kan slappna av.
Jag får ta en dag i taget. Försöka ha en plan.

Profile picture for user Ullabulla

Om du läst min tråd,jaha och nu då.
Där beskriver jag min kampt för att stå emot återförening.
Är visserligen där och duttar ett halvår efter separationen,men lyckas avstå återförening med alkohol som partner.
Det var fruktansvärt tungt och sorgen var enorm.

Jag sökte hjälp ungefär 5 månader efter separationen då jag höll på att gå under.
Både genom alanon en anhöriggrupp där man får ventilera och ta nya friska steg mot ett starkare jag.
Också genom en medberoendeterapeut som delvis bökade i min barndom.
men också gav handfasta verktyg och råd när jag vacklade,vilket jag gjorde hela tiden.

Min kärlek växte sig starkare än på många år,trots att det enda han var intresserad av var att få dricka.
Jag dansade alla danser för att han skulle se och välja mig,men det gjorde han inte.

Du har en tuff,men också bra tid framför dig.
Jag skrev och läste här timvis och anhörigstödet var verkligen min livlina.

Det egna arbetet som jag lyckats hålla ifrån mig kom nu alldeles för nära och jag blev tvungen att börja gräva i varför jag valde att vilja vara kvar i situationen.
Jag önskar dig all lycka till.

Profile picture for user Vet inte vart man ska ta vägen

Det är första gången som jag är inne på denna sidan! Jag sökte i ren panik och sorg efter ett ställe där jag kunde få hjälp. Hjälp med alla känslor,känslan av att jag bara vill fly jag vill bort men vet inte vart jag ska ta vägen. Efter att ha löst era insändare och kommentarer så vet jag att jag inte är ensam med mina problem. Det är så sorgligt att vi är många som inte mår bra i våra relationer som önskar att våra partners bara ska bli den de en gång va. Även om det är sorgligt så känns det som att jag får lite perspektiv på min situation.

Jag har levt med min man i 13 år och tillsammans har vi 2 barn. Han dricker mest på helger och däckar då på mattan eller i sängen med kläderna på stinkande och snarkandes vid 21 tiden på kvällen. Han förnekar även sitt drickande som ibland även är på vardagar i perioder. Jag har hittat ölburkar på de mest konstiga ställen och ja jag märker direkt på hans ögon samt rörelse om han har druckit. Den senaste tiden har varit tuff och det har blivit många konflikter. Jag blir arg/galen på hans förnekelse (Vet att det är vanligt då man har akoholproblem). Jag gapar och skriker som en galning då jag bemöts av nonchalans och kränkningar. Vet att det absolut inte hjälper men det brinner liksom i huvudet på mig av ilska och besvikelse. Det värsta av allt är att mina barn på 11 och 16 år ibland är hemma! Inte okej alls jag vet. Därför tog jag idag beslutet att det räcker,jag vill flytta isär. Svaret från honom är okej! Sen att det är jag som skapar denna dåliga relation då jag är arg hela tiden och att jag har shoppingberoende. Ja han lägger problemet hos mig så nä han ser inte sin alkoholism.
Mitt problem är att jag inte vet vart jag ska ta vägen,vill bort men vet inte vart. Lägenheter i Stockholm är inte heller lätta att hitta då man söker hyresrätter. Känner mig så vilsen och vill bara hoppa av tåget. Vill ha hjälp,vill va lycklig igen. Va mitt glada gamla jag!
Detta blev en lång kommentar men skönt att skriva av mig!

Profile picture for user Skrållan

Tack för att ni skriver här i min tråd. Ullabulla, jag har läst en del i din tråd, lite nu men även för flera år sedan. Tycker att ditt lämnande liknar mitt, ditt kämpande är som mitt. Du har verkligen gått igenom mycket på din väg. Känslorna går verkligen upp och ner. Det är så kämpigt. Det går bra när jag sysselsätter sig och gör saker. Men så fort jag blir ensam så kommer tankarna. Men jag står fortfarande fast vid att jag kan inte fortsätta att ha det så som jag haft det, med en man som dricker. Jag utplånar mig själv då. Och jag är värd så mycket mer.
Tack Troja för ditt pepp.
Och Vet inte vart... det är inte lätt, när man måste lämna och alla praktiska saker också måste fixas. Och i Stockholm är det väl såå svårt att hitta boende?
Det är bra att du hittat hit, så du kan skriva av dig. Det har jag gjort och det lättar väldigt. Just att man inte är ensam.

Profile picture for user Skrållan

Jag kämpar och kämpar. Gråter och kämpar. Har haft lite kontakt med mannen men bara korta meddelande. Så jobbigt. Åker bort och försöker sysselsätta mig, men känner mig som den mest ensammaste i världen. Ska ringa och ta hjälp. Går inte annars.

