Skilsmässa?

22 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Viva
Skilsmässa?

Min man har ett alkohol beroende som eskalerat. Jag har tagit upp det här med honom så många gånger och varje gång han dricker får jag ångest. Vi har två gemensamma barn som är i dagis/skolåldern. Jag känner att skilsmässa kanske är enda lösningen åtminstone för att jag ska börja må bättre. Men jag vet inte alls hur jag ska gå tillväga. Själv är jag utmattad så jag fungerar dåligt som det är redan nu. Alla hinder känns oöverstigliga men detta är ingen hållbar situation. Det känns bara så mörkt och hopplöst just nu. Jag vet inte om jag egentligen vill skiljas. Men jag vill inte fortsätta leva som det är idag..

Alkoholhjälpen
Välkommen till forum Viva!

Du beskriver att du inte mår bra, att din mans drickande är en orsak till det och att du har svårt att bestämma dig för vad du ska göra. Du vet att du inte vill fortsätta som det är nu och även om du inte är säker på vad du vill så ser du skilsmässa som en lösning.

Vad bra att du vänder dig hit och sätter ord på dina tankar. Det är många som har beskrivit att skrivandet har varit hjälpsamt i sig självt för att förstå vad som är nästa steg.

Hoppas du får det stöd du behöver av forum och varmt välkommen hit!

Karin,
Alkoholhjälpen.

Karin-76
Hej!

Hej!
Vill bara säga att jag har likande tankar. Det är svårt och jobbigt att ta något beslut och veta hur framtiden ska se ut. Du är inte ensam!

Tösabiten
Inte ensam

Nej du är verkligen inte ensam. Jag har liknande tankar. Vet inte ut eller in. Fortsätta? Skilsmässa? Kofrontera igen (för vilken gång i ordningen)? Tankarna gör ju att man inte mår bra. Oro och ångest är en del av mitt liv just nu!

Kvinna 50
Jag gjorde de.

Ja jag tog ut skilsmässa och visst har de varit jobbigt men jag har aldrig ångrat mig. Vi skildes i maj och han sjönk så långt ner att han försökte supa ihjäl sig, men överlevde och har varit nykter sen dess. Jag tror att han vill ha mig tillbaka men jag har gått vidare och träffat en ny man. De kändes, precis som du beskriver, som att jag inte klarade av nåt mer längre. jag ville inte skiljas men insåg att jag var tvungen, om inte annat för barnens skull.
Det tog mig tyvärr många år att komma till insikt men ibland kanske de måste få ta tid. Jag är glad att jag orkade göra nåt tillslut för de liv jag levde var inte värt.

Piionen
6 dagar

6 dagar nykter...inte en enda droppe!

Blåklocka
Skiljas?

På den frågan kan man ju endast själv komma till ett svar...
Jag kan berätta hur jag tänker.
Många gånger tror man inte kommer att orka och att det är för barnens skull osv. I dessa stunder tycker jag man ska vända på frågan helt och hållet. Jo visst, det är superjobbigt att separera både mentalt och fysiskt, men då man gjort det, när man har dit eget boende sitt eget liv ingen alkoholiserad partner som slukar så otroligt mycket energi, då börjar man LEvA igen!
Alltså man lever sitt eget liv och inte bara överlever. Antagligen har man givit sin partner så många chanser redan. Någonstans måste man vara sann och ärlig mot sig själv. Det är ett svårt beslut många gånger, men man har ansvaret själv att göra det för troligen kommer inte partnern att ändra sitt alkoholfokuserade liv pga att man vädjar och bönar.
Sen är det som jag ser det av ansvar för barnen man bör lämna en alkoholist. Det är bara en låtsasvärld man ger dem av hur två föräldrar ska ha det tillsammans. Om jag inte visar barnen hur självrespekt ser ut i handling, hur ska då barnen då de vuxit upp kunna känna att de är värda respekt av framtida partners. Nu är jag brutalt ärlig och hoppas med dessa tankar kunna " peppa" alla er som lever era liv i skuggan/ under skosulorna på era alkoholiserade partners som lägger över allt ansvar på er för att barn och hus och hem och husdjur ska ha det bra.
Ta bara er del av ansvaret och låt resten stanna där det hör hemma.
För i sanningens namn, ingen kommer att bjussa på någon guldstjärna för att ni låter era liv försvinna bort i bitterhet och ångest.
Stor varm kram till alla er som kämpar där ute mot en lömsk och vedervärdig motståndare= ALKOHOLEN.
Ni behöver inte stanna kvar i detta. Ett förhållande behöver inte vara på livstid i Sverige.
Man har makten att själv ta beslutet i frågan om sitt fortsatta liv!

