Hur blir man fri??

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Profile picture for user aeromagnus

Tyvärr kan du inte ändra din mans drickamönster det måste han vilja själv. Vad är det som gör att du stannar i din relation som verkar sakna kärlek och tillit? AD hindrar dig från att lämna skiten och tänka på dig själv?

Profile picture for user Djävulsdansen

Som svar på av aeromagnus

Tack för ditt svar!
Ja.. Vad är det som får mig att stanna? Jag är dum nog att tro att varje återfall är det sista. Går på alla löften och tycker synd om den ångestfyllda alkoholisten. Långt där inne finns ju mannen jag en gång blev kär i, pappan till mina barn. Han som aldrig skulle göra mig illa. Hur galet det än låter så älskar jag honom trots allt. Men tilliten.. Den vet jag inte om den kan repareras. Idag vaknade mannen pigg och glad. Nu var det över. Jodå! Antabus ska jag ta ikväll.. Han kör ner och handlar inför kvällens middag. Jag är lättad! Äntligen! En stund efter han har kommit hem är han berusad! Jag frågar vad han har druckit. Inget svarar han.. Här sitter jag igen med en stor klump i magen.. Varför? Varför?
Jag vet ju vad jag måste göra! Var är den tuffa bruden jag en gång var? Hon skulle aldrig acceptera lögner och svek och förlåta om och om igen. Hon skulle gått! Jag hoppas hon kommer tillbaka innan jag går under
Kram på alla er som kämpar

Profile picture for user Trollis

Jag lider med dig, vi sitter i samma båt. Undrar oxå HUR man ska fixa att gå vidare när man är slutkörd. Energin finns inte kvar ? jag vet vad jag måste göra men jag kommer ingenstans. Har sökt ett antal lägenheter som någon annan med högre poäng fått varje gång. Mycket bakslag gång efter gång. Hur ska man då hitta styrkan. Både du å jag vet att vi inte kan lita på våra alkoholister, men hoppet är det sista som överger en. Jag har visserligen gett upp om min sambo, som inte hat några problem enligt honom. Du måste, liksom jag, börja sätta dig själv först. Det är inte lätt att göra, men tänk efter om du vill spendera resten av ditt liv i skuggan av alkoholen som Alltid kommer först. Jag vill inte leva så. Men att lämna någon man har starka känslor för är inte det lättaste. Jag hoppas att du får en lugn helg nu iaf, lycka till

Profile picture for user aeromagnus

Det är klart att det är oerhört svårt att lämna någon man någon gång blev kär i. Ibland måste man väcka ett frö för att våga tänka nytt. Frågan är ju hur länge ni orkar stå ut? Vem tar hand om er då? Tomma löften är vanliga och svåra att bemöta. Den frågan ni måste tvingas fundera på även om det är skitjobbigt är: Hur vill ni leva resten av ert liv? Som ni gör nu där ni mår mentalt skit? Försöka bygga ett nytt liv utan alkoholberoende närhet där ni under en kortare tid kommer ha det skittufft för att sedan må helt ok.

Båda valen är tuffa men vad är bäst för er? Har ni frågat era makar om de vill välja er eller drickat?

Profile picture for user Djävulsdansen

Tacksam att ni tar er tid att läsa Trollis och Aeromagnus ?Så skönt med någon som förstår och vet vad man pratar om. Som alla andra medberoende gör jag ju mitt bästa för att hålla en fin fasad utåt.. Många av våra vänner vet såklart om att min man har varit på behandling men de flesta återfallen har jag lyckats mörka. Varför? Det gör ju mig till en lika stor lögnare som min man ? Men kruxet är att folk bara tycker att min man ska ta sig i kragen och rycka upp sig.. Jag vet att det är mer komplicerat än så tyvärr.. I samband med min mans behandling var jag på en anhörigvecka. Det kan jag varmt rekommendera dig Trollis om du inte redan varit på det? Det var en oerhört känslomässig vecka och så otroligt nyttigt att få möta och samtala med alkoholister man inte hade ett känslomässigt band med. Det var fantastiska människor med massor av fina egenskaper.. Att höra deras historier hjälpte mig just i stunden att få ökad förståelse för min egen alkoholist. Dessa människor bröt ihop och grät öppet när jag berättade hur livet som medberoende var. Det är nog det som tynger mig mest. Att min man inte tycks fatta hur mycket hans drickande påverkar både mig och barnen. Han var ju också på vad som kallas familjevecka och fick i sin tur möta andra medberoende. Jag undrar om det inte berörde honom? Jag vet att gjort är gjort och att förlåta är gudomligt men det är så svårt att förlåta någon som aldrig bett om ursäkt på riktigt.. Det finns mycket att be om ursäkt för. Hans sjukdom har gjort mig sjuk, ångestfylld och deprimerad. Jag har uppsökt läkare för att få hjälp men inte han ( utöver behandlingen) Många är de gånger jag stannat hemma från jobb för att se till honom, få honom att avstå från att dricka och för att mina barn ska känna sig trygga med att det åtminstone finns en normal vuxen när de kommer hem. Jag tackar alltid nej till saker tillsammans med mina vänner som handlar om övernattning. Bara tanken ger mig ångest och det skulle vara totalt bortkastad tid. Mina tankar hade varit hemma.. Vad händer? Är han nykter osv.. Självklart beror detta på att han vid sådana tillfället passat på att ta sig en fylla trots att han haft hand om våra barn. Våra barn är inte längre små men det spelar ingen roll. Inget barn ska behöva komma hem till en redlös förälder. Jag vet precis vad jag vill med mitt liv! Jag vill leva i en relation som är lugn och trygg och sann. I en relation där jag alltid går före alkoholen. Jag har länge hoppats på att min man skulle vakna och vara villig att dela det livet med mig. Men det verkar ju tveksamt.. Visst han har varit på en behandling men det räcker ju inte. En nykterhet måste vårdas!! Ett kort tag efter beh gick han på AA och sinnesromässa. Jag försökte stötta och vara delaktig genom att följa med när han ville det.. Efter en tid var AA trist, sinnesromässan rann ut i sanden och Antabus inget för honom.. Som jag nämt innan är min man periodare och han har varit nykter långa ca 1 års perioder mellan varven. Då har familjen börjat läka och tilliten kommit tillbaka. Jag misstänker att han i dessa perioder tar sin nykterhet som en självklarhet, blir modig och så småningom börjar dricka igen. Till en början kanske för att bevisa för sig själv att han kan.. Vilket han såklart inte kan. Har i forumet läst många historier från er beroende och blir så varm i hjärtat när jag läser hur ni jobbar för er nykterhet, inser att ni inte kan dricka normalt, accepterar det och skapar ett liv utan alkohol. Jag skäms inte över att min man är alkoholist! Jag skäms över att han förnekar, förskönar och inte sköter sin sjukdom. Många tankar, känslor och en del svammel men så skönt att få det ur sig.
Sköt om er allihopa!

Profile picture for user Djävulsdansen

Skriver för att försöka skapa ordning i mitt liv och mitt huvud.. Ytterligare en dag med brutna löften, alkohol, tårar, ångest och skrik. Jag är så arg! Så vansinnigt arg! Och samtidigt så ångestfylld och ledsen. Vill bara vråla ut min ångest! Högt, högt! Idag var dagen min man skulle ta Antabus.. Igen ?Fm satt han ångestfylld i soffan och jag var tom trött och så arg. Skruvar på sig och säger att han ska köra ner i byn o köpa 6 st 3,5 öl. Jag förklarar igen att jag inte orkar bli bortvald mer och att jag inte längre litar på honom. Han klappar om mig med orden Det här är dom sista ölen! Det har jag hört av och an de senaste 2 mån och hans ord och löften betyder ingenting.. Varje gång samma svek, svikna löften. Jag räcker inte till, det finns alltid något som går före. Det kryper i hela min kropp när jag hör pysandet som uppstår när han öppnar sina ölburkar! Jag vill slå honom! Hårt! Jag vill att han ska lida! Ge igen för den smärta han så många gånger orsakat mig.. Men jag lägger mig och läser istället. Försöker andas och jaga bort ångesten. När ölen är slut vill han givetvis ha mer! Alltid mer! Det är aldrig nog! Han vet tydligen att sonen har öl i bilen. Ja! Sonen har nog gömt dom där för att få ha dom i fred.. Jag berättar för honom vilken låg och vidrig människa han är! Min kropp skakar av vrede! Jag skriker gråter och smäller hårt i dörren så min stackars hund ser skräckslagen ut. Mina elaka ord fortsätter att hagla! I stunden hatar jag honom så intensivt. Jag önskar honom långt långt bort. Var som helst bara utom mitt synfält. Sonen hör av sig och undrar vad vi ska äta. Jag lagar mat till oss och försöker upprätthålla någon slags fasad fast maten växer i munnen och jag vill spy rakt ut. Jag vill inte att min son ska se mig förtvivlad, att han ska behöva trösta mig. Det här är inte hans fel. Det är min mans och mitt. Jag kan inte sluta spy galla över min man.. Jag vet att det inte hjälper, att det spär på hans ångest men jag vet ju också att snälla ord, omhändertagande och kärlek inte heller räcker.. I alla dessa år har jag provat den ena taktiken efter den andra. Alla lika meningslösa. Jag tänker att för varje återfall, varje dag med alkohol glider vi längre ifrån varandra. Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårt förhållande under många år och jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade/stannar. Jag tillåter mig själv att bli ensam och jag låter mig överges gång på gång på gång. Galet? Ja! Helt jävla vansinnigt!

Profile picture for user aeromagnus

Vad är det som är ditt fel? Förklara det för mig och för DIG. Det är inte du som ljuger eller dricker. Det är inte du som inte har läger under kontroll. Så sluta anklaga dig. Du är medberoende och det gör dig inte till en dålig människa, dålig mamma. Du är ihop med en missbrukare men det är inte ditt fel. Känns hemskt att du ha en sådan usel påsk. Du måste nog börja fundera på hur du ska göra för att må bättre. Styrkekramar.

Profile picture for user fiskarn

Hej! Vet precis hur det är. Har växt upp med en styvfar som var alkoholist. Det finns bara en sak du kan göra. Flytta! Ingen av er, inte du inte dina barn eller din man får det bättre av att du stannar.
Alla fagra löften hamnar i soptunnan. Alla lögner. Din man måste fatta att han super bort sin familj. Och det är bara hans eget ansvar.
Jag skriver inte detta bara för att jag har varit medberoende. Utan jag är själv Alkoholist och vet hur man tänker eller rättare sagt inte tänker. Tyvärr så tror jag att han tror att det är lugnt, så länge du stannar.
Jag har påbörjat ett liv utan alkohol för att jag älskar min fru.( Är homosexuell) :)) Men det är mitt eget val att leva nykter.
Mera styrkekramar!!

Profile picture for user Djävulsdansen

För dina tankar och styrkekramen. Välbehövligt just nu ?
Vad jag menar är att jag har ju alltid haft ett val att gå. Att lämna det sjunkande skeppet och rädda mig och mina barn från undergång. Mina barn har ju fått uppleva mycket för att jag har stannat. Beslut som jag har tagit har ju påverkat dem.. Mina barn är idag stora, sonen ska bli 20. Dom klandrar mig inte, påminner mig om att jag alltid funnits till hand och gjort mitt bästa. Det känns gott. Ändå gnager det inom mig. Vårt liv kunde ju faktiskt sett annorlunda ut om jag agerat annorlunda. Men jag ska sluta slå på mig själv nu. Det leder ingen vart. Du har ju faktiskt så rätt i att det är ingen synd att bli medberoende. Jag kan inte bota min man hur mycket jag än försöker. Det är hans ansvar fullt ut. Jag undrar vad som rör sig i mannens huvud. Om jag har ångest och dåligt samvete, jag som inget fel har gjort. Hur mår han då? Eller saknar en alkoholist känslor? Jag klandrar inte min man för att han är alkoholist. Det vet jag att han inte kan hjälpa! Men jag klandrar honom och är så arg för att han inte inser och behandlar sin sjukdom, vårdar sin nykterhet.
Ja, den här påsken kunde varit trevligare
Jag måste absolut fundera vad jag vill med mitt liv. Det här forumet leder mig framåt i rätt riktning
Önskar dig en fin och nykter påsk ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack för tankar och kramar ?
Jag behöver påminnas och är så glad att ni delar era erfarenheter.
Usch ja! Alkohol måste vara djävulens påfund. Så många missbrukare och anhöriga som går under. Självklart tror han att allt är lugnt. Jag har ju hotat, bönat, bett och skrikit så många gånger förr.. För att sedan försonas, ta hand om och tycka synd om. Så han fattar nog inte galoppen förrän jag verkligen flyttar tyvärr. Blir så glad när jag läser om era självvalda nyktra liv. Det är väl därför jag har stannat.. Jag har hela tiden haft en önskan om att kärleken till mig skulle vara starkare än den till alkoholen. Att min kärlek skulle göra honom hel.
Jag önskar er allt gott! Från djupet av mitt hjärta! Kram på dig med

Profile picture for user MammaAnna

Man undrar hur länge man ska orka med. Sitter emellanåt och önskar att han ska dö så vi blir fria från allt.
Man hatar den onyktra personen, och tycker synd om den nyktra ångerfulla.
Ta hand om dig, och kämpa vidare för att du själv ska må bra!

