Vågar jag tänka längre än förälskelse

39 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Banankaka
Vågar jag tänka längre än förälskelse
Banankaka
Intresserad av en kille som

Intresserad av en kille som dricker några öl varje kväll. Tänkte att vi bara skulle leka lite och har lockat honom med alkohol flera gånger. Själv dricker jag helst inte. Jag drack väldigt mycket i tonåren, oftast redlös och tills jag vaknade på någon ny spännande plats. Men sedan kom cannabis in i bilden, så jag både drack jag o rökte några år. Då blev jag inte lika full längre. Efter ett tag tog rökningen över helt och jag gillade att tänka och klura på saker istället. Jag gillade att vara i verkligheten. På cannabis tyckte jag att jag var det, eftersom man minns allt man tänker. Utbildade mig så småningom. 

Varje gång jag träffar den här killen så känns det som att vi hör ihop. Jag kan berätta för honom om allt galet jag gjort utan att skämmas. Våra historier matchar ofta varandra. Till exempel har vi båda hamnat i fängelse i avlägsna länder. Nästan ingen jag känner nu för tiden känner mig på riktigt. Tror det kan vara en anledning varför han lockar mig så mycket. Att jag vågar vara mig själv.
 
Vi har liknande bakgrund från en annan del av Sverige, bryr oss om samma saker (djur o natur) och pratar om roliga saker vi vill göra.
Vanligtvis har jag aldrig haft problem att säga nej till både sex och killar. Har jag blivit ihop med någon brukar jag vara med dom något år och sen drar jag. Man kommer över det till slut, även om det gör ont. Så jag har nog varit missbrukare av kärlek också. Eller så har jag bara inte funnit rätt.
 
Jag skulle aldrig kunna ställa något ultimatum om det skulle bli vi. Tror inte heller det fungerar. Personen behöver komma till insikt och vilja sluta själv om han vill det. Därför har jag aldrig tagit upp hans alkohol-vanor och har ingen lust att göra det. Det är han som pratar om det ofta. Att kroppen kommer säga stopp till slut, att han kan skärpa sig, att han inte behöver dricka för att träffa mig osv. Jag säger ingenting tillbaka. 

Han säger att han är en brokig kille men har hjärtat på rätta stället.
 
Förstår att han är beroende. Men är det lättare för någon som dricker lite att sluta? Eller är det lika svårt? Eller kan man ha det bra ändå, fastän någon i förhållandet dricker, om det bara är lite? Vi är båda i 40-års åldern. Han är inte aggressiv eller något sådant. Tvärtom.

Jag skriver mest detta för att sätta ord på tankarna.

Självomhändertagande
Vilken relation vill du ha?

Hej banankaka, det är många frågor du ställer och jag kan tänka mig att du har en del svar inom dig, eller så börjar du processa mer nu när du satt ord på tankarna.

Vill du ha en relation med en man som du behöver "locka" med alkohol för att ha roligt?

Oavsett vilken relation ni får med varandra så låter det inte så snällt att ge en alkohol till en man som du redan förstår är beroende. Inte heller hållbart.

Du skriver att du vill ha roligt. Jag förstår. Kanske du ska ha roligt med någon som inte är beroende.

Att ni kan dela historier med varandra om erfarenheter är jättebra. Du kan också gå på AA möten och dela med massor av andra människor, om du har behov av att dela. Du kan gå på ett öppet möte, alltså du behöver inte vara beroende själv och öppna möten är öppet för alla. Där kan du dela dina erfarenheter och det är massor med öden som folk har varit med om.

Jag gick på AA själv en tid, men var aldrig beroende. Däremot så var det inte bra för mig att dricka alkohol då jag spårade ur och det visade sig att jag hade en bipolaritet.

Du bestämmer förstås själv vad du vill. Jag vill inte låta på något vis. Jag vill bara uppmärksamma dig på att det är mindre lämpligt att uppmuntra en med beroendeproblematik med alkohol eller annat. Särskilt när en är medveten om det.

Ta hand om dig. Kanske du kan lägga fokus på att träffa någon som du vill ha mer med, än att leka lite.

Vad är det som gör att du inte tänker långsiktigt? En fråga för dig att fundera på tänker jag.

Vad behöver du för att våga vara dig själv med andra? Kanske du behöver prata med någon professionell om dina tankar.
Lycka till!

Banankaka
Har läst en del på forumen.

Har läst en del på forumen.

Att han erkänner att har problem och åtminstone pratar om att göra nånting åt det, verkar vara ett steg i rätt riktning.

Jag får väl vänta och se lite hur allting utvecklar sig. Om hans intresse för mig kan bidra till att han dricker mindre så är ju det bra. Men skulle aldrig stanna i längden om jag tycker det är jobbigt på något sätt. Jag både förundras och tycker det är starkt av alla som gör det.

Mina föräldrar har alltid druckit nåt glas varje kväll. Dom har fullt fungerande liv med radhus, båt, och hus på landet. Känns inte som några alkoholister, fastän dom kanske är det. Tror att den här killen har lite större problematik.

Om jag hade agerat som jag gjort förut hade jag stängt av honom redan nu, men det går inte. Jag bara måste få vara med honom, åtminstone tills förälskelsen lugnar sig lite. Kan försöka ta en dag i taget som man pratar om här. Inte tänka så långt framåt.

Vi har sagt att vi köra till våra hemtrakter tillsammans senare i sommar. Då får jag säkert se mer av vem han är.

Banankaka
Självomhändertagande, tack för ditt svar!

Jag trodde inte att jag skulle bli så intresserad av den här killen från början, så därför lockade jag honom med alkohol. Men inser när du skriver att det kanske inte så snällt oavsett.

Jag är egentligen inte någon som bara villl leka. Den här killen och jag försökte träffas redan för ett år sedan, och han gjorde middag. Men ingen av oss vågade prata. Vi hade heller inte sex. Kysstes lite bara. Sen rann det ut i sanden. Den här gången tänkte jag att jag inte behöver se det så allvarligt, vi skulle kunna ligga bara. Det brukar dom ju vilja.

