Min bror är missbrukare

19 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Izzy
Min bror är missbrukare
Izzy
Länge sedan nu..

Hej!
Länge sedan jag var här nu men då gällde det mitt ex men nu är det min bror 😔 känns som det bara fortsätter!
Skriver mer sedan, vilke bara starta en ny tråd til att börja med.

Izzy
Vet inte var jag ska börja..

Min bror har missbrukat droger under många år nu men det har blivit värre de sista åren. Han har nästan aldrig haft ett riktigt jobb fast han är över 40 år. Han har börjat jobba men slutat ganska snart..
Tror missbruket tog fart efter en trafikolycka då han skade sig ganska illa och fick morfin.. sedan blev han fast i det.
Han nästan dött flera gånger pga droger.
Jag har inte haft kontakt med honom på 2 år efter att gan varit otroligt elak fast det enda jag gjort är att försöka hjälpa. Det som gjorde att jag bröt kontakten var när han sa oförlåtliga saker till min dotter, då fick det vara nog. Fick honom tvångsintagen på ” behandlingshem” eter många många orosanmälningar till soc.
Han var där 1/2 år men började snart igen när han kom hem. Fått skicka in honom med ambulans för han var helt borta..
Nu bor han hos mamma o pappa vilket inte alls är bra. Men de är så rädda att han ska börja igen o nu har de koll på honom. Han gör ingenting utan blir bara serverad allt där. Mina föräldrar mår väldigt dåligt! Han har blivit erbjuden ” riktigt behandlingshem” men tackat nej även erbjuden att få ett anpassat arbete men vill ingenting. Han skriver till sin ex flickvän att han ska ta sitt liv.
Min o mina föräldrar relation blir lidande eftersom han bor hos dem o jag vill inte träffa honom.
Vet inte vad jag ska göra.. har ringt så många samtal till soc men känns som inget hjälper så länge han inte vill själv..

Izzy
Vad ska man göra?

Vet inte vad jag ska göra för att förändra situationen. Kännes som jag inte orkar lägga mer tid på honom men jag vill inte att mina föräldrar ska ha det så här. Det händer liksom ingenting.. han bara bor där o låter dem ta hand om honom. Han bor där gratis o verkar tycka att det är ok men det är det inte!! De är gamla och har inte så bra ställt o ska inte behöva försörja en vuxen son som bara utnyttjar dem. Han har också varit så elak mot dem o bl.a. förskingrat pengar och beställt saker i deras namn men blånekar fast det är uppenbart. Mamma vill ändå att vi ska bli vänner men jag kan bara inte förlåta honom och han gör inget för att visa att han förändrats. Han bara utnyttjar människor i sin närhet och även människor som han inte känner.
Detta är ohållbart och kommer inte sluta bra för någon..
Någon som varit med om liknande?

mulletant
He) igen Izzy

Så ledsam situation. Och ja, jag har sett och ser just nu liknande hos en nära vän faktiskt. Väldigt svårt att bryta vad jag kan förstå. Förhoppningsvis är det nån här som har kloka råd att dela med sig av.
Fint att du verkar ha hittat rätt och ha ro i ditt eget liv!
/ mt

Izzy
Hej Mt!

Hej Mt!
Det var länge sedan. Hur går det för din vän?
Ja som du säger så verkar det vara väldigt svårt att ta sic ur om man inte får ordentlig vård och vill själv..
Kram🤗

mulletant
Ja du Izzy

För min vän går det utifrån sett inte bra. Ett missbrukande barn har flyttat in hos henne och lever av hennes pension. Hennes andra barn försöker få ett slut på det men mamman är djupt medberoende och ser det helt annorlunda. Hon ser den inflyttade sonen som hjälp och stöd då hon har en sjukdom. Det gör det hela oåtkomligt. Jag har sett detta växa fram under kanske tio år, först som tillfällig ekonomisk hjälp som aldrig betalts tillbaka, nu som helt försörjd av mor. En mor som successivt flyttat de gränser hon aldrig lyckats hålla. Sorgligt att se. Men jag ifrågasätter inte längre, har inte gjort det på flera år, när hon säger att det är så bra att hon har hans stöd. Ifrågasättande gör henne bara illa. Hon är ledsen på väninnor som gör det. Däremot har jag stöttar dottern som försöker styra upp det hela, inte minst ekonomiskt. Inte helt ovanlig situation har jag förstått, tyvärr. / mt

