Min dotter svårt alkoholberoende - "ta konsekvenser" kan vara livsfarliga

16 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ragna
Min dotter svårt alkoholberoende - "ta konsekvenser" kan vara livsfarliga
Ragna
Svårt alkoholberoende dotter - "ta konsekvenser"

Hej, vet inte om det blev fel i hur jag skrev tråden, men det handlar i alla fall om min dotter, 30+, som haft ett svårt alkoholberoende i flera år (uppbyggt under ännu fler år). På grund av att hon dricker sig så helt redlös hamnar det ofta om farliga situationer där hon riskerar att råka riktigt illa ut, Enligt läkarna kommer hon att dö inom något år om hon inte slutar. Hon har en bra öppenvård, men det kanske snart blir tal om någon mer omfattande vård typ behandlingshem. Hon förstår situationen intellektuellt men kan ändå inte sluta (det är ju det som är sjukdomen). Jag och hennes övriga familj är förstås helt förtvivlade, ständigt oroliga och förstörda av situationen, Hon hade en period under våren/försommaren när hon lyckades vara helt nykter i nästan två månader, och då slappade vi förstås av lite. Men sedan midsommar ungefär har hon ett återfall och det är värre än någonsin (eller än på länge i alla fall). Men det jag så gärna skulle vilja höra, både från andra föräldrar och andra personer på forumet, är hur ni ser på det här med att låta den beroendesjuka "ta konsekvenser", Det är kanske lite olika när det gäller partner och barn, men hör gärna synpunkter från alla som villl. Det handlar inte om att städa upp eller ringa till jobbet. Det handlar om att rycka in när hon ringer strax innan hon blir medvetslös ute på stan, eller när man hör i telefon att hon fyllnar till tills hon tappar medvetandet hemma (risk för alkoholförgiftning). Fast det har också ofta handlat om att rycka ut för att hindra henne från att fortsätta dricka för att hon ska bli helt nykter och kunna gå till jobbet nästa dag. För jobbet har varit hennes livlina, så viktigt för henne. Förlorar hon det riskerar situationen att bli än värre och mycket svårare. Vi orkar inte med det här längre, vi är helt utmattade och som sagt förtvivlade. Men hur ska vi kunna "släppa taget" och bara se hur vår älskade, fina begåvade dotter går under? Det verkar INTE vara så att hon då så att säga "skärper sig". Hennes sjukdom är för långt gången för det. Någon som har något råd? Eller erfarenheter? Svår fråga jag vet, Och förlåt om det blev rörigt. Men ofta tycker jag att frågan om att låta personen "ta konsekvenser" handlar om lite mindre allvarliga fall. Eller också är den särskilt svår när det gäller ens barn. Tacksam för all input.

gros19
En förfärligt plågsam

En förfärligt plågsam situation att se sitt älskade barn förstöra sig själv. Att säga till en förälder att släppa taget när det är fara för livet anser inte jag är möjligt. Det är som du säger skillnad när det handlar om ens partner. Men det är en svår balansgång och det är viktigt att inte underlätta ett fortsatt missbruk genom att ge pengar, betala räkningar t.ex. Du säger att jobbet är hennes livlina, men är det egentligen det? Mister hon inte det förr eller senare även med er hjälp.

Tycker situationen verkar extremt allvarlig och undrar på vilket sätt hennes öppenvårdskontakt är bra. Av vad som framgår av din beskrivning så är det uppenbar fara för hennes liv och är man då inte villig att ta emot vård för sitt missbruk eller saknar förmåga att göra det handlar det om tvångsåtgärder. Din dotters liv är i fara, dricker tills hon blir medvetslös och utsätter sig för stora risker och läkaren säger att hon dör inom ett år om hon inte upphör med sitt missbruk. I detta läget handlar det om vård enligt LVM sk tvångsvård och det måste ju hennes öppenvårdskontakt vara medveten om. Kanske är det vad du menar med att det kanske blir vård på behandlingshem. Vad väntar man på i så fall?

I ett så här allvarligt läge handlar det om att rädda liv och då kan man ju inte låta personen ta konsekvenserna av missbruket vilket eventuellt skulle innebära att din dotter dog.