Varför jag alltid lämnar? Nä du.. jag är inte normal jag heller. Ganska störd faktiskt. Det är svårt för mig att bli intresserad av en kille. Jag tycker de allra flesta män är så lösaktiga/billiga eller har ett sätt jag inte gillar.

När jag ändå har försökt och träffat någon bra kille har jag aldrig vågat berätta om allt tokigt jag gjort. Det blir för mycket hemlighetsmakeri med mitt förflutna och jag har inte mått bra av det. Men intentionen från början i förhållanden har alltid varit att träffa någon för resten av livet. Två stycken märkte jag hade aspergers, vilket visade sig stämma senare när de gick på utredning. En annan gjorde jag slut med när han ville att vi skulle flytta till New York. Fick lite panik av det.

Tack för dina råd om AA. Skulle det bli jag och den här killen kanske jag kan gå dit och få lite råd. Just alkohol vet jag inte så mycket om. För längesen fick en tjej att sluta med amfetamin men det är ju något annat.

Professionell hjälp.. har försökt med psykologer men inte vågat öppna mig där heller.

Låter tufft med bipolariteten. Hoppas att du mår mycket bättre nu. Jag har själv spårat på alkohol och det är inte så kul.

Kram!

Självomhändertagande
Är vi inte alla lite störda!?

Vilken bra intention att träffa någon för resten av livet! Den intentionen har jag också haft de senaste 15 åren!

Han jag valde att leva med i 12 år var alkoholist och det var inte så bra att hålla fast vid den intentionen även om jag prövade alltför länge, med att få han att välja mig istället för alkoholen. Han valde alkoholen. Och jag sa stopp.

Jag är frisk sedan flera år och har förstås känsligheten kvar, men jag har lärt känna mig och alla mina skov. Valde en livsstil som passar mig och kunde kliva av medicineringen, men det var ett väldans kämpande under många år.

Och värt hela kampen. Känner mig nykter på alla sätt. Närvarande. Medicinerna var inte bra för mig. Men jag tar dem vid behov när jag behöver och om jag behöver.

Du kanske ska tillbaka på rätt spår då. Det känns som du har koll på något sätt. Är du rädd för att bli älskad.

Det har jag varit i perioder. Men jag förstod att jag behövde lära mig att älska mig själv först och det var då som jag började ta hand om mig.

Du har kanske pratat med fel psykologer eller så har inte tiden varit mogen.

Jag har gjort en hel del urspårade saker i mina hypomaniska faser, men det har jag förlåtit mig själv för. Då var jag sjuk.

Oavsett så är vi människor och spårar ibland. Alla spårar på ett eller annat sätt.

Förlåt dig själv för det. Livet går vidare. Lev nu. Vad behöver du?

Kram!

Banankaka
Självomhändertagande, tack

Självomhändertagande, tack för de där orden om 12 års försök att få honom att välja dig istället för alkoholen. Du anar inte vad dom betydde för mig under helgen.

Helt otroligt att du klarar bipolariteten utan medicin. Då tar du bara vid mani? Och kan se själv när den kommer? Det är nog inte många som gör.
För många år sedan var jag själv och gjorde några tester men svaret var bara "kanske". Men de verkade tycka att jag inte hade några större problem, och kunde inte hjälpa mig. Jag sa att jag rökte cannabis varje dag, och jag fick känslan att dom tyckte att det var ok. Men idag tvekar jag till bipolaritet. Jag är ganska lugn och sansad.

Jag och killen var tillsammans hela helgen. Jag drack lite med honom och hans öl-kompisar hela natten i fredags och sen sov jag hos honom. På lördagen började han dricka öl hemma ganska tidigt. Senare gick vi till kvarterskrogen och jag beställde mat till oss. Jag drack ett par läsk och han några öl, och samma historia igår. Han drack lite öl hela dagen.

Han dricker mer än vad jag trodde. Tror det var nyttigt för mig att vara med honom en hel helg. Fått bli lite mättad på honom eller vad man ska säga. Kanske att jag fick honom. Jag vet inte hur många gånger han sa hur cool jag är och att han är kär i mig. Det är också sorgligt, då vi passar så bra tillsammans med gemensamma erfarenheter och älskar naturen båda två. Våra hemorter ligger bara ett par mil ifrån varandra. Nästan konstigt att vi aldrig träffats. Han är intelligent och det tilltalar mig. Han läser massor av böcker, och inte vilken skit som helst.

Jag tror inte att jag är rädd för att bli älskad. Det är väl det alla människor egentligen vill bli?
Killen sa att han är rädd för att bli sårad. Så jag måste nog nämna hans drickande ganska tidigt om vi fortsätter ses, så att han inte tror att jag tycker det är ok. Vet inte hur jag ska nämna det ännu bara. Vill ju inte att han ska sluta för min skull. Bara för sin egen.

Tänker lite redan nu att det är kört. För att vara beredd. Inte gå och hoppas på något.

Jag har lärt mig att kärlek går över. Nånstans läste jag också att det tar 3 månader att vänja sig vid vad som helst. Så en gång för 15 år sedan lämnade jag en riktigt stor kärlek pga att jag inte tyckte att han var tillräckligt bra för mig. Jag försökte tänka på annat i 3 månader och pratade inte med honom alls. Det gick!

Du skriver så mycket kloka saker! Tack för det.

Glad att höra att du äntligen älskar dig själv och sätter dig själv först.

Jag har nog inget jag behöver förlåta mig själv för. Om jag inte skulle gjort vissa saker, hade jag inte varit den jag är idag.

Kram!

Självomhändertagande
En lär sig hela livet

Hej banankaka! Vad glad jag är att min delning fick dig att tänka under helgen. Jag vet hur det är. Jag har lyssnat på andra kloka människor och jag har haft väldigt bra vårdgivare när jag behövt det.

Ja, jag tror att människan klarar det mesta. Det var inte från en dag till en annan som jag trappade ner på medicinen. Det fanns en vilja och dröm om att bli en mamma och då ville jag inte äta medicin, då jag har sett det jag har sett.

Nu blev det inte så och det är ok. Jag väljer varje dag. Jag valde varje dag. I sååååååååå många år.

Jag väljer fortfarande varje dag. Och jag väljer hälsan framför allt. För det är ingen annan som gör valet åt mig.

