Hej,
Jag hoppas att ni mer mer erfarenhet av detta kan ta er lite tid att hjälpa mig.

För några månader sen träffade jag mannen med stort H! Vi blev dödskära. Aldrig tidigare upplevt en sån fantastisk kärlek.
Allt gick som på räls den första tiden, jag fick nypa mig i armen flera ggr per dag för att verkligen förstå att det här var sant! Kunde livet vara såhär fantastiskt?

Från första stund vi träffades var han nykter. Han hade tagit en vit period sa han för att det blivit lite mycket alkohol under sommaren... Inget konstigt med det.
En månad senare när vi var ute och åt middag sa han att nej nu struntar jag i den här vita perioden och ta ett par glas vin med dig för att imorgon återgå till alkoholfritt. och så blev det han drack några glas vin inget konstigt med det. Men däremot så reflekterar jag över att han dagen efter fortsatte att dricka vin men det var egentligen ingenting som var något konstigt. En vecka senare händer något som förvånade mig mycket. Vi skulle mötas upp rn söndag eftermiddag och han dyker upp jättefull!! Jag blev naturligtvis väldigt chockad men samtidigt så var det många bitar som föll på plats, jag hade ändå haft på känn att något var lite underligt. och jag tänkte redan från den stunden att han har alkoholproblem. Det är nu två veckor sedan dess och han har varit full och då menar jag riktigt full varje dag sedan dess. Jag mår naturligtvis väldigt dåligt och är nu i en desperat jakt på den mannen som jag älskar. Han försvinner ofta längre stunder ibland går det upp till dygn innan jag ens få tag på honom han har då alltid ursäkter till varför det inte att gått att nå honom han absolut vägrar Erkänna att det finns någon alkoholproblematik. Jag märker vilken god lögnare han är. Jag som så många andra försöker med precis allting, jag blir arg, jag gråter, jag bönar och ber och så vidare. Han lovar mig gång på gång att imorgon kommer han vara helt nykter det är absolut inget problem men han misslyckas självklart med det gång på gång. Han säger att han just nu går igenom en oerhört stressig period med mycket som ska göras Och många viktiga beslut som ska tas och att det är därför han bedövar sig med alkohol men återigen det finns inte någon alkoholproblematik...

Det känns som att mitt liv är ställt på pause jag befinner mig i Limbo just nu utan att veta vad det är jag ha att göra med. Jag undrar hur jag ska hantera detta? finns det någon möjlighet att det är som han säger?
Att han inte är alkolist utan kanske bara har problem med att kontrollera intaget och att han efter kommit ur den jobbiga perioden bli sig själv igen, eller är det bara mitt desperata önsketänkande?

Snälla hjälp mig jag är så fruktansvärt ledsen och känner mig så ensam i det här. Tack så mycket på förhand

att visst är det så.
Han har alkoholproblem och ganska rejäla.
trots att han nyss inlett en relation med dig och borde vara helt uppfylld av det och kanske kunna hålla tillbaka suget så lyckas han inte.
Frågan är vad du ska göra åt din nya kunskap/insikt?

Välkommen hit till forumet!

Läs runt här och hitta kanske den tråd som bäst kan hjälpa dig,eller påminna dig om vad du borde försöka få till för din egen del.
Insikterna ramlar i början på plats ganska radikalt och sen hittar man då strategier för att kunna fortsätta hålla kvar vid relationen trots alla fakta som talar om för en att det är precis vad man inte borde göra :)

ERG83

Tack så mycket för ditt svar, betyder mycket.
För en liten stund trodde jag att både du och jag hade fel. Han ringde mig igår - spiknykter. Lyckan var total!! Jag grät av lättnad!

Men så ikväll var han berusad igen och mitt hjärta gick i tusen bitar.

Men äntligen fick jag ett genombrott iaf. Han erkände att han har problem, vilket på ett vis var en stor lättnad men också en sorg såklart.
Min pappa var alkholist så jag vet lite vad jag ger mig in på.
Han är ju inte helt klarsynt på hur illa det är. Men han förstår åtminstone att han behöver hjälp för att ta sig ur och han förstår också att han kommer behöva vara nykter resten av livet.
Men faaaan vilken jobbig resa vi har framför oss! Jag har två små barn och ett krävande jobb att ta hand om. Känns orättvist allting.
Orättvist mot barnen som inte får påverkas av det här på något vis.
Fan vad livet är svårt ibland.

Citronfjäril1

Han har ju helt klart problem.... Men verkar inte som han riktigt förstått det själv... Och då är det en lång väg innan han blir frisk, om han någonsin blir det...

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han träffat barnen?
Lät som ni träffats nyligen och då skulle jag rekommendera att du lämnar honom och ber honom ta tag i sina problem, sen om han gör det så kan ni träffas igen om båda vill det...

