återfall

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
gros19
återfall
gros19
rädsla, smärtan, sorgen

Rädslan, smärtan och sorgen hur hanterar man som förälder detta när ens älskade barn väljer att rasera sitt liv, inte tar vara på de resurser och talanger som finns. Min son har tagit återfall efter 5 månaders nykterhet och drogfrihet. Han är nu försvunnen och hans missbruk har inga gränser när det gäller destruktivitet. Hamnar i stort sätt alltid på sjukhus p.g.a. överdoser., befinner sig ensam i mycket riskfyllda miljöer. Senast var han borta 16 dagar och levde på gatan i Köpenhamn, utan pengar, mat, kläderna var t.o.m. stulna och han sov utomhus. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga olika psykiska symtom. Bl.a. en yrsel som gjorde att jag inte kunde röra mig och inte heller lägga mig. Flera undersökningar gjordes och inga fel hittades utan man gjorde bedömningen att det var oron för min son som var orsaken. Jag vill ha ett liv, jobba, göra roliga saker, umgås med människor, men oron och smärtan jag upplever blir ett hinder. Har sökt all tänkbar hjälp och vet hur jag ska hantera min situation rent praktiskt, men det har ingen inverkan på vad jag känslomässigt upplever och känslorna styr mitt liv inte förnuftet. Lever med rädslan för att han inte lever, dels pga att han psykiskt ibland mår mycket dåligt men även pga överdoser eller att han blir ihjälslagen i de miljöer han befinner sig. Då han senast var försvunnen hörde han inte av sig och när 16 dagar gått var jag tvungen att göra något kunde inte uthärda att bara vänta. Varje minut är en plåga. Jag bestämde mig själv för att åka till Köpenhamn och leta. Kunde se det orimliga i att hitta honom i en så stor stad men bestämde mig ändå att åka ner varje helg och leta medveten om att jag kanske aldrig skulle få se honom mer. Genom ett under hittade jag honom efter par ett par timmar i Köpenhamn och han följde då med hem. Missing people var även inblandade, men man letade bara i Sverige. Nu är allt likadant så känns det, oron, rädslan, skräcken, sorgen vanmakten alla förfärliga känslor man kan tänka sig och jag kan inte göra någonting. Att leva så här är omänskligt och outhärdligt och jag vet inte om det är möjligt att ta avstånd från min son det är ju mitt barn.

Förlorad själ
Känner med dig..

Låter tufft att din son har problem. Jag vet själv hur orolig man är för överdoser. Min kille har legat på intensiven 6 ggr för överdos men livet som instats. Han klarade varje gång men det var alltid nära ögat. Hemsk att du ska behöva se ditt barn i den situationen. Man är så hjälplös. Det sista du skrev om kan man lämna sitt barn. Ja alltså det är ju bara han som kan ta tag i sig själv och välja väg. Hur många gånger du än räddar honom så hamnar han fel igen om han inte själv vill sluta. Jag tror att du måste ta avstånd för dig själv och kanske säga till honom att jag tar avstånd från dig nu mina dörrar står alltid öppna för dig när du väljer att prioritera ditt liv. Menar att du går ju under. Ditt liv är ju oxå viktigt. Din son är en vuxen människa. Jag sa upp ko takten med min mamma. Det var oxå tufft. Men vägrade leva i hennes alkohol bubbla.. Kram på dig 💜

Azalea
Det är nog det bästa

Även om det gör ont så är det nog den bästa vägen, kanske för er båda.
Som Förlorad själ skriver så är det hans eget ansvar att välja ett drogfritt liv.
Samma även för dig som också kan välja ditt liv.
Det kan verka hårt men kanske det kan bli startskottet till något bättre där ni båda kan må bra till slut.
Kram🧡

gros19
Jättebra gjort av dig, men så

Jättebra gjort av dig, men så kan jag bara tänka som utomstående inte när jag är känslomässigt inblandad. Bekymmer både med din son och mamma du kan inte haft det lätt. Så fina människor det finns som kämpar trots allt och även kan tänka andra. Önskar dig allt gott.
Kram

gros19
Svaret hamnade lite fel, men

Svaret hamnade lite fel, men tack och lycka till med ditt fortsatta liv. Det har du förtjänat.
Kram