Denna rad "Jag har nog inget jag behöver förlåta mig själv för. Om jag inte skulle gjort vissa saker, hade jag inte varit den jag är idag." är underbar!

Ta hand om dig och ha roligt på alla sätt!

Kram!

Banankaka
Självomhändertagande, så

Självomhändertagande, så länge folk är kloka lyssnar jag också. Som på dig.

Mycket bra beslut om tabletterna!! En tjejkompis från förr äter olanzapin varje kväll sen 15 år fastän dom inte hjälper, men vägrar att sluta. Hon är som en zombie på morgonen och när hon är ledig sover hon helst ett dygn. Hon har också slutat bry sig om saker. Jag har fått ta en paus från henne.

Jag tänker samma! Hälsan först. I våras började jag springa 3-4 ggr i veckan, och börjar må så bra.

Tack och detsamma, var rädd om dig! Jag kommer säkert läsa dina fantastiska kommentarer i andra trådar.

Massor av kramar!!

Självomhändertagande
Vid behov

Jag vill förtydliga att jag tar medicin vid behov och jag älskar olanzapin, OM jag någonsin inte har lyckats bromsa min uppvarning i tid, så tar jag olanzapin direkt. Det är en del jobbiga biverkningar, som viktökning och en hunger som alltid finns där. I alla fall för mig.

Den fungerar som stämningsstabiliserande vid bipolaritet och den tar ner en på jorden direkt vid en hypomani/mani. Den fungerar även utmärkt på kvällen, för att få en bra sömn under natten.

Människor svarar olika på den. Jag kan förstå att någon tar den livet ut. Den räddar många att leva utan att vara "uppe". Jag har stått på den i perioder, under lång tid.

Varför jag inte ville ta den senare, var för att den ska absolut inte tas som kvinna om en vill bli gravid.

Underbart att du springer. Det gör jag också.

Massor av kramar!!

Banankaka
Vad intressant att du bara

Vad intressant att du bara tar den vid behov. Att du kan sluta och hålla upp och bara ta ibland.

Ja, säkert individuellt som med allting annat. För hon fick kraftiga maniska skov på den ändå. Men sedan hon började med lithium för ett par år sen, så är hon väldigt mycket jämnare, och de ville sätta ut olanzapinet. Men hon vägrade. Och precis - mat och sömn är det enda hon tänker på. Det är så tråkigt. Förr var hon en aktiv människa, nu vill hon ha beröm om hon orkar diska.

Hon vill inte bli gravid, och har slutat bry sig om killar för längesen. Men här undrar jag om inte olanzapinet också spökar.

Underbart att höra hur du klarar av livet . Du verkar så klok och bra! Springer också. Visst mår man bra? Och vilken energi man börjar få.

Du är guld värd här inne för många. Hoppas du förstår det.

Massa kramar!

Självomhändertagande
Jag vill inte bli gravid längre

Tack för att du säger det, att jag är guld härinne för många.

Jag såg till att skaffa mig massor av vänner som har bipolaritet för några år sedan och jag vet vad min resa betyder för dem. Men det var en resa som jag verkligen ville göra. Jag förespråkar verkligen inte att andra ska minska eller sluta med medicin.

Det är på riktigt farligt att sluta eller minska på egen hand. Liksom att laborera själv. Även om jag vet många som gör det.

Jag tyckte bara själv att det behöver finnas andra sätt. Som att ändra livsstil. Och jag har pratat med läkare och författare världen över. Detta var min uppgift under flera års tid och det tog mig ca 8 år att ändra livsstil och trappa ut medicin. I samråd med psykiater. Jag prövade sluta med litium vid ett par tillfällen och då blev jag allvarligt sjuk i hypomaniska skov igen.

Litium tog bort hela min personlighet och la till massor av övervikt. Inte för att jag gick upp av den medicinen, utan för att jag saknade arbete (hade sagt upp mig i ett hypomaniskt skov från mitt karriärjobb) och som "insjuknad" i en psykisk diagnos ville jag inte gå ut och bli sedd av andra. Det tog lång tid för mig att landa. I en diagnos, i medicinering, i att jag upplevde biverkningar som fick mig att skämmas för skakiga händer. Jag blev apatisk av litium och jag hade inte längre lust med något.

Jag skulle aldrig äta litium igen om någon sa att det inte fanns alternativ.

Det finns alternativ och jag har tagit en annan medicin som egentligen är för epileptiker, men som många med bipolaritet svarar bra på.

Allt är val vi gör. Jag hade det svårt när mina vänninor gifte sig runt 30, de skaffade barn, och de hade till synes "normala" liv och bor i hus, har landställen, bilar och reser på semestrar osv.

Jag hade inte möjlighet att uppmärksamma deras födelsedagar, vara med i det sociala. Jag förlorade alla de som inte var riktiga och idag så har jag ett par utvalda vänner som jag träffar regelbundet. Trots denna coronatid.

Jag "hjälper" en del av dem som också har insjuknat med SSRI som jag gjorde att varva ner. Jag ger tipsen som jag lärde mig under dessa 8 år.

Hälsan är allt. Det finns inget materiellt som kan ersätta hälsan. Förr gjorde jag karriär och var höginkomsttagare. Och det hade sitt pris. Jag stressade länge och det var ohållbart. Gick i terapi och till slut tog jag SSRI för depressionen släppte inte.

Då fick jag en biverkan som jag förstod senare var en hypomani. Jag har kartlagt allt. Skriver om det. För egen skull.

Insjuknade alltså i en bipolaritet pga SSRI.

Det har varit jättetufft att leva i detta land med en diagnos som satte mig i en ofrivillig isolering under en tid. Jag saknade mycket som andra tar för givet. Men jag hade en möjlighet att välja. Och jag valde att arbeta med att bli frisk och det är inte genom vården i Sverige om en säger så...

Ja, motion är bäst. Fysisk aktivitet och mindfulnessträningen blev mina behandlingsformer sedan många år.

Jag har inte bara slutat med medicinen, det går absolut inte. Jag har förändrat min livsstil helt och hållet.

Går aldrig på fest där alkohol serveras, går inte på fest alls. Det är en trigger och jag vill inte bli triggad.

