Igår gav jag upp

160 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Soffi
Tittar förbi

för att höra hur du mår?

Jag vet ju att förra veckan var tuff, så jag hoppas verkligen att du har det lite bättre nu.

Varma kramar!

Talien
Ångesten lättar

Tack Soffi!! Det är bättre. En bra dag idag, både hunnit göra nytta och vilat! Ångesten har varit närvarande men i slutändan den som pushade mig framåt idag.

Det är så svårt med dåligt mående... ångest... Ska jag backa eller pusha mig framåt? Sjukskrivning eller jobba? Stänga in mig och vila eller ringa en vän och gå ut och promenera? Minsta lilla fel kan bli förödande och minsta lilla rätt kan vara räddning.
Frågor. Borde jag ha förstått att det var på gång? Skulle jag kunnat förhindra att det blev så illa? Vad beror ångesten på?
Jag har ett par problem som jag inte kommer till rätta med, och dessa problem dyker upp och skapar enorm ångest emellanåt. Ofta vår och höst...

Det jag kommit fram till denna episod av ångest är en kontrollförlust jag känner... som skapar ett obehagligt kontrollbehov som inte hjälper ett dugg. Den strimma av hopp och ljus jag känt de sista dagarna är att min enda chans är att släppa taget... åtminstone lite... Att inte klamra mig fast vid saker som uppenbarligen inte funkar. Försöka lita på att det kan bli bra, utan att veta hur. Lita på att andra människor finns och hjälper utan att jag behöver kräva det. Kanske till och med en högre kraft? Känns ibland som att det finns en sån. Och att lita på att jag finner lösningar, kanske inte idag, kanske först när tiden är rätt...
Flummigt?

På senare eftermiddagen kände jag en lätt ångest över en tom kväll framför mig. Några sekunder senare känner jag att jag längtar efter yoga-känslan. Slänger mig på telefon, bokar ett pass och sitter på en matta i yogastudion en halvtimme senare. Och nu mår jag bra. Under den senaste veckan, drygt, har jag inte orkat träna och yogan har jag inte varit på på två veckor. Mitt i ångest är det svårt att avgöra om träning kommer att dränera eller ge mer energi. Att bara nås av impulsen "nu är det dags igen", agera på den och få njuta är så skönt! Och det ger mig lite hopp om att jag kanske är på rätt spår... Att släppa taget lite och låta saker ske när det är dags. Det kanske kommer bli bra?
Förmodligen kommer denna ångest sitta ett par dagar till, det brukar göra det. Men det har lättat och kommer bli lättare.
En ganska bra måndag. Nykter 💚

Talien
Grått

Jag gillar att åka buss, eller tåg. Bara jag inte behöver prata med nån och det är hyfsat tyst. Det är sååå rogivande. Känslan av att sitta still och åka med, och veta att jag kommer dit jag ska utan att behöva anstränga mig.
Lite löjligt... men skulle vilja ha det så livet.. ett bekvämare liv... 😂

Har varit riktigt tufft på jobbet. Jag har sagt ifrån mig en arbetsuppgift... en uppgift som jag inser har gett mig ångest. Blir lite orolig över om jag gjort rätt, men jag tror det är rätt. I fyllelivet skulle jag sagt ifrån mig skiten i ilska. Kanske lite demonstrativt. Eller inte gjort någonting åt saken och istället druckit och ältat skiten för mig själv. Jag försöker göra saker snyggt och schysst och hoppas att jag får det lite lättare. Snart.

Hela jag känns som November. Grå och trist. Drar på mig ett leende när jag möter andra, vill inte att andra ska påverkas av mitt humör... och för att jag hoppas på ett leende tillbaka.

Grå och trist... men nykter iaf 🙂

Soffi
Här kommer ett leende tillbaka!

Grå och trist som november även jag.
Läser om hur du också har det tufft och lämpar.
Så kom jag till din slutkläm om att du drar på dig ett leende, och märkte att det fick mig att le också!

Ville bara säga det :-).

Talien
Tack igen ❤

Soffi ❤
Första ärliga leendet från mig idag!
Varenda leende är så sjukt mycket värt nu. Alla val är mellan pest eller kolera just nu. Livet är skit. Det blir bara värre och värre och jag vet inte hur jag ska göra för att vända på det. Jag orkar inte göra det som jag vill, och jag orkar inte göra det som jag mår bra av. Jag gör bara det jag absolut måste. Och det jag absolut måste är bara tråkigt och jobbigt.
Fortfarande nykter, men det gör ingen skillnad. Snart blir det dricka, för att stå ut. För att det kommer inte att bli bättre som det ser ut nu.