Ensamhet 76
Vågar jag skiljas ?

Jag har känt min man i snart 25 år (vi träffades som unga) vi har varit bästa vänner sedan dag 1. För 10 år sedan uppstod kärlek och vi har levt ihop som gifta sedan dess. Tillsammans har vi två barn som båda idag är under 9 år.
Min man har alltid varit glad i alkohol och druckit mer än vad han klarat av på helger och fester. Jag har under alla år förnekat eventuellt problem, jag har lyssnat och trott på hans ursäkter, jag har litat på honom när han lovat att han ska sluta/göra ett uppehåll i drickandet eller dricka mindre.
Jag är medskyldig till hans beroende idag då jag har skyddat honom och hans beteende , jag har dolt för omgivningen och ljugit för hans skull (och min egen skull eftersom jag skäms. Skäms för honom och skäms över min egen oförmåga att förändra.)
Min önskan i livet har alltid varit likt en disney film , om äkta kärlek och lycka, naiv och barnslig dröm tänker ni säkert, men gissningsvis tror jag att det varit min barnsliga dröm och tro om förändring som lett till alla år av förnekelse av missbruk, mitt naiva hopp om att vi skall som familj leva lyckliga i alla våra dagar.
Dessvärre har jag bara lurat mig själv till att tro att det inte finns något problem, jag har inte velat se sanningen. Min mans alkohol problematik bara växer och idag dricker han nästan dagligen. Precis som jag läst av flera andra här på forumet så anser även min man att öl som inte är inköpta på systembolaget kan lika gärna jämställas med kran vatten.
När min make inte är påverkad av alkohol är han en underbar man och pappa, uppmärksam, omtänksam och kärleksfull och det är för dom stunderna jag inte lämnat honom.
När min man druckit förändras han till en egoistisk och oresonlig person som gärna håller diverse föredrag för mig om allt här i världen (som han då också är expert på.) Han blir också barnsligt tjurig, och surar för minsta lilla. Lättretlig med humörsvängningar som pendlar mellan; hur synd det är om honom, till en glädje som han vill dela med världen.
Bara att skriva orden här som beskriver endast en liten del av hans sätt vid fylla får mig att tveka, det känns som jag pratar "skit"om min man, för emellan fyllan är han ju just den man och pappa till mina barn som jag önskar mig
Barnen är mitt ansvar, det är för dem jag lever, de är mitt allt.
För deras skull och för min är det kanske dags att gå vidare, men hur skall jag våga?
Min man och jag kommer nog garanterat ha gemensam vårdnad om barnen, men hur skall jag våga lämna barnen hos honom med risk för att alkohol suget tar över när de är där?
Hur ska jag våga lita på att barnen blir väl omhändertagnatt när de är hos honom exempelvis över en helg?
Vad är då egentligen bäst för barnen ? Att jag stannar hos min man där jag kan se till att barnen mår gott genom att fortsätta gömma hans alkohol problematik för andra och fortsätta leva med min medskyldighet och skam eller lämna honom med en oro för barnen när de är hos honom?
Min man är en otroligt snäll människa som alltid ställer upp och hjälper andra om han bara kan. Att söka ensam vårdnad och ta ifrån honom umgängesrätten känns inte heller som ett alternativ. Jag har ställt ultimatum förr om noll tolerans av alkohol och då har han slutat, men bara under ett par månader för att sedan börja lite smått igen. Då är jag ju lycklig över den tiden som precis varit och har överseende med de ölen som han hade tyckt varit så gott till "maten". Jag vet, jag vet läser min egen text här och tänker vad dum jag är som låter honom ta den där ölen till "maten". Jag förstår vad jag måste göra nu: nytt ultimatum , ingen mer alkohol, någonsin, så länge vi lever ihop Sedan ligger bollen hos honom.
Tilläggas kan, att jag själv sedan flera år tillbaka inte längre dricker någon alkohol alls, beroende på dels att minst en förälder skall alltid vara nykter och dels beror det på att om jag tar så lite som ett halvt glas vin så ser min man det som att det är grönt ljus och bara att ösa på.
Han älskar mig och sina barn men jag är rädd för att han kanske nu älskar alkoholen mer.
Finns det någon med liknande problem eller varit i liknande situation?
Kramar