En förfärlig situation att vara i som förälder och jag hade nog försökt gå något anhörigprogram och även letat på nätet efter någon alanon grupp. Som förälder behöver du allt stöd du kan få. Det är så mycket plågsamma känslor man ska hantera.

Har själv en son som missbrukat droger, men har varit drogfri ett halvår. Jag vet vilken mardröm man lever i som förälder. Jag gick ett anhörigprogram på Nämndemansgården, något av det bästa jag gjort i mitt liv. Äntligen föll allt på plats och jag fick verktyg att hantera situation plus massvis med kärlek. ❤

Ragna
Tack gros19 för ditt svar

Ja, det blev ju lite sammanfattat alltihop. Öppenvårdskontakten är bra med seriösa specialister och samtalskontakter, Min dotter hade tidigare haft behandlingskontakt med annan specialist som försökte hjälpa henne, trots alla råd och försäkringar om motsatsen hade hon länge en förhoppning om att kunna dricka "normalt". Remitterades till aktuell mottagning i våras och redan efter några besök gjordes en LVM-anmälan därifrån, då situationen då liknade den nuvarande. Det blev en lång utredning men det vände ganska snabbt efter anmälan och sen var det som sagt en lång period när det fungerade.I slutet av den lades utredningen ner. Hon följs noggrant med bl a blodprover och levervärdena har ibland varit mycket dåliga, sedan blivit ok. Enligt läkaren kan de stiga mycket snabbt även vid låg konsumtion i nuläget.
Så i det fallet - när det gäller vårdkontakt - är hon, och därmed vi, egentligen lyckligt lottade jämfört med många andra, det vet jag.
Hon har alltså haft ett återfall sedan midsommar ungefär, och hade förstås kontakt med öppenvården i början men då gick det lite upp och ner och nu har de flesta där semester, bl a läkaren och hennes vanliga samtalskontakt. Hon hade ett långt samtal med läkaren före dennas semester. Nästa vecka är hennes vanliga samtalskontakt tillbaka.
Men självklart kan, och kommer jag att, kontakta både vårdenheten och socialtjänsten (har redan gjort orosanmälan dit för nån vecka sen) om hon inte snarast kommer ur detta läge (vilket det tyvärr inte ser ut som).
Jag har haft egen kontakt med en erfaren anhörigstödjare (med inriktning fr a på föräldrar till vuxna) och går också just nu en webbkurs för anhöriga hos beroendecentrum. Den är bra, men lite svårt att ta till sig när läget är så akut och mycket rör kommunikationen - jätteviktigt, men det är inte där de stora problemen finns i vårt fall. Jag är också med i en grupp för anhöriga till vuxna barn med beroende/psykisk ohälsa (i många fall finns båda) men den ligger nere nu i coronatider,
Gick du en anhörigkurs hos Nämndemansgården på "egen hand" eller var det kopplat till att din son fick/fått vård där? Har varit någon gång på alanon men kändes inte som om det passade mig. Så skönt att höra att din son nu är drogfri. Det känns bra att känna att du nog kan förstå mardrömmen vi lever i- för det är verkligen det som det handlar om!
Kan också tillägga att det känns som om min dotter först nu senaste tiden börjat kunna ta till sig insikten om att hon troligen aldrig kommer att kunna dricka mer, något som är mycket svårt för henne att acceptera. Hon har också varit på en del aa.möten senaste veckorna och fått nya bekanta där. Dock fortsatt att dricka,,, Men kanske är det på rätt väg ändå när det gäller insikten och det är kanske det viktigaste, Vi har också pratat mycket om att om man accepterar och genomför den frivilliga vård som vården anser nödvändig så behövs inte tvång, även när där finns en anmälan,

gros19
Det verkar som ni har den

Det verkar som ni har den hjälpen som finns att få, men i slutändan är det ju motivationen det handlar om och det är ju ofta negativa konekvenser som leder fram till den. Dock tror jag inte alltid det är så. Vad jag kan tillägga, men det vet du kanske redan, är att det finns möjligheter att göra ett omedelbart omhändertagande om man inte kan avvakta tills en LVM utredning är klar. Självklart är frivillig vård att föredra.