Profile picture for user Djävulsdansen

Ja! Tänk att man plötsligt inte längre är ensam. Att det finns fler som genomlider samma helvete. Som medberoende känner man sig ensammast i hela världen. Bortvald av alkoholisten och ingen att prata med. Ingen som förstår! Skulle jag berätta för mina vänner/ familj om alla återfall hade dom säkert idiotförklarat mig och uppmanat mig att gå. Bara en medberoende vet hur svårt det steget är! Både igår och idag har jag pratat med folk som verkligen står mig nära. Jo tack allt är bara bra! Absolut! Så jävla vrickat! Istället för att säga som det är att här allt skit! Mannen super och jag mår pyton. Blir jävligt märkligt! Jag blir galen när mannen ljuger för mig samtidigt som jag ljuger mina nära rakt upp i ansiktet. I vissa fall beror det på ren omsorg av mina nära. Jag vill inte att tex min mamma ska bära min ångest och oroa sig för hur jag mår. Som mamma vet jag ju hur fruktansvärt det är när ens barn mår dåligt! Man vill skydda sina ungar från allt ont till vilket pris som helst. Och inför mina vänner? Jag tror att jag skäms för att tillåter mig själv att bli sviken gång på gång. Jag skäms över att min man inte är villig att jobba på sin nykterhet för sin, min och våra barns skull. Jag skäms för att jag ljuger och jag skäms för att jag inte skaffar mig ett bättre liv.
Ta hand om och kämpa vidare du med ?

Profile picture for user Djävulsdansen

För kloka råd och idéer! Jag behöver det nu för att reda ut det kaos som råder.
Jag tar till mig ditt råd om att göra egna saker. När min man dricker brukar mitt liv stanna och allt handlar om att få honom att sluta dricka. Totalt meningslöst (han dricker ju ändå)och det tar så mycket energi! Energi han inte förtjänar! Imorgon har vi planerat påsklunch på restaurang med vänner. Just nu känns det rätt avlägset.. Väljer han att dricka imorgon med ska jag minsann hitta på något jag gillar. En fika, restaurangbesök, bio eller shopping. Så kan han ta hand om sin ångest och fylla själv. Jag vet inget om din historia men läser mellan raderna att du lämnat? Du får gärna berätta mer om du vill.
Glad påsk & kram tillbaka

Profile picture for user Djävulsdansen

För kloka ord ?Jag suger åt mig dom alla! Ja! Den här sidan är verkligen toppen. Ska kika in på din tråd. Har inte fattat om/ hur man söker men jag får väl scrolla mig fram. Grattis till dig! Till ditt nya liv! Modigt att släppa taget och gå.
Innerst inne vet jag att jag inte ska skämmas och att mina lögner hjälper min man. Jag ska jobba på det ??
Idag vaknade jag.. Gick upp. Kaffet var klart och mannen stod i duschen. Ut kommer min man. Den nyktra personen jag älskar och vill ha i mitt liv
Jag var rätt likgiltig och stämningen lite tryckt när han plötsligt nämner påsklunchen. Frågar hur vi ska göra
Jag svarar att påsklunchen har ju varit upp till dig. Jag trodde inte den var aktuell eftersom du prioriterat att dricka. Jag mår bra nu svarar han. Ok vi åker svarar jag. Glad att få en normal dag och träffa vänner. Vi har haft en bra dag med god mat, trevligt umgänge och avslutade med en glass i hamnen. Som så många gånger förr sker någon slags tyst försoning. Vi har ännu inte pratat om dagarna som varit. Men inom mig sitter en tagg.. Jag mår bra idag sa han imorse. Inte en undran över hur jag mår, ett förlåt eller ett erkännande att han felat ?Jag hade velat höra att han är ledsen för att han har sårat och svikit mig igen, att han förstår att han har problem som han inte klarar själv, att han ska börja på AA, ta antabus
Är det ett vanligt drag hos missbrukare? Att låtsas som om ingenting hänt? Märkligt är det iallafall ?Jag ger det någon dag till.. Sen tar jag upp frågan och då hoppas jag han har en plan
Stor kram på er alla som kämpar ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack för tipset Fiskarn ??Ska titta på det när tillfälle ges. Min man har ju varit på beh och känner till AA och dess steg.. Dock har han tappat bort och mår nog bra av att påminnas. Vi har haft en lugn och nykter dag tillsammans. Dock är jag trött.. Så trött efter en par dagar av ångest och sömnlösa nätter ?
Det hade varit så enkelt att stanna i lugnet, glömma det som varit.. Så som jag gjort så många gånger förr.. Men den här gången tog jag mod till mig.. Frågade min man vad hans plan var och varför han inte är villig att göra mer för att vårda sin nykterhet!? Han menar att han dricker då han känner sig nere, utbränd etc
Jag kan ju tycka att han borde lärt sig efter alla dessa år att alkoholen bara dämpar för stunden.. Det blir en ond cirkel och varje dag ny ångest som måste dämpas. Jag berättade åter igen hur dåligt jag mår när han dricker, att inte veta vilket skick han är i när jag kommer hem osv osv.. Lite vemodigt konstaterade han att han själv accepterat att det nog är så hans liv kommer att se ut.. Ett återfall en gång om året eller så.. Jag vill att han går upp till kamp och visar alkoholen vem som bestämmer. Att han söker aktiv hjälp för att kunna hantera stress och oro på annat sätt.. Inte bara finna sig i och acceptera! Både fegt och enkelt kan jag tycka ?
Antabus ska han ta nu.. Finns en del piller kvar sedan några år tillbaka.. Och sen då? Jag vill att han skaffar sig en läkarkontakt och förnyar receptet. Men jag vill ju att det ska va hans initiativ! Hans val! Att han aktivt väljer bort alkoholen och väljer oss! Sig själv, mig och våra barn..
Tiden får utvisa! Kram allihopa

Profile picture for user Djävulsdansen

Blir någon slags terapi.. Jag tror det kan hjälpa mig att förstå.. Att minnas och förhoppningsvis få mig att agera annorlunda. Mannen är nykter och den där starka ångesten är borta men en oroskänsla finns kvar.. Extra intensiv pockar den på min uppmärksamhet när jag ska sova. Känns oroligt i bröstet.. Som vanligt.. Det tar tid att resa sig, repa sig och att läka. Jag har beslutat mig för att kontakta min läkare på Vc. Jag vill att han remitterar mig till en terapeut. Har läst att det ska finnas terapeuter som är specialiserade på just medberoende. Jag behöver vrida och vända på både mannens men framförallt mitt eget beteende. Jag behöver verktyg för att våga leva mitt liv fullt ut oavsett vilka val min man gör. Just nu känns det som om all min tid går att till att styra/ ställa/ ha koll på min man.. Även när han är nykter har jag svårt att släppa taget och lita på honom. Jag stannar helst hemma. Bara då har jag koll och kan förhindra en katastrof. Så kan jag ju inte ha det. Jag måste lära mig att släppa taget.. Att förstå att ansvaret är hans, att det inte spelar någon roll vad jag gör. Jag måste leva, skratta och samla kraft för att inte gå under av ångest när mannen får återfall. Jag måste ta kommandot över mitt eget liv! Nu är det dags! Min resa börjar nu! Jag hoppas mannen påbörjar sin.. Önskar så innerligt. Om inte får vi väl se vad som händer.. Kanske det oundvikliga.. Att jag vandrar vidare utan honom.
Önskar er alla en fin söndag ?

Profile picture for user Dis

Softjessi, jag blir berörd av dina berättelser. Känner igen mig i så mycket. Håller mig också hemma för det mesta för att kunna ha koll på honom. De få gångerna jag varit borta över en natt (jobbresor) har han druckit mer än han borde med tanke på att vi har en liten dotter som han ansvarar för. Känner mig också otroligt ensam så att läsa här ger mig hopp och förtröstan i att det kan bli bättre. Jag har långt kvar till att lämna honom, men märker att jag sakta men säkert tar myrsteg framåt i rätt riktning. Det känner du kanske själv också?

Stor kram till dig!

Profile picture for user Djävulsdansen

Mm visst är det märkligt.. Plötsligt är man inte längre ensam. Jag finner både tröst och styrka i andras berättelser samtidigt som det är sorgligt att vi är så många som lider i det tysta ? Men jag vill tro att vi tillsammans blir starka och kan hjälpa varandra ?
Stor kram tillbaka ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Är det 1 vecka sedan min man slutade dricka för denna gången. Ja, jag säger så eftersom jag är rätt säker på att det kommer att upprepas. Brukar vara 1 eller 2 ryck per år tyvärr. Jag är glad att det är över, glad att slippa gråta, böna, be, leta flaskor, gömma flaskor och ta hand om. Min ångest vill dock inte riktigt ge med sig.. Den finns där och pockar extra på min uppmärksamhet när det är dags att sova. På tisdag ska jag till en psykolog för att få hjälp att bena ut saker och ting. Hoppas på en remiss till medberoendeterapeut, kbt eller liknande. Jag behöver hjälp, verktyg och redskap för att ta hand om och läka mig själv. Hjälp att vara förberedd och inte falla så hårt när nästa återfall kommer. Jag hoppas det dröjer.. När jag läser här på forumet ser jag att många lever i relationer där alkoholen tar mycket större plats.. Där det sups varje helg eller ännu värre varje dag ?Jag beundrar verkligen er som orkar och står ut. Det är lätt att säga men jag tror inte att jag hade klarat av att stanna om de onyktra dagarna var fler än de nyktra. Fast vem vet.. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle stanna i detta heller där varje återfall får mig att gå sönder ?Jag önskar er alla en riktigt lugn och skön helg! Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i ditt liv ?( lätt att säga.. Jo jag vet ?)
Stor kram

Profile picture for user Fembarnsmamman

Jag förstår precis hur du känner.
Att sakta sakta gå sönder litegrann?
Jag har alltid fått höra av mina närmaste vänner att jag är så stark, visst, jag har klarat mig igenom en hel del men själens sår läker inte riktigt ihop efter
alla gånger man sårats?
Man bryts sakta ner. Men konstigt nog så klarar man det mesta??. Inte kunde jag heller tro att jag skulle utsätta mig och framförallt inte mina barn för det här livet.
Man är allt bra konstig. ?
Min man fick ett "litet" återfall i onsdags, (efter 31 nyktra dagar) så nu börjar vi om från början igen. Vi räknar vita dagar i dygn, så nu är det snart 2 avklarade igen.
Önskar er alla en lugn och skön helg☀️

Profile picture for user Djävulsdansen

Visst är det märkligt fembarnsmamman.. Hur hamnade vi här? När gick det så fel att vi lät någon annans val och beteende påverka vår vardag och vårt liv.. Var finns handbromsen? Många frågor att brottas med ?
Är så glad att jag hittade hit till forumet. Ni alla ger mig styrka och trots att jag aldrig träffat er känner jag stor samhörighet och skulle vilja krama om er hårt allihopa ?Jag hoppas du snart kan lägga till fler dagar, veckor och till slut månader när du räknar din mans nykterhet ?? Önskar dig med en riktigt härlig helg ?

Profile picture for user Ullabulla

Kan jag bara säga att jag känner igen mig i all din vånda du beskriver.
Besvikelsen,ångesten att man slår på sig själv.