Du ar 2 små barn att ta hand om och då behöver du inte ett tredje "vuxet barn" att ta hand om....

Nu är jag kanske för ärlig och hård, men tänker att om ni inte setts så länge så är det dumt att bli insyltad...
Du älskar honom säkert, men din kärlek kommer inte kunna rädda honom dessvärre, det kan han bara göra själv...

Så tänk på dig och barnen, ni förtjänar stabilitet och trygghet.

Kram

Ursula

ERG83,
så tråkigt, så sorgligt.
Jag håller med de andra som har svarat dig. Trots att du är väldigt förälskad i den här mannen, så för din och dina barns skull, dra dig ur. Och vad säger barnens far, om hans barn ska leva med en alkoholist? Skulle det bli utredning om vårdnad?
Vill du få ditt hjärta gå i tusen bitar igen, om igen, och igen? Vill du gråta av lättnad igen, om igen, och igen? Livet i en berg-och dalbana, i en...centrifug? Där med tiden din förälskelse och kärlek blir nån slags gyttja?
Du skriver att du, mitt i allt, letar efter den man du älskar. Ibland dyker han ju upp för att sen försvinna. VILL DU, ÄR DU BEREDD, att låta ditt liv och dina barns liv inrätta sig efter hans fyllor? Det är inte 'bara' fyllorna heller, utan: konstiga reaktioner, humörsvängningar, nyckfullhet.
I och med att er historia är färsk så anser jag att smärtan du skulle ta nu vid en brytning är ingenting i jämförelse med den smärta som kommer.
Min syn på din undran. Hårda ord, jag vet...men det här är ingen tillvaro bland blommor o blad o solsken.
Ursula

Li-Lo

Du är i en relation där alkohol är ett problem och det har visat sig vara större än du förstod från början. Du är osäker på hur du ska hantera det här dels med tanke på honom, dig själv och framförallt för dina barn som du vill skydda från de negativa konsekvenser alkohol kan få. Vad tror du är det bästa sättet att skydda dina barn nu?

Det är bra att du är här på forumet och berättar om hur du har det. Ibland kan det även vara bra att tala med någon professionell, exempelvis alkohollinjen 020-844448. Hur låter det för dig?

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blåklocka

Jag förstår dig så väl, du har träffat en man och blivit förälskad och kanske fick du en härlig känsla av arten mycket viktig puzzelbit kommit på plats.
Sen kommer chocken då du faktiskt förstår att din kille har grava alkoholproblem. Han kommer till slut med sitt medgivande om att han dricker för mycket. Han har haft det jobbigt med höga krav från jobbet osv. Nu kommer jag till något viktigt: han har säkert goda skäl att sänka sin nivå av ångest och krav som är för höga. Men det är inte någonting som mindre illa för det. Han har alkoholproblem. Dessa kommer att påverka dig och dina barn mycket negativt om du väljer att fortsätta relationen. Man kan ju verkligen se hyr du redan nu önskar, vädjar och på många sätt försöker nå fram till honom ang hur han super. Vad gör han för ansträngning för att ni ska kunna mötas i detta? Helt ärligt, du behöver inte en man som tar så mycket energi och kraft från dig. Du är värd något annat, något där du får vara en autonom partner som inte tvingas ta ansvar för något du inte kan påverka.
Problemet ligger hos fin kille.
Sköt om dig och spring så långt bort du kan medan du ännu kan.

Ursula

Du skriver i ditt inlägg #3 att du nådde fram till din kille, han erkände att han har problem med alkoholen och att ni har en jobbig resa framför er.
Med detta och med vad jag nu vet av mina egna erfarenheter så tolkar jag dina ord som att du någonstans inom dig har fattat beslutet att hjälpa din kille. Ni har ett slags samförstånd, en inre allians. Är det så? Och, fortfarande enligt mina erfarenheter, är DU där för att ni tillsammans ska reda ut det här, HAN är kvar för att hans missbruks-jag har hittat den perfekta nischen. Han känner att han kan lita på dig och kan fortsätta sitt missbruk ostört. Och med detta menar jag inte att han inte skulle tycka om dig. Men du kanske kommer i andra hand därför att på första plats kommer alkoholen.
Du skriver också att din far var alkoholist. Om han finns kvar i livet, vad säger han om din situation? Vad säger din mamma?
Hur du än väljer så blir det smärtsamt. En kärlekshistoria måste löpa sitt lopp, det tycks nästan 'ofysiologiskt' att bryta innan den har nått sitt naturliga slut, innan den har fullbordats. Så på det sättet är du nästan tvingad att löpa linan ut. Er historia är färsk så, du kan bryta. Du är fri.
Att du har förälskat dig visar att du är kapabel. Och det betyder att du är kapabel att förälska dig en gång till.
Livet innebär smärta och valet att bryta blir också smärtsamt men du räddar dina barn från den sorts smärta som är inbyggt i ett liv med en missbrukare. Du räddar dina barn och ditt eget liv.
Du kan inte kämpa för honom, det kan bara han själv göra.
Ursula