Det anhörigprogram jag genomgick på Nämndemansgården blev jag beviljat pengar till av socialförvaltningen, men jag har även bekostat ett själv och det kostar 11.000 kr och då ingår övernattningar och all mat. Att socialförvaltningen beviljade det berodde på att jag själv jobbat där och kände behandlarna. Jag har även genomgått ett sorgebearbetningsprogram på Nämndemansgården. Det finns ju så mycket sorg förenat med att ha ett barn som förstör sig själv och sitt liv. Så mycket av allt som är plågsamt inte minst skam. Kan ju upplevas som att man ett misslyckats i sin föräldrarroll. Svårt att hantera men ju bättre man mår ju lättare är det.

Min son var inte i behandling på Nämndemansgården för man gjorde där bedömningen att han hade för mycket ångest för att kunna tillgodogöra sig behandlingen och det var en helt riktig bedömning. Han har varit på flera behandlingshem men det som hjälpt honom mest är att han började meditera och gör så dagligen. Han lär sig hantera de jobbiga känslor som tidigare gjorde att han återföll i missbruk..

Var för snart två år sedan i en förfärlig situation. Min son hade varit försvunnen i 17 dagar, efterlyst av polis och missing people. Hur dåligt jag mådde kan jag inte beskriva och till slut bestämde jag mig för att jag ska leta tills jag får veta vad som hänt. Det får man kalla medberoende om man vill, men jag anser jag gjorde helt rätt och som genom ett under hittade jag honom och han följde med hem. Han hade levt på gatan i Köpenhamn och där är det djungelns lag som gäller. Blev varnad att ge mig in i dom miljöerna men det handlade om mitt älskade barn. Så är det att vara förälder.
Lycka till!

Självomhändertagande
Meditation

Jag har läst tråden och det är så plågsamt för er. Jag har levt med en alkoholist i 12 år och jag förstod det inte till en början. Nu är det hans föräldrar som är medberoende och det eskalerar. De är oroliga för att han ska dö, när som helst. Även jag, men jag har fått distans genom detta forum.

gros19 skriver "det som hjälpt honom mest är att han började meditera och gör så dagligen."

Jag mediterar dagligen och det hjälper mig i livet. Nu är jag också utbildad mindfulnessinstruktör för att jag ville må bättre. Har bestämt att jag ska förmedla det till andra och under Corona så började jag med långa meditationer igen så att jag kan leda andra när det är dags.

Meditation är inte ett bot, det är inte heller säkert att det läker, men när en mediterar så får en kontakt med sig själv och efter träning så kan meditationen bli en guide till val.

Det finns så mycket olika videos på youtube, böcker om meditation och det handlar om att sitta med sig själv och andas, stilla sig allt från 5 min till 1 h. Sen kanske någon vill sitta längre, när en har kommit igång.

För mig har det blivit en metod att ta beslut. Att stilla mig och sitta med en fråga, som jag själv får svar på.

Jag tänker för er del, för att orka. Det är hemskt att vara anhörig och se när det går åt fel håll och det eskalerar.

Jag skulle inte tveka med LVM för att också avlasta er. Jag har varit sjuk i allvarlig depression. Min mamma följde med mig till min psykiater, som jag nyss blivit tilldelad ett par månader efter att jag fick en bipolär diagnos.

Hon hade sett en välfungerande ung kvinna säga upp sitt karriärjobb, flytta utomlands, byta bostad, göra slut med kille där det var en stabil relation utan anledning annat än att jag blev hypoman av att ta SSRI, antidepressiv medicin.

Hon förstod inget, men eftersom hon kom hem till mig pga oro och hon mötte en dotter med självmordstankar som började bli till en plan (första gången jag ens haft suicidtankar).

Hon sa till psykiatern "Nu orkar jag inte längre"

Han så "Det är nu vården tar över".

Därför säger jag för er skull "Låt vården ta över en stund" genom LVM, vila upp er och begär all hjälp ni behöver och sedan är det upp till er dotter att välja hur hon vill ha det.

Lycka till!

Ragna
Tack, både gros19 och Självomhändertagande.

Så tacksam för era kommentarer. Det är inte så lätt att vara i situtationen där ens barn förstör sitt liv. Min dotter och jag har, trots allt, en nära och bra kommunikation. Jag har helt och hållet förstått sen länge att det handlar om en sjukdom och inte om hennes "vilja" enbart. Hon vill vlll bli frisk, hon lider av situationen - och det är ju just ett kriterium för beroendesjukdom, att man trots att man inser alla negativa konsekvenser inte kan sluta. Men - det går ju ändå för många att göra det, kanske oftast med rätt hjälp. Jag kan inte sluta att försöka kämpa för att hon ska lyckas. Samtidigt känner jag ju att jag bränner ut mig och att jag själv mår fruktansvärt dåligt. Jag känner igen mig i det du berättar,, gros19, när du åkte till Köpenhamn - även om jag inte gjort just det, har jag gjort liknande saker och det har också ibland faktiskt gett bra resultat.Jag skulle förmodligen gjort likadant.
Jag är lite skeptisk till begreppet "medberoende", Kritiker menar ju att det egentligen bara handlar om naturliga reaktioner på en outhärdlig situation. Det är inte en "sjukdom" i sig. Jag är benägen att hålla med om det. Samtidigt, om resultatet mest blir att man själv mår fruktansvärt dåligt behöver man naturligtvis försöka göra något åt det. Jag kan också förstå tanken att "lämna över" till värden och i viss mån har jag gjort det, och också planerat att göra det mer om det inte blir bättre.
Just precis nu ser det lite bättre ut och jag gläds åt det och försöker ta vara på lugnet det ger även om jag vet att det nog kanske inte blir beständigt,
När det gäller skam och skuld har jag inte känt så jättemycket av det, Jag har sen långt tidigare, genom mitt jobb bl a, varit så inne på att detta handlar om en sjukdom och erfarenheterna har bara förstärkt detta. Men visst, inom mig har jag också en "hemlig" skuldkänsla om vad jag borde gjort och inte gjort långt tidigare,
Intressant med meditation, har bara provat pyttelite förut och inte känt att det riktigt funkade för mig. Men har nog inte provat tillräckligt allvarligt och ska kolla mer och försöka igen,
Än en gång, stort tack för era svar och skriv gärna igen! Så skönt att inte känna sig så ensam i situationen, Stor kram till er,

Självomhändertagande
Ibland behöver något riktigt skitigt hända

Jag var med om en riktigt dålig sak. Då slutade jag dricka. För alltid. Innan drack jag och blev charmerande enligt en del och rolig enligt andra.

Jag behövde aldrig dricka, men jag kände ingen spärr när jag drack och jag råkade illa ut. Jag umgicks med många som drack. Tja, nästan alla dricker ju. Mitt ex var alkoholist och jag förstod det inte förrän långt senare.

Jag drack för att han drack. Tills det gick åt helvetet. Då ändrade jag allt. Och slutade dricka. Slutade umgås med de som var törstiga. Kollade på film på fritiden och sprang.

Jag valde livet.

Det "behövde" gå åt helvete för mig, för att jag skulle uppskatta livet. Och jag behövde "jobba" med mig själv i många år.

För det är inte bara att sluta dricka. Det handlar om att ha en plats i tillvaron. I det sociala, i arbete eller studier. I familjen, Bland vänner. Osv.

När jag såg att alla de jag umgicks med drack, även de som var och är fortfarande "hälsogurus" i sin krets så insåg jag vilka fasader många klistrar på sig.

Märkligt. Att det är så.

Kram till dig

Dearself
förstår er

Det går inte att släppa taget när hon är så sjuk. Det är er dotter och ni skulle i nuläget inte må bättre av det. Fortsätt göra orosanmälningar så hoppas jag ni får hjälp av samhället. Jag är så rädd för det LVM min son står inför men jag känner att det är nödvändigt. Det funkar inte med öppenvård för honom och jag känner som er att jag inte orkar vara rädd mer. Om inte annat blir LVM en stunds vila . Lycka till med allt!

gros19
Lugnet

Du undrar i en annan tråd hur jag kunnat slippa den ständiga oron jag bar på och är inte säker på om jag egentligen själv är medveten om det. Du verkar ha det förfärligt och för ett par år sedan var jag i den situationen. Jag klarade det inte helt enkelt och var tvungen att söka akut hjälp på psykiatrin. Fick då sorbril utskrivet att använda vid behov. Just då var det nödvändigt, men inget jag fortsatt med.

Hur konstigt det än kan låta så när jag accepterat att min son lider av en dödlig sjukdom (om man känner sig bekväm med det begreppet) -och verkligen insett att jag kan inte förhindra att han dör då infann sig ett lugn, givetvis tillsammans med en stor sorg. Min son hade då ställt sig på spåret för hans liv kändes outhärdligt, men tåget hann stanna. Jag har därefter försökt ta vara på den tid vi har tillsammans och göra det bästa av den. Att inse min maktlöshet har inte inneburit att jag inte agerar om något skulle hända. Det är så mycket man behöver omvärdera i livet. Kanske är det detta tillsammans med de program jag genomgått som gjort förändringen och den är fantastisk och inget jag trodde var möjligt, men som sagt han är drogfri just nu. Vad som skulle hända vid ett eventuellt återfall vet hag ju inte, men han berättade vid ett tillfälle att han tagit något preparat, något som tidigare fått mig att se ett scenario där hela hans liv raserades. Nu tänkte jag bara - har du inget intressant att prata om och vilket preparat han använt la jag inte på minnet. Det kändes skönt. Att slippa oron är väl en process, men jag tror mycket handlar om att acceptera, inte blunda för verkligheten och att acceptera att ens barn eventuellt kommer att dö är inte lätt.❤

hmmmm
För min del ledde mitt barns

För min del ledde mitt barns mamma till permanenra skador, alkoholdemens. Efter levern tar stryk är huvudet nästa.

Jag slutade själv dicka ett par år innan det eskalerade, men kommer skadorna kan dom vara irreversibla. Se Wernicke Korsikoffs sjukdom.

Sluta drick själv och prsta med så många vänner till din dotter som möjligt. Det handlar inte om att vara pinsam osv utan rädda ett liv.

Då kan diäu leva med vissheheten om att du gjort allt.

Jag föröskte allt mwn för mig gick det ej. Det blev alkoholrelarerade skador. Du kan ju se mina tidigsre inlägg.

Dottern bör byta umgänge, äe hon mwd folk som dricker så är det kört. De är lkka beroende som henne.

Jag valde min dotters liv och min hösla framför alkoholen.

hmmmm
Kan ju tillägga att det var

Kan ju tillägga att det var ett år från dåliga levervärden till att nästa sommar vara i respirator. Det går fort så från en läkares orosanmälan om levervärden vitaminsprutor etc kan det vara ett år från permamenta hjärnskador och alkoholdemens. Med balanaavåeigheter och vård som följd.

Ragna
Gros19, tack...

...för din berättelse om hur du kom till ett större lugn. Jag har varit inne och "nosat" på de tankarna en hel del själv, för att försöka hitta ett slags tröst eller självhjälp. Din beskrivning ger mig jättemycket! Just nu försöker jag också tänka att jag värdesätter varje stund och dag då jag är med mitt barn när hon är nykter, hon är en underbar människa.Jag hoppas ju mest i världen att min dotter ska bli frisk, men annars hoppas jag att jag kan komma närmare dit du är. Kram

Ragna
Hmmmm

Tack för din kommentar! Jag vet att det kan gå fort! Och det skrämmer mig. En bra sak är att mitt barn står under kontinuerlig läkarövervakning med provtagning samt samtal, och skulle en fysiskt riktigt hotfull situation uppstå så blir det LVM. Hon umgås inte med folk som dricker, som för många andra har det blivit så att kompisar inte vill dricka med henne eftersom det blir för jobbigt och de inte vet vad de ska göra.Så när hon dricker, gör hon det ensam. Jag ska läsa dina tidigare inlägg!

Ragna
PS till Hmmmm

Det låter som om du gjorde ett bra val för din dotter och dig själv! Starkt gjort.

Dearself
Hur går det för er?

Fortfarande "lite lugnare"?