Vändpunkten var när jag på allvar insåg att oavsett vad jag kände tyckte och tänkte så drack mitt ex varken mindre eller mer.
Jag strödde troligen på stressen mer för både honom och mig när jag gick igång och argumenterade, predikade eller var ledsen.
Det gav oss båda en skuld som inte hjälpte ett smack.
Att försöka förstå,förlåta, gå vidare och acceptera har vi alla härinne gjort till leda.

Men om och när den riktiga insikten kommer till dig annat än på ytan att du faktiskt inte kan göra ett dugg för att påverka hans drickande så har du kommit en bra bit på väg.

Låt det inte bekomma dig en sekund.
Om du sen ska ta ansvar över ditt eget liv och lämna eller stanna kvar kan bli nästa steg.
Men förmodligen är du precis som jag fysiskt och psykiskt beroende av din man,Det är han som är drogen i ditt fall.
Den som gör att du mår bra eller dåligt och så att säga ger dig kickar av negativ eller bra energi.
Du super alltså på honom.

Nu gör jag grova antaganden om dig och ditt liv
Men det tog mig flera månader efter separationen att jag insåg att det var precis så illa ställt det var med mig.
Ju sämre han mådde,ju mer var jag tvungen att försöka agera och hjälpa och påverka för att åtminstone försöka förändra situationen till något bättre.
Jag fick bokstavligen sätta mig på mina egna händer för att inte agera eftersom vi inte längre levde tillsammans.
Ångesten var fruktansvärd när jag inte fick "hjälpa" honom.

Men det är mitt första och kanske bästa råd jag kan ge.
Fokusera på dig själv och ditt liv trots att allt faller runt omkring dig.
Vad kan DU göra för dig själv just idag för att du ska må lite bättre och inte snöa in på honom.
Hur mycket han dricker om han dricker och hur många löften han svikit till både dig och sig själv den här sista tiden.

Då kanske du får uppleva lättnaden i att problemet faktiskt är hans att bära och göra något åt.
Ditt problem och ansvar är att räta på ryggen,blicka framåt och säga till dig själv:

Nej,jag vill inte stå ut med detta,jag måste skapa strategier för att mitt liv ska få bättre kvalitet oavsett vad min man gör.

Profile picture for user Ullabulla

Men är du egentligen säker på att det bara är ett eller två återfall per år?
Mitt ex var på ytan nykter i 1.5 år men har efter relationens avslut erkänt att han enbart under det sista året drack cirka 10 ggr med mig i huset.
Och jag märkte absolut ingenting trots min blodhundsnäsa.
Dessutom var han regelbundet i vår stuga och drack under denna tid,men såg till att först prata med mig innan han satte sig och drack.
Det var inte förnekanden från min sida utan helt enkelt en listig alkohlists bravader för att föra de anhöriga bakom ljuset.
Om någon bett mig lägga en hand på bibeln och svära på att han inte
hade druckit det året så hade gjort det.

Så "duktiga" kan de tyvärr vara och det är ofta det som gör de ångestfyllda,deprimerade utbrända osv.
Det tar en sån enorm kraft av dom att dölja sitt missbruk.

Men jag kan givetvis ha helt fel och vara ute och cykla i ert fall.

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack! För att du tog dig tid att läsa, svara och komma med kloka infallsvinklar ?
Du har så rätt.. I att jag är "beroende" av min man, att han är min drog. Mitt mående går hand i hand med hur han mår och om han dricker eller inte. Det tar så otroligt mycket energi att gråta, skälla och försöka hjälpa någon som i stunden varken vill lyssna eller bli hjälpt ?Jag kände mig stärkt efter min anhörigvecka. Trodde jag var stark och kommit till insikt. Men oj vad det är svårt att bryta invanda beteende ? Jag hoppas att lite terapi kan leda mig i rätt riktning även om jag vet att vägen kan vara lång och krokig.. Jag måste släppa taget och låta honom ta eget ansvar. Måste lära mig att jag inte kan bota honom. Det och mycket mycket mer måste jag lära mig ??Precis som du säger vill jag att mitt liv får mer kvalitet oavsett vilka val han gör ?
Jag känner mig ganska säker på att han "bara" dricker vid dessa tillfälle då det aldrig handlar om bara en öl eller två. Det blir destruktivt direkt.. Allt eller inget! Men.. Visst kan även jag ha blivit förd bakom ljuset. Hade vi tex haft en stuga eller om vi pga andra orsaker befann oss ifrån varandra hade jag tvivlat mer och inte varit lika säker på min sak ? Förstår att du har avslutat din relation. Starkt jobbat och jag hoppas verkligen att du har/ är på väg att repa dig ?Har lusläst forumet men har svårt att hålla isär alla personer. Ska kika in på din tråd!
Tack! Stort tack! Önskar dig en riktig fin helg ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Inte ens 3 veckor har gått och nu är det dags igen ? Har ju tidigare varit förskonad med 1 eller 2 återfall per år så det här är verkligen galet. Börjar min man sjunka längre ner i sin sjukdom? Min magkänsla sa redan igår att mannen hade druckit.. Självklart nekade han. Skickade ett sms imorse och skrev att jag inte hade lust att genomföra helgens planer om han drack idag.. Tomma ord och löften.. Igen! Redan för någon timme sedan frågade jag och fick ett nekande svar. Vid middagsbordet var det så uppenbart att jag inte visste om jag skulle skratta, skrika eller gråta. Är så in i helvete trött på den onyktra människan, rödmosig i ansiktet och släpigt tal. Så trött ? Så trött och uppgiven att jag inte ställer frågor, ställer till en scen eller letar gömställe. Och då har det gått långt.. Just nu är han noll och inget för mig och tankarna på ett eget boende dyker upp.. Ett hem utan svek, lögner & alkoholgömmor. Ett hem med skratt, kärlek och tillit. Mitt hem, min trygga zon.. Har fått remiss till Kbt ??Hoppas få hjälp att bli fri från det jävliga medberoendet. Hoppas få läka och hitta tillbaka till mig själv. Om det blir med eller utan min alkoholist får tiden utvisa!
Sköt om er alla ni som kämpar ?

Profile picture for user Ullabulla

att han kanske inte alls bara druckit 1-2 ggr per år.Han kanske inte orkar dölja det längre helt enkelt.
Bubblan håller på att spricka.
men hur det nu än är med det.
Fortsätt ta dina steg åt det håll du vill gå med ditt liv oavsett vad han väljer att göra,
Det är den enda vägen.Sitt inte stilla passivt och låt livet/spriten ta kommandot över dig.

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack ?Ja.. Vem vet? Det kanske är så.. Jag vet varken ut eller in längre. Så många lögner och brutna löften. Vet att du har rätt men vet inte var jag ska hitta styrkan att ta kommandot över mitt eget liv ?Förbannar mig själv att jag är så jävla förlåtande, omhändertagande och naiv. Som låter mig luras gång på gång på gång. Som ställer ultimatum utan att någonsin verkställa! Så dumt!
Jag har ju gett honom så många chanser som han förbrukat. Varje gång han dricker gör det ont! Fysiskt ont! En käftsmäll hade antagligen varit mindre smärtsamt. Jag väljer honom om och om igen
Han väljer bort mig om och om igen
Men långsamt, långsamt ett steg fram och två tillbaka hoppas jag snart få näsan ovanför vattenytan och finna kraft och mod att välja bort den som väljer bort mig. Kram

Profile picture for user Ullabulla

Bakom den här förlåtande attityden.
Ingen vettig människa förlåter de dumheter som den drickande gör mot en.
Men vi gör det minsann.
Och varför det?
Kanske för att vi tror att vår storsinthet någonstans ska nå fram till dom och "bota" dom.
Eller att de ska förstå att utan oss går deras liv ännu mer i kras.

Eller att vi helt enkelt gömmer oss själva i de dimridåer som godhet skapar och slipper stångas med verkligheten.
Dvs förlåter vi en gång till så har vi både alkoholistens och släktingars stöd att vi faktiskt är så starka att vi orkar förlåta och stanna kvar.
Men egentligen gömmer vi oss ifrån det liv vi egentligen kan leva.

Som tar så mycket kraft och energi från oss som vi i dagsläget inte har att skapa det här möjliga alternativa livet.
Precis som alkoholisten gömmer sig i sin egen ångest, bakfylla och inte heller orkar skapa sig tillräcklig kraft att reda upp sina egna liv.
En ond cirkel som varken den drickande eller anhöriga verkar ta sig ur av egen maskin.

Profile picture for user Djävulsdansen

För er omtanke och era goda råd ?Jag tar dom med mig på min resa ?
Den enda otroheten som existerar i mitt fall är kärleken till alkoholen... Inga andra kvinnor. Men det hade kanske varit lättare att skrämma bort en annan kvinna än att försöka tävla med alkoholen ☺️
Stor kram ?

Profile picture for user Djävulsdansen

På eget initiativ ( eller ja efter lite gnäll och skäll ☺️) började min man ta Antabus i måndags ?? "Problemet" är att han tar dom på morgonen innan jag hunnit upp. Jag har alltså ingen koll på om han verkligen tar dom eller om det är ett sätt att undvika konflikter och få husfrid ? Mitt problem är mitt enorma kontrollbehov. Jag litar inte längre på honom och letar hela tiden tecken på att han är onykter ?Som ikväll.. Ser han inte lite slö och tilltufsad ut.. Har han kanske druckit? Hur gör man? Släpper kontrollen och låter ansvaret vara hans? ( trots att det inte dämpar min oro) Elller säger jag som det är och ber honom ta dom så att jag ser? Jag vill ju inte vara hans morsa.. Men alla svek och brutna löften har satt sina spår och jag undrar om det någonsin är möjligt att få tillbaka förtroendet och lita på en beroende ?Tacksam för era tips och synpunkter ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Att bara resa mig och gå.. Precis som jag misstänkte skulle han inte klara av att ansvara för antabusen på egen hand ?Han dricker! Inga mängder men det räcker för att jag ska se och känna obehag.. Något i hans röst förändras och blicken lite frånvarande. I måndags såg jag det.. Tog upp det med honom i tisdags varpå han lovade att ta antabus i min närvaro hädanefter. Men igår när det var dags var det blankt nej. Han mår inte bra av antabus. Får muntorrhet!!! Jag trodde jag skulle gå rakt av. Visste inte om jag skulle explodera av ilska eller gå sönder av sorg. Jag har gett honom allt och lite till i över 20 år. Tagit hand om, skyddat och varit lojal. Dansat denna förbannade djävulsdansen. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv.. Kan inte ta ett danssteg utan honom! Har ångest, sover dåligt, tidigare varit sjukskriven pga detta, käkat antidepressiva och ska snart påbörja kbt ?Allt detta pga någon som inte ens vill stå ut med lite muntorrhet för min skull
Jag måste skriva för att inte glömma hur jävla tokigt mitt liv är
Sakta börjar jag förstå och förlika mig med tanken att det faktiskt är så att han inte vill sluta dricka. Att han är så sjuk att han inte ser konsekvenserna. Inte ser hur dåligt vi andra mår. Imorse när jag tog upp saken tyckte han att jag överdrev!! Det är detsamma som att mina känslor inte är viktiga och sanna. Det är bara han, hans behov och den jävla alkoholen som räknas! Men.. Bit för bit bryter jag mig loss ??Det var tex ett tag sedan jag letade flaskor vilket är ett stort steg för mig. Jag har insett det lönlösa.. Det finns alltid mer!! Så den energin kan jag lägga på annat. Jag är snart redo att erkänna mig besegrad och ge upp. Vandra vidare utan honom. Jag vet att han älskar mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen är starkare än kärleken till mig. Känslan av att vara bortvald är så stark att den gör fysiskt ont. Förnedrad, kränkt och väldigt, väldigt ledsen står man ensam kvar med en önskan om att vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finns blir man sällan vald, där blir man bortvald.
Kram på er alla ?

Profile picture for user Ullabulla

räknar dina egna känslor och reaktioner som viktiga är ett stort steg.
Du och ditt jag får också ta plats.
Bra där!

