Måste jag oxå vara nykterist?

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Prinsessan på ärtan
Måste jag oxå vara nykterist?
Prinsessan på ärtan
Hmm Jo , det är ju just det

Hmm Jo , det är ju just det jag funderar på?

Träffar honom, jag har mina alkohol vanor. Han har sina?! Efter 3år så inser vi att de är olika?

JAG?! Till helgen..vilket har utökats som jag vill beskriva det, för att han inte ska falla i perioder?

Dagens summarum, jag orkar inte , vill inte , jag vill ha min helg:/ men han riskerar att falla igen. Vilket ingen av oss vill ha:/

Senast dagen före jul, jag någorlunda trygg OCH han faller 7dgr??!!

Nu står vi med skilja på oss eller han försöka?! Men allt jag läst de senaste dagarna så är jag medberoende?

Och allt vad det nu innebär? Men JAG då? Mina kvällar när jag bara får slappna av åh slippa tänka på de andra gångerna som han sårat mig. Eller annat...bara dricka åh få vara glad åh bäst få vara?

Hur ska jag göra för att "ta bort" den känslan? När han kommer hem? Måste jag oxå vara nykterist?

Rosette
Hej igen Prinsessan på ärtan!

Jag skrev i en av dina andra trådar igår och här är en till som inte riktigt fått fart. Du skriver flera kloka saker och du har funderingar kring om du behöver sluta helt med alkoholen på grund av honom, som du skriver bli nykterist. Även andra funderingar kring detta. Oavsett vad du väljer att göra, alltså dricka eller inte är det upp till honom och hans ansvar hur han gör med alkoholen. När det gäller relationen som du skriver låter det som det i sig behöver tid för reflektion och att känna vad du vill och mår bra av. Flera kan nog känna igen sig i det du beskriver när det kommer till detta med att känna en inre oro, tänka på gånger du blivit sårad på grund av alkoholen och kanske gå med detta även när det är "bra" med alkoholen. Att komma bort från det finns det nog inga raka svar på, inte konstigt att vilja komma ifrån det samtidigt som du nog säkert känner att alkohol inte är svaret på det.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Prinsessan på ärtan
Tack Rosette❤️

Jo jag har många frågor och funderingar och vet inte riktigt var jag hör hemma. :/ eller hur jag ska förklara för mina barn? 🥺

Ena stunden så funderar jag på om jag och har problem och andra stunden så försvarar jag (eller känns som jag försvara) mitt drickande.
Typ, " ja men jag dricker ju bara ibland," och orsakerna till det är olika. Ibland för att få sova, ibland för att slippa tänka, och ibland bara för att det är planerad utgång med fest och dans.

Lyssnar just nu på boken "Djävulsdansen' och det är skrämmande vad mycket som stämmer in på mig som person. Därav blir jag även osäker och har fått massor med nya tankar. Men fortfarande inte säker på hur jag vill göra framöver med min alkoholkonsumtion. Som medberoende så vill jag ju honom så väl och vill att han ska lyckas. Men det känns inte rätt mot honom att jag ska kunna fortsätta dricka mina egentid kvällar.

Åh suck! Vet inte alls var jag står eller knappt hur jag tänker längre. Har som tappat helt fotfästet.

Han ringde från kliniken ikväll och vi pratade över en timme om dagen. Jag tog upp hur jag läst om hur man pratar med barn angående beroendepersonen, där man ska förklara att det är en sjukdom. (Vilket han sa åt mig innan han for att han inte ville jag skulle säga till barnen) Jag tycker att det jag läst låter vettigt, men han ser inte alls att han har någon sjukdom, han har ett beroende. Det är alkoholen som är giftet som gör han sjuk. Men han är inte sjuk nykter. Så inte säga till barnen att han är sjuk.
Så vad ska jag förklara till barnen då?

Backen123
Förstår!

Jag är också där, precis samma tankar som snurrar i mitt huvud. Min man har sedan 4 veckor avslutat sin 12 stegs behandling. Jag har också uttryckt min sorg över att nu är våra kvällar med vänner och på tu man hand med vin över, slut, aldrig mer. Min kontakt på beroendeenheten tycker att självklart ska jag stötta och inte dricka... Men jag har varit iväg på tillställningar och druckit, haft roligt... Men känner samtidigt att jag är ändå nyfiken att ge det en chans, vara nykter tillsammans, våga men då måste även han lyfta blicken och försöka se något annat än att livet är slut. Jättesvårt!!
Och som du skriver, känslan av att det är min rättighet att få fortsätta leva som förrut för dom här ju åsamkat så mycket skada som man aldrig kommer få upprättelse för, så varför ska man ställa upp dom har ju själva sätt sig i situationen, sakta men säkert och som jag tänker att som med min man, att han borde ha tänkt att det här blir nog inge bra? Jag pendlar fram och tillbaka, men det känns lättare och bättre. Gällande barnen (mina) har vi inget sagt, jag vet inte hur, för dom här inte sett utan antagligen bara känt av min frustration. Hans barn vet, och dom har en historia som jag inte visste, och där ligger det så mycket sorg och skam från hans sida..

Prinsessan på ärtan
Förklara för barnen om en "kanske" nykter alkoholist"?

Min karl har oxå barn sen tidigare och som jag förstår det så vet dom mer om hans tidigare problematik. Mina barn har fått se den här med oss.

I början av vårt förhållande med spriten så blev det att ibland var det kaos hemma pga att han förändrades helt och kunde bli riktigt elak när jag sa stopp inge mer sprit. Som en femåring som får raseriutbrott i butiken för att han inte får det han vill ha.
Han har aldrig gjort illa barnen fysiskt eller ropat till dem men jag har blivit knuffad och ropad klåpord till. Och sen mådde han jättedåligt efteråt. Men tror inte att det var största orsaken till att han bytte spriten mot öl utan det var nog att han började få regelbundna epilepsi anfall dagarna efter spritperioden. Ja då efter fjärde gången när jag filmade han pga att innan så hade ju inte något sånt hänt :/

Med ölen blev det lugnare, mindre raseriutbrott bättre kontroll MEN de gånger de spårade så han fastnade i perioden igen så var roboten tillbaka! Mer mer tills det inte fanns mer pengar på kontot eller burkarna tog slut så det inte gick att panta för att få mer.

Minns mina tankar (precis som dina) när han började med antabus. Vi sig parkerade utanför ett köpcenter som har Systembolaget i närheten, han for in för att köpa cigg och jag satt kvar i bilen. En jättevarm och solig sommardag. När jag ser en annan man med shorts och t-shirt han ser riktigt bra ut komma ut med en rödvinsflaska i handen. Och mina tankar och känslor bara exploderar i sorg, besvikelse och avundsjuka. "Ska VI aldrig mer kunna få ha den där mysiga vinkvällen tillsammans. Åh ska min karl inte nånsin kunna göra som mannen jag nyss såg kunna komma hem åh överraska med en vinflaska åh säga som tidigare, jag har ordnat barnvakt så tänkt att vi ska kunna mysa tillsammans bara du och jag med picknick vid stranden" Det var nästan så tårarna kom. Och sen ilskan över varför ska vi /jag behöva ha de så här?

Förlåt för att jag tappar tråden, men det bubblar upp gamla minnen eftersom:/