Izzy
Så sorgligt

Det låter lite som min bror.. som också flyttat till sina föräldrar och lever på deras pension fast han har en lägenhet. Det är så tragiskt hur det kan bli.
De är också så medberoende och det är bara jag som ringer alla samtal till soc.
Senast förra veckan eftersom han sagt att han ska ta sitt liv. Han har bokade möten där men dyker aldrig upp. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt??

SysterDyster
Liknande situation

Hej!
Min bror bor också hos föräldrarna, vilket gör att jag inte orkar vara där..Är det rätt sätt att tackla eländet? Hur tänker ni? Jag skulle gärna träffa föräldrarna mer, har dåligt samvete för deras skull..å andra sidan de som valt..
Har försökt hjälpa, men medberoende och brors ilska försvårar. Han var också in i 6 månader vilket är för kort tid efter många års missbruk..
Jobbig situation :/

Izzy
Hej Syster Dyster!

Så tråkigt att du har det lika som mig men ändå skönt med någon som förstår. Jag vet inte om det är rätt sätt för det är just det jag grubblar över hela tiden vad som är rätt.. men tänker lite som du att föräldrarna har valt det..
Jag blir så kluven i allt och grubblar hela tiden. Jag och min mamma har tidigare haft en fin kontakt och kunnat prata om det mesta. Nu känns det som vi glider längre och längre ifrån varann. Näe hag frågar något om min bror så vill hon inte prata om det. Jag har frågat hur länge han ska bo hos dem men det blir taggarna utåt direkt. Hon säger att gan får bo där tills hon kan lita på honom att han inte tar något vilket inte kommer hända innan han får ordentlig vård och det har han tackat nej till.Har hört att han har börjat med droger igen från annat håll fast han bor där. Men mamma säger inget till mig.. känns som de tycker att jag är jobbig som lägger mig i. Mina föräldrar är snart 80 år och jag kan förstå att de inte orkar mer men de hanterar det på fel sätt och jag känner att jag kan inte hjälpa dem. Har du någon kontakt med din bror? Jag har det inte efter att han gav sig på min yngsta dotter, det var droppen. Han har varit jätte taskig mot mig med men det har jag kunnat tagit på nåt sätt men inte när gan ger sig på mitt barn.
Hur gammal är din bror och hur länge har han missbrukat?
Kram

Izzy
Kluven

Jag känner mig så kluven..
Idag fyller min pappa år idag är första gången jag inte åker hem till honom för att gratulera. Har tänkt mycket fram o tillbaka o har varit på samtal för anhöriga. Eftersom min bror bor hos min mamma o pappa kan jag bara inte åka till dem. Han tar dem ifrån mig o det känns som de har valt honom.. varan relation har blivit sämre o vi jan inte prata med varann. Mamma berättar inget för mig längre hur det går med min bror. Hon vill skydda honom så inte jag får reda på hur det egentligen är men jag förstår o vet ändå. Jag talade om för mamma att hag inte tänkte komma för att gratulera pappa utan bjöd dem till mig istället en annan dag. Jag hörde hur ledsen o besviken hon blev på mig och det känns så hemskt för egentligen är det min brors fel hur allt har blivit. Känner mig såå ledsen..😔

gros19
Hoppas du berättar

Hoppas du berättar anledningen till att du inte kommer för dina föräldrar, förmodar det är vänner och bekanta som också avstår från att besöka dina föräldrar. Brukar bli så att man isolerar sig under sådana omständigheter. Har upplevt samma sak som förälder, men nu bor min son inte längre hos mig och äntligen kan jag börja leva. Självklart vill dom inte ha din bror boende hos sig tänker jag men man ser väl inget alternativ kanske. Vad har din bror för möjligheter att ordna eget boende? Under tiden min son bodde hos mig ville jag inte ha besök varken av vänner, barn eller barnbarn. Visste aldrig hur min son mådde så jag avstod från detta. Mitt råd är att va ärlig och berätta för dina föräldrar hur du upplever situationen och att du egentligen vill komma, men inte under dessa omständigheter. Hur dom tar det är deras sak och deras ansvar. Lycka till!💙

Izzy
Hej!