Profile picture for user Djävulsdansen

För att du genom dina inlägg hjälper mig att förstå och komma till insikt ?
För att du hejar och tror på mig ?
För att du är så klok

Profile picture for user Ursula

Som svar på av Djävulsdansen

Att vara tillsammans med en missbrukare är att bita i gräset, mest hela tiden.
Jag känner igen mig i din beskrivning t ex när du ser hans brist på sjukdomsinsikt. Det är så enormt kusligt. Min man hade sjukdomsinsikt ett tag, åtminstone är jag rätt övertygad om det. Då var han kapabel att ringa mig när han kände att han var i farozonen. Men den förmågan försvann!! Hur den nu kan försvinna??? Jag kan se var i processen min man befinner sig innan han får sitt återfall. Han är frånvarande, inte med, i sin egen värld, lättirriterad. T ex om jag ställer en fråga och han inte hör (därför att han inte lyssnar) fräser han till svar när jag upprepar frågan. Han är upptagen med sitt och man känner att man STÖR. Annat som jag känner igen, att han förminskar ens känslor vilket smular sönder en. Fast nu bryr jag mig inte, jag har slutat räkna med honom. Tyvärr. Just nu är jag 'kall'.
Har du sett den där gamla filmen 'Gasljus' med Ingrid Bergman? Hennes make där? Hur han får henne att tvivla på sig själv?
Det finns mycket att säga.
Frågan är varför man sitter så FAST?

Profile picture for user Djävulsdansen

Det är skönt att ventilera med folk som faktiskt förstår vilket elände man befinner sig i ? Han tar eller ska ta 1 tablett var 3 dag. (200 mg)
Vad gäller hans biverkningar ger jag allvarligt talat blanka fan i dom?Det är inget mot de skador alkoholen ger både honom och oss som tvingas leva tillsammans med honom. Imorse fick jag ett sms.. På måndag skulle han plötsligt börja ta antabus och gå på sinnesromässa. Han ringde mig på jobb under fm och berättade att han kompade ut. Behövde rensa tankarna lite genom att spela golf samt ringa läkare ang nytt antabusrecept. Men.. Mig lurar man inte så lätt längre. Jag visste och blev därmed inte så förvånad när jag kommer hem och hittar honom bra i gasen. Just nu känner jag bara ilska avsky och ja sorgligt nog rent äckel. Den packade åsynen har jag fått nog av! Just nu önskar jag honom långt långt bort.. Hoppas han sover resten av kvällen så jag slipper se eller höra honom. Hans löften om bättring betyder i stunden ingenting alls. Ena stunden ska han söka hjälp och ta antabus och minuten efter super han som en tok. Jag tror att han har förlorat förståndet på riktigt. Så.. Ja! Snacka om att sakna sjukdomsinsikt ? Bor du tillsammans med din man Ursula? Bra om du verkligen inte bryr dig och låter livet fortsätta oavsett vilka val han gör. För varje återfall, varje lögn och varje svek närmar jag mig och jag känner att jag snart är där på riktigt.. Där hans problem faktiskt är hans och inget jag ska städa upp efter/ ta ansvar för. Där han själv får resa sig efter varje fall.
Jag önskar jag kunde påskynda processen..
Kram ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Han har sovit sedan jag kom hem halv 4 och kommer upp halv 8
"Har du tänkt på nån mat"
Öh!? Har du tänkt på att jag skiter i om och vad du äter!!??
Berättar för honom hur fruktansvärt idiotiskt det är att låtsas som ingenting.. Det och något i stil med draåthelvetedittjävlafyllesvin ?
"Kan du köra och hämta mat"
Han får sig en redig känga till.. Orden vill inte sluta hagla. Jag vill att han ska veta hur intensivt jag hatar honom just nu!! Honom, mannen jag var så förälskad i förra helgen ? Fan ta honom som blåser mig om och om igen. Och fan ta mig som tillåter det!!!

Profile picture for user Ullabulla

att reagera och agera på honom,hans drickande och uppförande.
Vad händer med dig då?
Tänk dig att du är i din egen kropp och helt enkelt låter hela denna kaotiska situation rinna av dig.
Fokusera utåt,bortåt utan att för den skull fly.
Är det möjligt,om så bara för en kvart?

Profile picture for user Djävulsdansen

Tror jag att jag exploderar!!
Men nu ligger jag i vårt extrarum med lurar på och lyssnar på musik.. Han dyker upp i dörren och pockar på min uppmärksamhet. Jag vill inte prata med honom, har sagt nog för idag!
Han ger upp och lufsar in och lägger sig igen. Du är så klok Ullabulla och jag suger åt mig av din vishet. Uppskattar din ärlighet ? Men det är så förbannat svårt att inte agera. Jag vill få ur mig ilskan och göra honom illa! Känner mig som en tickande bomb. Du menar nonchalera honom totalt? Eller hur låter man bli att agera/ reagera?

Profile picture for user Ullabulla

utan missbruksproblem.
Så blir både mina och hans reaktioner,samtalsämnen osv friskare.
Om han eller jag har en dålig dag så pratar vi om det,stöttar varann och försöker ge nån sorts vettig respons.

Men när en missbrukare mår dåligt,agerar ut,dricker ljuger osv så går andra signaler igång i en.
Dvs som anhörig så reagerar man precis som du säger som en tickande bomb.
Men är man lite friskare så låter man sig inte antändas.
Man låter drickandet det dåliga humöret ångesten whatever stanna hos den person den tillhör,dvs den som dricker.
Själv försöker man mer anta en roll som utomstående,trots att man såklart är djupt indragen i det.
Man får kämpa med våld för att liksom mentalt och kroppsligt ta ett steg tillbaka.
Att som du nu gör,lyssna på musik istället för att stå och skälla på honom är ju ett friskthetstecken.
Även om du kokar inombords.

Så det handlar ganska mycket om att försöka se situationen utifrån.Se vem som äger problemet och sen agera så egoistiskt som man förmår.
Till slut så slutar impulserna hugga tag i en och tvinga en att få ur sig allt,spy galla grina anklaga eller vad man nu brukar göra.
Då kan man tom känna en befrielse komma,att man faktiskt förstår att man inte kan göra något alls åt den som dricker.
Bara åt sig själv.

Och kliver man mer in i sin egen kropp och slutar reagera utifrån den som dricker så får man till slut ett friskare förhållningssätt till sig själv.
Man börjar få mer vidvinkelseende och känner sig inte lika snärjd i situationen.
Det funkar bara bitvis och jag hade aldrig klarat det om jag levt kvar i relationen.

Jag var mycket sjuk och skulle nog på ett eller annat sätt gått under till slut om vi inte gått skilda vägar eller att jag hade fått den hjälp som jag nu efter relationens slut sökte och fick.

Profile picture for user Ursula

Som svar på av Djävulsdansen

Ja, man blir faktiskt lite fnissig av att maken är skräckslagen för läkemedel men inte för alkoholen. Han tar ALDRIG huvdvärkstabletter, smärtlindrande eller febernedsättande. Huvaligen! Men alkohol kan han ösa i sig utan att bli rädd!! Jag har påpekat det för honom, att ALKOHOL ger biverkningar. Han svarar inte.
Det du skriver..."att låtsas som ingenting"..Jag tror du slår huvudet på spiken där när du beskriver honom men han låtsas INTE (är min åsikt). Han är helt uppriktig och ovetande om vad han ställer till med. Jag är rätt övertygad om att alkoholister har en hjärnskada som gör dom isolerade mentalt. Om det sen är alkoholen som har förorsakat den eller förvärrat den, vet jag inte. Kolla nästa gång om han blir uppriktigt förvånad.
Kram till dig.

Profile picture for user Djävulsdansen

Med att försöka ta ett steg tillbaka.. Inte låta honom påverka mig men oj vad det är svårt! Jag försöker verkligen jobba med mitt eget beteende ( ska påbörja kbt)
Precis som du skriver känns det som om man går under, håller på att drukna
Vaknade i ottan av att lådor öppnades och stängdes.. Någon letade efter mer. Jodå en flaska till fanns det.
Idag ska vi på släktkalas och jag ska gå! Ska inte hitta på dumma ursäkter och ljuga! Ska berätta varför inte mannen är med! Ärligt och utan svepskäl! Jag måste våga! Det är inte jag som ska skämmas!
Jag tvivlar inte en sekund på det där med hjärnskada tyvärr.. Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar. Alkoholen har tagit död på honom och sakta även min kärlek. Kvar finns bara maktlöshet och förtvivlan
Nu sitter han och predikar bättring. På måndag ska han söka hjälp. Igen! Hans ord betyder ingenting längre. Jag vill och vågar inte längre hoppas och lita på honom. Nu måste jag istället börja lita på mig själv igen ?Våga lita på att min magkänsla leder mig rätt. Våga lita på att det finns något bättre som väntar mig.
Gläds verkligen med dig Ullabulla! Att du vågade hoppa ?Att ditt liv blivit så mycket bättre ?
Stor kram tillbaka

Profile picture for user Soppan

Jag lider med dig och känner igen mig. Klumpen i magen när de dricker, lögnerna och de tomma löftena. Hatar att ljuga för mig själv och tro att allt kommer bli bra, det här var bara ett återfall, men det är bara ett återfall av många. Det var han som i julas berättade hur dåligt han mår av spriten och det var han som lovade sluta. Sen dess har han druckit varje dag, inte alltid onykter men någon sorts alkohol.
Stå rakryggad mot vänner och familj är ett första steg att ta sig vidare. Att inte låta hans sjukdom ta över ditt liv längre att du får tillbaka kontrollen.
Kram på dig

Profile picture for user Ursula

Som svar på av Djävulsdansen

"Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar". Det är så smärtsamt. Kvar är ett tomt skal som rasslar omkring. Tomt inombords.
Gå på släktkalaset, Softjessi, och ha det så trevligt som du bara kan, trots allt. Jättekram till dig.

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack för ert pepp! Tack ?
Låg nyss och funderade.. På att jag inte orkar gå på kalaset, inte orkar vara glad och social eller besvara frågor om var mannen är. Den lättaste utvägen just nu hade varit att ringa och hitta på en dålig ursäkt till varför vi inte kommer och sedan bädda ner mig i sängen och vältra mig i min ångest.. På så sätt kan jag ju samtidigt ha lite koll på min alkoholist ?
Men! Stopp! Nej, inte denna gången
Snart dags att gå in i duschen och byta om. Jag SKA gå på kalas ??Mycket tack vare er. Det lär komma frågor och jag ska besvara dem. Utan att linda in och försköna. Jag lägger över ansvaret där det hör hemma och släpper taget om än bara för ett par timmar ?
Och jag vet en som kommer att bli förvånad när han vaknar till liv. Hans fru agerar nämligen inte så här ☺️
Varmaste kramen till er alla ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Är avklarat.. Jag överlevde! Fixade att släppa kontrollen för ett par timmar. Men jag måste erkänna att det var jobbigt.. Maten åkte bergochdal bana och tankarna fladdrade iväg. När vi kom tillbaka hade mannen fortsatt sin fest och var så pass påverkad att jag övervägde att ringa 112 ?Ögonen rullade och jag fick inte ur honom något vettigt.. Efter en stund svarade han någorlunda på tilltal. In med honom i sängen och där ligger han nu. Jag vågar inte ens tänka på hans promillehalt ? Känner redan nu att det kommer att bli ännu en sömnlös natt.. Där oro och ångest tränger sig på.. Samtidigt som jag ligger på helspänn och lyssnar efter ljud eller tecken på att han är uppe. Och imorgon blir det väl samma visa igen.. Då har den stackaren ångest och måste dämpa den med alkohol.
Hans arbetsgivare ringde mig tidigare idag. Frågade hur det var och om mannen var hemma. Jag ljög först och svarade nej.. Mår han bra? Har han tagit ett återfall var hans nästa fråga ?Jag är så trött på att skydda och ljuga så jag sa som det var. Ja! Han dricker. Han bad mig be mannen ringa upp när han vaknade vilket han gjorde en stund senare. Hörde mannen lova att nu var det minsann nog. Nej då inte en droppe till och bla bla bla. Sen får jag mig en skopa för att jag skvallrat. Nu får minsann hela byn veta osv.. Jag konstaterade bara trött att du har ju haft lång tid på dig att rätta till detta och att det minsann inte är jag som hällt spriten i hans strupe. Jag tar INTE på mig skulden!! Så.. Släkten vet, chefen vet. Stackars, stackars alkoholist ?Men jag är ett steg närmare tillfrisknande! Jag väljer sanningen! Hur ful och obekväm den är må vara ??

