Francais

Hej,
Jag är ny i forumet, men mindre ny som anhörig till en mamma som är missbrukar av alkohol. Jag slåss med mina motstridiga känslor kring min mammas drickande. Hon har druckit i sedan jag var ungefär 11-12 år, jag är idag 28. Jag har även två yngre syskon. Drickandet eskalerade när jag var 15 och hon började visa upp ett destruktivt beteende som att stanna på kvarterskrogen och inte komma hem osv. Det har även bidragit till många elaka och obehagliga personlighetsdrag som drabbat hela familjen men även andra närstående och jag har i perioder känt att jag inte haft kraft att vara kring henne eller ha någon kontakt. Hon blev nykter för ett ett år sedan ungefär som höll i sig i fem månader men är nu tillbaka i hennes beroende. Hon kommer med stor sannolikhet bli av med jobbet, men vill söka hjälp. Vilket är jättebra. Vi har pratat inom familjen vad vi ska göra om hon blir av med jobbet. Min bror och min pappa (som är hennes ex man sedan 14 år tillbaka och som redan försörjt/hjälp henne sedan de separerat) menar att vi ska hjälpa henne med pengar osv vilket jag och min syster är tveksamma till, främst för att vi anser att pengarna kommer sponsra hennes beroende och att det finns andra sätt att hjälpa. Hon har ingen förståelse över hur hon har bettet sig mot hela familjen genom åren. Men jag har så enormt mycket skuldkänslor, jag vet inte hur jag ska hantera känslan att vilja hjälpa henne samtidigt som jag är så fruktansvärt förbannad på henne. Det känns mörkt inom mig när jag känner likgiltighet inför henne. Hur förlåter man? hur kommer man över ilskan? Känner någon igen sig?
Oerhört tamskam för svar!

Min mamma är psykiskt sjuk och har liksom din mamma ställt till mycket genom åren. Din mammas val är att dricka eller inte dricka. Min mammas val är att äta sin medicin eller strunta i det och bli sjuk. Känner igen mig i dina känslor. Jag är runt 50 år nu men var nog känslomässigt som du är nu när jag var i din ålder. Har också känt mycket skuld och skam. Mest för att jag verkligen inte kan känna kärlek till henne. Har jobbat jättemycket med att helt enkelt skapa distans och utrymme emellan oss. Känner fortfarande ingen kärlek men nu när jag inte känner det där blytunga ansvaret kan jag däremot känna empati. Hatet som jag rent ut sagt kunde känna innan är också borta. Så vad jag vill ha sagt är distansera dig och lämna över ansvaret för henne till just henne. Svårt men der går! Mycket har fallit på plats de senaste åren när jag gått i KBT. Tycker du har helt rätt när det gäller pengar. Varför ska ni finansiera hennes drickande? För det är ju så det blir. Märker att min mamma känner mer ansvar för sig själv nu när hon är mer utlämnad till sig själv. Jag hjälper henne fortfarande men på ett mer normalt sätt eller hur man skall kalla det. När det gäller att förlåta läste jag dessa ord i en bok och det ger mig mycket tröst: ”Jag förlåter dig, inte för att det du gjort mot mig är okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv!” Dom orden tänker jag ofta på. Man får förlåta för att själv få ro. Är komplicerat när den som borde säga och göra förlåt inte har insikt. Många kramar