av Sårad...

Jag känner mej desperat, blev lämnad för tredje gången på tretton år och mår så piss, han var min stora kärlek. Blev så sjuk. Både han och jag. Bara gråter. Vet att jag inte ska kontakta honom och har ingen kontakt men bara gråter, vad göra? Skriv inte kontakta vänner för dom finns i inte kvar efter allt som jag mörkat.

Sårad...
fre, 2024-02-02 - 17:57

Känner mej så ensam, släkt tycker ’du är värd bättre’ men ingen finns där. Ingen ringer, ingen försöker att ses. Har varit helt upp i hans liv och hans sjukdom och nu när han lämnade igen för tredje gången så finns där ingen som vågar fråga , hur mår du? Ska vi ses? Känner mej helt utanför gemenskap. Kämpar för mitt liv helt ensam. Dotter vuxen, bort borta två och halvt år och har eget liv. Föräldrar gamla och syster tagit avstånd pga mitt dåliga mående. Var hittar jag kraft? Sökt samtalsstöd. Kö, har träffar kurator en gång, sökte stöd i okt-nov, fick tid nu. Hur hittar ni kraften tillbaka? Till sej själv, till nån form av livsgjädje? Tycker jag bara överlever.

Såjävlatrött
fre, 2024-02-02 - 23:46

@Sårad... Hemsk situation. Finns det ingen anhörighetsgrupp du kan gå till? Där är det skönt och prata av sig och se att man är fler i samma båt. Skriv här på forumet. Men framförallt TA EN DAG I TAGET. Gå igenom smärtan och den kommer vara PISS i början. Men sen vaknar du och känner att den där ångesten är lite mindre ju längre tid det går.

Din situation med familjen är svår. Kan du förstå varför de sa upp kontakten? Var det uppenbart en destruktiv relation de varnade dig för men du stannade ändå? Är du inte där än så är det okej. Men om detta är fallet och du fått den insikten så skulle jag faktiskt skriva ett sms och skriva exakt det du känner och beskriva situationen.

Folk vill hjälpa, men inte när man ser att det är lönlöst för att någon är för djupt nere i medberoende träsket <3
Massa kramar <3 <3 <3

Sårad...
fre, 2024-03-08 - 19:06

Hej alla. Läser här varje dag och blir så berörd över hur illa man far psykiskt av att ha ett förhållande till en alkoholist. Många som jag har trott det blir nog bättre, han måste välja sin familj, inte kan han väll älska alkoholen mer än mej, vi som har det så bra, vi som älskar som inga andra. Jaha, mitt kvitto är det blev inte bra, han svek om och om igen, slösat massor med år genom att tro på min illusion av vi, ett vi som bara var halvt och som jag kämpade mest för. Ni som blivit av med medberoende. Hur länge tar det innan man känner sej stark? Tips? Har iallafall noll kontakt och det är jag tacksam för, litar inte på mej själv (än).

Snödroppen
lör, 2024-03-09 - 03:50

@Sårad...
Jag slog i botten och visste inte om jag ens ville leva längre. Det handlade mer om att jag inte ville leva på det viset längre men hittade liksom inte ut själv.
När man hamnar på botten så börjar man be om hjälp och bli ärlig mot omgivningen men också sig själv.
Jag känner mig inte stark men heller inte svag, jag är mer rädd om mig själv och gör saker i mitt liv som är viktigt för mig.
Framförallt har jag ro i kroppen för det mesta och när jag inte har det så har jag skaffat det stöd jag behöver, jag har mål som jag jobbar mot och har blivit fullständigt allergisk mot människor som inte "bär" sig själva längre. Inte för att jag tycker ngt om de utan för att jag är rädd om mig själv, min hälsa, min själ och min tid jag fått på jorden.
Kanske låter töntigt men det är bara så det är för mig.
Jag håller verkligen med dig, det är så oerhört skadligt på alla vis att leva i ett medberoendeförhållande.

Självomhändertagande
mån, 2024-03-11 - 21:02

@Sårad...
Vad jag gjorde för att motverka min ensamhet var att skapa den gruppen som jag själv behövde. Jag bjöd in till promenader och andra kom. Jag valde att inte prata om min egen skit, utan lyssnade på andras liv i ett par års tid. Det var min flykt, då jag inte orkade vara hemma all min fritid. Få som vet hur jag hade det. Jag fick det sociala sammanhanget som jag själv behövde. Och så kunde jag "gömma mig" genom att dela med mig av erfarenheter som hjälpte andra, men jag berättade aldrig att jag var medberoende, då jag inte heller hade förstått det vid den tidpunkten. Att starta en studiecirkel eller liknande är inte så svårt, men det tar energi. Kanske kan vara något. Ta hand om dig!

Kameleont
mån, 2024-03-11 - 22:58

@Sårad...
Har inga bra svar eller råd om hur man tar sig vidare utan beroendet nära. Jag är mitt i det.
Men tänker att du har en stor styrka som ändå lagt det bakom dig, även om vägen känns lång tills du mår helt bra i dig själv igen.
Känner med dig o din ensamhet. Så tufft att kämpa vidare själv.
Någon av dina tidigare vänner... Har du någon som haft eller fortfarande har en särskild plats i ditt hjärta? Om så, och ni tappat kontakten så går det ofta att hitta tillbaka. Om man vågar vara ärlig o sårbar o vill skapa en ny lång vänskapsrelation. Erkänna något man ångrar - du nämner att du mörkat tex. Så mänskligt.
Ta det första svåra men modiga steget. Kan det vara en väg för dig att ta?
Kanske låter tufft o bryskt men vill dig bara väl!
Här på forumet finns många som förstår o stöttar, det ger styrka mot ensamheten.
Ta hand om dig!