Johejo
till Ensamhet 76

Jag förstår ditt dilemma. Mannen som dricker och mannen som är nykter är två olika personligheter. Och det är vanligt att man skyddar den som dricker och förnekar för sig själv hur illa det är. Jag har varit i en liknande situation och det tog mig flera år att våga ta steget och lämna. Den största orsaken till att jag stannade så länge var oron för hur barnen skulle ha det när de är hos pappan om han dricker när de är hos honom. Nu är det över ett år sedan jag flyttade. Mannen slutade dricka ett tag men dricker tyvärr lite nu och då igen. Så varje gång barnen är hos honom är jag orolig för att något ska hända. Mina barn är lyckligtvis så stora att de kan ringa mig om det blir problem. Samtidigt är det skönt att ha ett eget hem där jag slipper en sluddrande fånig full karl. Och när barnen är hos mig är det lugnt och skönt. Några direkta råd att ge dig har jag tyvärr inte, för mig var det jobbigt att bo tillsammans med en man som dricker men det är också jobbigt att vara separerad från en man som dricker när barnen är hos honom. Om du vill fortsätta skriva här så kan det vara en bra idé att skapa en egen tråd så du kan "skriva av dig" i den när du behöver. Själv har jag ingen egen tråd men har läst här i flera år och först på senare tid vågat skapa en egen profil och skriva inlägg i andras trådar. Det är svårt att ge några direkta råd men om du ställer ultimatum, se till att du håller dem. Har du någon du litar på som du skulle våga prata med? För mig har det varit skönt att nära vänner att prata med när det är som jobbigast.

Nordäng67
Ensamhet 76...

Du skriver att Du är medskyldig till hans beroende! Kan förstå din känsla av skuld men medskyldig är Du inte! Ansvaret för sitt beroende äger han själv! Möjligtvis är Du medskyldig till din egen olyckliga livssituation! Man har själv alltid ett val även om man i stunden inte känner så! Men ett val har man!

Karin-76
Skiljas

Hej!
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Tänker också på hur det ska bli för mina barn vid en ev separation. Just nu funderar jag även på hur sjutton jag ska klara mig ekonomiskt. Just nu äger vi halva boendet var men vet inte hur jag ska få tag i ny bostad. Hyreslägenhet i storstaden jag bor i är svårt att få tag i och sen vet jag som sagt inte om pengarna räcker till en liten bostadsrätt.

Min partner smyger iväg och dricker i smyg. Det som jag ser i form av öl är säkert bara en bråkdel. Svårt att hitta konkreta bevis men jag märker mer än han tror.....

Nextdoor
Hej!

Jag tycker för dig och barnens skull att du ska lämna, för det är inte meningen att du ska behöva må såhär. Jag tänker du kan alltid skriva ut och skriva på skilsmässopapperna och lämna dom med en penna på bordet och ett skrivet brev, förklara dig på bästa sätt helt enkelt. Fast du ska ju med detta även har redan packat och fixat dig en lägenhet med hyreskontraktet på skrivet. Du måste tänka på att du är mera värd att må bra och kunna få vara den mamma du egentligen är.