Jag har samtal med mina vänner, oftast på tu man hand.

Jag förstår om din vän tar medicinen och är nöjd med den. Den håller henne i ett tryggt läge och det är bra. Om du är läkare så förstår jag att du vill prata om medicin eller om du själv har en bipolaritet så förstår jag det också.

Om du inte har de erfarenheterna så vill jag säga till dig, att du ska nog inte prata med henne om mediciner. Om du inte bara lyssnar på när hon vill berätta. Jag förlorade en vän i suicid och jag vet varför. Jag vet hur hemska biverkningar hen hade och jag har själv ätit en hel del preparat.

Under flera år så åt jag mediciner och jag minns varenda biverkan till varenda otäckt piller, men de pillerna var också de som räddade mig från att inte välja bort livet.

Medicin ska tas när det är akut eller allvarligt. Om en människa vill sluta så måste det ske i samråd med behandlande psykiater. Nu vet jag som har massor av vänner med bipolaritet att det är väldigt få psykiater som tänker på livsstilen. Det räcker inte till med tid. Biverkningarna behöver diskuteras, ändra och justera dosen.

Prata om andra behov. Kanske sjukskrivning. Vilka åtgärder en behöver. Olika andra kontakter inom psykiatrin. Andra samtal eller utredningar parallellt.

Det är många som förlorar sina arbeten på olika sätt och vägen tillbaka är inte alltid så enkelt.

Jag hade aldrig klarat av det om jag inte hade möjlighet att köpa de kurser och tjänster som jag har köpt. Så ska det inte vara. Fast så är svensk sjukvård idag. Psykiatrin är inte ett prioriterat område.

Jag känner även vårdgivare privat. Som jag umgås med. Jag vet hur deras belastning ser ut. Det är skulle jag säga ett ohållbart läge.

Jag är tacksam att jag blev sjuk för 20 år sedan och inte idag.

Massa kramar!

Självomhändertagande
Vänskap

Jag vill tillägga en sak. Genom att jag skriver om min resa nu, vilket jag också gjort i mer än 10 år! Så pratar jag med en del av de vänner som jag tappat kontakten med då våra liv sett väldigt olika ut.

Idag har många barn som börjar bli stora och går i skolan. Det innebär att jag får höra från en och annan ibland. Jag var mycket sjuk under nästan 10 år. Alltså, upp och ner i bipolära skov.

Mina dåvarande vänner hade inte tid, ork eller möjlighet att lyssna på mig. Jag träffade mina vårdgivare så ofta och jag minns att jag lekte med tanken att de fick vara mina "vänner". Den sociala kontakten som jag hade innan med stort nätverk! krympte och mina sociala kontakter fick jag genom vården.

Och jag har haft sådan tur. Jag har haft riktigt bra vårdgivare. Det är bara nu på senare tid, då jag vid behov behövde träffa en ssk för samtal som jag upptäckte att det inte var något stöd. Jag begärde att få byta.

Jag vet några som lärt sig av mig, istället för att vi skulle göra det vi skulle göra. Jag ville läsa hela min journal och min mycket kloka psykiater sa att det får du inte göra själv. Det kan trigga igång så mycket. Du får träffa din sjuksköterska och min sjuksköterska hade ju slutat så jag fick en ny (vilket jag inte behövde längre) men vi träffades och läste min journal. Eller vi skulle göra det....

Jag babblade och babblade. Har troligtvis adhd och jag har haft svårt att få tyst på mig själv. Ha ha roligt idag när jag inser detta och väljer att vara mer tyst. Så skönt.

I alla fall. Jag älskar inte, men nästan älskar.... flera av mina tidigare vårdgivare. Känner stor tacksamhet. En hör av sig till mig regelbundet, skriver vykort och sms och jag svarar. Vi sprang på varandra vid ett tillfälle. Då hade hon varit ute med vänner och druckit lite, och var sådär ärlig som en blir med lite alkohol i kroppen.

Hon sa vid det tillfället "vem är det egentligen som är sjuk" hon tycker att jag är frisk och jag är ju frisk men jag lever med en känslighet.

Vi lever alla med en känslighet. Alla människor har några former av besvär. Somatiska eller psykiska. Så länge det är "skillnad" på människor och människor så kommer det vara så här.

Jag hoppas att psykiatrin får andra resurser, jag vet att vissa enheter erbjuder träning, efter att Anders Hansens bok Hjärnstark kom ut. Underbar utveckling!

Så bra. Det finns möjligheter till förbättring. Med hjälp till livsstilsändringar. Det behövs. För alla egentligen. Fast för dem som äter tung psykofarmaka kan det vara svårt och tungt att träna på egen hand. Inte bara pga mediciner, utan för att livssituationen liksom ångest och annat kan göra det svårt för den enskilde individen att komma igång på egen hand.

Jag är en obotlig optimist och vill tro att den märkliga tiden med coronaviruset kan ge de "normala" människorna en större förståelse för psykisk ohälsa då fler kommer att drabbas. De som väljer att ta mediciner kommer att förstå hur svåra vissa mediciner kan vara att ställa in liksom att hantera de biverkningar som kommer. Som en inte alls kan föreställa sig. Då kanske vi får en annan diskussion i debatten. Kring behandlingsformerna. I Sverige.

Jag känner med alla vårdgivare som står på golvet idag och kämpar. Jag hör inslagen om hur de diskuterar sömntabletter. Och jag vet vilka som funkar för mig och vilka som är direkt obehagliga. Det finns en sömnmedicin som alla min bipolära vänner känner till och jag vet ingen som inte blivit hög på den.

Jag vet också hur illa det kan vara på en psykavdelning. Jag blev hög på avledningen av medicin jag fick av vem vet jag inte. Antagligen en mentalskötare.

Jag hör storys och vet inte vilka som är sanna, men jag kan säga så här. Jag förstod tidigt att jag vill aldrig och då menar jag aldrig bli inlagd igen, för där kan en bli hög på medicin och vad kan ske då.

Så jag tog ansvar och tog hand om mig.

Alla är vi ansvariga för oss själva. Nu har vi alla också ett större ansvar att ta ansvar för varandra i denna tid.