Profile picture for user mulletant

du handlat Softjessie! Det är den enda vägen, att du är sann mot dig själv. Och slutar dölja och 'skydda'. Jag tror att Ullabulla kan ha rätt, att mannen druckit längre och mer än du tror och nu har bubblan brustit.... men egentligen spelar det ingen roll - här och nu är han mycket illa ute. Han borde säkert in på en ny behandling och/eller underhålla det tillfrisknande han haft. Du ska ta hand om dig och ditt liv... Dvs du ska fortsätta på den väg du är nu. Önskar dig en bra dag ☀️?och skickar en stor kram ? / mt
PS Idag är det exakt fyra år sen min man valde nykterheten, sin egen nykterhet. Jag har skrivit mycket om det i min tråd i Det vidare livet. Ju längre tid som går och ju friskare vi blir, var och en för sig, desto mer inser jag nödvändigheten att göra sina egna val. DS

Profile picture for user Djävulsdansen

Varm i hjärtat ev era heja på rop ❤️
Just nu känner jag mig allt annat än stark. Känner mig ensam, ledsen och olycklig
Som om luften gått ur mig totalt
Jag vill bara somna och vakna upp från denna mardröm. Vill ha tillbaka mitt liv
Vara glad! Känna lycka! Känna tillit!
Vägen dit känns såå lång och jag vet i stunden inte hur jag ska orka vandra den!? Du har så rätt kloka Mulletant. Han är illa ute. Alla vet och inser utom han själv. Idag pratas det återigen om antabus och att nu är det minsann färdigdruckit. Jag har hört samma visa om och om igen.. Jag vågar inte längre tro och hoppas. Vågar inte gå sönder en gång till. Vågar inte lita på någon som sviker om och om igen. Vill jag ens? Jag vet inte. Att ta antabus för att få mig att stanna är ju att vara nykter på vita knogar. Inget hållbart! Jag vill att han ska inse hur djupt beroende han är, vad alkoholen gör med honom och med oss. Vill att han ska söka hjälp och verkligen vilja sluta dricka. Vill att han ska njuta av livet utan alkohol! Vill att han ska så jävla mycket!!
Medans jag skriver öppnar han en 3,5.. Pysandet gör mig tokig! Jag vill slå honom! Istället låter jag tårarna falla och slår hårt på mig själv! Hur hamnade jag här och varför i hela friden stannar jag?
Största kramen till er ?

Profile picture for user Leverjag

Läste de senaste inläggen vill bara skicka styrkekramar. Jag kämpar med att vara nykter för att jag vill det, för att mitt liv blir skit av beroendet och jag har insett att jag inte är en person som har en fungerande relation till alkohol. Jag är också en kvinna som inte trivs alls i min relation och kämpar med att ta ansvar för min egna hälsa och lycka. Det är bara vårt eget ansvar. Jag lider med dig och andra som lever med alkoholister som inte vill inse eller väljer att kämpa mot beroendet som förstör allt. Om ingen kapitulation finns, så kommer det tror jag inte bli någon större förändring. Han måste vilja inifrån sig själv, på riktigt och även då är det en stor utmaning då vi kämpar med våra hjärnors brister och obalanser. Det är en lång resa som kräver en rejäl investering.

Så bra att du gick på kalaset och inte skyddar honom mer. Du behöver leva ditt liv, göra dina val som får dig att må bra och sluta bära skammen och skulden som han drar med sig. Jobba på med att bli starkare, bygga upp dig själv och ta ansvar bara för dig själv och dina barn. Det svänger i känslorna men ge inte upp. Ge dig alla möjligheter att hitta dig själv igen och ta kloka beslut i tillvaron.

Heja och styrkekramar!

Profile picture for user Djävulsdansen

3,5 orna var givetvis inte nog. Det är de aldrig. Mannen sa igår em att han skulle hem till sin syster. Väl hemma hos henne hade han en 70 cl whiskey med en slatt kvar. Den hade han inte när han gick hemifrån. Vi pratar typ en kvart ?
Han säger åt henne att han ska ta en sista drink medans han sätter flaskan på bordet. Hon försöker såklart uppmana honom att hälla ut den men det gör han såklart inte. Då säger hon att här dricker du ingen sprit. Han går.. Och kommer hem bra i ordning. En stund senare är han så berusad att han varken kan gå eller prata! Han har hällt i sig hela flaskan på kort tid. Senare får sonen hjälpa honom in i säng. Hans eget barn! Han som skulle vara den som blir omhändertagen
Synen gör så ont! Fysiskt ont
Och jag tänker aldrig aldrig mer! Aldrig mer ska alkoholen göra mig eller mina barn illa. Någon timme senare lyckas han efter några fall ta sig ut på toa. Senare upptäcker jag att den ena toan är nerpissad och i det andra badrummet ligger ett par nerpissade byxor.
Med kroppen fylld av ångest lyckas jag äntligen somna vid 2 tiden. Halv 4 kommer han in och uppträder förvirrat. Hjälp mig! Jag ska öppna på jobb halv 7. Hjälp mig! Jag blir rädd! Tror att han förlorat förståndet totalt. Svarar att hans jobb är hans ansvar att sköta. 4 timmar senare är jag fortfarande vaken. Ångesten sliter och drar i min kropp. Han har hittat 2,8 or som han försöker medicinera med. Jag sa till honom för en stund sedan att jag vill att han åker in på avgiftning eller söker hjälp på något sätt. Han har druckit så mycket ?Hans svar blir han vill inte. Han ska sova bort det. Ok! När i helvete dyker den omtalade botten upp om inte nu??? Hur illa ska det behöva bli/ gå?
Så då måste jag hitta en egen strategi. Jag vill ut och bort från denna galenskap. Men det är inte lätt med 2 nästintill vuxna barn och en senil gammal hund. Vad gör man?

Profile picture for user Ursula

Softjessi, var är du just nu? Hur går det.
Du frågar vad du ska göra. Det som jag kommer att tänka på är att ringa till hans syster och bestämma något tillsammans med henne under tiden han sover ruset av sig. Samarbeta med barnen, att de får vara med på ett hörn, nu har ju sonen hjälpt till rent konkret. (Det ÄR sorgligt för dom men nu är det bara så). När maken vaknar så får han ta ställning till sin fortsatta existens. Detta till att börja med. Jag bor inte i Sverige så jag känner inte till instanserna som man kan kontakta. Bit ihop! Vila får du göra sen!

Profile picture for user mulletant

Jag tänker att du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/om-alkohollinjen/ och berätta om din situation och be om råd. Bra om hans syster och du kan stöda varandra. Han verkar vara i ett så dåligt skick så han kan behöva komma i vård för att avgiftas - jag antar att det finns en beroendeenhet i din kommun som du kan kontakta.
Vet du, i allt elände är det ändå skönt att dina barn är nästan vuxna. Då kan de gå på egna ben, du kan tala med dem och berätta vad som händer och du behöver inte, som så många här, fundera över vårdnadsfrågor. Många hindras att lämna en alkoholist av oro för att lämna små barn då det blir delad vårdnad. Jag antar att dina barn kan ta hand om sig och göra egna val.
Bästa kramen, botten är samtidigt början till något nytt. Också för dig! / mt

Profile picture for user Djävulsdansen

Igår morse cyklade mannen ner på systemet. Köpte 2 st 70 cl ren sprit. Drack nästan en hel flaska på 20 min ?Givetvis blev han stupfull o jag fick inte kontakt m honom. Konstiga ljud när han andades. Jag ringde 112 o ambulans kom o hämtade honom. Under resan piggnade han till o skulle absolut inte in på sjukhuset trots påtryckningar från mig, dottern och sjukhuspersonal
Man förklarade att annars ringde man polis som fick ta honom eftersom han inte var kapabel att ta hand om sig själv
Efter mycket om och men fick vi in honom. Många gånger fick vi hålla kvar honom när han ville gå. När vi var nästan klara rycker han ut kanylen varpå blodet pissar som en fontän. Han ska hem nu! Kvar stod jag förtvivlad och bad om hjälp. Hjälpen jag fick var en insomningstablett han skulle ta till natten. Väl hemma uppräckte han att all sprit var uthälld av mig. Han blev tokig! Jag o dottern valde att gå hemifrån. Orkade inte bråka mer. Ringde en bekant med stor erfarenhet av alkoholmissbruk. Han och jag körde hem för att prata med mannen som nu var redlös igen. Någon hade försett honom med mer. Det finns alltid mer. Tanken var att få in honom till beroendecentrum men han var för full för att samarbeta. In med honom i säng. Kvar var jag.. Trött, så in i märgen trött och förtvivlad.
Sov lite och väldigt lätt. När jag vaknade kom tanken att han var död. Att hjärtat stannat, att han blivit förgiftad eller kvävts av sina egna spyor. Flera gånger gick jag in o kollade honom. Imorse dök vår vän upp igen o nu var mannen med på noterna. Skulle söka hjälp. In i bilen och iväg. Ca 4 timmar tog det. Det togs prover och mannen fick någon medicin plus piller för kväll och natt med hem. Vi skulle komma tillbaka imorgon bitti kl 8
Jag kände hur hoppet tändes.. Hemma igen är första tanken alkohol. Han håller på att förgås av abstinens och måste trappa ner. Är inte klar ???
2 jävla dagar har jag lagt på en människa som bara tänker på alkohol
Fan fan fan!! Dumma jävla kvinna! Fatta att du är körd! Har förlorat! Erkänn dig besegrad och kasta in handduken en gång för alla
Nu sitter han med några öl och trappar ner och jag sitter här. Söndrig och så så ensam

Profile picture for user Hjärtat

Du bör nog börja leta efter annat boende. Du ska planera för ett liv ensam utan honom. Du måste ta hand om dig själv först och främst. Börja älska dig själv igen! Jag önskar dig all lycka och styrka, jag vet hur jobbigt och svårt det är. Du är en stark och kapabel kvinna! Tro på din styrka!

Profile picture for user Djävulsdansen

Vet jag att du har rätt. Vet att jag måste rädda mig själv från undergång. Vet jag att han inte är värd min kärlek. Vet jag att det inte är hållbart att inte kunna äta, sova eller fungera i 4 dagar. Vet jag att ångesten som river i min kropp kommer att bryta ner mig bit för bit tills jag är så trasig att jag går sönder. Vad jag inte vet är var jag ska hitta det mod och den kraft det kräver!?
Dessutom är jag så fruktansvärt rädd att ensamheten kommer att bli hans död.. Att han kommer att supa ihjäl sig ?Det vet jag att jag inte kan leva med

Profile picture for user mulletant

Det låter dramatiskt men det är orden som kommer till mig när jag läser dina senaste inlägg. Du behöver komma bort och du behöver hjälp. Det behöver han också men du kan inte hjälpa honom nu. Jag kan faktiskt förstå din rädsla för att bli kvar med insikten att han supit ihjäl sig... och att du känner ett ansvar....men du ser också att du inte kan rädda honom. Besattheten och begäret efter alkohol har tagit över honom och nu har han ingen fri vilja. Så tragiskt att han kom tillbaka hem och inte i vård.

Om du inte orkar ta dig bort så se till att du inte är ensam i helvetet i den här akuta situationen. Du behöver kloka människor omkring dig! På sikt, på inte alltför lång sikt måste du få hjälp att förändra ditt liv. Gå gärna till Al-Anon om det finns nåt möte nära dig. Där vet människor vad du upplever och vad du talar om just nu.
Varmaste kramen ❤️ / mt

Profile picture for user Ursula

Softjessi, ja, se till att inte vara ensam i detta hemska, följ mulletants råd. När du har fått perspektiv på det hela kommer du att se att du och dina barn klarade er.
Kom ihåg att det inte är ditt fel att hans hjärna löper amok.
Kom ihåg att det inte är ditt fel att hans hjärna löper amok.
Kom ihåg att det inte är ditt fel.