Nextdoor
ensam 76

Jag förstår hur du älskar din man, men jag skulle säga att han skulle behöva söka sig vård. Kanske ställa ett ultimatum som antabus och samtalskontakt?
Jag har själv fått min man att sluta med drickandet pga av antabus, och samtalskontakt. Han behöver ändra tankemönster för att få ordning på sitt osunda belöningssystem.

Ket2528
God kväll.

Hej jag är ny här och är så glad att jag hitta hit. Jag är en 32år tjej som är gift med en 68 år. Snälla inte dömma mig nu.Vi har 2 barn tillsammans och har bott ihop i 13 år.
Jag vet inte var jag ska börja. Sedan jag blev ihop med honom vet jag redan från början att han har problem med alkohol. Han dricker dagligen men sköta sitt jobb. Till jag blev gravid har han lugnat ner sig och gick från sprit till öl.Men jag har en stor förväntan av honom.Trodde att han kommer sluta dricka.Men nej. När han har druckit blev han som en stor 6 årig som bara bråka och vill ha uppmärksamhet. Han kan inte umgås med andra människor utan alkohol inblandad. När han blev ful ramlade han alltid. Efter han har pensionerad sig blev han hel tid alkoholist. Han är inte delaktig i barnens eller nånting. Han dricka 1 låda 5,9% öl per dag. Sist hade han druckit och ramlat spydde och låg på sin spyr. Jag städade efter honom och bad han gå och duscha men det gjorde han inte. Jag blev arg känner mig äcklad av honom. Jag sover inte med honom på 3 år tillbaka pga lukten.
Jag har nu bestämt mig att lämna honom. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mina barn ska ser allt sköt mer. Han är jätte snäll pappa men brist på ansvar. Han kan dricka 4-5 öl och köra bil för att lämna hämta barnen. För 4 dagar sedan tog jag upp att jag vill skilja och prata ut allting som jag känner och vad jag vill. Det är klart jag har gjort det förr också. Men varje gång han ber om ny chans så fallit jag för det. Men denna gång känner jag att jag har fått nog. Han grät och sa att om jag lämna honom kommer han att ta livet av sig som han säger varje gång jag sa att jag ska lämna honom.Han sa att jag fördärva barnen om jag lämna honom. Jag är så rädd att barnen kommer hata mig.De är 7 och snart 10 år. Snälla råder mig.Bekräfta att jag inte ta fel beslut.

Kampen
Kära medsyster

Du har beskrivit mitt liv 25 år bakåt i tiden och säkert många andras liv också här på forumet. Vi lever på de lyckliga stunderna. Jag har valt att fortsätta mitt liv i en ensam tvåsamhet. För livet har gått vidare med barn som blivit vuxna och fått egna barn, jag är mormor och farmor. Att lappa ihop, ljuga och kompensera har sitt pris. Men på något vis har det varit värt det eftersom jag är kvar. Men så klart, priset för mig själv har varit högt. Skulle jag vetat vad det innebär att leva ett liv med en alkoholist skulle jag lämnat för 25 år sedan eller aldrig tänkt förlåtande tankar eller säga att nu börjar vi om igen. Det har slitit och det sliter. Man har ju så mycket gemensamt. Jag tänker nästan dagligen tankar om att jag någon gång ska våga ta steget. Jag undrar hur mitt liv skulle vara utan att oroa mig eller leta flaskor. Nu hanterar min man alkoholen så det inte drabbar andra mer än att han inte är så
socialt delaktig. Barnen och barnbarnen är mitt liv. TV och öl eller vin är hans liv. Vi har någon tyst överenskommelse att så är det. Det som är så jobbigt är att jag sörjer så mycket det liv vi kunde haft. Jag har det bra för att jag har ett jobb jag trivs med, går i pension om 2 år jag har underbara barn (som jag kämpat och kämpar för att hålla utanför) jag har barnbarn som jag umgås mycket med. Han o jag lever i samma hus och utåt så ser det fortfarande ut som att vi har det bra. Det blir ett fängelse att leva upp till. Märker att det blev en dyster historia och med det vill jag säga att man måste SJÄLV ta egna beslut och GÖRA egna val. Känns också jobbigt att lämna nu när mannen har "koll" på sitt drickande 2-3 öl 7,2 och något glas vin/dagligen, så har det inte alltid varit.
Lycka till med ditt liv

