Nästa steg!

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Förlorad själ
Nästa steg!
Förlorad själ
Medberoende: En kamp emot sig själv!

Jag är en tjej/kvinna som har levt i 31 vårar. Mitt liv känns idag som om det alltid har varit upp och ner. Höga toppar och djupa dalar. Säg vilket liv är inte så?

För ca. 5 år sen började jag inse att min mamma hade ett starkt drag till alkohol. Då hon blev arbetslös och hennes liv blev inte som hon tänkt sig så tog hon till alkoholen. Den blev hennes bästa vän. Familjens värsta fiende! Min mamma är en go människa som nykter och jag älskar henne hög. Men som onykter är hon en helt annan människa. Då hatar jag henne! Måste nämna att vi bor 40 mil ifrån varandra så den mesta kontakten sker genom telefonen i form av sms och samtal. Jag tog avstånd efter 2 år av hennes desperata, bittra, negativa påverkan på mitt liv men valde att återuppta kontakten efter att hon bett om ursäkt. När hon är berusad är ingen någonting värd. Hon uppvaktas inte med tillräckligt dyra eller fina prenter av mig. Mormor och morfar gjorde aldrig nått bra i hennes barndom ( dom reste för lite med henne tex ) JA jag vet, många tänker nu att det är ju inga stora saker precis som jag täker. Men hon har ältat detta i 5 år nu. Och ENDAST på fyllan!

Senaste gången hon ringde och var full blev jag vansinnig. Hon hade nyligen vart på besök och fått en smartphone av mig då jag själv skulle byta och hon aldrig haft en. Allt var bra under besöket (nyktert tillstånd begärt av mig). En vecka efter att hon kommit hem så ringer hon och klagar ut mig på löpande band. Jag gör för lite för henne. Grannens barn köper minnsan resor och guldsmycken till sin mamma. Varför gör inte jag det? Kan påpeka här att även om jag vet att det inte är min plikt att köpa guld och gröna skogar till min mamma så har jag redan en belastad ekonomi med en sambo som är 50% sjukskriven. Endå har hon mage att kasta ur sig den här skiten + att hon nyligen fått en mobil som jag lätt kunde sålt för 3000kr. Ingenting duger. Jag brusade upp och skrek till henne att hon inte behöver kontakta mig mer. Andra gången jag tar avstånd. Skrev sen på sms att när hon valt att ändra på sig och ta tag i sitt liv så står dörren öppen. Detta mest för att lägga bollen hos henne och slippa ångesten själv som har "stängt dörren".
Fick väll till svar att : " då ses vi väll på mormors begravning när den än blir".

Detta var alltså min problem person nummer 1.

Ja det tar inte slut där! Sorgligt nog.

Min problem person nummer 2 ligger nu avslagen, trött och sover på soffan efter att ha vart vaken i 2 dygn. Jag träffade min kille när vi var 16 år. Snart 15 år sen. Han har vart mitt livs största kärlek. När jag var vuxen nog tog jag mitt pick och pack o flyttade ifrån min hemstad ca 40 mil till honom som nyligen förlorat sin mor till cancer. Vi tog tillsammans hand om hans fördtåndshandikappade syster som var 10 år och då det inte fanns någon far eller annan vuxen för att ta det ansvaret. Jag kom överens med min kille att vi tar hand om henne tills hon tar studenten för att sen börja leva våra egna liv. Vi klarade det själva bara 19 år gamla. När det var dags för utflytt efter studenten så blir min kille allvarligt sjuk och har en kronisk sjukdom som är väldigt sällsynt. Detta gjorde att han var sjukskriven 100% i typ 2 år. Fick allt från cellgifter till starka mediciner så som morfinbaserade läkenedel, oxycontin, oxynorm mm.

Min kille blev beroende av morfinet. Med ett trasslig liv sen tidigare i bagaget så dämpade nog morfinet all hans smärta. Även psykiskt. Döden på recept insåg jag 5 överdoser senare. Överdoser mellan liv och död. Respirator, inlagt på mava. 112 samtal och ambulanser. Skulle jag ej vart där skulle han vart död idag. Åter igen, jag älskar mig nyktra kille. Men jag hatar den påverkade. Är det hans fel? Kan han rå för det? Kommer endå till slutsatsen att jag aldrig kan rädda någon annan. Nu har det gått 3 år av detta livet tillsammans med en narkoman. Vissa stunder mår han bra. Vissa dövar han sin smärta och flyr iväg. Lämnar mig ensam där med tårar på kinden och sömnlösa nätter.

Nu kanske det är så att jag har fått tag på en lägenhet. Jag är nummer 1 i kön och hoppas så mkt på denna lägenheten. Min kille har vart stabil nu i en vecka efter mkt prat mm. Och han har insett att han behöver hjälp och ska till beroendemotagbingen bilken dag som helst. Jag tänkte så klart att nu äntligen fattar han och ska ta tag i det här. Då involverade jag honom i att jag kanske får en lägenhet och att vi kan få en ny start. Dum som man är och hoppet som alltid lämnar en sist. I förrgår var han vaken hela natten och igår hitta jag tabletter (narkotikaklassade) han var helt virrig och inte alls den han var för 2 dar sen. Jag inser igen jag blivit bedragen och besviken.

Jag säger till honom att jag vill nog flytta själv efter mkt prat med min pappa som tycker jag ska lämna han efter allt han har ställt till med obs* nämner inte ens hälften här. För att göra storyn kortare som redan är lång.

Då iaf blir jag kallad för det ena och det andra. Jag sviker han, jag har planerat detta. Han tycker jag är svag. Mm.

Vad ska jag göra? Jag borde ju ta lägenheten själv säger min hjärna. Mitt hjärta säger nått annat.

Denna ständiga kamp emot mitt medberoende tar lite död på mig för varje dag som går.

HJÄLP??!

Skrållan
Ta lägenheten

Ta lägenheten är min spontana reaktion. Du kan inte göra honom frisk. Vill du offra ditt liv i många år till? Han kan ju faktisk ta tag i sitt liv om han vill, och då kan ju ni träffas igen. Men du kan inte göra något mer, kanske rädda honom genom att gå.

Förlorad själ
Tack för dina tankar. Det är

Tack för dina tankar. Det är ju det, jag vet vad som är rätt. Jag tror jag mest är rädd för att han kommer att överdosera och ingen är närvarande som kan hjälpa han. Då kommer han dö. Hur kommer jag känna då? Jag vet att det låter helt sjukt för det är ej mitt ansvar. Men vi har gått igenom så mkt genom åren och han är ju en del av mig. Känns som jag kapar av en stor del av mig om jag lämnar han. Vi har lixom vuxit ihop sen vi var 16. Format varandra. Dock inte den personen han är idag. Man vill ju så gärna ha den personen tillbaka. Det är sjukt. Ö skar det va så mkt lättare men vet att jag måste vidare för jag mår själv piss! 😢

Azalea
Snälla

Önskar dig att du tar lägenheten.
Du kan inte rädda en som inte vill själv och det kommer bara att göra så du mår ännu sämre för varje år som går.
Det är ett jättestort beslut men den viktigaste personen i ditt liv är DU
Kram 🧡

Förlorad själ
Tack Azalea

Tack för omtanken 💜 det värmer.
Ja viktigast i mitt liv är ju jag själv. Konstigt att man inte tänker mer så utan alltid ska vara så jävla snäll o tänka på andra först! Jag hoppas verkligen allt löser sig men just nu är det tufft.. kämpa på du med !