av förvirradtjej

förvirradtjej
tors, 2024-04-04 - 17:55

Levt med en man i ca 3,5 år. Upptäckte tidigt att han drack, både mycket och ofta men blundade och tänkte att det kanske var nyförälskelse-fasen. Det var det inte.
Alkoholen har ställt till en del problem och jag har hotat med att lämna ett flertal gånger varav han sagt att han ska sluta helt. Han slutade inte, han blev bara bättre på att smyga visade det sig.
Under många månader trodde jag att han var nykter men han drack fortsatt flera gånger i veckan utan att jag märkte något. (lunch, promenad etc) när jag ändå inte var hemma.
Det längsta han varit nykter har varit 4 veckor, sen har han känt en enorm tristess och velat att det ska hända något, och druckit igen. Han menar på att han inte kan vara utan, utan vill hitta ett sätt att hantera drickandet. Varje gång han försökt, tycker jag att det blivit för mycket.

Jag vet inte längre vad som är ett normalt drickande.
Han vill gärna äta ute på onsdagar och dricka några öl då, gärna ta några öl på torsdagen också, och sedan givetvis dricka på fredagen och lördagen. Det minsta han brukar dricka per dag mitt i veckan är oftast 4 stora starköl. Om vi ska ut och äta på en onsdag, så har han ofta tagit sig ett par öl på något annat hak, innan han möter upp mig. Jag får känslan av att det är för att han vet att han måste behärska sig när han är med mig, och därför säkrar upp med ett par öl innan.
Jag har aldrig sett honom bara dricka en öl liksom, det händer inte.

Vi har haft många incidenter pga hans drickande (med rejäla fyllor, bråk, att han blir arg o beter sig illa för jag klagar på drickandet osv)
Jag har även uttryckt oro och missnöje över att han dricker själv, utan mig eller någon annan.
Han sätter sig gärna på nån kvarterspub o tar några öl mitt i veckan. Är han på landstället dricker han på även där. Det har hänt ett flertal gånger genom dessa år att han suttit ensam och nästintill supit (druckit whiskey, blivit redlös) när han varit där. Senaste åren försöker han mörka för mig så mycket som möjligt men oftast funkar drickandet- han anser att det är bättre att han dricker fler dagar per vecka än att dricka jättemycket under två dagar tex.

Jag vet att han under förra veckan drack tisdag, onsdag, fredag, lördag, söndag.
Veckan innan det var det onsdag, torsdag, fredag, lördag.
Kan man döma någon på hur många dagar per vecka den dricker, eller är det bara pga mängden?
Jag tycker denna nivå känns mycket, men kan dividera med mig själv kring att det kanske inte är så farligt om han tar 3 öl onsdag-torsdag, han blir ju inte full och beter sig illa av det...
Han jämför med att i resten av europa dricker man vin typ varje dag...

Hur resonerar ni?

Åsa M
tors, 2024-04-04 - 19:11

Om det känns för mycket för dig så ät det för mycket. Så enkelt är det.
Mitt ex drack betydligt mer än jag såg, jag förstod senare att han stärkte sig med öl tex innan våra dejter, innan vi var ett par. Han var stissig och liksom uppe i varv. Jag trodde han var nervös, men jag har förstått att han var lite full.
Han drack gärna vid, för mig, oacceptabla tider, typ ett glas vin 14.30 en lördag. Inget konstigt tyckte han. För mig är det jättekonstigt.
Vi har, hade, väldigt olika syn på vad som är normal alkoholkonsumtion.

Han har varit fungerande alkoholist i mer än halva sitt liv, dvs 25 år nu. När han gjorde slut var det mitt i en period av fylleångest om nätterna.

Jag vill i all välmening fråga dig hur du vill leva ditt liv. Hans nivå av alkoholkonsumtion ser ut så här, oavsett om det är mycket eller lite. Kan du leva med det? Det handlar inte om honom utan om dig...

Sårad...
fre, 2024-04-05 - 00:14

Ja, det är för mycket och ett stort problem med sjukdomen är att det blir värre och värre med åren. Jag levde 13 år med detta och det slutade inte. Han förnekade och vill inte ha hjälp utan jag blev problemet som han gjorde sej av med och det gör sjukt ont. Jag uppmanar också dej att tänk på dej själv och ditt liv. Hur många år vill du vara med/offra? Hur tar du dej ur? Förstår du gärna vill se på det här mer positivt men läs runt här, lär dej om sjukdomen och medberoende. Så många liknande historier. Kraft och kramar till dej.

Självomhändertagande
fre, 2024-04-05 - 06:45

@förvirradtjej
Bra att du skriver här. Att sätta ord på tankarna, få andras perspektiv och sedan låta det som du är mottaglig för, landa hos dig.
Jag hade inte varit den jag är idag, om jag inte haft mina 10 år som medberoende. Och jag älskar versionen av mig själv idag.
Jag har lärt mig allt om gränssättningar som jag behövde kunna. Sedan övar jag fortfarande på att sätta gränser.
Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör bara för att hjälpa mig själv.
Efter en tid hjälpte jag andra. Nu hjälper jag andra nästan dagligen, med att berätta om verktyget SOAS, att stanna upp i det som sker just nu, observera det som sker just nu, acceptera det som sker just nu. Och svara eller släppa taget om det som sker just nu.
Många fina samtal blir det med alla möjliga människor.
Jag behövde upptäcka vilka behov jag hade. Jag hade ställt mig frågan hur vill jag leva mitt liv redan för 20 + år, då jag insjuknade i en bipolär sjukdom typ 2. Och jag ville inte leva med medicin men var tvungen att ta dem i 10 år. Snart firar jag många år utan. Mindfulnessträningen har fått mig att hitta ett balanserat och hållbart sätt att leva.
Genom att ta hand om mig och lyssna på mina behov.
Men åren då jag önskade bli en mamma gick förlorade att ta hand om ett stort barn, mitt ex som levde på mig när han gick i personlig konkurs.
Jag ser allt som lärdomar. Och jag behövde dessa lärdomar.
Bara du vet, vad du behöver. Och om du inte vet det, så kan du bara ta reda på dem.
Och kära du, det kan ta många år
För alla. Som lever i missbruk eller inte.
Det är många som snurae i sina ekorrhjul utan att stanna upp.
Det gjorde jag.
Men jag var tvungen att stanna upp. För att överleva.
Och nu lever jag. Varje vaken minut. Var rädd om dig.
Du har bara ett liv. Tror jag.
Varm kram.

marte
fre, 2024-04-05 - 09:45

@förvirradtjej
Jag loggade in här för att se om det kommit upp ngt nytt och att läsa din text var som att läsa ngt jag själv hade kunnat skriva för flera år sedan. DÅ FÖRSTOD jag inte att det var ett problem vi hade (undrade jag ens?) men I DAG VET JAG. Ja, in man dricker för mycket. Ja, han visar beroendeproblematik. Nej, det kommer inte ändras eller bli bättre. Det kommer bara bli mer.

Jag har levt med min man i 22 år och redan från början tyckte jag att han drack för mycket vid fester. Han har beroende i släkten men när jag rådfrågade hans föräldrar och beskrev min rädsla för att han också skulle bli alkoholiserad blev jag bara avsnäst. De har normaliserat drickande och supande ser jag nu 20 år senare.

För 2,5 mån sen fick jag det svar på vitt att min man är akoholiserad och att han under de senaste 5-6 åren även smugit med sitt drickande. Hur kan jag inte ha sett? Hur kan jag inte ha fattat? Hur kan jag inte ha reagerat på att det var mycket öl - varje dag?? Det enda jag har märkt är att han slutit sig och avskärmat sig från mig och barnen. Som jag önskar att jag vetat att detta är ett av de tydligaste tecknen på beroende - när inget annat än alkoholen är intressant. Jag känner mig så jäkla lurad på alla dessa år som vi levt i limbo.

Jag säger bara - han dricker för mycket, det kommer inte ändras. Lämna honom i dag. Vi har inte tid att slösa bort våra liv på någon annans problem.

Miriam
fre, 2024-04-05 - 14:40

Hej @förvirradtjej!

Välkommen hit, vad fint att du hittat till Alkoholhjälpen och forumet. Här finns mycket hjälpsamt som jag hoppas att du kommer att kunna ha glädje av.

Du beskriver här på ett tydligt sätt just hur förvirrande det kan kännas att vara anhörig till någon som dricker. Du återger både en bild av en situation där du har stort förtroende för din egen upplevelse och samtidigt är du tveksam kring om dina gränser får gälla.

Det finns ju dessvärre inget rätt eller fel här och precis som det står i de kommentarer du fått på ditt inlägg, så gör alla olika. Vad som är ett problem eller inte avgör bara du, jag tänker att det räcker med riktmärket att det inte känns bra för dig och du på nåt sätt upplever negativa konsekvenser av drickandet. Vad tror du om det? Oavsett vad det betyder i antal enheter!

I slutändan är det den som dricker som själv behöver hitta tillräckligt med motivation för att vilja förändra även om det som anhörig är utmanande att stå bredvid någon. Hur blir det för dig, skriv gärna och berätta mer!