Annher01
Precis där är jag nu/ jag har

Precis där är jag nu/ jag har krävt nolltolerans sedan har var på behandlingshem/ jag slutade å dricka hemma å/ men det hjälpte inte han har minst smygsupit 10 gånger när jag arbetar natt/ jag orkar inge mer han ska ut/ har sagt d från början har ju håller mej nykter konfronterade honom/ få se hur detgår/ men d är iaf inte mitt problem från det han lämnar huset/ det får gå hur d vill han har dödat kärleken sakta men säkert/men då får han ju supa vilken är d enda väsentliga i en alkoholisthjärna

attgåvidare
Är i en separation

Har varit separerad i 2 månader och haft tankarna att separera i flera år.. (Mitt ex Christina dricker i princip varje dag senaste 4 åren)
Nu när det gått en tid längtar jag så mycket efter den där nyktra tjejen jag hade och tänker så många positiva saker.
Har ngn separerat och sedan hittat tillbaka nykter? Är det ens realistiskt att tänka att hon kanske hittar tillbaka till ett nykter liv?
Hemskt att se henne och att hon inte inseer att man lever i det blååå

Lia40
Har precis lämnat

Hej,
Jag är ny på forumet och det känns så skönt att inte vara ensam, för det har varit det som har varit värst med att leva med en alkoholist. Jag har precis flyttat ifrån min man då hans supande bara eskalerade så det kändes inte som jag hade något val. Han hamnade alltid på krogen efter jobbet för att varva ner efter en stressig dag och sa alltid att han bara druckit 1 till 2 öl!! Allt detta ljugande hela tiden, inte undra på att man blir ett kontrollfreak. Jag trodde att han kanske skulle inse vad hans drickande gör men istället så vänder han det till att det är jag som måste bestämma hur jag vill ha det och han ser överhuvudtaget inte sin del i detta. Jag har försökt att hjälpa honom i 15 års tid med drickandet genom att söka hjälp, gett honom medicin, han har haft veckopeng så att han inte skulle kunna supa men ingenting har funkat. Det känns som att jag har vänt ut och in på mig själv i mina försök att hjälpa och nu tog orken slut. Jag har nog kommit till den insikten att jag inte kan hjälpa honom mer utan nu måste jag försöka fokusera på hur jag vill leva mitt liv, men det är svårt.

6september
Skilsmässa? Från en alkoholist?

Min man har kommit ut som alkoholist efter 6år. Varav 5år som gifta.Han har blivit av med körkort och kört ändå,fick reda på det när jag ringde Trafikverket ang en försäkring som skulle över föras på honom. Den skulle bli mycket dyrare. Frågade varför då vi är födda samma år,fick svaret att han åter fått sitt körkort 2020. Han körde utan körkort 1år! Har blivit uppsagd på arbetet, jag vet inget. Men till alla andra har han sagt att han sagt upp sig själv. Ingen på hans arbete här varit i kontakt med mej,trots att han varit berusad där. Jag har absolut inte känt att han luktat alkohol. Han har skakat till och från, varit trött o somnat vid Tv:n. Jag har filmat och frågat många som trött att det kunde vara Parkinsons sjukdom. Han har varit till arbetets hälsovård har han sagt. O fått diagnosen utbränd eller påväg till utbrändhet har han sagt. Men i Juni före midsommar fann jag en tom Antabus ask i förrådet med hans namn på. Då var han tvungen att erkänna. Jag/ vi har inte tagit en droppe alkohol sedan dess. Men jag har hittat flera flaskor här o där. O senast för 14 dagar sedan, hittade jag en Coca-Cola flaska 50cl fylld med Wiskhy i bilen. Tog den i beslag.Dagen efter vid lunchtid fick han ett kramp anfall. Ambulans till sjukhuset. Just nu är han på en Beroende enhet i en större stad. Varit där i en vecka får eventuellt en vecka till. Ska sedan hem o sköta det i hemkommunen. Hur ska det gå? Har även miss skött ekonomin,som hans döttrar nu roddar i . Funnit papper som visar att arbetet o dess hälsovård försökt hjälpa honom i 11/2 år. Varför har inte någon kontakt mej eller hans döttrar?? Igår när han ringde mig skällde jag ut honom efter noter . Jag är ju så grund lurad! Så idag ringde han inte alls. Men ringde en av sina döttrar, som meddelade mej . Kan han inte ens försöka förstå att jag är utom mej av ilska. Döttrarna och jag tror inte att han nått botten än. Vad ska hända o hur ska jag göra/reagera i detta? Tacksam för svar från Er. 6September