Profile picture for user Nordäng67

Håll ut för man lugnar ner sig och kommer till ro! Även om det inte känns så för stunden. Gråt på för det lättar lite på trycket tycker jag. Låter bra att söka hjälp. Det gjorde jag med. Så himla skönt att prata med någon som är proffs och kan ge en verktyg att hantera jobbiga känslor. Bra att du skriver här. Läs din egen tråd så blir du lite påmind om varför du valde att vara själv. Peppa dig själv med beröm och unna dig själv att göra sånt du tycker om. Kram

Profile picture for user InteMera

Som du sliter! Det är klart att alla känslor väller över dig nu när du har tid att sakta ner och känna efter, när du inte behöver anpassa dig efter nån annan. Låt tårarna strömma om det är så det känns. Att du gråter behöver inte betyda du gjort nåt fel eller att du måste känna ånger eller nåt sånt. Det är kroppens sätt att avreagera sig i en ovan situation. Tycker tipset om att du ska läsa igenom din egen tråd var bra, påminn dig om vad som fört till din nuvarande situation och det faktiskt är nödvändigt för dig att just nu vara precis där du är. Sakta kommer det säkert kännas bättre, ingen orkar vara störtledsen särskilt länge. Hoppas du nu på valborg får lite glädje och frid av våren som spirar och förhoppningsvis lite god mat och lite distraktioner med nåt program. Sänder dig en stor varm styrkekram och en fin ballong för lite glädje mitt i allt det jobbiga?

Profile picture for user Skrållan

I går kände jag sådan glädje. Det var en ljus dag. Kände hopp. Så underbar känsla att känna igen mig själv igen. Vet att det inte är över, men jag gläds åt en bra dag. Blir varm om hjärtat för era kommentarer. Så fint stöd man får här. Ett bra råd att se tillbaka och läsa i tråden. Gjorde det, och blev påmind om hur det var och är. Mannen bor fortfarande borta, vi ska ses i dag för en del praktiska saker. Inget är bestämt ännu, men jag förstår ju att jag måste hitta mitt eget liv. När jag tänker på det, så är det både lite skrämmande, men också spännande. Att leva själv, för första gången i mitt liv. Allt det praktiska vet jag att jag klarar, men det jag har varit rädd för är att inte ha någon som bara är för mig. Någon som är nära. Men så tänkte jag, det har jag ju inte haft på länge. För mannen har ju haft sin älskarinna, alkoholen. Får se hur det känns efter att jag träffat honom i dag. Känns lite nervöst. Kommer jag känna starka känslor för honom i dag? Eller?
Mannen har ju själv velat bo borta, ett lånat ställe, som inte kommer vara alltid. Men det ger mig ju ändå lite tid. Tid att tänka. Och kanske är det så att även mannen vill bo själv. Att hans kärlek inte finns längre. Ja det är många frågor som inte är besvarade p.g.a. att vi inte pratat ut om hur vi vill ha det. Men tiden avgör nog detta.

Profile picture for user Skrållan

Så jobbigt i dag när jag träffade mannen. Han grät och jag grät. Han tyckte det var jobbigt att bo borta och att inte ha så mycket kontakt. Vi började prata lite, men jag sa att jag vill inte leva med dig om du inte slutar dricka och tar hjälp. Jag sa att jag älskar dig men jag kan inte leva så. Han blev sur och arg, och tyckte att jag bara pratade om drickandet. Försökte få sagt vad jag vill. Men det är så svårt, han blir sur och så är grälet igång igen. Det konstiga är att han är lite avstängd. Jag kramade om honom när han grät, men när jag senare var ledsen så gjorde han ingenting. Inte en kram ens.
Var så ledsen när han åkt, och tänkte och tänkte. Försökte stanna i att, ja det är jobbigt, jobbiga känslor. Bestämde nästan att åka till honom och bara krama om honom. Men gjorde inte det. Stannade upp, läste i tråden, försökte påminna mig om hur jobbiga kvällar jag haft med hans drickande. Och nu har känslorna lugnat ner sig lite. Tänker inte åka till honom. För stunden är det över, känslostormen.

Profile picture for user Nordäng67

åka till honom! Tänk på den där må-bra dagen du hade igår, det blir bara fler av den varan! Jobbigt ibland men håller man ut lite när tvivlet och sorgen kommer så blir man stabilare för varje dag som går! Känner igen det där med sur och arg om man för ämnet alkohol på tal! Det gör ju att ens egna känslor kapas rakt av, man får inte gehör! Är inte så ett förhållande ska vara! Du är stark även om du inte känner så alla dagar och timmar! Tänk på dig själv och vad du behöver för att må bra. Att han är ledsen får han ta ansvar för! Han kan ju göra något åt det....om han vill! Kram?❤️

