Min man smygdricker

12 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
CH
Min man smygdricker
CH
Vad gör man?

Jag hittade min man för fem år sedan och blev kär! Vi har varit särbos i fyra år. Jag flyttade till honom för ett år sedan med mina två tonårsbarn. Vi gifte oss även förra sommaren!

Allt har varit som en saga, men alkoholen har hängt över oss som ett mörkt moln.
I början drack vi tillsammans, men jag märkte efter några år att han hade svårt att sluta. Han har ingen botten.
Han blir dessutom helt personlighetsförändrad när han dricker. Inga känslor, bryr sig bara om dig själv och han blir allmänt jobbig.
Han är inte elak och han är inte våldsam mot mig.
Så började att ställa ultimatum och kände att vi inte kunde dricka hemma. Mina barn tyckte att han var jobbig när han drack, så vi bestämde att vi skulle sluta dricka hemma.
Men att det gick bra att dricka i "måttliga" mängder i andra sammanhang.
Det fungerade bra i början, men sedan märkte jag att han drack hemma i smyg.
Han hittar på olika ställen i garaget där han gömmer sin dricka.
Även barnen märkte att han druckit, men jag skyllde på att han var trött.

För varje gång som han drack så blev jag ledsen och jag talade om det för honom och han lovade att bättra sig!
För någon månad sedan var jag less på dessa "lovanden". Det värsta är att han säger att han inte druckit, men jag ser det direkt.
Jag gjorde då en deal med honom att om jag misstänker att han druckit så får han blåsa i vår alkomätare.
Jag misstänkte för några veckor sedan och då medgav han att han druckit, så då behövde han inte blåsa.
Men i kväll så märkte jag att det var dags igen. Han fick blåsa och han låg på 2,1... Suck!

Det värsta är att han säger att han ska fixa saker i garaget och då vet jag att han dricker.

Han säger att han inte kan låta bli att dricka och han vet inte varför han fortsätter. Han är medveten att jag blir ledsen.

Så nu ligger jag här i gästrummet! Jag sa till honom att jag orkar inte mer.
Hur många gånger ska han såra mig?

Han kommer att vara ångestfylld i morgon och lova på bättring.
Han är en underbar man och jag älskar honom. Men jag älskar inte den man han blir när han dricker.

Jag har sagt att han behöver söka hjälp, men han har tyvärr inte insett själv att han har problem.
Var kan han söka hjälp?
Hur ser det ut för oss anhöriga? Finns det även hjälp för oss?

Jag vill inte lämna honom, men jag vet inte hur länge till jag orkar.
Jag vet att det är han som har problem, men jag har blivit medberoende och ställer upp för honom och "ljuger" för honom.
Jag vet att det är fel.

Vad tycker ni?
Tacksam för tips och idéer!

mulletant
Välkommen CH

Bra att du hittat hit och bra att du satt ord på hur du har det!
Uppenbarligen är din man beroende - eller alkoholist, ett ord som många inte vill ta i sin mun. Han smyger, gömmer och ljuger, ’klassiska kännetecken’ som hör till. Du kan lära dig mycket om hur svårt det är att sluta dricka om du läser trådar i ’Förändra sitt drickande’.
Du kan inte få honom att sluta, det är den bistra sanningen. Men - du kan välja att ta hand om dig, dina barn och ditt liv - oavsett om du väljer att stanna eller inte. Det finns mycket bra stöd här på Anhörigstödet. Du kan säkert känna igen mönster i många trådar här på anhörigsidan, vanligen men inte enbart, skrivna av kvinnor (just nu finns en man - till och med två ser jag) som lever i liknande situation som du. Och så finns Alanon, jag rekommenderar varmt att du kollar hemsidan https://www.al-anon.se/ och att du går på möte. Du kan bra ta de tonåriga barnen med.
Fortsätt läsa och skriva här! Hela Alkoholhjälpen, Anhörigstödet och inte minst Forum är en guldgruva.
Varmt Lycka till! / mt

5barnsmamman
Känner så igen mig i det du

Känner så igen mig i det du skriver, har varit i samma sitts som du de senaste 6 åren och vi har 5 gemensamma barn ihop.

Har börjat inse att jag inte kommer att kunna leva ihop med min man då jag inte litar på honom längre. Har tom flyttat från honom pga hans drickande i smyg.

För tre veckor sedan kom mitt avgörande beslut om att lämna in skilsmässan du kan se i mitt tidigare inlägg fembarnsmamman

Så tråkigt att det skall gå så långt innan man inser att man behöver bryta.

Lycka till.

CH
Hej mt!

Hej mt!
Tack för dina rader❣️
Det kändes skönt att äntligen skriva av sig!
Att hitta ett forum där folk förstår utan att fördöma.
Maken var ledsen idag och sa förlåt. Som vanligt! Skillnaden var att vi pratade länge om detta. Jag visade vad jag skrivit och även ditt svar.
Jag tror att han fick sig en tankeställare.
Hans lösning var att han varje kväll ska blåsa i alkoblåsaren. Inte för mig utan för sig själv att det finns ett hinder med hans smygdrickande.
Han tömde även sitt förråd i garaget.
Men jag vet hur lätt det är att köpa nytt och jag litar inte på honom.
Men han vill gärna försöka.
Jag har även sagt att jag inte vill sova med honom om han druckit, då är det gästrummet som gäller.
Och att om det kommer till det så måste jag fundera hur vi ska göra.
Så nu tar vi en dag i taget.