Profile picture for user Djävulsdansen

För att ni finns! För att ni tar er tid att läsa och att svara. Det betyder mycket ?
Just nu är mannen tillbaka hos läkaren. Jag är inte i skick att köra bil så en släkting till honom följde med honom.
Min ork har tagit slut. Jag orkar inte längre slåss... Orkar inte hoppas för att gå sönder igen.. Är min man på väg att kapitulera och ge upp? Har han slagit i botten? Jag vet inte. Tiden får utvisa
Al- Anon ska jag undersöka. Det är så mycket som måste få komma ut. Så mycket sorg som måste bearbetas.
Varmaste kramen tillbaka ❤️

Profile picture for user Djävulsdansen

Idag åkte mannen på eget initiativ till kliniken där det togs nya prover och han fick medicin med hem. Så idag har han varit nykter. Vi har pratat en del om dagarna som passerat men det finns så mycket mer att säga. Ska bara samla ork och kraft till det..
Som jag skrivit tidigare är min man en sk periodare. Tidigare återfall har varit skonsammare än detta, han har inte druckit liknande mängder, inte fullständigt tappat kontrollen och kunnat trappa ner/ ta sig ur på egen hand. Detta har ju också inneburit att konsekvenserna av dessa återfall inte blivit så stora.. Kan detta vara den sk botten? En vändpunkt som gör att han är mer rädd om sin nykterhet framöver? Eller är det bara början?
Skulle vilja ha ett facit.. Jag vill dela livet med min nyktra man. Jag älskar honom. Alkoholisten vill jag inte möta fler gånger.. Jag orkar helt enkelt inte det.. Som ni säkert kan läsa mellan raderna är mitt hjärta och min hjärna inte överens just nu. Jag får kanske helt enkelt låta min kropp och själ läka ett par dagar innan jag tänker för mycket. Just nu tänker jag inte klart ? Kram på er alla ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Fjärde dagen som mannen inte dricker.. Jag är tacksam för det ?Men ändå mår jag inte bra ?Oro ångest och svårt att sova. Känner mig tom, slut på energi. Men nu då? Vi har pratat en del.. Men det finns mer.. Vilka är hans planer/ strategier? Vad ska bli annorlunda denna gången? Jag undrar om han förstår.. Hur jag mår? Vad som har hänt i vår relation, med min tillit? Går det att laga? Känna tillit igen? Och isåfall hur?

Profile picture for user mulletant

men som jag förstått, när jag läst vad du skrivit, så är din man i en ordentlig utförsbacke och det krävs nog ett stort arbete för er båda att skapa en stabil grund. Kanske en ny behandling och anhörigvecka? Att han fortsätter på AA denna gång och att du tar hand om dig och ditt liv även om ni fortsätter tillsammans. Och tillit.... Tillit får man inte, tillit förtjänar man. Och har tilliten spruckit är det ett långt arbete. Men visst går det. Ta tid på dig att fundera över vad DU vill med DITT liv. Fortsätt skriva, det hjälper till att klargöra de egna tankarna. Söndagskram till dej / mt

Profile picture for user Djävulsdansen

11 dagar & 13 timmar har min man varit nykter. Jag hoppas jag kan lägga till fler dagar ? Han har tagit itu med saker och sökt hjälp för sitt missbruk och hoppet inom mig tänds.. Fast jag vet att jag inte borde hoppas för mycket. Jag har äntligen fått tid till Kbt behandling. Mitt mål med det är att sluta hänga upp hela mitt liv och mående kring om han är nykter eller inte. Jag vill lära mig att våga leva i nuet och få redskap hur jag bäst tar hand om mig själv om och när nästa återfall kommer. Det är mycket jag måste lära mig om både mig själv och min omgivning.
Kram till er alla

Profile picture for user Djävulsdansen

Stort tack för tanken Ursula ?
Det har varit tuffa veckor.. I fredags lät jag min 14 åriga hund somna in. Det kändes förfärligt.. Han har varit en stor tröst i svåra stunder. Men det var dags att släppa taget och låta honom finna vila och ro ? Kan inte fatta att det bara gått 11 dagar sedan mannen blev nykter.. Känns som månader. Mannen jag älskar är tillbaka.. Hur länge får tiden utvisa.. Jag måste sluta oroa mig och ta ut elände i förväg.. Det tar så mycket energi. Hos mig finns en enorm trötthet kvar. Har så svårt att sova ?Men en dag i taget samlar jag ny kraft och energi ?Hur har du det själv Ursula?
Stor kram tillbaka

Profile picture for user Ursula

Jag har lagt in autopiloten: är rätt avtrubbad och likgiltig.
Maken är på AA-möte. Jag måste väl börja på Alanon men jag har ingen ork. Ingen stimulans. Jag vet inte vart känslorna tog vägen. Allt är bara tomt.
Är du stimulerad att börja med allt du ska? Kan du känna att du vill?
/Ursula

Profile picture for user Djävulsdansen

Befinner mig i Kroatien tillsammans med min man.. Det som skulle bli en trevlig resa slutade med världens fyllerace!!! Visste jag inte redan innan? Sa inte min magkänsla åt mig att vara påstridig o förklara att det inte blev någon resa utan antabus!? Jag är så in i helvetes dum och lättlurad.. "Kan väl va trevligt ta en kall öl vid poolen och dela en flaska vin på kvällen" Ja det var trevligt de första dagarna. Jag inbillade mig själv att allt var lungt.. Ville väl tro att min man var frisk och vårt liv normalfungerande.. Sen kom whiskyn fram. Blev en för mycket och jag blev irriterad.. Mannen gick ut och åt ensam. Kom hem berusad, trillade. Dagen efter tog jag upp det och " Ja det blev lite mycket men det är bara för att du blev sur" Nä du den går jag inte på!! Finns alltid ursäkter att supa! Mannen går i förväg ner till poolen ser honom beställa öl och Jäger.. Går sönder.. Gråter.. Ber honom att inte förstöra vår resa.. Han håller sig lugn.. På kvällen går vi ut för att äta. "Vin ska vi ha" Vinet kommer in och i ett försök att han inte ska få i sig så mycket tar jag ett glas jag med. Men nä det är inte nog. Han beställer in en till
" Är ju så mysigt att sitta här"
Jo visst? Han kan inte missa min ångest eller tårarna som väller upp i mina ögon.
Dagen efter en flaska vodka och idag snart 3 liter vin. Han är fruktansvärd! Och här sitter jag. Ensam, ångestfylld och så arg på både mig själv, min man och den jävla alkoholen!! Fan fan fan!!
Mannen jag älskade förra veckan är borta igen. Jag är bortvald. Igen!
Jag borde vetat bättre! Jag vet bättre! Men.. Varför handlar jag då så in i helvetes korkat??

Profile picture for user Ursula

Ojojoj! Ja, herregud.
Är det en charterresa? Kan du prata med någon reseledare, säga att din man måste ha eget rum? Att hans närvaro förstör din semester.
Jag skämtar inte. Jag förstår att du gick sönder.
Fortsätt skriva.

Profile picture for user Djävulsdansen

Som svar på av Ursula

Ingen charter.. Kört ner m husbil o bor på camping ?Vi ska inte hem förrän om 2 veckor. Vet inte vad jag ska göra.. Får väl låta honom supa klart antar jag
Är mest arg på mig själv för att jag valde att tro på något jag innerst inne visste var lögn
Jag är verkligen helt fast i mitt medberoende, sjukare än jag velat insett.. Hur blir man frisk och återfår kommandot över sitt eget liv?
Tack för omtanken Ursula ❤️
Hur går det för dig? Kram

Profile picture for user Ullabulla

Fyll i vilka alternativ du kan tänka dig att göra och konsekvenserna av dom typ:
Jag åker hem med flyg och han får själv köra husbilen hem.

Jag åker ivå hans riäg i tre dagar till annan ort

Jag åker iväg i 6 timmar

Sen bestämmer du dig fr en strategi och håller fast vid den hur ont det än gör och vilken ångestattack som än river tag i dig.
Efteråt kommer du att känna att du tagit ett viktigt kliv mot självständighet och sund reaktion på hans drickande.

Eller så sitter du kvar där och låter honom ha fortsatt kontroll på dig och ditt känsloliv..

Du har ett val,ett självvärde och flera alternativ om du vågar se dom och agera på dom.
Basta!

Profile picture for user Djävulsdansen

Ni är så kloka ?Önskar jag hade lite av den varan själv ? Att åka hem känns svårt.. Ja omöjligt. Det klarar jag inte.
Men en bit har jag kommit.. Igår gick jag ut och åt middag och lämnade honom ensam. Idag har jag legat på stranden och ikväll gick jag och åt en glass.. Det hade varit omöjligt för ett halvår sedan. Jag vet ju att han inte dricker mindre för att jag bönar ber skriker gråter gömmer eller häller ut.. Men jag har så svårt att släppa helt, låta honom falla och slå sig hårt.. Jag vill tro att jag/ min omtanke och min kärlek kan göra honom nykter.. Vilket även det är ett mycket sjukt beteende. Någon som tar hand om och tycker synd om när alkoholen ska ut och ångesten river.. Jag ger ger förlåter och förlåter om och om igen utan att någonsin kräva något tillbaka.. När han är nykter sker någon slags tyst försoning.. Inte prata om det fula, inte förstöra
Jag vänder ut och in på mig själv och trycker undan mina egna behov
Varför? För att jag älskar.. Så mycket mer än vad som är hälsosamt för mig. Jag vet det.. Nu ska jag lägga mig och läsa djävulsdansen en gång till. Se om jag kan få in lite vett i huvudet. Vad morgondagen har att erbjuda får vi se. Jag kanske ska ta den där båtturen vi pratat om!? Skäppa taget lite och åka på egen hand. Komma bort från alkoholisten ett par timmar. Samla kraft för att inte gå under och låta vinet och ångesten stanna där det hör hemma. Hos honom!
Sov gott ni underbara medmänniskor ?

Profile picture for user Ursula

Du har börjat ta steg in på en egen väg. Det är bra gjort.
Jag tänkte också tanken, som mt och Ullabulla föreslår, att du skulle ta dig därifrån, ta husbilen och lämna honom på campingen. På nåt sätt tar han sig hem. Eller så kan du ju åka på en utflykt bara och komma tillbaka på kvällen.
Godnatt till dig.

Profile picture for user Ursula

Softjessi,
du ställer flera ggr frågan i din tråd till dig själv varför du inte har lämnat din man. (Den stora Frågan som vi står stumma inför). I veckan läste jag en psykiatriker. Hon sa, typ, att den person som man väljer att gifta sig med och skaffa barn med speglar något i en (förstås, så måste det ju vara). Den personen fyller en funktion. Jag har en teori som jag skrev en kommentar om i någons tråd, kanske Rosa Panterns, som inte var ssk tydligt formulerad men när jag läste psykiaterns påstånde började något vibrera i mitt inre. I princip går det ut på, om jag inte misstar mig, att man är så här oförmögen därför att den andra behövs. Den andra fyller ett behov. Sen sa mulletant något i någons tråd om sorgen att se alla medberoende...som inte kunde göra upp med sin smärta e dy.
Jag har börjat fundera över om medberoende kan inkluderas bland skadebeteenden. Sådär som unga flickor skär sig så kan man också välja en partner som inte är bra för en. Men partnern fyller en funktion. Psykiatern sa sen att när man utvecklas vidare/mognar så kan behovet lösas upp och då är man kapabel att släppa den andra och gå vidare. Så vad gör man? Jag själv vill helst leva mitt eget liv. Jag o maken får dela lägenhet men jag vill helst inte dela allt med maken. Och sen jag gick sönder i januari har det bara blivit så ändå. Jag tycker att det är bra när han är nykter men jag ids inte bry mig när han inte är det, om det inte krockar med viktiga saker.
Jag måste väl ta tag i min smärta.
Ha en så bra dag du bara kan, Softjessi. En stor kram till dig.

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack Ursula för kloka ord ?Det ligger nog mycket sanning i det du skriver.. Jag har ju ett val att lämna, ändå väljer jag att utsätta mig för samma smärta om och om igen ? Ett mycket sjukt beteende
Jag går på kbt hos en psykolog
Trodde det skulle stärka mig.. Kanske inom tid att jag mognar/ utvecklas och har mod att släppa taget
Det hade varit fantastiskt ?
Jag är så arg på mig själv för att jag älskar så mycket efter allt som hänt, efter alla svek. Så arg.
Men... När min man är nykter är han fantastisk. Förut har det varit 1-2 återfall per år och glädjen har tagit större plats än sorgen och sveken.. Nu tycks det barka åt helvete.. Tätare och destruktivare återfall.. Och jag står som ett fån och ser på. Oförmögen att hindra eller bromsa.
Ibland undrar jag vem som är mest sjuk utav oss två!?
Det värmer att du skriver och driver mig framåt.. Som medberoende känner man sig ju annars ensammast i världen
Stor kram

Profile picture for user Kaeljo

Känner igen mig så väl i det du skriver Softjessie. Kunde varit jag som skrivit det, förutom att min man väldigt sällan hade nyktra perioder. Jag kände precis som du och efter över 20 år tog jag steget och lämnade. Det blev en lång och utdragen process, men nu har vi varit skilda i ett år. Fortfarande håller min alkoholist på och skriver en massa skit på sms, men jag har aldrig ångrat att jag lämnade. Mitt liv är mycket bättre nu. När vi var mitt i separationen var det hur jobbigt som helst, men jag har insett nu i efterhand vad som fick mig att ändå klara av det. Jag lyckades för att jag tillät mig att må dåligt och låta det ta tid och att jag hela tiden såg framför mig den dagen då jag verkligen hade lyckats och hade allt det bakom mig. Nu är jag där och mår i det stora hela bra.
Lycka till och tänk på dig själv.