Det är tydligt att det inte är så många som förstår vad kris innebär. Eller som anar hur svensk sjukvård ser ut.

Jag tar ansvar för mig och har lärt mig att stanna där. Jag lever mitt liv nu, som jag önskat så länge. Jag behöver inte kämpa längre. Jag behöver bara leva. Och njuta. Av livet. Av ögonblicken. I det som är. Just nu.

Var rädd om dig. Du är värdefull.

Banankaka
Wow

Wow

Vilken resa! Och vilken fantastisk människa du är. Hur du tänker och hur du gör.

Jag hade kanske gjort liknande om jag hade haft en diagnos. Tagit reda på allt man kan och försökt att må så bra det bara går. Försökt hitta någon annan livsstil. Jag gjorde det lite grann när jag utbildade mig och tog mig bort från världen jag var i. Men långt ifrån på samma sätt som du. Jag hade ingen diagnos att brottas med också.

Jag har aldrig pratat medicin med henne. Det är bara observationer och det hon själv sagt. Jag är en sån som inte lägger mig i, alla får vara precis som de är. Det får hon också. Suicid har hon inte varit på väldigt många år. Men jag kanske inte orkar prata om hennes detaljerade mat-intag klockan 4 på natten längre.

Håller mig också borta från SSRI som många försökt få mig äta. Inom psykiatrin kunde jag inte få hjälp om jag inte åt antidepressiva. Hur sjukt är inte det? Jag fick låtsas ta det för att få komma in.
Helt galet att det kunde trigga igång en bipolaritet!
Men det är såklart bra att de finns. Ibland behövs de verkligen.

Jag tror inte jag räcker till längre för henne. Jag har ju egentligen inga svar. Försökt hinta om både det ena och andra. Hon älskar sin psykatier som skriver ut även andra piller och skulle aldrig gå till någon annan.

Nu när man fått en liten bild av hur du är, förstår jag hur svårt det är med alkohol. I 12 års tid försökte du. Tror inte du var en av dom som tjatade och försökte sätta gränser, som man kan räkna ut från början inte fungerar.
Det tar jag till mig. Min enda chans med den här killen är om han skulle vara annorlunda än ditt ex. Men den chansen är säkert väldigt liten.

Massa kramar!

Självomhändertagande
Jag var en "pain in the ass" med exet

Tack för din feed back. Jag vet vilken resa jag har gjort.

Angående din vän. Fint att du inte pratar mediciner. Jag förstår. Det är många som äskar sina piller. Jag har aldrig tyckt om piller. Har knappt tagit ipren vid mensvärk i mitt liv. Jag sprang i skogen eller tränade aerobics på gym som ungdom regelbundet. Insåg för bra många år sedan att träning vid mens, pms, lätt huvudvärk osv funkar bäst.

Så det beror lite på hur en är lagd antar jag. Möta problem och jobba med dem, som jag gillar eller ta lösning på annat sätt.

Jag var förstås riktigt jobbig med mitt ex. Jag tjatade och konflikade mycket. Men han och jag var lika och vi hade båda behov av att prata om allt, så vi redde alltid ut det. Vi är goda vänner än idag och pratar i telefon då och då. Han bor flera timmar bort och det är bra, för jag skulle inte må bra av att ha han för nära. Han är i sin dimma och hittar inte ut.

Det är faktiskt så att jag har tjatat så mycket att jag blev trött på det. Jag lärde mig något. Träffade en man efter honom en stund och han hade levt i ett förhållande med en kvinna som också tjatat. Jag sa, jag har tjatat och jag orkar inte tjata längre. Jag är ingen som tjatar, men när inte jag mådde bra då projicerade jag det på en annan och det är inte ok.

Så nu har jag tagit extra bra hand om mig länge och jag skrattar gott och är glad igen. Jag har ingen anledning att tjata på mitt ex när han ringer heller. För det är inte jag som behöver köpa hans mat. Det är inte hos mig han bor utan att betala en räkning.

Han är inte längre min hotellgäst, som jag kallade honom.

Jag är noga med vilken man jag bjuder in i mitt liv idag och jag tror att jag har funnit honom. Helt otippat. Så stod han bara där.

Allt är naturligt. Jag är så enkel som jag är. Och jag valde att vänta tills vi setts flera gånger med att berätta om min bipolära historik. Han tog det bra. Som de flesta gör numera.

Sedan visade det sig att han också hade något han ville säga. Jag ska inte skriva det här, men en sak vet jag.

Det är att han är självständig. Skötsam. En omtänksam pappa med en bra relation till barnets mamma och han är sund. Han lever som jag gör. Vistas gärna i naturen och så har han humor.

Vi lär känna varandra och jag vet inte vad det ska bli. Jag vet bara att jag lever i det som är just nu. Det är bra med coronatid för mig, då krävs det verkligen avstånd och att en lär känna varandra mycket mer.

Jag tror att jag har blivit klok genom åren, genom att begå misstag och genom att lära mig av dem. Jag har inte alltid var så klok ;-) som jag känner mig nu.

Jag tror att du gör det klokt i att inte lyssna på din vän när du inte vill det. Lyssna till dig själv och lyssna vad du vill och behöver. Livet ska innehålla hinder och motgångar för att vi ska lära oss hur vi vill leva.

Jag tycker du verkar klok. Det kommer att bli bra för dig.

Om du är närvarande i samtalen med din kille och reflekterar vad som känns ok och inte och säger det. Om inte till han så åtminstone till dig själv.

Så länge du mår bra i konfliker så är det bra. Jag tror att konflikter är bra för utvecklingen. Det är däremot inte bra om den är riktad med negativitet som får en att må dåligt.

I alla fall.

Tack, det var trevligt att skriva med dig denna morgon.

Massa kramar!

Banankaka
Det förvånar mig lite att du

Det förvånar mig lite att du tjatade mycket. Men förstår samtidigt. Att konflikter är bra för utvecklingen är säkert sant. Bra att du säger det. Tar det till mig. Jag har nog bråkat för lite i mina förhållanden och gått när det inte passat mig. Ett ex sa en gång långt senare: "Varför sa du inte bara det? Jag kunde ändrat på mig."