Jag tyckte även att han skulle söka hjälp eller att vi båda ska gå och prata med någon.
Men han skulle fundera.
Men jag är sugen på att prova en anhörig grupp.

Tack igen!

Stor kram på dig!
🤗

CH
Hej fembarnsmamman!

Hej fembarnsmamman!

Tack för dina rader❣️

Det känns skönt att det finns någon som lyssnar!

Tråkigt att höra att ni ska skilja er. Jag har själv varit där men då handlade det inte om alkohol. Man känner när det är dags att bryta, men det känner jag inte ännu med min nuvarande man.
Han säger att han vill bättra sig och nu får han visa det.
Men jag kommer inte att lita på honom i första taget, han har ljugit för mycket.

Så vi får se hur det utvecklas!

Kram!
🤗

mulletant
Prima CH!

Så bra att du talat klarspråk med maken! Antagligen inser han inte vilket stort jobb det är att det är att tillfriskna från beroende. Men det är absolut möjligt! Högst troligt behöver han stöd i det. Att hålla sig nykter med tvång, det som kallas ’vita knogar’ är ingen hit.
Håll din linje och tipsa honom om AA. Det har hjälpt många. Jag kan också tipsa om Alkispodden, himla bra och helt realistisk!
/ mt

CH
Kära Mulletant!

Jag tror inte heller att han riktigt förstår.
När jag sa att han kunde kolla med Företagshälsan, så sa han att då får dom veta... Så någonstans där inne så inser han att han behöver hjälp.
Men jag ska fortsätta att puscha!

Men det känns lite som en tickande bomb, men vet aldrig när det händer något.
Jag är också skeptisk till hans kvällsblåsande, men om han nu vill prova så får han gärna!

Jag ska kolla in Alkispodden! Lät intressant!

Kram på dig!
🌷

Taggen67
Känner igen mig

Kära CH! Känner igen mig i din berättelse. Min man har senaste åren börjat smygdricka, han går också ut i garaget där han har sitt lilla nätta förråd av 6.9 ölburkar. Jag hittar tomma ölburkar bakom soffan, i uterummet, bakom lådor i förrådet... Överallt!! Tror han jag är blind eller?!! Det värsta är att vår 10-årige son även märkt av det och konfronterade honom en kväll, men... inget han nekar totalt.
Men som en del andra av er skriver, kontot töms regelbundet på mindre summor kontantuttag, han smyger iväg till Systemet varannan dag och mina beräkningar är att det går åt 6-7 burkar per dag. Min man miste jobbet i somras och det känns som att det blivit värre sedan dess. Vad ska jag göra?! Kan ju inte passa honom...
Skiljas kanske, kan inte leva så här illa fall.

Sisyfos
Smygdrickare

Hör till smygdrickarna, men har insett att jag har problem. Vid en konfrontation när jag har druckit blånekar jag ofta. Dels för att man faktiskt blir lite korkad och tror att man ska klara sig, dels för att det är så jäkla pinsamt. Antingen smygdricker man för att det inte ska tjatas om att man dricker tror jag, elller så vet man innerst inne att det är galet. Svårt att tro ändå att de inte är medvetna om problemet.
En konfrontation när jag har druckit är rätt onödig. Mitt råd till er anhöriga är att ta upp det dagen efter. Sätt er lugnt och sansat och berätta att ni vet och låt i princip smygdrickarna prata. Fotografera bevisen om det behövs. Låt dem inte ljuga sig ur problemet. Ni behöver inte gräla... gör bara klart att ni vet och att ni inte accepterar. Så länge hen kommer undan dagen efter en konfrontation kan man på nåt sätt tränga bort det. Och nej, jag tror inte att nån är dum, jag hoppas det kanske och så länge jag inte behöver konfronteras så glömmer jag det gärna så gott jag kan. För det är jäkligt pinsamt. Jag förstår inte själv varför jag gör det och jag tror att man när man har hållit på tillräckligt länge kan behöva hjälp att sätta stopp. Så mitt råd är: var tydliga med att ni vet. Ni behöver inte gräla, bara markera.

sussidum
Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?

Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Taggen67
Stå på egna ben

Kära Sussi(dum), vad hjärtskärande att höra om din historia med en man som dricker, slår dig och splittrar familjen totalt. Blir så ledsen att tårarna rinner. Snälla söta, res dig upp och gå ifrån honom helt och hållet. Har du klarat så här mycket elände i livet så klarar du av att göra det du måste göra, lämna honom.! Tänk på dig själv, ditt eget liv och framför allt dina barns liv. Tänk vad oroliga de måste vara för din skull? Du är värd mer än den här typen av liv, du är värd ett eget bo, eget jobb och lugn och ro.ALLT annat är bättre än det du beskriver! Till och med att vända på hamburgare på McD, leva på existensminimum men vara FRI. Fri att träffa ditt barnbarn, fri att slippa slag och förnedring.
Bli inte ledsen, bli ARG!!! Vägra ha det såhär!
Styrkekramar i massor! <3