Alkohol, barer och tillgänglig

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Sammy
Alkohol, barer och tillgänglig
Sammy
Efter att i mer än 10 år

Efter att i mer än 10 år levt med en man, 50+, har jag nyligen lämnat honom pga alkoholen.

Nu sitter jag här och är ledsen, dels för allt elände som alkoholen medförde, dels för att jag tog så lång tid på mig att förstå denna variant av missbruk.

Både min far, min dotters pappa och många andra i min närhet var och är ”konstaterade” alkoholister och jag tycker jag varit väl medveten om deras missbruk tidigt. Men eftersom mitt ex beteende kretsade mer runt umgänge med likasinnade öldrickande grabbar än att dricka hemma, i smyg eller ensam så var jag inte lika uppmärksam.

Mitt ex hade tidigt ett enormt intresse för vår lilla stads krogar och barer och det medförde just det där ”grabbiga”; vi tar ”en” öl med gänget. Tillhörigheten. Detta beteende förstärkte genom åren, anledningarna blev fler och fler, slappna av med polarna, nått skitband skulle uppträda på haket osv. Kändes som en engelsk tv-serie där gubbarna träffas efter jobbet på den lokala puben i timmar.
Började skriva ner hur ofta, hur länge och anledningarna till att han skulle rusa iväg ner till stan. Mönstret var tydligt, det blev Oftare och längre sittningar. Även de tidigare ”vilodagarna” såsom t.ex. söndagen efter 3 dagars rännande på krogen övergick till ”söndagmiddagar” med gänget i 7 timmars-sittningar då det kunde konsumeras ca 8 stora stark.
Allt detta resulterade i bl.a märkliga rykten om vad han gjort (kvinnor, konstigt beteende, raglande, överdrivet kontaktsökande, tjafs osv), han blev i mångas ögon ett ”löj”. Jag var sällan med men när jag var det så kunde det vara trevligt och glatt i 2-3 timmar sen uppfattade jag det mest som svammel, upprepningar och hans och hans vänner blev fullare och fullare, helt meningslöst så då gick jag hem ensam, då var han på topp och stannade till det stängde.
Pengarna rullade, krediterna maxades , hälsan försämrades, han blev lynnig, självömkande, elak, ofräsch och jag valdes konstant bort till fördel för vännerna (nya ”vänner” dök upp successivt) och krogen.

Vad jag vill säja med detta och om det skulle vara till nån hjälp för andra i liknande situation så var uppmärksam!

Att den man från början tror är en ”social person” som upprätthåller umgänget med sina vänner endast i en sådan umgängesform som innefattar alkohol så kan det vara minst lika allvarligt som smygsupande. Jag är numera klassad av honom och gänget som den värsta kontroll-freaken, misstänksam och svartsjuk. Det är till viss del sant men jag studerade detta till den milda grad att jag till slut kunde ta ett beslut att lämna honom.

Vad som är mycket läskigt är hur människor i denna, som jag kallar det, sekt, normaliserar denna umgängelseform, hur dom lockar ner varann (sms och samtal) i stort sätt dagligen på stamkrogen och det skall hinkas 6-7 öl en vanlig vardagkväll eller 10-12 öl en fredag eller lördag. Dessa gäng (där vissa faller bort och andra tillkommer) behöver varann för att inte se sina egna alkoholproblem.
För några månader sedan fick han vad han kallar det en panikångestattack på krogen. Två av hans kompisar ”Ställde upp” och hjälpte honom att lugna ner sig. Han höjde dom till skyarna för deras vänlighet och gedigen vänskap men när jag frågade om ingen uppmärksammade honom om att det kanske är rent skadligt att dricka 6 dar i rad (Ca 40 timmar enligt min hemliga studie) och knappt äta nått under den tiden, såg han helt oförstående ut och svaret var naturligtvis nej.
Det fanns och finns ingen insikt alls eller så är det den största formen av förträngning. De (han och gänget) påstår på fullaste allvar att man inte kan bli alkoholist bara av öl, men av sprit och vin kunde man bli det. Sen efter ett stunds tjat från min sida ang procenthalt osv viftades mina argument bort med ha-ha, vi vill inte veta. När Coronasmittan kom brydde dom sig inte heller, där kunde det sitta 8-10 man med huvudena tätt ihop och gapskratta och kramas, ingen insikt där heller.
Det ageras nästan som det är lite ”fräckt” och framförallt helt normalt. Till saken hör att detta är både män och kvinnor i 50-60 års åldern.
Ja, ni med samma problem, jag hoppas att detta kanske hjälper någon att hoppa av tåget lite tidigare än vad jag gjorde. Är ofantligt glad att jag studerade och tog ett beslut även att det tog allt för lång tid. Hade väl ett hopp om att han själv skulle inse eller ta till den hjälp som bl.a jag erbjöd. Visst är jag ledsen och saknar den man jag älskade men jag är så lättad att jag slipper se detta elände och jag är fri!
Sköt om er därute och ta hand om era magkänslor!