Soffi
Fullt logiskt

Jag kan inte annat tycka att du resonerar fullt logiskt när du skriver att det snart blir dricka för att stå ut.
Jag känner så väl igen mig i att livet är skit, att inte orka göra mer än absoluta måsten och att allt är novembergrått i kvadrat. Så mycket bättre att må bra med hjälp av alkohol och orka mer!
Men. Ja, det finns ju alltid ett men.
Jag tänker att det är inte hela värden om jag tar ett återfall för att jag inte kan stå emot suget att dricka för det är ju så gott!
Eller, om jag är på fest och låter mig ryckas med och dricka med andra för att det är så trevligt.
Kanske kan jag tom tänka mig att dricka om det dyker upp något stort att fira.
Men, jag är livrädd att börja dricka igen för att jag känner att jag måste för att ens fungera som människa, för att orka och för att må bättre. Vad ger jag då mig själv för signaler? Hur kan jag då någonsin igen hitta motivation att försöka sluta eller minska drickandet igen?
Jag har fått rådet här, av andra som ligger långt före i nykterheten, att låta det ta tid. Bättre mående kommer enligt dem och det enda man kan göra är att försöka ta hand om sig och låta tiden jobba. Något som inte alls ligger för mig, att bara vänta. Men jag har ändå valt att tro på att de har rätt. Det måste bli bättre.

Så håll ut!
Och, så länge du tycker att "det gör ingen skillnad" om du är nykter eller dricker så välj att vara nykter!

Soffi
Orolig...

Blir lite orolig när du inte varit här på ett tag.
Undrar hur du mår? Hoppas att du inte försvann för att det är alltför j--ligt.

Kram!

Tillbaka
Tillbaka

Jag är tillbaka här på forumet, (turen73). För sju år sedan insåg jag att jag behövde lägga ner drickandet då det spårade rejält. Efter några återfall höll jag mig nykter i tre år. I början var det jättejobbigt, sug vid diverse aktiviteter och jag var ofta ledsen över att inte kunna/våga dricka. Men sen mådde jag så bra, pigg, började meditera, läsa andlig litteratur och verkligen kände hur härligt livet är. Men så började jag lite smått att ta ett glas vi några tillfällen. Detta har jag gjort de senaste fyra åren, men det har hela tiden eskalerat. Helt sjukt att jag mår så bra utan alkohol och verkligen känner "livet i mig" på ett klart och härligt sätt som alkoholen aldrig kan göra. Har insett att nu måste jag ta nya tag och sluta igen. Det har börjat balla ur helt, tex i söndags skulle jag dricka lite glögg. Det slutade med 4 dagars intag. Sjukskrev mig, med sladdrig röst, åkte med maken in till närmaste tätort där vi jobbar, sa att jag skulle på ett möte, gick på Ica och köpte 2 st 3,5 som jag promenerade bort till sjukhuset med i väntan på att Systembolaget skulle öppna och sedan buss hem. Stängde in på på toa och drack/ vilade. På väg hem mötte jag min dotter på väg till bussen, hon tittade mycket konstigt på mig och sedan min son i bilen när jag var nästan hemma. Ja och så fortsatte det med den nyinköpta spriten tills igår när jag tog bilen till Ica och köpte 3,5 or samt drack upp min dotters alkohol.
Ja, det känns inte som att jag kan få ett tydligare tecken från universum att NU har jag inget val om det inte ska sluta väldigt illa. Min man vet om och han har väl äntligen fattat och att han måste dra ner på sitt eget drickande. Grejen är ockå att vi har gått hos familjerådgivning under hösten då jag kände starkt att jag ville skiljas. Det har blivit mycket bättre och jag tänker art vi nu får möjlighet att göra alkoholfria aktiviteter tillsammans, bra både för mig och äktenskapet. Idag är dag 1. Tänker att det är den tuffaste dagen, man har ju gjort den här resan några gånger.
Har varit inne och läst lite och känner att jag vill göra en markering för mig själv och mitt nya nyktra liv.
Kram på er alla som kämpar!🙂

Miomi
Depression?

Talien det låter lite som du hamnat i en depression. Inte helt ovanligt när man slutar dricka. Hjärnans belöningssystem skriker efter kickar. Din serotoninhalt är säkert låg och det blir ju inte bättre av vintermörkret.
Quickfixen för oss alkoholister är så klart att dricka, men det är det sämsta du kan göra. Vänd dig till sjukvården i stället. Ibland behöver man helt enkelt en sjukskrivning. Tänk långsiktigt!

Kram

Sidor