Hoppas på att du kan utforska vidare kring vad som blir bäst för dig att göra, och det kan bara du veta. Andras tillvägagångssätt kan så klart vara en jättebra inspiration men det finns inga enkla svar. Om du vill kan du även gärna gå in under anhörigstöd här på sidan för att läsa mer. Och fortsätt gärna att vara aktiv här!

Önskar fin helg,
Miriam Alkoholhjälpen

förvirradtjej
sön, 2024-04-07 - 13:02

@Åsa M tack fina du. När man levt i det så länge så känns det som jag ibland inte vet vad som är rätt och fel. Att jag kanske överdriver osv. Han vill gärna gaslighta mig. Nu i fredags till exempel så visste han att jag var några vänner på middag och att vi skulle mötas upp efteråt.
När jag kollade min mobil hade han skickat 6 sms med ganska aggressiv ton, hur jag verkade spela spel för att jag inte svarade. Att han skulle göra likadant tillbaka osv. Det hade gått en timme…
Jag ringde upp och blev arg på honom, han ifrågasatte HUR jag bara kunde försöka få honom orolig och undrande på det sättet, som att jag hade gjort det med mening. Han var väldigt full, och hade suttit på pubar själv hela kvällen, och gjorde fortfarande när jag ringde. Klassiskt fylle-dravvel. Sen vräkte han ur sig några fler respektlösa kommentarer och då ville jag inte ens möta upp honom.
Dagen efter, igår, så konfronterade jag honom och sa att det här är inte okej. Ska jag inte kunna ha en kväll borta utan att du sitter nånstans o blir asfull o beter dig illa?

Nä, men då var det jag som hade förstört allt. Det var mitt fel för att jag inte svarade honom på en timme. Han hade inte gjort något fel och det var bara ett missförstånd.
Jag blir TOKIG! Jag kokade av ilska igår, idag är jag bara ledsen och önskar att jag bara kunna blunda och fortsätta leva vårt vanliga liv, lösa allt…

förvirradtjej
sön, 2024-04-07 - 13:03

@bella70 tack för stödet. Ja, jag försöker mentalt ta mig längre och längre ifrån honom för att ta det sista klivet…
Hur många gånger jag än påpekar drickandet så fortsätter det på samma sätt. Han är ju uppenbarligen inte kapabel till annat..

förvirradtjej
sön, 2024-04-07 - 13:05

@Sårad... tack fina du för stödet.
Jag förstår dig verkligen.
Han har gjort sig av med mig också när jag satt för mycket krav. Sen har han alltid ångrat sig efter några dagar och kommit krypandes tillbaka…

förvirradtjej
sön, 2024-04-07 - 13:06

@Självomhändertagande tack snälla för svar. Det betyder massor.
Jag är ledsen att det tog så många år av ditt liv, men skönt att du får må bra idag.
Jag förstår vad du menar och håller med dig. Jag har bara haft så svårt att inse att han kanske inte kommer ändra sig.
Min terapeut menar att han kommer inte ändra sig så länge jag är kvar. Kanske inte ens när jag helt lämnat. Det kanske dröjer 20 år. Jag har verkligen bara velat att förändringen ska hända med mig.

förvirradtjej
sön, 2024-04-07 - 13:11

@marte tack fina du. Ni är många som levt med detta så många år än jag har. Jag har inte ens fyllt 30, jag vet att jag har en chans att hitta ett annat liv. Jag tror att det blivit ett ordentligt traumabond till den här människan. Det har varit intensiv förälskelse mellan alla gånger det stormat för oss (när vi gjort slut pga alkohol) för att bara några dagar senare lösa allt. Jag tycker synd om honom då han knappt har någon annan än mig, det är mest ytliga vänner utöver mig som han ser då och då. Jag VILL ju leva med honom och har så många gånger ifrågasatt mig själv om jag överdriver med drickandet, men bara som i fredags som jag skrev om ovan, visade mig att han bara fortsätter likadant. Jag hade så gärna velat att han kunde dricka 2 glas vin och nöja sig, men det verkar vara ruset han vill åt…

bella70
sön, 2024-04-07 - 14:24

@förvirradtjej
Samma här - det fanns bland flera i släkten.
Känner igen mig i det med den intensiva förälskelsen och hur man bands ihop.
Vet att en vän till mig reagerade o tyckte att det var olikt mig.

Även i mitt fall var det avslut o fina återföreningar.

Missförstå mig rätt men ibland tänker jag att missbrukare har många gemensamma drag, våra berättelser är unika men ändå inte..

