Det är mig och min son det handlar om....

Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Profile picture for user Dionysa

Tack vare bl.a. det här forumet, så har jag blivit mycket mer observant över vad som faktiskt händer inom och utanför mig. Då märker jag t.ex. att mannen närmast cykliskt upprepar sitt drickande och sitt humör. Fyra dagar av för mycket drickande planar ut i ett par dagar då han blir rätt snäll och mysig och man börjar tänka att Nu! vänder det, nu kommer han att... för att sedan när han blivit så där stabil, åka till Systemet och handla. Ho-ho. Here we go again.

Profile picture for user Nykteristen

InteMera, låt det va ett tag..låt det få smälta alla dina tankar. Gör man något drastiskt så tror jag inte att man klarar det och man bli ännu mer förvirrad än man redan är.

Jag förstår din tanke om normaliseringsprocessen gällande oss medberoende och jag kan bara hålla med. Denna helgen har varit lugn och faktiskt ganska trevlig..trots plötsliga raseriutbrott och dumma ord som han sagt. Det är då man får dessa tankar om att man är löjlig och säkert överdriver, tills man kastas in i det igen med huvudet före då alkoholen kommer fram och frodas i hemmet. Man känner sig schizo när man inte vet vilket ben man ska stå på..funderar på när dessa ben kommer rasa under o man ligger handfallen på marken istället.

Dionysa jag håller med om det. man börjar se de typiska mönster man aldrig velat inse förut hos dem. Man kan nästa i förväg skriva upp i kalendern vilken dag nästa fylla kommer...det är avskyvärt egentligen när man tänker efter. Varför såg man inte det här från början. Kärleken gör en blind sägs det ju, vad är det då om man inte är blind längre och utan faktiskt ser allt helt klart men inte har en susning om hur fasen man ska göra för att våga på riktigt ta sig ur?

Profile picture for user Dionysa

För mig (oss) har det här kommit smygande, gått i vågor. Han var närmast helnykterist när vi träffades. Jag också. Sedan halkade vi in på a alltför mycket. Säkert har det både med miljön och med våra personlighetstyper som ibland krockar rejält att göra. Jag blir t.ex. stressad av att han är så passiv, så långsam, och han stressas av mitt tempo och höga aktivitetsnivå. På så vis triggar vi varandra till dåligheter. Så nu har jag (den initiativrika...) föreslagit ett möte/v på neutral plats, där vi lugnt och sakligt, utan att värdera och bedöma, tittar på våra behov och hur vi ska kunna ev... fortsätta samexistera. Använda oss av våra olikheter på ett bra sätt.
Ja, vi har redan haft möte no1 på ett halvtomt McDonalds(!) där fr.a. han trivs, och det gick häpnadsväckande bra! Ibland lönar det sig att tänka och göra tvärtom mot vad man brukar!

Profile picture for user Nykteristen

Det är smart gjort och fungerar det så varför inte....man måste nog hitta sina egna lösningar för att d ska fungera.

För vår del så träffades vi under den perioden vi båda levde loppan utomlands, jobbandes mitt i turistträsket....vår vardag va turisternas semester och vi levde därefter båda två. Dock har jag alltid haft en oerhörd respekt för alkohol o har alltid kunnat ha kul även utan det. Men inte han, där o då va d helt okej, ett normalt sätt Att leva. Dvs sova bort dagarna o jobba/festa på kvällarna. Sen kom vi hem o jag trodde att d skulle bli bättre, men d blev d inte...då fick jag för mig att han nog behövde vänja sig...få stabilitet i vardagen så blev d bra! Men nä, d blev sånt jkla kaos så hade vi stannat i den lägenheten så hade vi nog blivit vräkta tillslut. Så vi köpte hus o jag tänkte att nu ordnar d sig när vi får ett "vuxetliv" med hus o massor att göra. Men d blev d inte...så vi skaffade barn för DÅ kommer det sär ansvaret o man måste va hemma o ta d lugnt för barnets skull. Men nej o där sitter vi idag.....med en pappa o sambo som så gärna helst säkert sett att han stannade i semestermood o inte "tvingats" till ett lugnt familjeliv där han är i en väldigt utsatt position....
Orkar jag mer än d jag gjort? Orkar jag kämpa mer för ett OSS? Ett Oss som aldrig kommer kunna åka utomlands (som jag älskar) för att han kör all in på semestermood, som aldrig kommer kunna ha middagar med släkten för att han förstört våra familjerelationer, som aldrig kommer kunna sitta o njuta av ett glas vin på altanen i solnedgången för att flaskan är urdrucken tillsammans med ytterligare 1-2 flaskor av enbart honom.....
Så många drömmar jag har och haft som jag inte vet längre nåt av