Profile picture for user InteMera

Att bli sur och arg när alkoholen förs på tal är alkoholistens självförsvar och förnekelse som träder fram, klart han hellre vill fortsätta allt som det varit men i hans värld ska även alkoholen vara kvar för det är inget problem i hans syn. Även min man har alltid när vi bråkat tyckt att ”alltid ska du dra upp alkohol som om det skulle ha nåt med dig att göra” eller ”alltid drar du upp alkohol som att det skulle vara nåt problem, det är du som är hysterisk”. Tror inte dom klarar av att vända blicken och se det vi ser när dom är fulla, hur dom beter sig och hur det förändrat hela deras sätt att vara och prioritera. Att fyllan ja i allra högsta grad i stor utsträckning kan vara det enda problemet ett par har och som får den andra att lämna. Att de inte har rätt att kräva man ska acceptera drickandet. Att vi medberoende faktiskt också blir sjuka av att tvingas se på, att leva med konsekvenserna varje gång både före, under och efter fyllan. Sen fattar de inte varför vi vill lämna efter år av försummelse, oförmåga att lyssna till oss och ett allmänt likgiltigt resonemang om att det bara är vi som är svåra, hysteriska, dramatiska och fantiserande neurotiska kvinnor.

Bra att du kunde se situationen lite utifrån, snappa upp att du ville trösta honom men att han inte gjorde någon ansats till att göra detsamma. I ett bra och kärleksfullt förhållande kan och ska nog den andras tårar väcka en reaktion, din var sund men inte hans. Tufft att du lät stormen dra över dig utan att agera på impulsen att söka upp honom, det hade bara varit på din egen bekostnad och i hans ögon antagligen sett som att du medger du haft fel. Men du har fullständig rätt till dina känslor och reaktioner om hans drickande och du behöver inte hans tillstånd att känna det du gör! Kämpa på, hoppas imorgon blir en bättre dag!

Profile picture for user Spinoza

Förnekelsen är stor hos en missbrukare och så länge de inte har någon insikt tror jag inte det kan bli någon förändring.

Styrkekram till dig!!!

Profile picture for user Skrållan

En väldigt jobbig och ledsam dag i dag. Men det är många tröstande ord från er här. Läser dom flera gånger. Nu har jag fått en tid för att gå och samtala i alla fall. Så skönt.
Ska försöka hitta på något roligt i kväll så kanske det lättar lite.

Profile picture for user envis

Jag är snart i samma situation som du.. ska lämna. Har gjort det lite halvt några gånger men nu har jag bestämt mig. När jag läser dina texter så känner jag igen mig så oerhört. Du är iallafall inte ensam ska du veta. Du är jättestark och jag önskar att jag redan var där du är! Du har kommit långt.

Profile picture for user Skrållan

Tack för dina ord. Du tycker jag kommit långt. Känns bra att någon känner så för min kamp. Ibland känns det som jag står och stampar på samma ställe. Pratade med mannen i kväll. Det var han som ringde. Så svårt. Vi pratade vanligt bara. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Vet inte riktigt hur det kommer att bli när han inte längre kan låna den bostaden han har nu. Många frågetecken.

Profile picture for user Skrållan

Nu så har jag varit och pratat med en anhörigstödjare. Så skönt. Och fick en bra kontakt. Lätt att prata. Kändes bra. Känner mig starkare.
Nu ska jag hitta på något roligt i kväll.

Profile picture for user Skrållan

Det känns både och. Jag känner glädje och jag umgås med folk. Men så ibland sticker det till i hjärtat och sorgen bara sköljer över mig, och allt känns så overkligt. Overkligt att jag befinner mig i den här situationen. Hjärtat säger ibland, du kanske kan stå ut med att leva med honom, sedan tar förnuftet vid och jag vet att jag måste lämna. Så ledsamt att vårt gemensamma liv blev så här. Vilken sjukdom det är, alkholismen.

Profile picture for user Skrållan

Pratade en stund med mannen. Han ska komma till mig i morgon i en del praktiska grejjer. Jag sa att jag skulle bort i morgon. Då kläckte han ut sig: vad hemskt vad du är borta mycket. Inte en tanke eller fråga, hur mår du? Hur har du det? Kanske finns en anledning till att jag sysselsätter mig hela tiden. Fy vad jag blir ledsen. Han känns helt avstängd. Så sorgligt.

Profile picture for user Skrållan

Så jobbig dag och kväll. Varit ute och åkt. Men får sorg som liksom sköljer över mig, och få då gråtattacker. Svårt att njuta av att åka ut med en släkting. Pratade med mannen en lång stund i telefonen i kväll. Sa mitt krav. Nykter och behandling, annars lämnar jag dig. Han sa att han inte ville sluta dricka. Han vill kunna ta sig en öl på sommaren. Vi diskuterade fram och tillbaka om allt möjligt, även alkoholen. Jag blev lite för anklagande om drickandet, men jag blir så arg när han inte förstår vad detta blir för konsekvenser. Han verkar inte bry sig. Han skyller på mig. Att jag inte gjort tillräckligt för vårt äktenskap. Att jag inte kramat och velat vara med honom tillräckligt mycket. Jag är så ledsen för att det blir så här. Vet inte hur jag ska orka. Känns som om hjärtat slits ur min kropp. Hur ska jag orka?
Går tillbaka till sådant jag skrivit tidigare. År 2015 skrev jag första gången. Då var allt precis likadant, förutom att då var jag inte redo att lämna. 4 år?? Jag kan inte fortsätta så här mer. Var ska jag finna styrkan????

