Panik, ångest och ensamhet omvartannat

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Lilla_my
Panik, ångest och ensamhet omvartannat
Lilla_my
Varför

Hej, min man har slutat (igen) med sitt alkoholmissbruk. Senaste perioden höll i sig i mer eller mindre 4-5 år med konstant drickande vardag och helg. Dessförinnan har det gått i kortare eller längre perioder. Min man slutade nu abrupt och har varit helt nykter i ca 6 v. Jag borde vara glad men jag vågar inte slappna av. Jag går som på nålar och upplevs säkert av många som en glädjedödare då jag inte ställer mig i skaran som lovordar och höjer till skyarna. Vet att jag har mycket att jobba på själv och jag skäms över att jag upplever det så orättvist att jag kämpat och utstått så mycket skit och inte ens får en fråga hur jag mår. Nu är min man sjukskriven p g a utmattning, men att han mår som han mår är enligt honom alla andras fel och hans drickande var bara för att orka med. Han är irriterad på allt och alla inklusive mig och barnen, han vill helst flytta för han orkar inte med oss - allt är vårt fel. Hans drickande har inget med hur saker och ting varit. Jag är så förtvivlad, kommer det att sluta så här? Jag står kvar trasig utan någon som bryr sig, ingen som orkar lyssna? Är allt mitt fel?

Nora81
Det är inte ditt fel!

Hej Lilla My.
Det är inte ditt fel men det är typiskt att en alkoholist som förnekar sin alkoholism skyller på alla andra. Hur svårt det än låter så ta inte åt dig. Jag känner igen mig i din situation och har precis insett att mitt ex (som jag gjorde slut med för två dagar sedan) gjort precis samma sak. Lovar guld och gröna skogar för att man inte ska lämna och sedan faller tillbaka till samma mönster igen.
Jag har nog kommit till en punkt där jag inte längre reagerar på honom.
Han är borta med tandborste och tlf laddare och skickar ett sms där han skriver att han ligger inne på sjukhuset.
Efter alla lögner så känns detta som ännu en, efter två månaders nykterhet. Jag svarar ens inte längre.
Jag upplever även som du att man bara ska glömma alla lögner och allt illa han gjort mig i fyllan för att hylla men har svårt att tro honom. Aldrig en enda fråga om hur jag mår...
En som inte tar ansvar för sitt missbruk skyller på allt annat än just vad allt handlar om missbruket.
Idag var jag orolig och tänkte var har han tagit vägen osv och kom fram till samma gamla vanliga: jag kommer aldrig få ett ärligt svar ändå så jag mår bäst om jag accepterar situationen och ägnar mig åt det jag mår bra av själv.
Jag ville bara flika in för du är inte ensam, skriv av dig och framför allt: Det är inte ditt fel.
Kram

EmmaLisa
Hej Lilla_my!

Hej Lilla_my!
Jag är i en liknande situation som du. Min man dricker inte just nu efter ett ultimatum från mig. Det gör att han ibland blir överjävligt att vara kring. Han är negativ och sur, hjälper inte till hemma och drar sig undan etc. Han är märkbart irriterad men håller sig mest för sig själv för att inte släppa ut det på oss. Jag vet inte hur länge det håller i sig, men för oss är det väldigt olika dag för dag. I perioder är allt frid och fröjd också och då får man lite hopp, har ni bra stunder också? Det som kan nämnas är att det kan ta ett bra tag innan de stabiliserats när de slutat dricka, och de behöver ju också jobba med sitt humör på ett annat sätt när de inte bedövar sig. Det är inte heller ok om du/ni blir påhoppade verbalt, där tycker jag att det går en gräns.

Jag har rekommenderat min att ta samtalsstöd och träffa läkare. Jag har hört att serotoninet kan vara lågt och att man kan behöva diskutera behandling med en läkare. Om inte annat måste de ju behärska sig och sin irritation. Jag har tänkt att jag ger det hela ett försök, men har en plan att lämna i bakfickan så barnen får första prio. Hoppas det går bra för er. Ta hand om dig och barnen, det är fokus!

EmmaLisa
Dessutom är det

Dessutom är det jätteorättvist att skylla på dig och att du känner skam i det här läget. Han har ett jobb att ta tag i och det är inte ditt fel. Att du inte hyllar honom är inte så konstigt, det gör inte jag heller. Att de tycker att man ska vara tacksamma för att de gör en så rimlig sak som att bete sig normalt är konstigt. Speciellt när de inte ens klarar av att bete sig normalt, utan ändå är sura och otrevliga. Bättre förtjänar vi!

Backen123
En själv då

Ja den känslan har varit så jobbig och ibland det svåraste. När min man var glad och positiv då dippade jag, han tyckte det var för att jävlas, jag för att då kunde jag slappna av, ville få nån att luta min panna mot. Så bara för att brännvinet är borta så slutar inte djävulsdansen. ❤ ett förslag är alkoholterapeut för dig. Prata, skriv för han är inte där att kunna stötta dig än säkert, om någonsin. Men tiden läker och man mår bättre om man kan förlåta. Jag jobbar på det och det går bättre och bättre.