Vad händer med en alkoholist när han slutar dricka?

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Marina1958
Vad händer med en alkoholist när han slutar dricka?
Marina1958
Hej! Jag har hållit ihop med

Hej! Jag har hållit ihop med min sambo/särbo i snart 5 år. Han fyllde 60 förra året, och har druckit de senaste 45 åren, de sista åren mer och mer, och blivit gravt alkoholiserad.
När vi började sällskapa, för 5 år sedan, drack han aktivt nästan varje dag, men skötte sitt jobb utan problem. Jag dricker på sin höjd 1-2 glas rödvin per vecka.
Jag har haft flera förhållanden tidigare, men denna man var en av de raraste, mest kärleksfulla och mest omtänksamma man jag träffat. Han gav mig precis allt det jag behövde, uppmärksamhet, kärlek, beundran mm. Det gick inte att räkna hur många ggr per dygn han kysste och kramade mig, och sade att han älskade mig.
Förra våren, 2019, hade jag dock fått nog av hans drickande, och efter drygt ett år av bearbetning, lyckades jag få honom att förstå att det inte var bra att halsa alkohol direkt ur flaskan så fort han var ledig från jobbet, mm.
Han bad mig fixa en plats på Nämndemansgården, och han betalade själv för 5 veckors internat.
När jag hämtade honom i början av maj 2019 var han som en omvänd hand, iskall, avstängd, retlig, otrevlig, ointresserad ja, allt negativt du kan tänka dig. Vårt samliv hade väl aldrig varit något att hurra för, men efter behandlingen på Nämndemansgården upphörde det helt. ”Jag har Ingen lust!” är det enda jag än idag får till svar om jag försöker nåt...
Sommaren och hösten 2019 blev hemsk. Han fortsatte dricka än mer, men låtsades utåt att han var nykter.
December 2019 träffades vi inte alls, han drack alldeles för mycket. På juldagen ringde han mig och bad mig fixa en behandling i Ryssland, som får alkoholister att sluta dricka, och som jag kände till sedan tidigare. Tydligen hade han druckit sig ner till botten, och ville nu komma upp.
Jag fixade behandlingen, och sedan den 25 december 2019, har han inte druckit en droppe alkohol - det är 6 månader nu.
Problemet är att jag mår mycket dåligt med honom. Han är fortfarande iskall, inga kramar, pussar, kyssar, inget samliv, inga framtidsplaner, ingen lust med någonting, när han inte jobbar ligger han i sängen och tittar på TV Och blir tjockare och tjockare. Det är inte ’VI” alls, och jag känner mig så ensam. När jag vill prata med honom om vårt problem, och att jag mår dåligt av att vi inte har ngt gemensamt, är han inte intresserad av att lösa några problem.
Är det så här det blir för en alkoholist som blir nykter? Rättar det till sig så att vi kan få ett normalt liv? Tar tacksamt emot svar både från nyktra alkoholister och närstående.
Kram

Nordäng67
Kan bara..

säga att jag känner igen mig i din situation. När mitt ex drack var han kärleksfull, känslosam, glad och mycket mer. Även om det förstås varvades med dåligt spritsinne, svek och många dåligt beteende. När han hade nyktra perioder (framtvingade från mig och andra) var han typ ointresserad av mig, hyperaktiv med osociala saker, dryg attityd. Själv hade jag gått där och trott att bara han slutar supa får vi det stabilt och bra. Och så blev det nästan värre faktiskt. Tror dom saknar sin "bästa vän" alkoholen. Kanske har din man inte slutat dricka för att han själv innerst inne vill utan mer för att du ska stanna kvar. Då blir du underförstått den som är "skyldig" till att han inte får dricka. Fortsätt läs och skriv. Bra sätt att dokumentera och förstå sig på framför allt sig själv. För det är nog det som det handlar om. Man måste vända fokus till sig själv och börja se till sina egna behov. Försök ställa frågor till dig själv och också hitta svaren inom dig. Tex är det så här jag vill leva? Och svara utifrån hur det är här och nu. Jag insåg att jag levde i framtiden på något sätt där jag hade "fått ordning på mitt ex". Men förändring kanske aldrig händer. Då lever man i något man egentligen inte trivs med och accepterar. Ta hand om dig! Kram

Denhärgången
Hej

För mig (nykter alkoholist) tog det mer än sex månader att hitta en naturlig livsglädje, jag tror det var ungefär ett år innan jag kände mig som en riktig person. Första tiden var ett enormt bakslag i mående. Det är så mycket man har sabbat inuti, och det tar tid att lära sig förstå och uppskatta livet som det är. Så det är ju möjligt att han behöver ta sig igenom och hittar ett sätt att uppskatta livet och relationen. För mig var det så, men jag var iofs hundra procent motiverad att må bättre...
Jag håller med ovanstående, att det är dina behov som är viktiga nu. Det låter som att du har tagit tillräckligt. Önskar dig all styrka och kraft att lyssna på dig själv och hoppas du når det kärleksfulla liv du är värd.

Marina1958
Tack

Tack Nordäng67 och Denhärgången för era inlägg. Mycket intressant att läsa.

Backen123
Känner igen

Min man avslutade sin behandling i januari, tagit ett gäng återfall. Deprimerad och otrevlig. Så jävla tröttsamt att leva med så man kan spy ibland, så just nu lever vi inte med varann. Han gör ingenting, jobbar knappt, äter allt han kan. Går numer inte ens på AA. Träffar inte sina barn. Gnäller att han gör ingenting och träffar ingen. Har fått starkt antidepressivt, och det tycker han att han sover bättre på. Vill jag har hjälp så utnyttjar honom och frågar jag inte blir han arg på det. Så jag förstår verkligen din känsla, och det ända jag kan råda till är att försök att må bra själv. Jag vet att man tänker på dom 50% i vaket tillstånd, hur det är. Men det är så skönt att få tänka på något annat dom övriga 50%