Profile picture for user Ullabulla

Och jag tror att du bör lämna oavsett.
Han vill inte sluta dricka och ni kommer ingen vart.
Varken han eller du.
Men du måste känna om din gräns är nådd eller om du klarar att åka några varv till i torktumlaren.

Om du tvingar fram att han ska sluta dricka (vilket jag gjorde)
Så är risken rätt hög att han börjar smyga.
Men om du lämnar och ändå lämnar en dörr öppen för honom om han vill komma in nykter.
Då har ni båda samma chanser och samma spelregler.
Då märker du snabbt åt vilket håll han går.
Och du kan påbörja din resa mot ett starkare jag där ditt mående och ditt liv är i fokus.

Profile picture for user Skrållan

Vet inte vad nästa steg är Ullabulla. Ska vi skilja oss med en gång? Ska vi sälja vår gemensamma bostad nu? Ska vi bo isär som vi gör nu? Och göra det ett tag till? Alltså jag vill ju inte leva med honom om han dricker. Tacksam för fler råd?

Profile picture for user Ullabulla

Kan göra att du hänger "offerkoftan" på kroken.
Med offerkofta menar jag att man ofta känner sig hjälplös och utan handlingskraft och därför fortsätter vara passiv istället för att agera.
Det är lätt att hamna i den känslan och rollen men det går att bryta det tänket.

Om du gör det,bara en liten stund.
Försöker se klart på situationen och drar upp riktlinjer för ditt fortsatta liv.

Han är sjuk och vill inte släppa det som håller honom fungerande.
Det är hans krycka i livet som han givetvis borde släppa.
Men bara han kan avgöra när han är redo.

Du har i 4 år varit missnöjd i den situation du befinner dig i.
Din situation påminner om min.
Mitt ex var faktiskt den som precis som din man sa att vi skulle bryta.
Vi hade inte haft något samliv på länge ich vi mådde båda dåligt.

Ändå ville jag inte inse fakta fullt ut.
Förnekelsen är ofta stark för oss anhöriga.
Om bara..

Nu lever jag i en ny relation sen fyra år mitt ex är nykter sen två.

När jag träffade min nya man så lovades guld och gröna skogar om nykterhet.
Men det tog tre år efter vår brytning och en rejäl djupdykning ned i alkoholen innan han var klar.
Jag har frågat varför slutade han inte tidigare?

Jag hade inte druckit klart.

Din man verkar heller inte ha druckit klart.

Kan du tillsammans med terapeut eller god vän försöka skissa upp en pman där bara du och ditt liv är i fokus?

Din man får ha sin resa.
Med fortsatt drickande eller insikt.

Profile picture for user Skrållan

Tack för dina kloka ord. Jag har läst dom flera gånger. Jag förstår att min man inte druckit klart än. Och han verkar inte förstå att han kommer att mista mig. Och jag känner mig verkligen handlingsförlamad. Kanske för att jag i alla år bara tänkt på honom och hans alkoholberoende. Nu ska jag göra upp en plan för mig. Jag ska ta hjälp. Och jag ska inte längre ge mig in i diskutioner med min man för han tänker inte klart i sitt beroende. Jag har pratat klart med honom nu. Han har gjort sitt val och får själv kämpa på med sitt beroende. Jag ska börja leva mitt liv nu. Tack än en gång?

Profile picture for user InteMera

Det uppstår ett känslomässigt vacuum hos oss när måttet är rågat, när man inser nåt måste ändras för att man inte själv ska gå under när den andra trots ultimatum väljer alkoholen. Tycker det är många här som upplever detsamma, att man i det ögonblick man bestämt sig att lämna ändå blir osäker på om man gör fel, om man ändå kommer älska och sakna honom?

Klart man kommer göra det! Bara det faktum att så många år ofta gått tillsammans, man har barn och hus och en massa minnen. Klart det kommer att kännas som man nästan saknar en kroppsdel när man bryter sig loss, den andra har ju alltid funnits där. Men med lite distans inser man att ja man har bott i samma hus men kanske liven varit mer parallella än sammanflätade, när man som mest behövt stöd har man blivit nekad den närhet man önskat och att ens vilja och behov i många år blivit helt åsidosatt då alkohol och den andras val alltid kört över en. När man valt att bryta är det väl självklart att tvivel och sorg kommer över en. Man vet ju inte längre vem man är när man får tänka på sig själv, istället för att behöva skruva sig runt någon annans behov och man kan fokusera på vad man vill istället för vad man måste. Vad mycket tid all oro tagit, all den energi man kan lägga på positiva saker istället känns skrämmande!