Profile picture for user Djävulsdansen

Av dig Kaeljo att bryta upp från något destruktivt.. Jag beundrar ditt mod ?
Mannen har varit nykter sedan i måndags.. Sedan satte ångesten in.. Insikten om vad han har gjort. Jag är både arg och tycker synd om precis som vanligt ?Trots att han inte förtjänar mitt medlidande
Först förstör alkoholen och sedan ångesten
Ja ja.. Jag orkar inte bråka nu under min semester.. Jag behöver samla kraft.. Tar en dag i taget. Framåt. Det blir bra! På något sätt blir det bra. Någongång
Stor kram till er

Profile picture for user Djävulsdansen

Ändå känns det som en evighet sedan..
Resterande semester blev bra. Mannen var nykter. Och jag? Tacksamhet och besvikelse gick hand i hand. Så svårt att förstå mig på mitt eget agerande.. Besvikelsen göms undan och tacksamheten lyfts fram. Hur gick det till? Att hela mitt liv/ mitt välmående hänger på om han dricker eller inte?? Att jag låter honom hållas gång på gång och sedan förlåter när han nyktrar till?
Jag måste vara varje alkoholists dröm!?
Vi pratade en del om vad som hänt och klart han mådde dåligt/ hade ångest..
Men det har han ju varje gång. Och varje gång lovar jag mig själv att nästa gång får han rida ut ångesten själv. Får ta konsekvenserna av sitt handlande. Jag ska inte städa upp, hjälpa eller underlätta.
Ska inte låta det påverka mig. Inte gråta, få ångest, skrika, skälla eller ligga sömnlös. Jag undrar om den gången någonsin kommer? Återfallet som inte berör mig på det brutala smärtsamma sätt det gör nu. Återfallet där jag inte låter honom påverka mig. Återfallet som bara är hans. Jag hoppas det är möjligt med samtal och träning. Vad tror ni?
Kram

Profile picture for user mulletant

Det är möjligt att ta makten över sitt liv! - det har jag skrivit många gånger här och jag vet, från insidan, att det är sant. Jag vet också att för den som traskar på i medberoendeträsket är det är ett stort och långsiktigt arbete. Att jag skriver att jag vet är grundat i min egen erfarenhet och på att jag kontinuerligt läst här samt gått på Alanonmöten under flera år.

Visst är vi människor unika som personer, vi har olika bakgrund och olika liv i nuet men mönstret är långt detsamma. Det gemensamma inslaget, som jag ser det, är fokus på missbrukaren och de ständiga funderingarna på vad jag kan göra/hur jag ska vara för att missbrukaren ska klara av att låta bli att missbruka. Jag tror att det är en av faktorerna som hindrar oss att se, eller ens kunna bli medveten om hur jag vill leva mitt liv. Att byta fokus i sitt tankemönster är det stora jobbet.

Du har ju en bra grund i din anhörigvecka. Det handlar ju inte alls om att förakta eller nedvärdera missbrukaren MEN inte heller att ta över ansvaret för hens nykterhet. Det handlar om att välja sitt eget liv.

Kanske det skulle vara en bra hjälp för dig att besluta dig för att skriva regelbundet här och även regelbundet läsa igenom vad du skrivit? Det hjälpte mig att få perspektiv på mig själv och mitt liv. Jag läste lite i din tråd nu innan jag skriver och du har många guldkorn där att fiska upp och fundera över, spinna vidare på.

Håll taget och håll fokus på dig själv! Låt honom ta ansvar över sin nykterhet och sitt liv! Fortsätt läsa och skriva här!
Allt det bästa! / mt

Profile picture for user Akvileja

Som svar på av Djävulsdansen

Softjessi! Jag har befunnit mig i en liknande situation, på bilsemester i Europa med en supande man. Efter att dagens resa var över så hittade han snabbt till närmaste butik och sen var det att hälla i sig ett par flaskor vin och bli full och elak varje kväll. Till slut började jag packa ihop mina saker och hotade med att ta tåget hem. Tyvärr hade jag inte modet att fullfölja mina planer. Efter den resan har jag sett till att alltid ha en utväg, en s.k plan B. Jo, det är antagligen både korkat och naivt av mig och det begränsar mitt liv. Jag är på väg att ta mig ur livet med en alkis, är trött på att ligga i ständig flyktberedskap. Jag har börjat gå på Alanon nu, känns motigt och ovant men det verkar ju ha hjälpt andra, så jag ska försöka att inte ge upp det.
Styrkekramar till dig softjessi, och alla andra som kämpar på.

Profile picture for user carr0barr0

Hej! Hoppas verkligen att allt blir bättre Softjessi med tiden och att du får mod att göra det rätta för ditt egna välmående! Jag är ny här och hittade denna sida av slump för att jag var så trött på min pappa som ska alltid göra mig besviken genom att dricka. Han har hållit sig i ett halv år, men nu så blev det ett återfall, vet inte varför han bestämde sig för att dricka nu, men det är en sjukdom så det behöver väl inte finnas en förklaring? Har levt med denna man, till pappa, i 19 år och är otroligt trött på att i nästa stund se den människan jag känner obehag för, alkolist människan. Idag så blev jag så arg, ledsen och trött på honom att jag konfronterade honom, vilket jag vanligtvis inte brukar göra för oftast så leder det inte till något annat än ännu mer tråkigheter. Han skyllde på oss andra, som vanligt. Ljög om att han hade druckit! Eftersom att jag är barn till honom och inte hustru så har jag fått ett annat perspektiv till det hela. Jag är inte kär i honom eller har varit kär i honom så jag skulle kunna flytta här i från vilken dag som helst, men för mamma är det en annan sak. Hon har haft det mycket svårare genom åren och gått på papaps lögner och förlåtit honom gång på gång. Min syrra och jag har också även gjort det men vi glömmer inte lika lätt som mamma. Vi har trippat på tå runt honom och inte gjort honom arg i onödan, fast ibland har vi även gjort det med mening för att få hans uppmärksamhet på något sätt (han är inte så bra pappa när han är nykter heller). Nu efter 20 år av giftemål så har mamma insätt att den enda utvägen är att flytta och jag hoppas verkligen hon går igenom med detta nu, för det är inte första gången hon har sagt detta. Däremot tror jag att hon menar allvar nu! Jag ska dock flytta om 1 år är det planerat, vill dock inte lämna syrran här ensam om flytten inte har utförts innan dess. Vi barn måste i alla fall stötta mamma och pusha henne till att göra detta, även om det inte är lätt! Men vi inser ju att det är det enda rätta!! Håller tummarna för dig och jag hoppas du har någon du kan prata med detta om och att du får mer upp ögon till att du inte kan leva så här och förlåta honom varje gång. Det är inte snällt mot dig själv! Jag kan också tycka medlidande till pappa och vara rädd att han kanske inte kommer klara sig utan oss när vi flyttar. Däremot så tror jag INTE vi kommer ångra oss att vi flyttat för att vi får leva skillda världar och sedan så tycker jag faktiskt lite att han får skylla sig själv. Vi har gett honom 10000000 chanser och någon gång får det vara droppen. Mitt tips till dig är att ta en week-end eller en vecka till och med och försök leva ditt liv utan honom. Testa på hur det känns och bo hos dina föräldrar eller någon kompis! Du kanske upptäcker att det inte är så farligt och få äntligen uppleva hur det känns att känna en glimt av friheten! KRAM!!!

Profile picture for user Besviken

Softjessi våra berättelser är väldigt lika. Jag känner verkligen med dig. Hoppas verkligen du orkar att tänka lite på dig själv. Jag förstår att ork lust och tålamod är slut. Vill skänka dig massor av styrkekramar och säga att du är bra och perfekt precis som du är. Ta en liten stund i taget. Kram/Besviken

Profile picture for user Djävulsdansen

Tack ?För kloka ord! Hoppas det löser sig för dig Carro. Jag har barn i din ålder och vet hur illa det gör dem när pappa dricker ?Säger till dig som till mina barn: Det är aldrig ditt fel eller ditt ansvar
Jag försöker ett steg i taget att ta hand om mig själv, att släppa taget
Besviken! Ja, tänk att man inte längre är ensam om allt det vidriga och smärtsamma. Att det finns någon som verkligen vet vad man talar om. Någon som upplevt den maktlöshet man ställs inför. Jag hoppas att både du och jag kan finna frid, med eller utan alkoholisten vid vår sida. Det förtjänar vi ?Stora varma kramar tillbaka till er båda två ?

Profile picture for user Djävulsdansen

Och det är jag tacksam för
Har avslutat min KBT behandling och fått redskap jag hoppas ha nytta av vid nästa återfall.. Nya sätt att tänka & agera.
Nästa återfall ja..Jag har förlikat mig med att det kommer. Vill & vågar inte längre tro på att det var sista gången. Om jag då väljer att stanna måste jag hitta nya sätt att förhålla mig. För att inte gå under & gå sönder. Hur det går får tiden utvisa.. En av mina läxor från terapeuten var att återta kontrollen, göra saker jag tycker om. Jag undviker gärna det då jag tappar kollen på min alkoholist. Och många gånger har han passat på att supa till det när jag rest bort eller så. Så jag håller mig hellre hemma.. Det blir en spännande utmaning! Nästa helg ska jag & dottern åka på Spa.. Det är med blandade känslor. Men jag har lovat mig själv att försöka njuta av att mysa med dottern. Min man är vuxen och får klara sig själv. Om han väljer att dricka är inget jag kan påverka... Jag vill och kan inte vara hans övervakare. Det är dags för honom att ta ansvar och dags för mig att återta kontrollen över mitt liv. Det är dags nu ?Kram till alla er som kämpar ?

Profile picture for user chefen

...och läsa när igenkänningsfaktorn är så enorm som den är i din tråd...har själv tappat tron på förändring...måste se sanningen i vitögat men processen är tuff...

Kämpa på!

Profile picture for user Djävulsdansen

Som svar på av chefen

Ja! Visst är det märkligt att vi är så många som delar liknande historia trots att man känner sig ensammast i världen?
Mm processen är verkligen tuff.. Och var hittar man kraft? För mig handlar det just nu om att släppa taget.. Att förstå att jag inte kan påverka eller förhindra att han dricker. Att inte låta hela mitt liv kretsa kring om han är nykter eller inte. Låter lätt men är förbannat svårt.
Kämpa på du med!
Vi får inte tappa bort oss själv!

Profile picture for user Heleena

För mig var vändningen när han gjorde bort sig för mina anhöriga. Att bryta ihop och resa sig starkare med stöd från de närmaste. Då gick det liksom inte att "skydda" längre. Jag tror att det är viktigt att prata, inte bara med en terapeut utan med någon som står dig nära. Pratar man om det med någon närstående, så kommer insikten... Det hjälper dig att orka (fast man egentligen inte gör det). Även om jag inte har lämnar rent fysiskt ännu. Så har jag bestämt mig. Jag har varit tydlig mot honom. Redan efter beslutet känner jag att jag mår bättre. Då får man iallafall lite mer kraft till att orka det praktiska. Bara tanken på hur det kommer bli när jag får min egen lägenhet och mitt liv tillbaka ger mig energi. Några tankar från ännu en som känner igen sig... Lycka till!