Låter skönt att du inte behöver tjata längre och att du slipper betala för honom. När det ljusnar i dimmorna ibland, måste han ångra sig. Du verkar vara en fantastisk människa.

Jag gillar också att möta problem och jobba med dom. Så den här killen som jag träffat skulle kunna bli ett projekt som jag ska lösa. Men tänker inte det. Jag har blivit för gammal. Jag vill bara ha det bra, och det går bra ensam. Men jag kommer ge honom en chans och lyssna på vad han har att säga.

Vilken fin man du har träffat. Omtänksam och empatisk. Med naturen som gemensamt intresse också. Ni skulle kunna ha det väldigt bra tillsammans och skratta mycket.

Håller med dig. Livet ska innehålla hinder och motgångar så att man växer. Verkar som att vi båda har blivit ganska kloka med åren. På något sätt visste jag detta redan när jag var ung. Jag ville bli författare men tyckte att jag måste vara med om så mycket som möjligt för att få något att skriva om.

Du skriver så bra saker. Du nämner att jag ska reflektera. Perspektiv och reflektion är mina favoriter.

Tack själv, det kommer gå bra för dig också.

Det har varit väldigt trevligt att skriva med dig den här morgonen.

Massa kramar!

Självomhändertagande
Skriv om du vill!

Skriv skriv skriv! har människor sagt till mig genom åren och det säger jag till dig.

Om du ville bli författare så kanske du ska skriva för dig själv och se vad det blir. Jag har skrivit till mig själv under 20 års tid. Det blev min process att reflektera och bearbeta. Jag går tillbaka till dagböcker från min tonårstid just nu. Och från min barndomstid. Jag läser brev från mina vänner som jag hade inom samma län, men för långt för att åka och leka så vi skrev brev.

Nu slår det mig att min brorsdotter som är 10 år kanske aldrig har haft brevvänner. Jag har skrivit brev till barndomsvänner som jag fortfarande har kontakt med genom whats up idag. De som bor i andra länder. Wow. Jag är så inne i min resa, då jag utreddes för adhd under våren och det satte det igång så mycket inom mig att jag ville se på min barndom utifrån de brev och fotografier jag har.

Tänk barn av idag. Skriver de handskrivna brev? Jag skriver fortfarande handskrivna brev till människor jag tackar, någon gammal vän som jag mött men inte byter nummer med osv...

Jag funderar på att skriva en bok om min tid som barn ur det perspektiv att jag troligen har adhd och hur jag som barn var "duktig och snäll" och att jag var söt gjorde det inte lättare. Jag tror att jag kom "undan" på ett sätt där jag inte var uppseendeväckande. Gjorde inget störande bus, men bus gjorde jag!

Jag tog studenten med usla betyg och mycket skolk på gymnasiet för att jag inte klarade av att koncentrera mig och var istället med en vän i skogen. Hon var deprimerad och jag tog ett ansvar för henne som jag inte skulle ha tagit.

Min medberoende personlighet ligger troligtvis i min icke synliga adhd. Rastlösheten i att alltid leka med en kompis och jag hade massor av kompisar. Alla ville leka med mig.

Jag var aldrig ensam och visste aldrig vad jag ville. Fanns alltid där för andra.

Nu finns jag bara för mig själv och för mina närmaste. Förstås för andra också. Efter mina behov. Aldrig efter andras. En stor skillnad.

Ha en fin dag!

Massor kramar!

Banankaka
Ja, kanske jag lärt mig

Ja, kanske jag lärt mig tillräckligt nu att det är dags att börja skriva igen. Gjorde alltid det när jag var liten. Minns en mysterie-berättelse som en extralärare skrev ut på skrivmaskin, 10 fulla sidor och jag gick i andra klass. När jag läste den 20 år senare blev jag faktiskt lite imponerad av språket.

Tack för tipset, om att skriva till mig själv, så jag inte behöver tänka att ingen kommer vilja läsa skiten.

Jag älskar också att skriva brev. Kul att du fortfarande gör det! Det skulle ju vara ett ypperligt sätt att ta kontakt med någon gammal barndomsvän.

Nä.. nu skriver väl ungarna bara över datorn. Inga handskrivna brev. Min halvsyster som är en generation yngre, skriver inte ens vykort, varken utomlands eller till högtider. Det är lite sorgligt.

Du utreddes för adhd skriver du. Har du fått svar om du har det? Jag har tänkt på det många gånger om jag har/haft det också. Mycket växer väl bort? Har alltid varit lite gränslös, och vågat göra mycket. Men precis som du lyckades jag komma undan det mesta. I låg-mellanstadiet hade vi inte betyg, men dom sa att jag skulle haft 5:a i allt utom skrivstil. Sen i högstadiet tröttnade jag. Ville göra annat. Valde allmän matte för att få femma och sånt.

Låter som en bra bok om din tid som barn! Skriv den!! Den skulle ju vara bra för andra att läsa!

Skillnaden med mig är väl att jag ofta var ensam. Har en bror som var lite äldre. Han gjorde oftast sitt och jag mitt.

Snackade förresten med killen i telefon i nästan 6 timmar igår. Han hade bara druckit en öl, så han var klar i huvudet. Jag berättade om husen jag varit och tittat på i området där vi kommer ifrån och han hade ungefär samma planer. Landet, odling och höns. Jag ställde lite frågor för att kolla så att han inte bara höll med. Men han visste hur man skulle nacka en stackars tupp om det skulle behövas, och han vet mer om både odling och hus än mig. Ville bygga ett så energisnålt hus som möjligt. Jag hade ju tänkt att köpa ett ganska färdigt hus där det mesta är klart eftersom jag är ensam. Men han sa att om jag gör det med en händig kille som honom, så kan vi fixa mycket tillsammans. Hade det varit en kille som inte dricker hade jag nog svävat på moln. Men nu behöll jag lugnet eftersom jag vet.

Han sa att han inte drack under mars månad och att han hade mått bättre då. Att han inte vill dricka så mycket. Att det är roligt, men att huvudet inte hänger med så bra. Att dom sitter på puben och berättar om saker de vill göra, men att det aldrig händer.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara om alkohol-biten, så jag sa typ ingenting. Kanske jag kan säga det? Att jag inte vet vad jag ska säga om det?