Åsa M
sön, 2024-04-07 - 16:52

Man ska också komma ihåg att även om alkoholen är en förtjusande älskarinna för dem så behöver de mänsklig kontakt, och det är där vi anhöriga kommer in och blir övertygade om att vi kan göra dem friska med vår kärlek. Tyvärr kan vi inte det. De MÅSTE vilja bli friska själva. Man kan inte älska någon frisk. Det är den bistra sanningen, tyvärr.

marte
mån, 2024-04-08 - 11:05

@förvirradtjej
Packa din väska och spring! Om ni inte har gemensamt boende, huslån, barn... Spring nu! Det kommer bara bli tuffare med åren att lämna. Du förtjänar ett bra liv med en bra livspartner som kan göra DIG lycklig.

Du kan bara göra vad som känns rätt för dig, så klart, och du ska bara göra vad du vill. När jag läste ditt inlägg var det som att läsa ngt jag själv kunnat skriva för många år sen och till mitt unga jag säger jag: Packa din väska och spring!

Jag tror nog inte att jag hade lyssnat på det rådet då och jag lyssnar ju knappt på det rådet nu heller (när vi har gemensamt boende, huslån och barn). Det är så knasigt hur den logiska och känslomässiga hjärnan inte kan komma överrens...

Dock VET VI från forskningen att man inte kan få någon annan att bli nykter. Det kan de bara själva. Om de vill. @Åsa M uttrycker det så bra i inlägget ovan. Man kan inte älska ngn frisk.

förvirradtjej
ons, 2024-04-10 - 01:04

Igår pratade vi, han ville prata om allt.
Han tycker att det är så sorgligt om vi ska behöva separera eftersom vi har det så bra ihop annars, så han önskar att han bara kan få sköta alkoholen själv utan att jag är där och kommenterar om han dricker öl på en tisdag eller ej 🙄
Lösningen är alltså bara att jag ska anpassa mig.

Jag sa att jag är frustrerad för att det inte spelar någon roll vad jag än säger, och givetvis- ikväll när jag var borta och han skickade bild på sin mat så skymtade jag ett ölglas i bakgrunden. Han tycker inte att det räknas för det gällde säkert bara ett par öl. Imorrn är det onsdag vilket betyder att han vill äta ute och till det dricka 3-5 stora starköl. Sedan fredag och lördag innebär ju större mängd alkohol såklart.

Jag blir galen i det här och undrar fortfarande. Är det rätt att döma honom för att han dricker några öl under 2-3 vardagar? Han sa det med igår att han lyckades ju smyga under så pass lång tid, att han vet att han kan hålla det i schack utan att det blir extrema mängder, eftersom att jag inte märkte då…
Varför stör jag mig så mycket på att han ”måste” dricka några öl under tex tisdag onsdag? Sålänge han inte blir jättefull?
Det är mer att jag får för mig att han måste bedöva sig med alkohol eftersom han inte kan stå emot vad jag än säger?

förvirradtjej
ons, 2024-04-10 - 01:15

Tänker rätta mig själv här nu,
Ibland går det bra att dricka några öl en tisdag/onsdag, ibland blir det en riktig jävla fylla. Om jag är med honom så hålls det i styr, är han själv så kan det eskalera.

Han sa att ”anledningen” att han blev så full förra helgen var för att jag inte svarade i telefonen (när jag var på middag) 🙄 och att han blev så frustrerad och därför drack mer, som att han inte har ett eget ansvar.

Har era alkoholister kunnat dricka lagom ibland? Eller har det alltid eskalerat när de dricker? Det hade varit lättare att se på det med klara ögon om han drack varje dag. Eller alltid blev extremt full.

Jag tror dock att min alkoholist säkert dricker fler dagar per vecka än jag trott. Inte så att de extra dagarna isåfall är några mängder, men säkert nån öl till lunchen eller nån öl efter promenaden nån kväll. Det är ju inte problematiskt i sig eftersom det inte går ut över mig, men det känns ju som att det inte går att vara utan då.

Åsa M
ons, 2024-04-10 - 06:26

@förvirradtjej fina du, hans drickande beror INTE på dig! Du ska inte acceptera att han säger så. Hans drickande beror på problem som han själv har och inte tar tag i.
Mitt ex fick panikångest när jag inte svarade i telefon en kväll när jag var ute och åt middag med en vän. Han ringde 20 gånger på två timmar och menade att om jag bara hade svarat hade han inte behövt bli orolig. Problemet med den logiken är att han inte behöver ta ansvar för sitt beteende. Det är kontrollerande beteende, det är psykologisk misshandel att kontrollera någons beteende. Jag var helt i chock, jätteledsen och sedan arg. För jag ställde inte sådana krav på honom, för jag litade på honom.
Har du pratat med honom om detta? Säger du att du inte accepterar att han försöker ge dig ansvar för hans eget beteende? Acceptera aldrig att någon kör över dig.