Profile picture for user baraframåt

Läser era tankar med värme. Klart att det är svårt att ta sig ur. Som medberoende hinner man inte tänka på allt det som man själv tycker är kul att göra. Man lever på hopp och drömmar, önskar få uppleva saker tillsammans, vänjer sig vid att saker kanske blir av och lär sig att inte hetsa upp sig om det inte blir så mm mm

Jag tror att om man börjar genomföra alla gemensamt planerad saker själv o/e med barnen kommer förändringen. Antingen blir man själv starkare för att man lever livet, fylls på med positiv energi, mår bättre själv och orkar med sin kära eller så ser man ett alternativ till sin tillvaro idag och orkar genomföra en förändring. Man blir kär i någon av en anledning och det är sorgligt när den andre inte är kapabel till att visa sin kärlek eller delar tillvaron med en så som man hade önskat.

Som medberoende ger man...och ger och ger och ger... För mig är det ett varningstecken när jag börjar beklaga mig över mitt förhållande till mina närmaste vänner. Då stannar jag upp och ställer mig några frågor, som till exempel: Kan/vill jag leva på bara tron att jag är älskad? Kan jag leva på att jag nöjer mig med/är tacksam för mindre och mindre med tiden? Kan jag förlika mig med tanken att när mina barn får barn kommer inte barnbarnen på besök pga alkoholisten i mitt hem? Vill jag leva med någon som, oavsett orsak, gör mig frustrerad så jag bokstavligen spyr av att inte få mina fysiska/psykiska/intellektuella behov tillfredsställda? Älskar jag mig själv lika mycket som jag älskar min partner? Överväger fortfarande de positiva sakerna de negativa i vårt förhållande? Kan jag leva med de negativa?...

Oavsett vilket beslut jag fattar, har jag tagit kontroll över min tillvaro, är beredd att ta konsekvenserna och lever med beslutet tills jag måste gå igenom frågorna igen. Det är då jag känner mig fri.

Profile picture for user Emjuli

Har läst alla kommentarer och känner igen mig, precis som alla vi som står bredvid. Vi som är medberoende. Vi som nyktert får bära all sorg, skam och förtvivlan.

Idag lever jag själv med min yngsta som fortfarande bor hemma. Idag behöver jag inte längre ligga sömnlös och undra var min man är. Lever han? Vad blir det för konsekvenser denna gång? I vilket skick är han när han dyker upp?

Men gudarna ska veta att det tog många år för mig att lämna. Jag hoppades och hoppades. Jag trodde att om jag bara älskade honom tillräckligt så skulle jag konkurrera ut alkoholen. Eller om jag bara hittade på lite andra aktiviteter som jag visste att han gillade så skulle han till slut förstå vad som var viktigast. Eller så kunde jag också manipulera eller överdriva något så han var tvungen att vara nykter, för då skulle han väl fortsätta vara nykter.

Jag levde med min alkoholist i nästan 35 år. Vi har två barn, 19 och 22. Visst har vi haft många fantastiska år tillsammans. Han har varit på behandlingshem tre gånger och åtminstone efter två av dem var han nykter i flera år. Han har under långa perioder varit den bästa pappan och maken man kan tänka sig. Jag har älskat honom enormt. Han var smart, duktig och intresserad av massor av annat än alkohol i långa och många perioder. Vi reste, vi bodde till och med utomlands i flera år. Vi var lyckliga och vi var tighta.

Tyvärr kom återfallen tätare och tätare och de varade i längre perioder. Barnen blev äldre och började ställa krav. Krav som jag inte klarade av att ställa, var självklara för dem. Idag, fyra år efter vår separation tackar jag mina barn för att de fick mig att inse att jag måste lämna och att jag måste släppa taget och börja tänka på mig själv. För gudarna ska veta att det mesta kretsar runt alkoholisten. Och jag kan lova att vi fått uppleva enorma konsekvenser av min exmans drickande. Den värsta var när min äldsta dotter skulle flytta utomlands för att börja plugga och hela familjen skulle åka med för att installera henne. Några dagar innan vi alla skulle flyga iväg började min man att dricka. När min dotter gav honom ultimatum om att åka in och få hjälp med tillnyktring och också äta antabus på resan eller inte få följa med så valde han att fortsätta dricka. Det var droppen för mig. Vi lämnade honom hemma och åkte själva. På flygplatsen postade jag skilsmässopapperen.

Idag, fyra år senare, känner jag mig mycket tryggare. När jag skrattar och är glad är jag det verkligen inifrån och ut. Jag behöver inte längre ha ångest eller gråta mig till sömns.

Vi umgås fortfarande med min exman. Firar högtider, har även gjort en och annan resa ihop. Han kommer då och då hem till oss. Men nu är det jag som bestämmer, och vi har bara kontakt när han är 100% nykter. Inte full eller bakfull.

Jag förstår att det är svårt att lämna och släppa taget, man hoppas så mycket. Och de ljusa och bra perioderna med alkoholister är ju så otroligt bra, mycket på grund av deras dåliga samvete och skuld. Men vi medberoende är ju sjuk också och så länge vi lever ihop med missbrukaren så är det väldigt svårt för oss att må bättre. Dessutom är det många alkoholister som börjar sin väg mot tillfrisknande när alla runtomkring dem har släppt taget.

Ta hand om dig, du är värd det.

Profile picture for user Fransyskan

Jag älskar min man och har ingen bättre vän, livskamrat och älskare än honom när han är nykter, vilket han är 99 procent av tiden. De senaste två åren har han haft endast två fylleperioder. En förra hösten och en nu. Det är dags att krascha idag säger han så då är allt över i morgon. Torsdag och fredag var han helt borta men låg hemma i gästrummet och störde inte mig. Jag står ut därför att jag helt enkelt inte vill ha någon annan. Vi är oerhört nära varandra och delar allt. Att skiljas är inte ett alternativ. Han är mitt liv och den som gör mig gladast och lyckligast! För mig iaf så är det här inte hela världen. Han är hela världen!

Profile picture for user Fransyskan

Som svar på av carr0barr0

Känner så för dig och din mamma, vet hur hemskt det är att se den man älskar och ser upp till falla sönder som ett korthus. Känna äckel och hat mot någon man älskar. Din mamma älskar din pappa. Jag älskar min man och förlåter så mycket men sista året har det inte varit ett enda återfall förutom precis nu då han druckit torsdag och fredag och mår skit idag. Varför de väljer att dricka är nog bara för att samhället är för de som kan dricka normalt och han tror varje gång att han kan det också men det kan han ju inte. Din pappa blir säkert besviken och arg på sig själv varje gång och så dricker han ännu mer för att döva sitt samvete. Hur är han när han är nykter? Älskar han din mamma? Har de det bra annars? Det finns medicin som tar bort suget, Naltrexon heter det. Får att få det måste han gå till en läkare. Din mamma borde kräva det. Sen är det det svåra att lära om och göra rätt. Usch ja, det är ett helvete. Lycka till för er! Stor kram fina du

Profile picture for user Djävulsdansen

För alla kloka råd & synpunkter & för att ni delar era erfarenheter.. Heleena! Jag pratar med släkt & vänner med. Alla som står oss nära vet. Men samtalet med min terapeut har hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv, gett mig andra verktyg. Nu ska jag bara lära mig att använda dom ☺️Baraframåt! Precis så! Det handlar om att ta kommandot över sitt liv oavsett vilka val alkoholisten gör. Det är ditt jag strävar efter att komma. Precis som du skriver är ju beslutet mitt. Det tror jag är viktigt! Tar till mig av dina kloka ord/ frågor. Tack ??Emjuli! Ja! Man älskar, ger & vrider ut & in på sig själv.. Tappar bort de riktiga glädjeämnena. Ja! Hela sig själv eftersom allt kretsar kring partnern. Vad härligt att du funnit glädje & frid ?
Fransyskan! Låter fantastiskt att inte låta sig påverkas av ett återfall. Jag önskar jag kan komma dit men tvivlar.. Jag tror att jag är väldigt sjuk i mitt medberoende & det är svårt att bryta gamla mönster.. Men med små steg så.. ?

MEN!!! Jag & dottern hade ett fantastiskt dygn ihop och ja mannen var nykter och umgicks med sonen ???
Kram på er alla

Profile picture for user Djävulsdansen

För mig som medberoende behöver jag bryta invanda mönster för att inte gå under och gå sönder.

Jag går längs en gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag faller ner
Jag är förlorad, jag är hjälplös
Det är inte mitt fel
Det tar en evighet att hitta en väg upp ur hålet

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag låtsas inte se det och jag faller ner igen
Jag kan inte fatta att jag hamnat på samma ställe igen
Det är inte mitt fel och det tar lång tid att ta sig upp igen

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ser att det är där
Jag trillar fortfarande ner, det har blivit en vana
Mina ögon är öppna och jag vet var jag är
Det är mitt eget fel och jag tar mig upp omedelbart

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag går vid sidan av det

Jag går en annan väg ❤️

Profile picture for user Djävulsdansen

Och det är jag tacksam för ?Jag läser ofta här inne.. kanske för att förbereda mig mentalt? Det finns så många kloka människor här inne som hjälper mig framåt, i rätt riktning och som hjälper mig att förstå. Det är jag tacksam för ??
UllaBulla hade en teori om att vi medberoende har utplånat oss själva att vi inte ens säkert kan säga längre vad som är lycka, njutning osv. Att vårt
känsloliv har förknippats ihop med den som dricker.
Mår de dåligt så mår vi per automatik dåligt. Och att anledningen till att vi finns där och rättar till, tröstar och förlåter om och om igen beror på att om alkoholisten mår bättre mår också vi medberoende bättre..Att vi finns där som någon sorts medbärare av både alkoholismen och måendet de har.
Det här känner vi nog alla igen. Att man bara är lycklig om alkoholisten är nykter/ lycklig.. Att hela ens liv och mående handlar om detta! Hur blev det så?

"Att låta bli att hjälpa en som mår dåligt skär så djupt i ett medberoendehjärta att vi ofta har mycket svårt att klara av det.
Istället går vi in och hjälper på ett sätt som lindrar plågan."

Och ja.. Det är nog en självbevarelsedrift! För om min alkoholist slutar dricka mår jag ju genast lite bättre.

Förlåt UllaBulla att jag kopierat din kommentar. Men det var så klokt och jag vill inte glömma bort det ?

Det är det här jag behöver lära mig!! Att stå på mig i en jobbig situation. Att använda all min kraft för att inte hjälpa och lindra. Att överlåta ansvaret till den det hör hemma.
Först då kan jag börja läka och bli fri!
Trevlig fredag allihopa

Profile picture for user Djävulsdansen

För att försöka skapa ordning i mina tankar.. Ja, min man är nykter sedan fiaskot i somras.. Och det är jag så tacksam över ??Ändå finns det någon liten del som skaver och spökar i mitt inre.. En känsla av tomhet? Ensamhet?
Vi har det ok.. Nu när alkoholen är borta finns det inget att bråka/ vara oense om. Vi har det bra!? Eller vi bara är. Lever ihop, gör saker ihop, planerar saker ihop. Men någonstans har vikänslan försvunnit.. Vår relation behöver vårdas.. På riktigt! Vi behöver lära oss att älska på nytt.. Visst är han min bästa vän men var tog passionen vägen? Trots att iallafall jag är ruskigt medveten om detta och innerst inne saknar den närhet och den sanna glädje som har funnits är det som att jag inte riktigt orkar ta itu med det.. Funderar på om jag omedvetet distanserar mig för att kanske inte bli lika sårad/ falla lika hårt vid nästa återfall? Vi har gått igenom så mycket och alltid räddat vår relation så vi tar nog varandra för givet? Min man tar säkerligen mig för givet.. Så många svek., Så många gånger jag hotat med att gå. Lika många gånger har jag förlåtit och stannat kvar. Vad säger det om mig? Att jag är en person som ingen tar på allvar? En person som är nöjd bara man är nykter? En person som utan självrespekt? Som man kan göra som man vill med?
Jag har alltid hängt upp mig på min mans nykterhet.. Bara då har jag varit lycklig och allt elände har jag kunnat skylla på alkoholen. Så! Nu borde livet vara på topp! Ändå är det något som skaver.. Något som saknas.. Jag älskar min man och vill innerligt hitta tillbaka till det som varit.. Ska bara hitta kraft och energi till att blåsa liv i och vårda vår relation
Ibland undrar jag vad han känner.. Saknar han mig? Oss? Eller är saknaden efter alkohol större trots att han hävdar att det inte är något han saknar just nu..
Vi får nog prata ut.. Hitta nya vägar
Någon med liknande erfarenheter när alkoholisten blivit nykter?
Kram på er