Det är så skönt att du bara finns för dig själv och dina närmaste. Att du tagit kontrollen över ditt liv igen. Jag blir så glad av att höra det.

Detsamma! Ha en fin dag! Jag ska packa för en tält-tur.

Massa kramar!

Banankaka
Tror jag ska träffa killen en

Tror jag ska träffa killen en stund ikväll eftersom jag ska iväg och tälta imorgon.

Vet fortfarande inte vad jag ska säga om han börjar prata om sina alkoholvanor igen.
Skulle jag säga som det är, att för mig får han dricka hur mycket och ofta han vill, men att jag då inte kommer vilja vara tillsammans med honom på riktigt. Då blir det ju som ett ultimatum och det vill jag inte.

Så svårt. Är så oinsatt i just alkohol.

Har läst härinne att man ska stötta. Så kanske borde sagt igår att han var duktig som inte drack under mars månad?

Banankaka
Träffade killen en stund igår

Träffade killen en stund igår ett par timmar. Han var nästan nykter, och det kändes faktiskt lite konstigt. Han sa nästan ingenting, ifall inte jag började prata om något. Då kunde han skratta och prata på, men i övrigt så sa han inte så mycket. Han hade nog hellre suttit med polarna och ölen.

Självomhändertagande
Det där med att lära känna

är en mycket bra sak. Och det tar tid. Observera i din takt. Vad tycker du om. Vad vill du ha av en kille. Vilka samtal, vilken relation. Vad behöver du?

Jag pratade med en terapeut för mer än 20 år sedan. Eftersom jag hade lätt för att bli förälskad så sa hon "du ska bestämma dig för vem du blir kär i" och jag tyckte att det lät så knäppt.

Jag fundrade på det där och det var förra året som jag förstod det på riktigt.

Jag ska inte låta min hjärna gå igång på det spännande eller passionen.

Jag önskar en livspartner och jag behöver varken gifta mig eller få barn. Jag är självständig och vill inte bli försörjd av en man. Jag vill inte heller bli behandlad som en drottning eller satt på en piedestal.

Jag vill prata om universum, livet, relationer, fåglar och allt däremellan. Jag har pratat massor och jag lyssnar gärna.

Det där har jag förstått att jag behöver och så behöver jag förstås känna pirret och attraktionen. Om inte det finns så går det aldrig, men det räcker inte med passion.

Det ska gå och prata också. Och i min värld så vill jag ha det nyktert. Och sunt.

Det tar sin tid att förstå, men jag älskar att jag betalade dyrt för terapi som ung vuxen. Jag lärde mig att observera, fundera och reflektera över det som jag tycker är viktigt.

Sedan är det inte så lätt att finna den där personen, men den finns. Och det finns många som passar en. Så en behöver inte ha så bråttom. Utan lära känna varandra i en sund takt. Och den andra ska gärna också välja en tillbaka. Så att man väljer varandra.

Massor av kramar till dig!

Banankaka
Till Självomhändertagande

Du är helt underbar! Hur du funderar dig fram. Älskar att du förmedlar dina insikter till oss andra.

"Att inte låta hjärnan gå igång på det spännande eller passionen" - är så bäst!
Jag försöker detta nu. Men det är svårt. Hjärnan försöker övertala mig med saker som "det är meningen" eller "att vi hör ihop". Jag kämpar emot. Försöker tänka på annat. Att jag har det bra ensam. Denna gången är riktigt svår då allt med honom känns rätt förutom den "lilla" detaljen att han är alkoholberoende.

Vill heller inte bli försörjd av en man. Isåfall hade jag gift mig för pengar för längesen. Jag är mycket hellre fri.

Jag vill prata och lyssna till precis samma saker som du. Jag tycker nästan allt är intressant.

Dina sista meningar är så bra: " Så en behöver inte ha så bråttom. Utan lära känna varandra i en sund takt. Och den andra ska gärna också välja en tillbaka. Så att man väljer varandra." Särskilt den sista meningen. Den är kanon och fick mig att le.

Det känns som att du kommer välja rätt nästa gång. Hoppas verkligen det!

Tack för dina ord. Dom betyder så mycket.

Massor av kramar!

Självomhändertagande
Du är underbar!

Hej banankaka!

Alltså, det värmer väldigt att läsa dina svar! Jag blir berörd, glad och tacksam. Underbar är ett väldigt fint ord! Jag har känt mig underbar en hel del, men just nu så är jag bara på en plats där jag ska vara.

Och jag är säker på att jag har mött en mycket speciell man. Min mage säger det. Och jag gillar hur han kommunicerar med mig. Det bästa är verkligen att den märkliga tiden kräver att vi lär känna varandra.

Tänk att få landa i varje gång det pirrar.

Tack för att du tackar. Det är roligt att dela med sig, särskilt när jag får så fin feedback av dig!

Du ger mig också ännu en dimension i att det är faktiskt inte alls lätt med kärlek och relationer.

Men det som är svårast, det är inte att finna någon, det är att finna den som passar en. Och då är det bra att veta vad en behöver.

"Jag vill prata och lyssna till precis samma saker som du. Jag tycker nästan allt är intressant." Då är det bra om den du 'väljer' att bli kär i också gillar att prata om sådant!

Appropå din fråga "Så kanske borde sagt igår att han var duktig som inte drack under mars månad?" så tror jag inte att det är en hjälpsam kommentar för din skull.

Men observera, öva och känn efter. Det är bara du som kan göra valet. Om han är rätt eller inte. Vad du önskar och inte.

Många varma kramar!

Banankaka
Till Självomhändertagande

Jag blir så glad för din skull! Att du valde en annan väg och kommit fram till en korsning med nya.
Kommunikationen är så viktig. Är han lika intelligent som du? Hoppas det. Kan bli obalans annars.

Jag tycker det varit riktigt svårt genom livet att hitta någon man både vill prata och ligga med.

"Tänk att få landa i varje gång det pirrar" - vilken dröm!

Den märkliga situationen är bra så att ni lär känna varandra. Kollar om ni verkligen passar.

Min bor alldeles för nära för att kunna hålla det på avstånd.
Men tack vare den fina egenskapen att han inte tänker med sin penis, så vill han göra det här i en långsam takt.

