Tbf83

Sen några veckor sen är det äntligen bestämt att vi ska separera. Det var så blandade känslor i början men efter flera tunga svek bestämde jag mig inne i hjärtat.
Den här mannen ska ut ur mitt liv.
Om en vecka flyttar han och jag lämgtR ihjäl mig. Jag längtar efter att bli fri. Fri från besvikelser och denna stress med några mindre barn inblandade. Inga gemensamma som tur är?
Nu har han börjat kvälls behandling.
I dag va jag hemma med alla tre barnen och när han kommer från behandlingen märker jag att han druckit. Tvingar honom blåsa, visar så klart 0,9...
Han fick 5 min på sig sen va han ute.
Över min döda kropp han är här onykter.
Gör mig så arg att Jan fått så många chanser att bli nykter men tar det aldrig på allvar... Fy fasiken vad jag längtar till nästa vecka när han lämnar nycklarna till mig och jag behöver inte oroa mig mer?

Nu har ni kommit till ett beslut och det känns bra för dig, du längtar dit.

Du håller på gränser och är tydlig med att det är drickandet du sätter emot när du står upp för att han får gå när han druckit. Du har också varit ärlig med honom och dig själv. Klokt att du ser att det är hans val att göra förändringen och att du behöver fylla på din egen energi.

Han har möjlighet att få stöd och hjälp och har till viss del tagit emot den nu, ofta tar det tid innan man hittar rätt och det är vanligt att förändringar går lite krokigt samtidigt är det hans resa och att du är tydlig brukar oftast vara hjälpsamt också för den andra. Jättebra.

Fint att du är här skriver och berättar. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet