Min sambo dricker sprit

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Hjälp83
Min sambo dricker sprit
Hjälp83
Alldeles för mycket

.

Hjälp83
Alldeles för mycket

Jag har precis köpt hus och flyttat över halva landet för att äntligen få påbörja ett samboskap efter ett par år av ett alltmer påfrestande distansförhållande. Sakta men säkert inser jag att både jag och min partner har en del ”relationstrasigheter” som gör det svårt med kommunikationen, samvaron och tryggheten.

När vi träffades var han nykter, rörde inte alkohol av något slag alls pga nåt vad. När vadet var slut började han dricka alkohol, men inte på något sätt som jag uppfattade som ohälsosamt.

Jag kommer inte ihåg när det började, men jag vet vad sammanhanget var. Vi har pratat en del om det, och jag tror att vi vet båda två att det handlar om att han inte har något bättre sätt att hantera sina känslor.

Som så många andra män har han aldrig fått verktyg till att hantera dem - och tyvärr har väl jag inte lyckats vara den lugna, öppna kvinna som äntligen ger honom en mjuk plats att landa på. Jag har själv en väg att vandra för att landa på någon mjuk plats med mitt eget enorma känsloregister.

Problemet som uppstod en gång, som kommer i vågor i samband med någon form av depression (vet inte vad som är höna och ägg här) är att när vi har det tufft i relationen så dyker han ner i flaskan. Super sig redlös på starksprit så fort det blir tyst runt om honom och, gissar jag, känslorna som han inte pallar kommer över honom.

Jag vet inte om han skäms. Och jag vet inte om jag i så fall gör det värre när jag berättar för honom hur ledsen jag blir och hur hemskt det är för mig när han blir någon annan än sig själv.

Jag har vid ett flertal tillfällen bett honom gå till en terapeut och bara säga som det är. Han har lovat flera gånger, men gör det inte. Vid något tillfälle kröp det fram att han nog kanske är rädd för att terapeuten ska säga att han måste göra slut med mig.

Men alltså (och ja, viss frustration här), för det första så tror jag snarare att terapeuten skulle hjälpa till med verktyg för att hantera känslorna - och för det andra, om det nu är jag som är så skadlig så är det väl bättre att få stopp på det tidigare än senare? Till exempel innan vi köpte hus?

Men nu är han ju rädd, såvitt jag förstår. Jag vet inte vad mer jag kan göra än att be honom söka hjälp och - samtidigt som jag är tydlig med att jag vill leva tillsammans - agera lugn och trygg i att oavsett vad terapeuten säger så blir det bra.

Imorse tog jag mjukt upp frågan om att söka hjälp igen för första gången på ett tag, jag sa också att jag så innerligt gärna vill hjälpa honom - men att jag inte förstår vad det är han behöver (han svarar också alltid ”jag vet inte” eller ”ingenting” när jag försöker få klarhet).

Nu är han full igen. Jag har haft en tuff arbetsdag och gick och la mig tidigt. Han satte sig framför tv:n, tydligen med en spritflaska. Jag vaknade till och hittade honom däckad i soffan vid ettsnåret och lyckades få honom i säng.

Jag tror verkligen att vi kan få ett bra liv tillsammans, men jag tror att precis som jag tar ansvar för mina utmaningar behöver han ta ansvar för sina. Jag har så svårt att se att vi ska kunna skapa en välmående relation om vi inte åtminstone försöker skapa två i grunden (åtminstone relativt) välmående individer.

Det är också så synd, vi skulle verkligen kunna stötta varandra genom det här istället. Egentligen har vi nog inte så olika problem i botten. Vi bara har helt olika strategier (han flykt och jag utåtagerande) för att hantera det.

Jag har blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, men mycket har blivit trasigt längs vägen. Jag vill så gärna få laga det.

Så, jag är helt villrådig. Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt? Och, går det ens att bygga en relation på sådana här förutsättningar? Eller borde jag bara gå och låta honom läka ifred?

Rosa-vina
Jättesvårt att ge råd

Jag kan bara berätta hur vi gjorde i en svår period för många år sedan. Min man var i en dålig period och hade druckit mycket sprit en sommar. Då han fick personlighetsförändringar och blev elak fick jag nog. Jag lämnade hemmet en förmiddag och på kvällen sa jag att VI har ett problem. Mitt krav för att fortsätta vårt äktenskap var att vi båda sökte hjälp på beroendemottagningan. Det vill han såklart inte utan trodde sig kunna sluta själv. Men jag stod på mig. Bokade tid för oss båda och vi fick träffa en beroendeterapeut tillsamans för ett första samtal. Vi fick sedan gå olka progran. Maken gick ett program för sitt bruk och jag gick ett för medberoende.

Det visade sig att våra program var på samma dag, så efter varje möte pratade vi om vad vi lärt oss. Det hjälpte oss så otroligt mycket i vår kommunikation kring både känslor och kring alkoholen. Vi har inte haft sprit hemma sen dess och drack inte alkohol alls på drygt 1,5 år. Maker tycker om öl och det fungerar, för oss. Jag har gjort min egen resa och den finns i min tråd.

Som svar på din fråga hur du ska hjälpa? Han måste vilja själv!

Kram

Backen123
Samma resa

Jag känner igen mig i dig och er resa. Vi köpte också hus, sen föll han rakt ut och började självmedicinera. Det hade funnits innan, men inget jag visste och inget han visade. Men jag sa stopp, jag stod upp för mig själv fast det var mycket tankar ibland vad jag gjorde för fel, sorg. Jag ringde kommunens anhörigstöd och det var bra, jag rekommenderar dig att göra det och förhoppningsvis får du också med din man dit som jag, det var början på resan. Kom ihåg det är han inte du ❤