Det svåra valet, att mista sina barn 50%

11 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ylle79
Det svåra valet, att mista sina barn 50%
Ylle79
Jag närmar mig ett val och det skrämmer mig

Jag har alltid vetat att alkoholen varit ett problem, men valt att stanna. Till och med, med öppna ögon valt att skaffa barn med honom. Det enda vi bråkar om och alltid gjort under de här 16 åren är hans alkoholkonsumtion. Den har successivt ökat, speciellt de senaste fem åren.

Bit för bit känner jag att jag tappat bort mig själv, mitt riktiga jag, på vägen. Jag är sällan glad, skrattar sällan hjärtligt, har nästan inga riktiga vänner kvar, ingen energi och det går ut över barnen.
Är hård och arg mot dem fast jag egentligen bara är arg och besviken på honom. Försöker att inte döma mig själv för mycket.

Skyr sociala sammanhang (jag som är supersocial), ser aldrig fram emot högtider eller semestrar. För jag vet att mitt fokus är på honom, hur mycket han dricker och vad han gör, för att sedan kunna parera och förebygga/ lindra för barnen.

I våras fick jag ett nytt jobb, efter 11 år hos min gamla arbetsgivare, vilket gjorde att mitt riktiga jag sipprade fram! Såg bitar jag inte sett på väldigt länge. Och jag gillade dem! I somras berättade jag också om min situation för hans familj. De visste att han har problem, men inte hur illa. Det var skönt. Jag vet att jag har deras stöd. I somras konfronterade även min mamma honom utan min vetskap. Jag har förstått att hon vetat, men vi har aldrig pratat om det.

Han nekar inte, är ärlig med att han har problem. Försöker efter mina utbrott (som kommer regelbundet) att dra ner på drickandet. Men han glider alltid tillbaka efter några veckor och han tar aldrig nästa steg; att söka hjälp. Han har nämnt det några gånger men vill inte ha någon press eller deadline. Han är såklart rädd. Rädd att behöva sluta helt. Och månaderna, åren, går.

Det här med att ta tag i saker är generellt ett problem. Inget händer. Ingen aktion. Och det stör mig mer och mer.

Anledningen till att jag söker hjälpen just nu är en kombination av flera faktorer.

Jag har blivit starkare, vill hitta tillbaka ännu mer till mitt riktiga jag som jag nu fått glimtar av.

Hans drickande har eskalerat rejält senare månaderna. Nu har gin/whiskey/rom etc kommit in i bilden, i huset. Regelbundet. Under vår semestervecka i januari drack han minst 35 starköl, tre liter vin och en flaska rom. ”Skönt att det är semester då är det legitimt att dricka (mycket) varje dag och att börja vid lunch”

Jag inser mer och mer att det här förstör för barnen. Att min roll, hur jag mår påverkar dem för livet. Mitt ena barn låg bredvid mig inatt och undrade varför jag grät så mycket. Jag som trodde hen hade somnat. Kunde inte svara.

Jag vill inte det här mer. Jag vill vara lycklig. Jag förtjänar att må bra. Hans problem har blivit ett problem för mig och om inte han vill göra något åt det så måste jag agera. För barnen och för mig själv.

Men det är skrämmande. Valet innebär också att jag skulle komma att mista hälften av tiden med mina barn och det är brutalt. Ett knytnävslag i magen. Jag gråter när jag skriver de här orden. Ekonomiskt är det också svårt. Tanken att mista vårt underbara hus, trädgård, bil etc är svårare än vad jag egentligen vill erkänna. Men materiella saker betyder ändå en del. Kontrollen är också med i bakhuvudet. Jag skulle inte kunna kontrollera hur mycket han kommer dricka de veckor han har barnen, om han däckar i soffan, däckar med ett omkullvält vinglas bredvid sig och ett tänt stearinljus på bordet... Rädd är jag också över att han sedan skulle kunna träffa en hemsk partner som skulle bli en del av mina barns vardag.

Och då velar jag. ”Är det verkligen så farligt?” Han sköter ju sig, dricker bara några öl per dag, det är på helgen det kan gå över styr, han fixar jobbet. Få utåt anar.

Men älskar jag honom? Jag vet inte längre. Är blind av den sura alkoholångande doften jag somnar och vaknar bredvid, blind av det kontrollbehov jag har, räknandet av glas, burkar... blind av en önskan om något annat.

En rätt vanlig historia i detta forum. Glad att jag hittat hit.

Tack för att ni orkade läsa <3 Jag är så himla ledsen.

Ylle79
.

.

Ylle79
.

.

SkåneTösen
Barnen.