Azalea
Tack

Det behövde jag läsa idag.
Jag har levt med min man i 30 år och sista 10 har varit kantade av värre och värre grejer pga alkoholen. Det tog mig 10 år innan jag lämnade in om skilsmässa och den är klar men bodelning kvar.
Jag känner nu att jag borde varit mer uppmärksam och framför allt tagit upp drickandet mycket tidigare. Men det är svårt för jag varken förstod eller vågade inse vad dom händer. Det är ändå något jag ångrar och tänker att det kanske kunnat bli annorlunda.
Jag jobbar mycket med mig själv så jag kan förlåta mig själv och inte gruva mig över vad jag kunde gjort för det går ju inte att ändra på.
Tror att i mitt fall var det nog mycket skam som gjorde att jag inte var öppen och tog upp det.
Är ju fortfarande lite skamfyllt att vara eller bo med en alkoholist trots att det är mer vanligt än nån gå tror.
Kram Azalea🧡

Sammy
Hej Azalea!

Hej Azalea!
Du verkar ha det jobbigt och jag är ledsen för din skull.

Jag har länge haft en teori om att ju längre man stannar i ett förhållande som inte har respekt, tillit och kärlek desto mer investerar man och då gräver man en djupare grop åt sig själv.
Man vill så gärna att det skall sluta bra så man får kred för det man stått ut med, rättfärdig, empatisk, tålig och hjälpsam. Som om varje år man stannar så behövs det längre och längre tid att komma tillbaka och leva efter sina egna värden och sanningar och känner jag har tappat bort mig själv rätt ordentligt.

Det handlar inte bara om alkohol utan även allt annat där den andra går för långt, det kan vara ansvar, pengar, uppförande, trohet osv.

Jag har själv varit en riktigt ”slow-starter” och måste studera och förfasa mig otaliga gånger innan polletten riktigt trillar ner. Nu har det tyvärr hänt igen.

Har även varit kontaktperson för alkoholister och drogmissbrukare på arbetsplatser men är ändå inte övertygad om att denna sk sjukdom är en sjukdom. Kanske i vissa fall men definitivt inte i alla. För mig är det mer ett uttryck för egoism eller narcissism och dom tar sig RÄTTEN att utsätta sin partner, föräldrar, barn, arbetsgivare och omgivning för ett helvete tills man blir helt utmattad.
Tror till och med att man ”göder” dom när dom ser ens förtvivlan, när man blir mer och mer utmattad.
Det är trots allt ett aktivt val att åka till systemet, skruva av korken på vinflaskan och köra igång.

I mitt fall tog han ett aktivt val att i stort sätt varje dag genom att hålla kontakten med polarna och med bestämda steg gå in på krogen och beställa en stor stark. Varför? Jo för han valde det även under den tiden då det inte var lika mycket. Då fanns det energi, ork, planering och pengar men ändå gick han rakt in i skiten. Ingen riskbedömning alls, inte ens en liten insikt att accelererande konsumtion kan leda till missbruk.
Bromsade aldrig, bara fortsatte och blev både bankrutt, huslös och lämnad.
Han hade säkert inte räknat med utgången, självsäker, egoistisk och trygg som han var in i det sista. Nu är han definitivt är fast i alkohol-missbruket och jag avundas han inte, och har inte en sekunds empati över för honom.

Även min dotters pappa började tänja på gränserna rejält redan när hon var liten för 20 år sedan. Idag har han stora problem med alkoholen, pengar, jobbet och kontakten med sitt enda barn. Påstod för nån månad sedan att han slutat dricka men sen kom han likväl full till en fest hos oss...hål i huvudet! Blev bara snopen och trött men släppte det sen.

Tror att den typen av människor känner sig så säkra på partnern (och självgoda) att de invaggas i en trygghet där de kan ta ut svängarna och gå över gränsen för vanligt hyfs och respekt. Ren förbannad egoism (och en del sug förståss) tills det i vissa fall slutar med att dom blir lämnade och/eller att barnen vänder dom ryggen. I många fall klarar dom sig livet ut om möjlig-görarna och andra, de som normaliserar drickandet finns kvar. Dom spelar ett högt spel som dom tror att dom kontrollerar.

Nu har både du och jag valt att lämna och smärtan och besvikelsen är enorm. Det kommer säkert att ta tid att komma sig på banan igen.
Jag tänker inte ens tro eller låtsas att jag är stark nu men jag har genomfört det och skall försöka hitta ett sätt att få ro.

Men du, Azalea, tror det blir lite lättare ett tag efter bodelningen är klar. Du har levt under stor press och gjort en enorm insats genom att lämna, glöm inte det!
Jag känner dock en stor tomhet nu när han flyttat och allt är definitivt men sen kommer ibland en liten skön känsla av frihet smygande, friheten att slippa se och höra ännu mer dravel och svek.

Du har levt i det så länge och försökt så mycket men det borde finnas en ljusnande framtid, kanske fortare än du anar. Jag hoppas också på den.
Önskar dig all lycka till! Kram!

Linda...
Det du skriver skulle kunna

Det du skriver skulle kunna handla om mig. Känner så igen detta springande på krogen. Och att alla är så fräcka och bra vänner som man skålar och vrålar med. Känner igen oron som gnager när alkoholisten smiter dit hela tiden. Svek. Otrohet babbel och dravel. Har också lämnat orkar inte med skiten mer. Men känner mig ledsen ratad och ensam. Medans han super och festar på 😪