Min ilska till honom

12 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Argaflickvännen
Min ilska till honom
Argaflickvännen
Ilskan

Jag och min pojkvän har haft en paus från varandra i ca 2 månader. Det började med en kaosfylla som fick min partner att gå över gränsen. Han har kommit till insikt att han behöver hjälp och startade en behandling för ca 2 veckor sedan. Under vår paus har jag bråkat med honom varje gång vi haft kontakt och han blir istället arg på mig för att jag skäller på honom istället för att stötta honom.
Men! Jag kan inte hjälpa det. Jag är så fruktansvärt arg på honom samtidigt som jag känner att han är min själsfrände och inte kan vara utan honom. Jag är arg för att han har skyllt sitt drickande på mig, jag är arg på de 4 st (vad jag vet) återfall han haft under dessa 2 månaderna vi haft paus. Jag är arg för att han inte kan erkänna hans ageranden mot mig. Jag är arg för allt och tänker hela tiden att jag kanske borde göra slut, för min egen och hans skull. Hur blir jag av med den här ilskan? Jag vill inte längre vara arg men jag har förstått att jag kanske måste vänta ut honom innan jag kan ta upp mina oförätter.
Vi ska ses om några dagar för att se hur vi ska fortsätta och jag vill inte att det mötet ska sluta upp med att jag skriker ut, det är slut!
Hjälp mig

Sorgsam
Anhörigkurs

Jag försöker lära mig att kommunicera genom att vara med i 1177:s anhörigkurs på webben. Svårt att ändra hur man pratar men det är nog helt rätt.

Argaflickvännen
Anhörigkurs

Hej Sorgsam,

Jag försöker också lära mig kommunicera genom den kursen. Jag tycker den är bra men ibland svårt att ta till sig. Speciellt när man ska försöka kommunicera positivt efter ett ett återfall. Jag tog till mig det här med time out som kommer vecka 6. När jag inte känner mig arg har jag lättare att ta till mig verktygen men det blir som svart för mig när ilskan kommer och jag har svårt att reglera mig då. Jag tror det är ett resultat av flera månader av tassande på tå runtomkring honom och nu kan jag inte lägga locket på :(
Hoppas kursen är givande för dig.

Li-Lo
Hej och välkomna till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken viktig och fin tråd du startat! Att som anhörig söka stöd kan vara ett stort steg. Alla har sina motiv att påbörja ett sådant program och ibland kan skälen skifta med tid. Det låter som att din ilska är berättigad och du beskriver det så tydligt hur det kan bli då en länge "hållit i sig". Att vara rosenrasande, eller sårad och samtidigt försöka stötta den som gjort en illa är ingen lätt sits. Att du nu vill du ta ansvar för hur du kommunicerar oavsett hur den andra agerar är ett tydligt tecken på att du vill er båda väl. Utmanande och klokt.

Jag gissar att programmet tar upp det där med att fundera på när det blir som bäst för dig att förmedla det du behöver uttrycka och på vilket sätt. Att vara arg är mänskligt och på sätt och vis ett tecken på att du har tillgång till dina känslor. Ibland ligger känslor av skam, ledsenhet eller något annat under/bakom ilskan att fundera på hur det är för just dig kan kanske guida dig i hur du vill ta hand om dina känslor nu?

Du skriver att du funderar på att avsluta relationen ibland, för din och för den andras skull. Ett litet tips nu är att fokusera på dig. Vad är dina behov och vad är ditt ansvar?

Din nyfikenhet på dig själv och din förmåga att söka stöd är säkerligen hjälpsamt!

Vänligen och med hopp
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Argaflickvännen
Vill man inte fira sin födelsedag med sin älskade?

Vi träffades i söndags och då hann jag bearbeta min ilska så mötet blev trevlig. Jag försökte vara stöttande samtidigt som jag var tydlig med mina gränser. Han sa att han påbörjat en behandling som ska hjälpa honom kontrollera sitt drickande och att det går bra för honom. Vi sa att vi skulle ge oss en chans till men att vi ska ta långsamma steg. Vi pratade lite löst om vi skulle ses på hans födelsedag (som är idag) dessutom spikade vi en träff nästa söndag.
Jag ringde honom imorse och grattade honom. Till lunch smsar han mig och frågar om jag hade planerat något med honom idag. Jag sa att vi kunde ses om han ville. Han svarar att en kompis till honom ville träffa honom för en öl men att vi kan fira honom på söndag istället.
Jag känner mig återigen ledsen, det känns som att han prioriterar vänner/öl/fest framför mig. Vill man inte träffa sin älskade på sin födelsedag? Särskilt när vi inte har setts på 2 månader?? Ibland vet jag inte om jag överdriver eller inte men jag känner mig så sjukt ledsen nu.

Självomhändertagande
Alkoholen kommer ofta före

Hej, jag har lärt mig genom detta forum att en människa som älskar alkohol planerar sitt drickande. Om en vän föreslår en öl så går det före för alkoholen går före. Läs och skriv i detta forum så kommer du se att många delar sina frågeställningar med varandra här.

Jag var ofta arg när jag levde med mitt ex. Jag var faktiskt arg jättemycket och jag är verkligen ingen arg människa, men det är lätt att bli arg när en lever ett liv en inte önskar.

Jag vill inte leva med någon som väljer alkohol före mig och för mig tog det 6 år att komma ifrån den tillvaron från att jag fick höra att det var så från en läkare.

Idag är jag fri från mitt medberoende och jag är glad. Jag är glad nästan hela tiden. Jag blir inte alls arg, inte ens vid pms. Det blev jag alltid förr.

Lyssna på dina behov. Hur vill du leva och vad kan du göra för att få det liv som du önskar. Och förtjänar!

