Inser att det är 2 år sen jag skrev här. och problemet har inte tagit slut. Den öppna konsumtionen av alkohol har upphört, så nu görs det i smyg istället. Vilket är nästan värre, eller det är värre! För så fort jag inte har kontroll eller koll så smygs det, passar han på. Det kan vara från att jag går ut med en väninna och fikar på dagen till att jag är borta och kommer hem senare på dagen efter att arbetsresa. Det värsta är att han tror att jag inte genomskådar honom! Att jag inte ser att han är full! Hela han utstrålar det! Från ögon till varenda litet beteende han har! Men han förnekar det in i döden! Jag t o m tvingar honom att blåsa i alkoholmätare och skulle den få utslag! Även om det är små mängder som 0.03, 0.05 eller om det hade haft 0.1 osv så nekar han! Han har absolut inte druckit!
Jag hitta massor av små ginflaskor i en papppåse under hans skrivbord, "dessa var gammalt" när jag då kontrar med att "ja men då har jag ju känt av rätt när jag misstänkt dig". "Det va då,jag håller ju inte på så mer !". Jag märkte att han var märkligt till och från när han kom från sin bil. Då hitta jag en likadan ginflaska under sätet som han tog en klunk då och då när han "gått" ut till sin bil för att hämta något. Så den tog jag och gömde för att se hur lång tid det skulle ta innan han upptäckte. Det tog ett par dagar men sen sa han att han visste att jag tagit den. Och jag bröt ihop och försökte förklara för honom hur orolig jag är, hur ledsen jag är, att han borde veta att han kan prata med mig om han mår dåligt. Och han är så omtänksam och fin när han är sig själv! Jag vill ju inte lämna honom i sticket när han har det svårt! Men han vägrar erkänna det!
Det värsta är att jag känner mig så isolerad. Jag vågar inte gå någonstans på eftermiddagen eller kvällen för jag är rädd att möta honom när jag kommer hem. Han är sällan arg, även om dessa känslor är förstärkta, men han är opålitlig, oaktsam, sårande, sluddrig, får inget gjort. Och detta oroar mig! Jag vågar inte träffa min familj med honom längre trots att vi varit tillsammans i över 22 år. För jag vet inte om han smugit till sig en liten sup innan dom kommit. Och att dom kanske ska avslöja hans "problem". Samma med vänner. Han blir så otrevlig och dryg, framförallt mot mig när vi är med andra om han är full. Och våra vänner reagerar på det, och säger inte att det är så, men har en känsla av att många tagit avstånd pga hans beteende. Och det sårar mig mer än honom. För han "bryr sig" inte om vad andra tycker. Medan jag dör av skam på insidan.
Som sagt jag har dragit alla dessa samtal med honom och han dricker inte alla dagar i veckan men jag är som en hök och känner att jag hela tiden måste vara igång och hålla stenkoll!

@ananas_ påminner att din man är sjuk. Hans beteenden är klassiska beteenden som uppstår vid alkoholism.

På slutet drack min man också direkt jag lämnade hemmet (men jag visste det inte förrän han senare berättade eftersom jag hade gjort ett aktivt val att inte leta flaskor eller hålla koll).

Oavsett hur mycket du försöker hålla koll, så kommer han hitta nya sätt att gömma och förneka. Tyvärr.

Jag tänker att det kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig om du hade några du kunde börja öppna upp kring problematiken inför. Du behöver börja lägga din energi på att själv må så bra du bara kan och finna ut vilken väg du vill gå vidare.

Det är så svårt och tufft, men du kan inte älska honom frisk. Ta hand om dig!

Han kommer fortsätta så där om han inte får behandling. Det där är inte bara ett "beteende", han är svårt sjuk. Jag brukar alltid säga att man kan inte älska någon frisk och det är precis så det är. Du kan inte göra något för att han ska bli frisk. Däremot kan du sätta gränser för dig själv, försöka ordna hjälp åt honom, och försöka fundera på hur DU vill ha det. Efter min relation vägrar jag ha med en alkoholist att göra någonsin mer. Vad landar du i för beslut för egen del?

Hej
Jag känner så väl igen mig i din berättelse. Min sambo dricker öl och hälften offentligt och resten i smyg. Hela han blir en helt annan personlighet när han druckit. Jag vill lämna honom och varje gång lovar han dyrt och heligt att det inte ska hända att han blir så full. Ändå så tar jag tillbaka honom. Jag tror min dumma nöt att han menar vad han säger. Han är ju så fin när han är nykter.
Ska jag göra slut? Vad har ni för tips?