Du har kommit så långt på väg nu Skrållan, vad och hur du skriver gör mig så glad för du har nått en insikt som kommer förändra ditt liv: att du inte längre varken kan eller vill ta ansvar eller oro för hans drickande! Det kommer säkert vara jobbigt ännu ett tag och allt det praktiska som måste göras, men jag tror du sakta kommer finna ett lugn och en glädje även över småsaker som du inte känt på länge, när du kan fokusera på din egen omgivning och liv istället för hans. Låt honom traggla och våndas med sitt, för det kommer han nog också få göra, och i bästa fall kommer även han till insikt om vad han går miste om men det kan ta tid så sitt inte och håll andan under tiden utan lev ditt liv fullt ut istället!

Profile picture for user Troja

Du är på god väg skrållan
Känner igen att det växer känslostormar runtomkring pga nya kliv har tagits. Han är kvar och du har klivit frammåt. Han inser inget utan tänker bara egoistiskt.

Kramar ?

Profile picture for user Skrållan

Ja jag fortsätter min kamp. En svår sådan. Åkte till min man, som bor borta, för några dagar sedan. Tänkte att nu skulle vi prata ut. Ville inte gräla utan bara prata. Kände mig lugn och började inte gråta. Frågade hur han tänkt sig med vårt liv. Han tyckte han kunde bo borta och hemma ibland. Då sa jag att har du tänkt bli nykter och ta behandling? Nej det ville han inte. Då sa jag att då vill jag skilja mig. Han blev väldigt ledsen, jag lyckades behålla mitt lugn. Konstigt nog.
Men gråten har funnits där varje dag efter det. Så tragiskt att det slutar så här. Känns inte som han alls har tänkt kämpa för oss. Han väljer alkoholen. Före mig och vårt liv tillsammans. Så som jag har kämpat för att få honom att tänka om. Det är kanske bäst så. Svårt att reparera något som blivit så förgiftat.
Jag saknar den man som jag blev kär i. Men han har inte funnits på många år. Han finns förmodligen inte längre. Inte för mig i alla fall. Kanske är det så att jag stått ut i så många år för att jag målat upp en man som inte existerar. Och han vill hela tiden ändra på mig, hur jag är och känner. Ja det kanske är bäst som sker, även om det är tungt.

Profile picture for user Madlin

Som svar på av Skrållan

Ja det är så ledsamt Skrållan, och sorgligt, bedrövligt och hemskt att behöva bryta upp. När man har kämpat så. När det enda man vill är att den där mannen ska bli sig själv igen, eller den han en gång var.  Och att man skall få vara första valet igen, det viktigaste. Men det är nog tyvärr som du säger, att han inte finns mer och kommer inte att komma tillbaka.

Kände precis som du att inget kan ju ändå bli sig likt när hela relationen blivit så infekterad. Men trots det, så sorgligt. Skickar styrkekramar till dig

Profile picture for user InteMera

Så sorgligt Skrållan, du låter så ledsen. Men säkert lika nödvändigt som sorgligt att ni behöver bryta upp, för att båda kunna gå vidare med era liv så som ni vill ha dem för ni verkar inte längre ha någon gemensam syn på hur framtiden ska se ut och det är det nog bättre att släppa den andra fri.

Läste nånstans: You do not let him go because you don’t love him, you let him go because you do. (Översatt ungefär:Du låter inte honom gå för att du inte älskar honom, du låter honom gå för att du gör det).

Stor styrkekram ikväll till dig, det är modigt och jobbigt att välja en väg som är den man känner man behöver men inte riktigt vet vart den leder!

Profile picture for user Skrållan

Ja det är en kämpig tid. Och som du skriver, så låter jag honom gå just för att jag älskar honom. Tänker att det kanske räddar honom, och framför allt måste jag ju rädda mig själv. Det går ju inte längre. Jag går sönder. Det är ju jobbigt nu med, men förhoppningsvis kanske det blir lättare och lättare. Jag försöker tänka framåt, men sedan ramlar man tillbaka, och bara tänker på det som varit bra. Men jag får väl tillåta mig att sörja. För det måste jag ju också. Få sörja färdigt.
Han var här lite i kväll, för att hämta en del saker, och han blir irriterad så fort jag nämner något om alkoholen. Så jag ger upp nu. Det finns ingen chans att vi ska klara detta. Jag hoppas det kommer något bra ur detta. Och att jag kan känna lycka igen.

Profile picture for user InteMera

Du kommer känna lycka igen, även om det kanske just nu känns långt borta. Du kommer känna lycka igen men kanske inte över saker eller situationer du väntat dig eller över sånt som du tidigare kanske inte märkt ger dig lycka.

Ge dig själv tid att sörja och grubbla, ordna med allt det praktiska under tiden. Sen kommer en tid när du plötsligt en dag bara inser att allting känns lättare. Om du sådär starkt känner du går under om du fortsätter med honom så vet du vad du behöver och måste göra för att ta hand om dig själv. Heja dig!

