En ständig oro att leva med en människa som inte kan hantera alkohol

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Follow
En ständig oro att leva med en människa som inte kan hantera alkohol
Follow
När hoppet övergår till en förtvivlad oro i kroppen

Hej!
Vet inte var jag skall börja, mer än att det känns skönt att detta forum finns och man ser att man inte är ensam om att leva med en människa som
inte kan hantera alkohol. Att ha levt med detta under så många år.. det har kommit krypande och blivit mer eskalerande. Att vara den som alltid städar upp, dolt utan att prata med utomstående, hamnat i pinsamma situationer när ens partner redan är full när gästerna kommer, är berusad på sitt barnbarns födelsedagskalas eller att innerst inne veta/alltid känna på sig när det är på gång har satt sina spår. Den senaste tiden finns bara en ren och skär ilska inombords, hela tiden alla dessa svek - trots att man lovat bättring, sen kommer helgen och smygsupandet påbörjas. Tomheten hos mig är enorm,känner mig helt död, denna osympatiska, egoistiska, människan förstör och förpestar ens tillvaro - man vet vad man behöver göra - LÄMNA...för att rädda sig själv.
Det känns så trist, nu när vi precis flyttat till nytt fint hus, vårt äldsta barn flyttat hemifrån och vi fått två ljuvliga barnbarn som vi båda älskar över allt annat hade jag önskat att allt skulle bli bra. Det som är skönt är att jag nu brukar prata med våra vuxna barn om situationen, de är fullt medvetna om denna och tycker också att det är jobbigt. Som nyckter är min man den jag skulle vilja spendera resten av mitt liv med, våra barn ser upp till och världens bästa morfar - men inte med alkohol i blodet :-( . Att konstant på helger och semestrar känna sig som ett aplöv av oro i kroppen, när vi får gäster och han är salogsberusad kan jag inte slapna av
springer runt och serva, försöker rädda situationer osv. trots att jag vet att han själv bär ansvaret. Vet inte hur jag skall finna kraften och orken att ta mig ur detta?
Jag har försökt så många gånger med att konfontera, städa bort, blivit förbannad dagen efter, informerat om att andra även tycker illa om att han dricker osv. men inget hjälper.

Längtar efter ro i själen och få tillbaka livsglädjen,

gros19
Allt du gör för att rädda

Allt du gör för att rädda situationerna din man försätter er i hjälper inte honom att bli nykter och det är vad han måste bli om det ska finns en möjlighet att leva ett bra liv tillsammans med honom. Så ser jag det. Förstår att du bär på mycket ilska och förmodligen en hel del sorg. För att kunna känna positiva känslor, ro i själen och livsglädje som du efterlyser och självklart behöver, tror jag du måste bli av med din ilska, sorg m.m. alla jobbiga känslor du lagrat under åren. Din man kan inte hjälpa dig med det utan det får du göra på egen hand. Har själv gått en anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade mitt liv. Alla har kanske inte den möjligheten, men det finns alanon, leta på nätet. Socialförvaltningen har ofta anhörigprogram, en samtalskontakt. Ta emot all hjälp du kan för egen del för att kunna må så bra som möjligt och för att få kraft att fatta de beslut du behöver och att genomföra det som krävs. Fokus på dig själv och lita på att när du förändras så kommer även din man att tvingas till förändring. I vilken riktning vet vi inte och det får man acceptera. Så ser jag det. Lycka till!

Blåklocka
Göra tvärtom

Jag förstår och har varit exakt där du är.
Ilska, besvikelse och vaacum. Tidigare somrar ffa har jag känt så.
Den här sommaren ( eftersom just sommaren är den period då det blir så tydligt hur jobbigt det är att leva med en person som har beroendeproblematik).

Nu har jag istället medvetet riktat känslorna inåt mot mig själv. Min man som är alkoholist får dricka precis som han vill osv, och skillnaden är nu att han ju ändå gjorde exakt det tidigare men att jag nu liksom är frånkopplad och inte känner dessa negativa känslor längre. Till det yttre ser det likadant ut, men jag märker att dynamiken mellan mig och min man förändrats. Tidigare kunde han liksom agera fritt och bekymmerslöst i takt med att supandet tog fart under alla ledigheter. Jag stod tidigare som en mental servicestation som kände mig fången, ledsen, arg osv. Nu är det mera han själv som liksom står kvar på en tågperong och missar tåg efter tåg..
Rent konkret bestämde jag mig inför sommaren att åka på en egen resa där jag inte inkluderade min man alls. Jag pratade inte om det så mycket, utan nu då vår semester börjats sa jag bara att den 15 juli åker jag till Gotland och är borta en vecka. Initialt fattade han ingenting. Vadå??!!! Liksom. senare kom offerkoftan på. ” men jag då? Ska jag sitta själv hemma eller?!!”
Mitt svar blev ungefär att ” ... du får väl göra vad du vill. Vara hemma och umgås med det både du och jag vet att du gillar att umgås med...”
Han fattar nog inte varför eller ens att det kommer att vara en annan slags semester än vad det alltid tidigare varit. Och det känns så skönt, för jag känner att mitt fokus börjar flyttas. Alltså flyttas från hans alkoholmissbruk mot mig själv och vad jag behöver och vill ha. Han får umgås med sig själv och flaskan, men får göra det utan mig.
Det är skönt. Jag känner mig lättare på något sätt.

Follow
Tack för kloka ord och tipsen

Tack för kloka ord samt era tips, vilka jag både skall testa och kontrollera upp :-)