Är ju det viktigaste. Har inte själv barn men var ju en gång ett barn och varken min mamma eller min pappa tog sitt ansvar. Det är upp till dig att skydda dina barn. Honom kan du inte styra. Och ja, det är så farligt. Förlåt om jag låter hård men detta är inte bra för barnen.
Jättebra att du hittat hit, fortsätt skriv!!! Kämpa på vännen, du är inne på rätt spår. Jag önskar att jag hade en så klok mamma som dig.💕💖

gros19
Förstår du är rädd, men det

Förstår du är rädd, men det är materiella saker du mister och det finns väl inget som säger att du inte kommer att kunna få hus, trädgård, bil m.m. igen. Vad det gäller barnen så kan dom ju inte vara hos sin pappa om han dricker. Om han inte förändra sin situation blir det ju dig dom får bo hos. Om en förälder inte är nykter när han är tillsammans med sina barn gör man en anmälan till socialförvaltningen och då får barnen bo hos dig och du kan även få ensam vårdnad. Förstår att dina känslor förändras när du under åren blivit besviken, arg och ledsen så många gånger. Efter så många års drickande kan man anta att ett starkt beroende har skapats och dessvärre blir ofta drogen (alkoholen i detta fall) det viktigaste t.o.m. viktigare än anhöriga och det är mycket skrämmande. Din kontroll har väl inte gjort att han blivit nykter. Han behöver hjälp för att sluta och tyvärr behövs det oftast, troligen alltid, negativa konsekvenser för att ta det steget. Det finns hjälp och stöd man kan få som anhörig till någon med missbruksproblem. Både för dig och barnen. Är du intresserad av detta kan du vända dig till socialförvaltningen och höra vad dom kan erbjuda. Lycka till du vet själv vad du måste göra för att må bra och därmed även dina barn.

Ylle79
Barnen <3

Tack <3 Ja, barnen är de viktigaste. Har alltid tänkt att om något påverkar så är det hans beteende. Men inser ju nu att även mitt beteende gör det. Vi båda ger dem fel start i livet.

Det är bra att du är rak. Tack för dina ord!

Ylle79
Det är svårt

Ja. Skäms över att tycka att det materiella spelar någon roll. Det viktigaste är ju faktiskt att barnen har det bra och det kan de lika gärna ha i en etta. Men framför allt handlar det om att jag, om detta skulle bli aktuellt, troligen inte kommer hitta ett boende som jag har råd med i vårt område. Och jag vill verkligen inte behöva slita upp barnen från vänner och förskola och skola.

Har svårt att tro att jag skulle få ensam vårdnad. Är inte ens säker på att jag vill att de inte ska få vara med sin pappa. Han är ändå städad, speciellt under veckorna, blir inte full. Han är en fantastisk pappa och vi lever ganska jämställt. Han tar ansvar. Det mesta av drickandet och framför allt det som går över styr sker när barnen sover. Men jag hör mig själv nu... skyddar honom.

Sant att jag varken kan kontrollera eller bestämma vad han ska göra.

Tack för dina ord och råd <3

anonym21137
Hej

Jag vet inte om det kan hjälpa dig eller så... Men jag har suttit i samma sits som dig. Jag har en snart 2 år liten kille tillsammans med en nykter alkoholist. Jag fick honom att välja bort alkoholen helt när jag var gravid. Allt har gått bra på så vis att han inte har druckit en droppe. Trodde jag....
Idag hände det som inte får hända... något som gjorde mig så otroligt besviken, ledsen, arg och allt däremellan. Mest av allt arg på mig själv för att jag varit så dum att jag litat på honom...
Jag fick ett samtal från min man som var hemma och vabbade med vår febriga son. Eller ja, det var ju åtminstone det jag trodde. Han hade blivit stoppad i en poliskontroll efter att han varit ute och handlat snus. Han blåste 0.31 mg och blev intagen för förhör och ytterligare blåstester. Han hade lämnat vår son ensam (!?) hemma eftersom att han sov middag. Då jag har 2 mil resväg från jobbet beslutade polisen att de skulle hämta vår son och att jag fick komma till stationen och hämta där.... Jag har inte märkt något, jag har inte haft en aning. Jag har trott att min son varit trygg hos pappa. Detta satte punkt för mig. Definitivt.

Nu kommer jag att få gå på möte hos socialen för utredning om jag är lämplig som förälder. Att hans körkort är indraget och all annan påföljd av detta ger jag blanka fan i. Kanske skriver jag nu i affekt, men jag kan inte förlåta vad han gjort, vilken risk han utsatt vårt barn för. Hur framtiden blir, det vet jag inte. Men jag vet att jag inte kommer att lämna mitt barn i hans omsorg ensam något mer.

Tilläggas bör att sonen var ensam i ca 20 min och sov hela tiden. Ingen skada skedd där... Men han blev väckt av en söndergråten pappa och två poliser. Nä fy! Aldrig mer!

Livet83
Barnen

Jag är uppvuxen med att min mamma är alkoholist. Idag är jag vuxen och har tre barn. När jag tänker tillbaka så önskar jag så mycket att min Pappa hade varit tillräckligt stark och lämnat mamma och tagit oss barn därifrån. Det är ett helvete på så många olika sätt att växa upp med en alkoholist och det påverkar så länge. Jag är 35 år och fortfarande väldigt påverkad av min uppväxt. Jag förstår att det är oerhört svårt men dina barns och ditt egna välmående är det absolut viktigaste!! Kram ❤

kvinna 38
Jag tänker att om det går så

Jag tänker att om det går så bör du prata med din man om detta så som du beskriver det i tråden. Kanske med hjälp av familjerådgivning?
Och sedan undersöka det praktiska på riktigt. Kan du bo kvar och han flytta? Kan ni sälja och du därmed kan köpa något mindre. Vill han ha barnen halva tiden som det är nu?

Du vill inte ha det såhär. Men du kan bara göra dina egna val, inte hans.