Profile picture for user Clara

Så kände jag efter ett tag när jag hade lämnat min alkade man. Att jag sörjde, fast han ju inte var det minsta död (hur ofta han än blev påkörd eller ramlade omkull eller klämde sig i svängdörrar, och hur mycket jag än önskade livet ur honom). Jag sörjde den han var de första åren av millenniet, då när vi var runt 30 och glada och kära och hade roligt och låg i hans soffa och såg Spanarna på Hill street varje söndagkväll. Den mannen kommer jag nog att sörja och sakna i resten av mitt liv. Den lallande, hatiska, självömkande byfånen han så småningom blev, den klarar jag mig dock bra utan. Jag är glad igen, fyra år efter att jag köpte egen lägenhet i smyg. Det tog ett tag, det har varit bitvis jobbigt men mest skönt, och jag har inte ångrat mig en sekund. Redan sommaren efter att vi flyttat isär var jag ute och seglade med min nya kille och skrev på Facebook att sommaren 2016 var mer än jag någonsin vågat drömma om. För det var den.

Profile picture for user Skrållan

Så mycket pepp och tröst man får här. Det är en livlina för mig nu. Tack alla.
I dag har varit en bättre dag. Inte så mycket tårar. Var och pratade med anhörigstödjaren i dag. Så skönt att prata av sig och bolla med henne. Känner mig lätt i sinnet i kväll. Nu njuter jag av den stunden. Kram alla?

Profile picture for user Skrållan

Ja dagarna går. Har försökt sysselsätta mig under helgen. Känner glädje ibland, nu ska jag göra det och det. Sedan, helt plötsligt sköljer sorgen över mig. Och jag får gråtattacker. Saknar hans sätt som han var för många år sedan. Hans fina ögon. Hans kramar. Då måste jag sätta mig och läsa, och påminna mig om varför jag måste lämna. Det är som en kamp mellan gott och ont. Jag tänker, om han bara kunde ändra sig. Men han kan ju inte, han vill inte. Han är inte alls kärleksfull mot mig, han är sur, arg. Varför hoppas man? Varför blir man inte bara arg på den här manipulerande mannen? Jag förstår inte. Jag som vet vad jag vill. Hur kunde jag hamna här. Alla mina nära och kära har ju sett det som är fel i många år. Hur han pratat med mig. Hur han varit mot mig. Varför har inte jag reagerat?
Frågorna är många. Varför?

Profile picture for user Nordäng67

själv på varför du hoppas! Jag hoppades också jättemycket på saker som aldrig hände när det gäller mitt ex! När jag började fundera runt det där med hoppet mycket upptäckte jag att jag gjorde det med många och mycket, inte bara att mitt ex skulle sluta dricka! Jag insåg att jag inte riktigt hade gränser mellan mig själv och andra utan trodde att jag typ var med och kunde styra andra! Nu tränar jag på att bara ta in det folk säger och gör och ta det därefter! Andra människor väljer själva hur dom vill agera! Men man själv har alltid ett val! Var inte arg på dig själv för att du inte såg eller förstod! Dra lärdom och känn makten att göra annorlunda från nu och framåt! Var lika snäll, omtänksam och förstående mot dig själv som du är mot dom du älskar! Det bästa jag gjort i min process är just att kasta hoppet överbord! Hoppas kan man göra när det gäller en själv, för sig själv kan man styra i mångt och mycket. Har t.ex. i princip tappat kontakten med en person som jag såg som en av mina bästa vänner! Jag slutade aldrig att hoppas på att hon skulle ta initiativ, också börja fixa och bjuda till, börja lyssna på mig inte bara prata om sig själv! Nu har jag lagt ner mitt ansvar för vår vänskap och då rinner den ut i sanden! Är hon dum och elak? Svar nej! Är hon trög som inte fattar? Svar nej! Är hon ointresserad av att vara vän med mig? Svar ja! Man skall inte behöva kämpa för att andra människor skall respektera en och göra plats för en i livet och hjärtat! Så sluta kämpa med honom och prioritera dig själv! Du förtjänar det bästa! Kram

Profile picture for user Ullabulla

Både Skrållan och Nordäng.
Jag har ibland skrivit om Alanon och hur det påverkat mig åt rätt håll i många lägen då jag varit vilsen och rädd.
Du skrållan befinner dig nog i steg ett som är det allra svåraste.
Att förstå att du inte har kontroll över en annan människa.
Allt bygger ju på det egentligen i relation till andra människor.

Sen att man i samförstånd och gemenskap söker vägar som passar båda parter.
Oavsett om relationen handlar om barn,djur kärlek eller annat.

Men att ta in att man inte ska eller ens vilja påverka en annan människa i den riktnng man själv vill är så svårt.
Speciellt om man ahft en historia som varit god och kärleksfull.

Säkert vill din man också dit,men just nu är han för sjuk.