Hej gros19!
Ja jag har berättat för mamma precis hur jag känner. Har även varit på anhörgstöd som tyckte jag skulle bjuda hem dem till mig istället. Min bror har en egen lägenhet som soc betalar för. Han har ett eget hem. Han har blivit erbjuden hjälp från arbetsförmedlingen, har även blivit erbjuden behandlingshem som han tackar nej till.Jag förstår att det måste vara hemskt som förälder att ha ett barn som missbrukar. Svårt att veta vad man ska göra. Men det finns hjälp att få. Min bror har förstört så mycket genom sitt missbruk och det känns som jag aldrig vill ha kontakt med honom mer. Men jag vill ju ha mina föräldrar i mitt liv.
Han gör inget för att förbättra sig, fått till mig igår från min pappa att min bror beställer droger på nätet fortfarande.
Han ljuger och manipulerar mina föräldrar så de vet väl inte vad de ska tro.
Har din son slutat med droger nu? Tog han droger när han bodde hos dig?
Hur ser erat liv ut nu?
Tack för ditt svar!
Kram💕

gros19
Ohållbart

Som jag ser det finns det ingen möjlighet för dina föräldrar att ha honom boende hos sig. Tyvärr hjälper det inte att berätta det utan man måste komma till insikten själv och nånstans tror jag att "mista" dig kan påskynda att man kommer till den insikten. Undrar om det är möjligt att dina förädrar följer med till t.ex. Alanon.

Att inte göra något alls har gjort att min son gjort framsteg. Att jag förändrats har tvingat honom till förändring. Att berätta konsekvenserna av missbruket har haft motsatt effekt. Det måste han själv inse för att förändras på djupet. Dina föräldrar är ju vad man kallar medberoende och det har många likheter med missbruk. För min del blev sonen min drog. När han mådde bra mådde jag bra och tvärtom mådde han dåligt gjorde jag också det. Det blir så sjukt och man tror inte det kan vara på ett annat sätt. Idag är jag lugn när han mår dåligt. Tänker t.o.m. så bra då får han ju en anledning att sluta. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr gäller detta nog även dina föräldrar. Försök att få åtminstone någon av dom till ett anhörigprogram eller Alanon. Så länge din bror har föräldrar som tar hand om honom mer eller mindre fördröjer det bara processen som gör att han blir motiverad till förändring. Sedan är det väldigt smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv. Det finns ju inbyggt i oss att vi ska se till att våra barn klarar sig själv och gör konstruktiva val i livet. Att ha ett barn som missbrukar är också oehört förknippat med skam och att ha misslyckatss som förälder.

Vad det gäller min son har jag inte så mycket koll längre. Han har boende och övrig hjälp han behöver för att få möjlighet att skapa sig ett liv han är tillfreds med. Jag kan inte göra något vad det gäller det. Så här har det dock inte varit alltid. Att hitta det lugnet jag har idag trodde jag inte var möjligt. Mitt liv styrdes helt av honom och jag var skräckslagen för vad som skulle hända om jag inte hade kontrollen. Detta är min sanning. Hoppas den ökar din förståelse.

gros19
Ohållbart

Som jag ser det finns det ingen möjlighet för dina föräldrar att ha honom boende hos sig. Tyvärr hjälper det inte att berätta det utan man måste komma till insikten själv och nånstans tror jag att "mista" dig kan påskynda att man kommer till den insikten. Undrar om det är möjligt att dina förädrar följer med till t.ex. Alanon.