Sårad...
tis, 2024-03-12 - 18:46

Försöker verkligen kravla mej tillbaka till mej själv. Går på samtal, börjat en cirkel och letat på en ny vän MEN ångesten och längtan efter honom river fortfarande i mej. Även om han alltid drack för mycket och prioriterade alkohol och fester så fanns där också en helt vanlig man som jag älskade väldigt mycket. Var min bästa vän och partner. Lider mycket av tomheten, gillar inte ensamhet och har svårt att tänka på att starta om med nån ny man. Känner alldeles för djup sorg, får nog tyvärr inse att mitt sorgeår blir två, Han har ingen som helst insikt i sin sjukdom trots att han dricker varje helg, alla lediga dager och antagligen till vardags också som jag inte vet då han har svår abstinens, skakar och är grinig, sover dåligt, huvudvärk mm. Allt detta gör ju naturligtvis att jag kämpar för nollkontakt även om det krossar mitt hjärta, vet ju att jag inget kan göra. Dom gånger jag påtalat så har han reagerat med enorm ilska, skrikit och övergett mej. Och dom gånger vi har fått kontakt igen så pratas det inte om det som har hänt. Åren går, cirklarna fortsätter. Kärlek, fylla, svek och återförening. Inte ett värdigt förhållande. Fy fan rent ut sagt…antar han håller på för fullt då han inte kontaktar mej, har faktiskt aldrig gjort det när han är aktiv. Eftersom jag märkte en nedgång senaste två åren så vet det tusan hur han lever nu. Antagligen dricks det varje kväll och helg, borde vara glad att slippa det men längtar efter det vi hade och mannen bakom alkoholisten. Och längtar efter att få gå vidare, få framtidslust igen och livsglädje. Vill inte att han tar så stor plats i mitt känsloliv. Kanske tiden hjälper?

Snödroppen
tis, 2024-03-12 - 21:47

@Sårad...
Det tar tid, gör ont men sakta men säkert får man distans.
Ge dig själv tid och våga möta de jobbiga känslorna, när du orkar.
Man bearbetar och processar, det behöver man göra.
Kram

Sårad...
ons, 2024-03-13 - 09:50

Fick precis reda på att min dotter kommer att flytta från 20 mil bort till 60 mil bort till sin nya kille. Asgråter 😭. Nu har vi kunnat träffas lite men det kommer att bli värre med det avståndet. Så ledsen. Är glad att hon har ett liv och känner sej lycklig men ändå så ledsen. Jag har varit både mamma o pappa till henne och hon har varit min prio i så många år. En stor anledning till att jag inte flyttade ihop med alkoholisten då jag kände att det var otryggt för henne. Hon var nio år när vi träffades. Usch vilken dag.

Sårad...
fre, 2024-03-29 - 13:19

Förra påsken var.. ja, mitt gamla liv. Ett sorgeår måste upplevas, ett år utan han. Vet inget om framtiden, vet bara att han inte ingår i den. Han kommer att supa ihjäl sej utan vetskap hur illa han gjort mej. Har aldrig haft psykisk ohälsa och ångest förut innan jag träffade denna man. Så ni som funderar på att flytta ihop med en missbrukare. Som fortfarande tror att ni kan älska någon frisk. Som tror att kärleken är störst och den starkaste kraften. Tyvärr är det som att leva i en krigszon, inga regler gäller. Önskar ingen att slösa bort sin fina kärlek på någon som älskar en substans mer än sin partner. Gå inte sönder. Var rädd om dej själv.

wasgij
sön, 2024-03-31 - 09:24

@Sårad...
här är jag i samma sits.
Dock bara 1 år av missbruk. En skilsmässa. Många lögner, smusslande m.m.m.
Här på andra sidan är jag helt förstörd i ett nät han skapat.
Som du skrev i ett tidigare inlägg. Bakom all den fylla finns där en man jag älskar otroligt, en vän, min stora kärlek.
Vet jag sagt till honom åtskilliga gånger när kärleken till mig är större än alkoholen då kan vi prata framtid.
Men gång på gång gick jag på hans charmighet, lovord.
Igår fick jag bryta kontakten helt. För att själv inte hamna på botten mer.
Hela året har kretsat kring honom, nu då?
Nu ska jag hitta motståndskraft att inte höra av mig. Lämna honom för sin resa och ta hand om mig. Bara det skapar magont.
Hur någon kunnat rota sig så hårt om en.
Och nu känner jag mig som den hemskaste människan.
Men en dag i taget är väl en början. Tips?

Sårad...
sön, 2024-03-31 - 14:21

Det som får mej att stå emot att ta kontakt är övertygelsen att vi bara hamnar i ännu ett ekorrhjul som slutar med att han lämnar mej när han känner att jag inte tycker det är ok med all alkohol och tråkiga fyllor för att försvara sej själv. Han har blivit sjukare med åren och mindre den man jag träffade. Som nån annan skrev, ett tomt skal som bara gör mej illa. Om din alkoholist inte tar behandling och blir helnykter kommer du att få uppleva en nedåtspiral som du inte kan påverka. Önskar dej ett bättre liv än det.