Mitt ex var och är den snällaste mannen i världen som vill alla runt sig gott.
Men när han var i sin sjukdom så såg han bara nästa möjlighet att få lindring och struntade i konsekvenserna och hur han lurade och gömde.

Du sörjer nu och det tar lång tid.
Man behöver om och om komma tillbaka till det faktum det handlar om,man kan och ska inte tvinga på andra människor sin egen lösning eller önskan.
Det funkar inte i längden,även om det kan fungera kortsiktigt.

Profile picture for user Skrållan

Det är så svårt att bara fokusera på mig. Försöker och övar på bl.a mina barn. Tänker att jag ska hjälpa och reda upp vissa saker, men avstår och tänker att dom måste lösa det själva. Och det gör dom ju så bra. Men med mannen blir jag så frustrerad. Men han måste ju.........Men jag gör inget. Jag vet att han måste tänka och vilja själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mannen när han skickar meddelande till mig. Han vill inte förändra sitt drickande, han vill inte gå i familjeterapi, men han skickar fina meddelande. Och sedan när vi träffas är han oftas sur. Alltså jag åker upp och ner på berg-och dalbanan. Men igen då, fokusera på vad jag vill. Vad jag ska göra.

Profile picture for user Nordäng67

berg- och dalbanan, vägra åka med mer! Mitt ex är otroligt lik din man i sitt beteende! Och jag är lik dig? Har också haft svårt att stå emot fina meddelanden. Fick sms senast nu i helgen. Men nu har jag hoppat av, åker inte det tåget längre! Jag kan inte leva på gulliga sms, det räcker inte som bränsle för ett förhållande. När du träffar din man är han sur, ord i hans sms stämmer inte med handling. Frustration! Vet inte hur många bra samtal jag och mitt ex hade och jag trodde att han äntligen hade förstått! Sen körde han samma race som vanligt! Han sa bara vad jag ville höra. Och i rättvisans namn så vill dom nog göra som man kommit överens om men klarar det inte. Eftersom det är påtvingade krav som inte kommer från dom själva! Nu när jag får sms från mitt ex känner jag...typ ingenting! Jag märker att jag har tränat upp förmågan att utgå från mina egna behov! Fina sms är lätta att skriva och skicka men att GÖRA dessa fina ord i handling är mer krävande! Förstår precis hur du känner! Ta rodret och styr ditt liv! Låt inte honom bestämma hur din dag och ditt liv ska bli! Kram❤️

Profile picture for user Skrållan

Kloka ord Nordäng67. Det är ju presis som du skriver, lätt att skriva gulliga sms, men det är ju handlingen som räknas. Ska tänka så när sms kommer. Känns lite som att jag står och stampar på samma ställe, lite handlingsförlamad. Jag bor här och mannen på annat ställe. Vill gärna ha en Quick fix. Men det går ju inte. Sorgen tar ju tid.

Profile picture for user Skrållan

Ganska bra dag i dag. Har varit med mina barn och barnbarn. Det ger alltid glädje. Inte gråtit i dag. Kände vid ett tillfälle att det var på väg, men lyckades stanna i känslan, så den inte blev så överväldigande. Försöker att fokusera på vad jag vill och vad jag tycker är roligt. Ibland går det bättre och ibland sämre. Tycker fortfarande att det är väldigt tragiskt. Att det skulle bli så här mellan mannen och mig. Att alkoholen skulle ta över.
Ny dag i morgon. Nya tag.

Profile picture for user Spinoza

Härligt att höra Skrållan och en klok strategi att skifta fokus när det känns tufft.

Jag har själv mycket hjälp av SOAL-strategin:

Stanna upp; Genom att lära dig att vara medveten om vad som sker inom och utom dig lär du dig att stanna upp och reflektera i stunden.
Observera; När du medvetet har stannat upp ska du uppmärksamt observera dina tankar, känslor, din kropp, din omgivning… men du ska göra det utan att värdera det du upplever.
Acceptera: Genom att acceptera dina upplevelser utan att döma, med medkänsla och förståelse öppnar du upp dig själv inför dig själv, vilket ökar upp din inkänningsförmåga samt även skapar mer harmoni i ditt dagliga handlande.
Låt Gå; Låt upplevelsen försvinna. Genom att släppa taget gör du ett medvetet val att gå vidare, att inte fastna i din upplevelse, utan bara låt den vara och låta den tona ut…

Kram!

Profile picture for user Skrållan

Det ska jag ta till mig Spinoza. Verkar vara en bra metod. Sorgen kommer bara över mig helt plötsligt. Jag kan ha roligt, vara bland vänner och släkt, eller gå på stan, helt plötsligt känns det som jag vill gråta. Men att ha en strategi är nog bra. Det som känns bra att bo ensam är ju att jag slipper ha en sur och arg man vid min sida, slipper se en full man, slipper lukten av alkohol i sovrummet, ingen som raglar upp på natten och ramlar. Ja fördelarna är många. Men sedan saknar jag mannen som han var. Men det är ju länge sedan han var den jag vill ha.