Att inte göra något alls har gjort att min son gjort framsteg. Att jag förändrats har tvingat honom till förändring. Att berätta konsekvenserna av missbruket har haft motsatt effekt. Det måste han själv inse för att förändras på djupet. Dina föräldrar är ju vad man kallar medberoende och det har många likheter med missbruk. För min del blev sonen min drog. När han mådde bra mådde jag bra och tvärtom mådde han dåligt gjorde jag också det. Det blir så sjukt och man tror inte det kan vara på ett annat sätt. Idag är jag lugn när han mår dåligt. Tänker t.o.m. så bra då får han ju en anledning att sluta. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr gäller detta nog även dina föräldrar. Försök att få åtminstone någon av dom till ett anhörigprogram eller Alanon. Så länge din bror har föräldrar som tar hand om honom mer eller mindre fördröjer det bara processen som gör att han blir motiverad till förändring. Sedan är det väldigt smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv. Det finns ju inbyggt i oss att vi ska se till att våra barn klarar sig själv och gör konstruktiva val i livet. Att ha ett barn som missbrukar är också oehört förknippat med skam och att ha misslyckatss som förälder.

Vad det gäller min son har jag inte så mycket koll längre. Han har boende och övrig hjälp han behöver för att få möjlighet att skapa sig ett liv han är tillfreds med. Jag kan inte göra något vad det gäller det. Så här har det dock inte varit alltid. Att hitta det lugnet jag har idag trodde jag inte var möjligt. Mitt liv styrdes helt av honom och jag var skräckslagen för vad som skulle hända om jag inte hade kontrollen. Detta är min sanning. Hoppas den ökar din förståelse.

Adde
En

varm och innerlig kram till dig gros19 !!!

Izzy
Ledsen

Tack för ditt svar gros19 🙏🏼
Jag tycker som du att han bor hos dem är inget alternativ..men det känns som de ser det som enda alternativet nu.
Nu har de koll på honom hela tiden och det kunde de inte ha om han var hemma hos sig. Men han tar ju droger ändå.. han manipulerar iallafall pappa att tro att det inte är några farliga droger. Det är ju bara för att han ja kunna sova säger han.
Även om han beställer det från Kina och används vid narkos..
Känns som de glider längre o längre ifrån mig och även barnbarnen. Det är bara honom det är fokus på fast jag mår rent ut sagt förjävligt av detta!!
Tror tyvärr inte det är möjligt att få med dem till Alanon.
Du har gjort precis rätt och önskar så att mina föräldrar också kommer till insikt.
Det låter på din beskrivning som ni hade det precis så som mina föräldrar har det nu.Gick du i någon anhöriggrupp och fick stöd? Du har varit så otroligt stark och gjort precis rätt. Önskar att du kunde berätta detta för mina föräldrar att det går att få en förändring om man släpper på kontrollen. Men det är väl det att de är så rädda att han ska ta en överdos och dö om han flyttar hem och det kan han ju..och har nästan gjort några gånger.
Nu känns det som jag vill flytta närmare mina döttrar som bor på annan ort.
Vill ha detta på längre avstånd!!