Mina observationer så här långt säger att vi passar varandra.
Förutom att han dricker alkohol. I måttliga mängder, men för ofta, så att han har blivit beroende.

Jag får ge honom lite tid. Kolla om han menar allt han säger.

Tack för det om kommentaren. Verkligen tack att du säger till. Jag förstår precis.

Hoppas du får en fin dag och en stor kram till dig!

Banankaka
Vår semester var hur fin som

Vår semester var hur fin som helst. Han drack inte så många öl. Några dagar var det bara en folköl. Vi gjorde utflykter i skogarna och vi träffade varandras familjer. Han sa när vi kommit hem att han inte gjort så mycket på flera år.

Men jag vet inte om alltihop, även om vi är jättekära. Jag har aldrig varit tillsammans med någon som dricker. Han pratar ofta om hur dålig alkoholen är. Tex att det är ett nervgift, och att immunförsvaret sänks när kroppen bryter ner giftet. Men ändå dricker han öl varje kväll.

Inte pratat så mycket om hans drickande. Men jag har sagt att jag tycker att han är trög, trött och inte minns allt som vi pratar om. Att han är lite kass helt enkelt. Han tog lite åt sig på det, och hade två nyktra dagar nu i veckan. 

Jag tycker att jag blir seg av att ha andats in hans alkoholångor när vi sover. Kanske är det inbillning?

En vecka innan vi åkte iväg på semester var jag nära att sluta träffa honom. Skrev ett långt sms och han bröt ihop fullständigt. 

Jag vill så gärna att vi ska vara tillsammans. Har aldrig träffat någon som honom och vi känns så lika på många sätt. Han uppmärksammar saker med mig som ingen annan har gjort. Men jag klarar inte av alkoholen.

Banankaka
Jag blev besviken igår,

Jag blev besviken igår, när han valde alkisarna och kvarterskrogen före mig. Jag skrev det på ett sms. Hade 11 missade samtal nu när jag vaknade. Så det är väl dags för den där diskussionen om alkoholen nu.

Ullabulla
Banankaka

Jag ska inte skriva dig något på näsan.
Men om du har glädje av att vara tillsammans med denna man trots alkoholen, så stanna.
Om du far mest illa, så lämna.

En människa som trillat dit såpass att han sitter med andra beroende och dricker öppet har en lång resa och mycket kämpande framför sig.

Om det är ett krav från dig att han inte ska dricka så blir det jobbigt för er båda.
För dig för att du förmodligen kommer att försöka hålla koll. Och fara illa då han misslyckas.

För honom för att han troligen vill låta bli men kanske inte klarar det.

Sätt dig med tänkarhatten på och fundera.
Sen kan du bara hoppas att han väljer den nyktra vägen.

Jag själv valde också min man för 25 år sedan trots att jag såg.
Vi passade så bra ihop och jag älskade honom så djupt.

Men han klarade inte att sluta dricka trors egen vilja och mitt stöd.
Ofta behövs det hjälp utifrån.

Lycka till med din livsresa🙂

Banankaka
Pratat med honom nu

Tack för svar Ullabulla. Intressanta saker du skriver med din egen erfarenhet som är lite liknande vår situation. Att han ville sluta dricka men ändå inte kunde. Vilken svår drog alkoholen är.

Förut idag orkade jag inte svara när han ringde. Men nu ikväll gjorde jag det och vi pratade om hans alkoholvanor. Han sa att jag gett honom dubbla budskap med det, då jag var ok i början med att han drack. Men sen kom det ju känslor in i bilden och det blev något annat. Han sa att han förstår och vill att jag ger honom en till chans, för han vill verkligen ändra sig. Att jag ska guida honom rätt. Men jag får vara beredd på att det blir något återfall och att det är svårt att ställa om livet på en minut.

Han hade blivit upprörd när jag kallat hans kompisar för alkisar igår på sms, men jag sa bara att det är sant. Det höll han med om och även att han själv kanske är det, men tyckte ändå det var elakt att säga så.

Vi ska ses imorgon efter mitt jobb och prata mer.

Banankaka
Kommer bli tufft

Får se om jag pallar det, men jag vill nog verkligen försöka. Jag kommer dock bli besviken varje gång han går in där och tar en bärs.

Vi får kanske lägga upp en plan imorgon. Han måste få gå in där också, annars går man in på trots. Krav funkar inte.

Men han håller med om allt dåligt jag säger om alkoholen iaf. Han vet också. Och hatar den lika mycket som jag. Vi växte ju upp med den.

Han verkar lyssna på det dåliga jag märker. Att han är lite trög och att han inte minns allt vi pratar om. Att han inte tar hand om sig som han borde. Att han är lat och inte orkar göra så mycket efter jobbet. Att han skulle kunna vara så vass. Såna saker. Det tar. Får hitta fler.

Banankaka
Han mindes knappt vårt samtal

Han mindes knappt vårt samtal eller att vi skulle ses.

Jag bara lade på.

Han skriver att han ändrar sig för mig. Att han mår så dåligt och älskar mig så mycket att det gör ont.
Jag svarar att det inte fungerar. Jag kan inte vara ett hinder till alkoholen.

Bara om han kan se fördelarna med att vara nykter istället.

Han svarar att jag låter likadant som hans kollega som inte dricker alkohol. Jag frågar om inte kollegan verkar må bra.
"Jo.. han mår mycket bra och är nästan för bra om man kan vara det."

Så det verkar finnas någon annan i hans liv som heller inte dricker. Som försöker påverka honom. Det är ju bra.

Nordäng67
Känner igen...

mig så mycket. Det där med att man har långa och seriösa samtal. Man tror man har seriösa samtal som han sen inte minns innehållet av. Kommer ihåg känslan när man insåg att man hade lagt ännu fler timmar på att prata utan att det leder någonstans. Och dom där orden man så gärna vill tro på: "jag älskar dig så mycket, älskar dig så det gör ont, kan inte leva utan dig" och mycket annat. Hoppas det går vägen för er och att han kommer till insikt. Jag lämnade för tre år sedan men han finns fortfarande i mina tankar. Kram

Sidor