Ta hand om dig!

Nuigen
1177

Känner också en oerhörd ilska som jag inte vet hur jag ska komma över. Jag valde att sluta kursen på 1177 när min känsla bara blev att det är jag som gör fel. Det är naturligtvis bra att kommunicera bättre men när det tydligt står som "Fel" att man väljer att gå när drickandet blir oacceptabelt och att jag ska be om ursäkt för att jag har letat alkohol så kändes det bara skuldbeläggande. Enligt kursen så är det helt fel att att säga till i förväg att jag inte accepterar ett visst beteende men jag ska utsätta mig för beteendet igen och därefter "får jag lov" att ta en time-out. Dvs jag har gjort helt fel som har dragit en gräns att jag inte accepterar smygdrickande. Kursen fick mig bara att må dåligt när hans alkoholproblem inte räknas som en sjukdom utan som att jag har fel fokus och är dålig på att bemöta honom. Dvs det är inte mitt fel att han dricker (enligt kursen)men det är absolut inte hans fel heller och det talas aldrig om beroende eller sjukdom. Jag tycker att hela kursen andas att den som har alkoholproblem ska förstås in i det oändliga och att allt ansvar för att göra något åt det ligger på oss anhöriga. Det känns som en grundkurs i att lägga skuld och skam på mig och för att vilja utveckla och göda medberoende.

Nordäng67
Argaflickvännen...

Kanske kan du testa att släppa honom fri att göra sina egna val. Då får du den sanna versionen av din pojkvän. En version som du inte varit med och "jobbat fram". Då blir också lättare och tydligare för dig att se hur och vem han är. Din del blir att ta ställning till om han är något för dig. Önskar jag själv hade gjort så när jag träffade mitt ex. Jag började genast bearbeta och arbeta på hur vårt förhållande och han skulle vara. Han försökte leva upp till det genom att dra ner på drickandet (läs började smygdricka). När han drog iväg på "party" istället för att prioritera mig och oss blev jag arg och ledsen. Han fortsatte dra iväg på "party" fast ljög och sa att han typ jobbade. Hade jag släppt honom fri och istället fokuserat på vad jag själv behöver hade kanske allt runnit ut i sanden. Det i sin tur hade sparat mig några år av mitt värdefulla liv. Eller så hade kanske han helt självständigt insett att det är dags att ta tag i sina problem. Man ska absolut tala om hur man vill ha det men det är skillnad på det och att försöka förändra en annan människa för att han skall passa in i ens liv. Det finns män därute som passar utan förändring och som sätter värde på och prioriterar sin kvinna. Kram

Argaflickvännen
Precis!

Exakt så kände jag när tog kursen och min ilska var som värst. Det blir som att jag ska vara gullig mot alkoholisten och så mycket ansträngning för att inte få vara arg. På det sättet slipper han ta ansvar när han sårar mig genom att välja alkoholen istället.
Jag har använt kursen på så sätt att när han har visat sköta sig eller är mer mottaglig för att prata om förändring. Jag har fått mycket mer hjälp av Carina Bångs bok som fokuserar mer på att jag ska hålla fokus på mig.
Jag har tänkt väldigt mycket och reflekterat över min ilska den sista tiden. Varför jag egentligen är så fruktansvärd arg handlar främst om att jag känner mig sårad och bortvald, att han inte älskar mig lika mycket som jag älskar honom. När jag kom till den insikten så släppte faktiskt min ilska och jag blev mer ärlig mot mig själv

sessi
Känner igen mig

Jag känner igen mig i det du skriver, jag tog ut min ilska och frustration på honom. Jag hade burit den för länge innom bords. Jag går hos en kurator som jobbar med missbrukare, och har bollat mina tankar med henne. I början var jag skit förbannad, jag kunde sitta och tänka på vad jag skulle skrika åt honom om han ringde på min dörr. Jag var alltid på stridshumör, men det är jag inte längre. Jag har en dagbok där jag skriver ner mina inre tankar. Där jag får älta alla saker som har hänt. Det har hjälp mig väldigt mycket.

Argaflickvännen
Stridshumör

Stridshumör, det satte ord på min ilska. Sån ilska jag känt så att jag tappat kontrollen över mig själv och vräkt ur mig elaka ord och taskiga kommentarer. Jag har skrikit, kastat saker, tänkt de värsta sakerna, helt enkelt inte varit mig själv. Värst nu är att alla i hans omgivning tänker att jag är den psykopatiska flickvännen för att de inte ser honom som jag ser honom.

Egentligen bryr jag mig inte om vad hans vänner tycker för det är irrelevant och jag försöker hantera min ilska nu men jag antar att det är en process.

Jag väljer att ge honom en chans till men under förutsättning att han jobbar på sig själv, vilket han nu har gjort i 2 månader. Den personen jag blev kär i, han den glada, roliga, kärleksfulla, han som alltid får mig att skratta är äntligen tillbaka. Jag ber varje dag att det kommer att hålla i sig och jag försöker uppmuntra honom med hjälp av verktygen från kursen 1177 och det går bra nu när jag inte längre känner ilskan i mig på samma sätt som förr.

Kanske har jag ältat sönder ilskan eller att ni fina människor på det här forumet gett min ilska bekräftelse, som jag ej fick från annat håll.

Jag har verkligen tagit till allt ni har skrivit även om jag inte har kommenterat alla.
Stort tack för att ni finns när ingen annan gjorde det (som förstår)

Jag vet inte om min berättelse kommer få ett lyckligt slut men jag kommer fortsätta att ha fokus på mig själv och försöka lita på att han kan förändra sig själv på egen hand men att jag kan finnas där vid sidan om som stöd

❤️