6september
Skilsmässa? Från en alkoholist?

Min man har kommit ut som alkoholist efter 6år. Varav 5år som gifta.Han har blivit av med körkort och kört ändå,fick reda på det när jag ringde Trafikverket ang en försäkring som skulle över föras på honom. Den skulle bli mycket dyrare. Frågade varför då vi är födda samma år,fick svaret att han åter fått sitt körkort 2020. Han körde utan körkort 1år! Har blivit uppsagd på arbetet, jag vet inget. Men till alla andra har han sagt att han sagt upp sig själv. Ingen på hans arbete här varit i kontakt med mej,trots att han varit berusad där. Jag har absolut inte känt att han luktat alkohol. Han har skakat till och från, varit trött o somnat vid Tv:n. Jag har filmat och frågat många som trött att det kunde vara Parkinsons sjukdom. Han har varit till arbetets hälsovård har han sagt. O fått diagnosen utbränd eller påväg till utbrändhet har han sagt. Men i Juni före midsommar fann jag en tom Antabus ask i förrådet med hans namn på. Då var han tvungen att erkänna. Jag/ vi har inte tagit en droppe alkohol sedan dess. Men jag har hittat flera flaskor här o där. O senast för 14 dagar sedan, hittade jag en Coca-Cola flaska 50cl fylld med Wiskhy i bilen. Tog den i beslag.Dagen efter vid lunchtid fick han ett kramp anfall. Ambulans till sjukhuset. Just nu är han på en Beroende enhet i en större stad. Varit där i en vecka får eventuellt en vecka till. Ska sedan hem o sköta det i hemkommunen. Hur ska det gå? Har även miss skött ekonomin,som hans döttrar nu roddar i . Funnit papper som visar att arbetet o dess hälsovård försökt hjälpa honom i 11/2 år. Varför har inte någon kontakt mej eller hans döttrar?? Igår när han ringde mig skällde jag ut honom efter noter . Jag är ju så grund lurad! Så idag ringde han inte alls. Men ringde en av sina döttrar, som meddelade mej . Kan han inte ens försöka förstå att jag är utom mej av ilska. Döttrarna och jag tror inte att han nått botten än. Vad ska hända o hur ska jag göra/reagera i detta? Tacksam för svar från Er. 6September

Blenda
Hej 6september

Jag tycker att du ska starta en egen forumtråd med samma inlägg som ovan, så tror jag att du får fler svar.
Jag själv känner igen en del av dina erfarenheter, jag levde med min missbrukande man i 25 år, vi har precis separerat och jag önskar att jag gjort det tidigare. Just nu jobbar jag med min egen nykterhet i ett annat forum, men under anhörigstödet finns det många som du kan dela erfarenheter med under din egen tråd. Lycka till!

Pan pan
Förstår dej

Förstår precis vad du menar. Har precis samma situation här hemma. Du är inte ensam vi är många i samma situation. ❤❤❤