Annher01

Jag blev också lika förälskad dom du trots att jag alldeles innan gick ifrån ett trasigt äktenskap med fyra barn/ han hade med sej två efter två dygn hade vi bestämt ett barn tillsammans å gifta oss/har varit ihop 10 år nu/står här med tre barn kvar hemma å en alkoholist var på behandlingshem för ett år sedan druckit fyra gånger sista året för mycket får återgå till återfallsgruppen/ jag känner mej lurad å förd bakom ljuset på ett vis även maktlös/. Kommit övberens med mej själv börjar han dricka helt igen finns det ingen återvändo/ då måste jag leva själv/ trots att jag är tokförälskad än/ men vill inte leva med en drickande alkoholist/ hoppas du ser öppning i tunneln/ bland det värsta jag upplevt samt svårast/ men det är inte mitt problem han leder vägen

Fransyskan

fast det är 18 år sen vi blev ihop. Han blev inte fullblodsalkoholist förrän för 3 år sen, före det var det dageneftersupa i många år efter att vi bråkat. Han bliev elak i munnen och helt störd i många år och så här i backspegeln så var den tiden jobbiigare. Nu när han super i flera dagar är han helt borta och mer hanterlig. Han äter Naprexol som hejdar suget men lyckades ändå ta sig ner i träsket. Har supit sedan i onsdags och igår hamnade han i häkte för att han spydde ner en tunnelbanestation. Läkaren på häktet sa att han fått vinterkräksjukan...och det kanske han fått men jag och Capio tror nog att det är kroppen som sagt ifrån. Nu är det stora vårdprogrammet igen, tillbaks till två ggr i veckan till Capio, få antabus, prata, gå på kurser och hålla sig nykter. Jag älskar honom vanvettigt och vill inte vara utan honom. Vi har världens bästa relation och gör allt tillsammans förutom supandet. Det klarar han så bra själv. Det jag egentligen ville säga var att hade han varit alkoholist när vi blev ihop så hade jag lämnat honom för mina barns skull. Nu är det så oändligt mycket svårare, vi sitter ihop och har ett rikt liv med barn, barnbarn, vänner och resor. Inte så lätt att gå då och som sagt, jag vill inte heller. Bara när han är full. Kram

...och det är helt rätt...alkoholen kommer i första hand....och försök att ändra den maktbalansen är omöjlig...så det är bara att inse att resan blir destruktiv innan botten är nådd och frågan är om man är beredd på att göra den resan...baserat på erfarenhet inhämtad av både igenkänning och att vara i samma situation...avveckla...

Hälsar en som är mitt i sk..n

misty65

Min man klarar av att sköta sitt arbete. Men dricker i stort sett varje helg. Är ofta fredag lördag söndag. Kan börja dricka tidigt på morgonen. Det har pågått länge. Jag själv är inte riktigt objektiv längre. Pågått under lång tid. Vet inte hur jag ska förklara. Men jag ser bara hans alkoholproblem nu för tiden. Ibland undrar jag vad jag känner för honom.
Vet att det här är fel. Men jag är arbetslös och ibland när det är som jobbigast vill jag lämna honom. Men jag skulle helt enkelt inte kunna försörja mej själv. Det är svårt att brottas med dom känslorna. Vet inte hur jag ska tänka. Han kan vara elak. Min självkänsla och självförtroende är väldigt dåligt. Är jobbigt att se dej själv som offer. Är ensam. Har inget socialt nätverk. Det är bara så svårt. Är ganska säker på att få kommentarer ryck upp dej. Att jag är elak för jag stannar på fel grunder. Men hans drickande är väldigt påfrestande han gör det inte lätt att älska honom. Usch han kan säga så sårande saker. Vet inte själv längre som är rätt eller del. Är en mycket ensam människa.

misty65

Jaha bevis på att det har pågått för länge. Jag kan inte lita på honom. Men nu är det jag. Det här har jag aldrig gjort tidigare. Men räknat ölen. Vägt bag in boxen ritat streck på flaskan.

Tokig helt enkelt.

Skrot

Jag tycker vi ska använda oss av de som knappt dricker och sitter på bänken. Skicka dem ut i skolorna och berätta. Vem tror inte man kan supa å ändå få ett bra liv om man kommer i kostym.