Profile picture for user Skrållan

I dag känner jag mig så ledsen och arg. Varför? Varför blev det så här? Varför måste han dricka och förstöra för oss? Vi som hade många bra dagar. Allting kommer ändra sig, Vi får sälja vårt underbara hus som vi kämpat så med. Allt för att han väljer att dricka. Jo jag vet att han inte väljer, det är en sjukdom. Men i dag är det så svårt att förstå. Jag sörjer den tiden vi hade det bra. Jag vill inte gå, men jag måste. I går kände jag mig så stark. Kände äkta glädje. Men i dag sjönk jag igen. När tar det slut? Jag vill inte ta en massa beslut. Jag vill inte flytta. Jag vill ha ett vanligt liv med en man som älskar mig. Nu undrar jag, vad ska jag lära mig av det här? Ja just i dag förstår jag inte det. Fy vad jag får kämpa, jag vill inte.
Men jag vet ju att jag inte kan gå tillbaka till det som var. För då mår jag dåligt varje dag, med en sur man som retar sig på mig. Och helgerna, dom blir ju inte heller som jag tänker mig. Med fylla och allt. Skönt att spy ur sig alla besvikelser.

Profile picture for user Spinoza

Som svar på av Skrållan

Jag tror inte att vare sig du eller jag kommer att få svar på de frågorna och jag försöker låta bli att fastna i det.
Ja, vad ska vi lära oss? Kanske att inte sätta en annan människa på första plats igen. Om jag sätter mig själv där i stället så kan jag kanske ha en vettig relation med någon som gör detsamma. Om inte så kan jag ju ha det bra med mig själv!

Jag är också inne i varannandagshumör och hade en rejäl svacka igår när jag mest grät.
Idag känns det lite bättre. Eftersom det kändes övermäktigt att både röja och städa så tog jag in en städfirma som storstädat hela huset. Då kunde jag ägna mig åt trädgården och fixa i ordning gästhuset och nu är det superfint överallt.

Profile picture for user Skrållan

Ja skönt att inte känna sig ensam i sina grubblerier. Så känner jag också, varannandag. Fast när jag läst i min tråd så är jag ibland ledsen på morgonen, sedan bättre på dagen, eller tvärs om. Skönt för dig att du tog in städfirma. Det underlättar ju verkligen.
Ja det kanske är dags att sätta sig själv först nu.
Tack för dina kloka ord.

Profile picture for user Spinoza

Varning för grov generalisering :-)!
Jag tänker att vi kvinnor (ofta) är vana att sätt andra i första hand och att män (ofta) är vana att komma i första hand. När en man är väldigt egocentrisk som ju missbrukare är så blir det ju dubbelt upp och en väldig obalans.
Jag inser att den där tacksamheten jag gått och väntat på för att jag satt X:et i första hand aldrig kommer och nu tänker jag sluta vänta på det.

Profile picture for user Skrållan

Ja så är det ju. Just att man får ju inget tack, om man nu väntade sig det. Och det blir ju den beroende som verkligen står i centrum, hur man än gör. Jag har pratat och pratat för att jag trodde min man skulle förstå till sist. Tankarna var ju på honom hela tiden. Hur skulle jag få honom frisk? När skulle han förstå? Vet att han ibland tyckte att ”jag minsann var såå duktig”, när jag kom med mina goda råd, på ett ironiskt sätt. Han visste tydligen inte att jag inte var duktig utan jag slogs för hans och mitt liv.
Inte undra på att jag känner sig helt tom och trött ibland nu.
Men sedan finns det ju bra dagar nu. Som jag känner att det är såå skönt att slippa sätta någon annan främst. Att bara tänka på mig och vad jag vill. Men det är ovant.

Profile picture for user Skrållan

Mannen måste flytta hem ett tag då hans boende inte är ledigt. Visst är det väl så att det inte är bra om jag då bor hemma? Jag kan få boende hos släkting , visst är väl det bättre?
Kom gärna med råd

Profile picture for user anonym23942

distans mellan dig och din man. Tillåt dig själv att stå i centrum. Ditt liv, ditt centrum. Tänk på dig. Dina behov. Vad gör dig lycklig? Ta dig tid att fundera. ❤️

Profile picture for user Spinoza

Som svar på av Skrållan

Jag tror absolut att du ska hålla distansen för att fortsätta din egen resa.
Det blir ju lätt så att allt fokus skiftar igen när man är nära och det tror jag inte är bra i den process du är inne i.

Jag har gjort misstaget att vi sovit i samma lägenhet några gånger under de senaste månaderna av praktiska skäl och det har känts värre och värre.
Jag får ångest och kan inte sova och X:et tycker att det går bra - det mönstret känns allt för välbekant.
Så jag har bestämt mig för att det inte blir några fler nätter under samma tak.