gros19
Rädslan

Ja rädslan för att min son ska dö har jag burit länge. Har varit med om fasansfulla händelser med flera sjukhusinläggningar pga överdoser. Vid ett tillfälle var min son försvunnen 16 dagar och då trodde jag att han var död för det hade aldrig hänt tidigare. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga en så kraftig yrsel så jag kunde inte röra mig, inte lägga mig ner. Detta tillsammans med diverse andra symptom bedömdes allt vara psykiskt. Till slut blir man sjuk av att leva under såna påfrestningar som det innebär att ha ett missbrukande barn. Ett barn som man samtidigt älskar så sorgligt är det. När min son var försvunnen var han efterlyst och missing people var inblandade, men visste inte var man skulle leta så man kunde inte göra något. Själv mådde jag så dåligt trots mediciner jag fick utskrivna att jag beslutade mig för att varje helg ska jag leta efter honom tills jag får veta vad som hänt. Det var outhärdligt att inte veta. Beslutade mig för att åka till Köpenhamn och kontaktade där polisen och missing people och sedan började jag leta där hemlösa höll till. Blev varnad för att det var farliga miljöer att vistas i men kände ingen rädsla utan jag hade fattat beslutet att leta tills jag hittade honom eller fick veta vad som hänt. Det var förfärligt och märker att jag skakar nu när jag skriver. Det som sedan hände var mycket, mycket märkligt. På det första ställe jag besökte lämnade jag bild och mitt mobilnummer. Fortsatte sedan att leta, men det dröjde inte länge förrän telefonen ringde. Min son hade kommit till stäleet jag besökt och väntade där på mig. Ett under men sånt ska man inte behöva uppleva. Att har en nära relation med någon som är aktiv i sitt missbruk är farligt på många vis, men framför allt för den psykiska hälsan och även för den fysiska hälsan.

Jag genomgick anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade mitt liv. Min son är inte drogfri, men jag berörs inte på samma sätt som tidigare. Självklart känner jag sorg och ilska ibland, men det kan jag hantera och jag kan fotsätta leva mitt liv. Tidigare var det som allt rasade när jag fick veta att han fortsatt med sina droger. Det är inte lätt för dig och självklart inte för dina föräldrar men det är dom som kan göra en förändring. Vad det gäller rädslan för att personen ska dö så är den i alla dall i min sons fall realistisk, men jag har väl insett att det är inget jag jag kan förhindra. För mig är det lite svårt att förstå att dina föräldrar inte skulle ta emot den hjälp som finns, men kanske lever dom i förnekelsen och i hoppet om att en förändring ska ske. Förstår att allt detta bekymrar dig mycket. Det finns en bok som heter flodhästen i vardagsrummet och så blir det med någon som missbrukar dom tar all plats. Kanske en bra ide' att flytta. ❤

SysterDyster
Hej igen! Tack för svar, har

Hej igen! Tack för svar, har inte varit in här på länge. Låter som vi har väldigt lika situation Izzy. Min bror är över 50 och föräldrarna flera år över 70..Sjuklig mamma dessutom. De pratar inte längre med mig om hur de har det. Förstår och vet att de har det sjukt jobbigt..Jag har ingen kontakt m min bror, jag kan inte prata m honom utan att han blir arg. Det är väldigt "synd om honom" ifall jag skulle föreslå att han tex skulle hjälpa till m hushållet el sin situation..Inte ska väl stackars han behöva göra något..Väldigt frustrerande att vara på sidan om och inte kunna påverka. Gjorde det tidigare då han hamnade på hem, men sedan återkom han t föräldrarna och jag har inte alls varken kunnat framförallt inte fått påverka. De vill ha kontrollen och tror att de kan påverka..Han har missbrukat i många år, troligen betydligt längre än det jag sett i ca 14 år. Han blev också sjuk o fick morfinpreparat, men drack nog en hel del mer än sunt även innan utan att det märktes utåt för oss på sidan om. Vet inte vad han tar för något idag eller hur ofta eftersom jag inte träffar honom..jag misstänker droger.
Vad bra att få höra dig berätta hur du som förälder har och haft det, gros 19. Starkt av dig att kunna göra något åt din situation. Det är nog det enda man kan påverka, alltså sig själv o sitt liv, när det gått så långt antar jag..
Jag får inte heller föräldrarna att ta hjälp av varken föreningar, soc el samtalskontakt tyvärr..De tror ju att de gör det enda rätta. Jag förstår att det är lätt att hamna där, ens barn är ju alltid ens barn. Men jag känner mig bortvald ibland o då känner jag mig löjlig. Vet ju att det inte är mina föräldrars mening. Jag bjuder hem dem ibland och träffar dem på det viset iaf..
Känns extra jobbigt nu kring jul att inte ha en "normal" familjesituation..