Profile picture for user InteMera

Oj vad jag känner igen detdär! Först alla förklaringar man hittat på om att sen när...så slutar han dricka och blir ansvarsfull. Bara för att vid varje milstolpe konstatera att flytta ihop inte hjälpte, skaffa barn inte hjälpte, köpa hus inte hjälpte...

Jag hade också drömmar om resor då vi båda rest mycket förut, men efter några kortare resor med barnen och han på totalfylla så slutade jag föreslå fler resor. Var en sån fasa att vara på resa med små barn och han på helt oberäkneligt humör på fyllan så det gör jag inte om. Släktmiddagar vägrar han helt delta i så tack och lov har han inte skämt ut sig där i alla fall med min släkt.

Sen flera år tillbaka åker jag och barnen på resor, han blir hemma och semestrar bokar vi helst efter varandra för jag vill inte vara hemma och se på han semesterfylla. Det är ju alltid ok att dricka massor när man grillar och det är sommar, har till och med hänt han grillar på vintern för att rättfärdiga öldrickandet..

Jag har själv alltid druckit väldigt måttligt och senaste åren inte alls. Min exman är alkoholist, mina föräldrar dricker båda för mycket ända sen jag var barn och jag var tydlig med min nuvarande man när vi träffades att jag avskyr alkohol och han intygade han bara tog nåt glas till fest. Vad grundlurad jag blev, efter att ha skiljt mig från en alkoholist lyckades jag dras in till en till. Att man bara inte förstått bättre...visade sig att min man även ljugit rätt grovt om mycket annat också i sitt förflutna, mycket jag fått reda på sanningen om först nu efter nästan 10 år tillsammans. Och liksom sitt drickande förnekar han alla andra lögner också, skyller alltid på att jag minns fel eller att han sagt fel eller så. Den mannen jag trott jag är gift med existerar inte och gissa hur dum det får mig att känna mig?

Dionysa: det är bra om ni kan prata på neutral mark! Huvudsaken att man pratar, inte var!

Profile picture for user Nykteristen

D där om o ljuga om vad som hänt innan är ju nåt som uppdagats här med mer o mer eller ljugit snarare undanhållit o att pusslet håller på att reda ut sig nu för mig o även vi efter 10 år tillsammans. Känns konstigt, för hade jag vetat detta hade jag inte gett mig in i det här förhållandet från början tror jag....tyvärr! Dock ångrar jag ju inte min son, d bästa som hänt mig!

Men d är mkt han gjort för min familj att inte tycka om honom o hade jag haft mer förnuft så hade vi inte varit tillsammans efter sista utlandssemestern som va just med min familj...han va konstant full i en vecka plus på hemvägen på flyget. Startade bråk på flygplatsen med resenärer och med oss övriga. Fy fan egentligen. Sista gången vi åker tillsammans. Har varit utomlands själv med sonen nu varje år, d är så vi gör i fortsättningen också! Tråkigt men sant

Profile picture for user Nykteristen

Pratar man inte om det så finns det inte.....det är den taktiken vi kör på hemma nu verkar det som. Dock har han sen snedsteget i fredags hällt sig borta från alkoholen, konstigt nog.
Idag är det en föreläsning på anhörig center som jag ska gå på, sa till sambon också att han borde följa med. Det ville han sååååå gärna, men visste ju såklart inte om han kunde eftersom att han jobbar ju tills den tiden då det börjar. Sonen sover borta ikväll också, så om inte annat så får jag väl se hur det ser ut därhemma när jag kommer hem ikväll från föreläsningen. För jag ska dit och så är det med det. Jag tänker inte tjata på honom att och om han ska följa med dit, jag gör mitt egna nu. Men ska det fortsätta såhär våra liv? Orkar man det i längden?

Jag vet inte och när jag tänker på det så mår jag nästan fysiskt illa ärligt talat. Mina drömmar om ett till barn kommer aldrig att uppfyllas om jag stannar hos honom för att jag inte vågar gå igenom en graviditet till med vetskapen om att jag kommer fallera fysiskt och kan inte ta hand om sonen själv. Sen ha 2 barn att ta hand om utan att vara säker på att han tar sitt ansvar överhuvudtaget....

Profile picture for user InteMera

Den stora sorgen är nog det med barnen Nykteristen. Jag kände som du tillsammans med min första man, jag ville gärna ha ett barn till men med honom på fyllan och till lite hjälp med första barnet kändes det inte aktuellt. Vi skiljdes och jag längtade ändå så efter ett barn till. Träffade min nuvarande man och han önskade sig också ett barn till, så det kändes naturligt. Ändå visste jag nog redan innan barnet att vårt förhållande var skört, minns en natt jag vandrade runt mitt i natten i smällkalla vintern i klart månsken efter ett jättebråk - han var full och elak. Jag gick och gick och bestämde mig nånstans att endera dör jag typ inatt eller så försöker jag få detta att funka och får detdär barnet jag önskat. Är inte särskilt religiös men i den stunden med blicken mot stjärnhimlen önskade jag mig ett tecken på att jag gör rätt som går in i ett förhållande med denhär mannen. I den stunden faller inte bara ett utan två stjärnskott över himlen... Svalde hårt, gick hem och hade bestämt mig för att försöka få oss att bli en familj. Tre månader senare är jag gravid och mannen ger sig första gången fysiskt på mig i fyllan. Jag var i chock. Hela graviditeten höll på att sluta illa pga det fysiska och psykiska våld han utsatte mig för, han drack snarare mer än mindre efter jag blev gravid. När hon fötts fortsatte det bara...Sökte hjälp hos kvinnojour till slut och han gick i vredesterapi, fattade nog han då också att hans beteende inte var okej men bad liksom aldrig om ursäkt. Han var alltid full när det hände grejer och jag tror inte han minns mer än en bråkdel av allt han gjort. Efter nätter i polisförvar var han mest förbannad när han kom hem, inte ångerfull.

Så ja vart vill jag komma med detta? Åtminstone för min del har nog inte ett barn löst problemet med drickandet, inte med någon av männen i mitt liv. Så väljer man att få barn med en man med alkoholproblem ska man nog se till att vara beredd på att sköta både sig själv, sin graviditet och sina barn när det är dags helt själv eller se till att ha annat stöd än mannen för dem kan man inte lita på när det gäller tyvärr. Det är sorgligt att dessa män värderar sina barn så lågt, och oss som de borde försöka ge all hjälp och stöd som bara är möjligt. De säger de älskar oss men vad är det värt i praktiken, när de med sina handlingar visar vi inte är värda varken omsorg eller omtanke?

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av InteMera

Du har helt rätt, visst är d så och d va så d gick till här med. Jag blev gravid i feb och året innan hade varit ett rent kaos....jag hade då planerat att gå ifrån honom när han under sommaren varit full i princip varje ledig stund. En kompis till mig visste min barnlängtan samt vårt kaos....ge d en chans till sa hon en ärlig chans till o skaffa d där barnet ni vill ha, d kanske är d som behövs! Sagt o gjort en månad senare va jag gravid o vi va i sjunde himlen med min tanke OM d inte funkar så har jag iallafall ett barn. Jag ångrar inte mitt barn såklart men hade jag vetat d jag vet idag så hade jag inte varit kvar den sommaren.
Att skaffa ett barn till med honom i det här läget finns inte på kartan...jag sitter hellre och är en bra mamma till min son o ger honom den uppmärksamheten han behöver än o ha två barn som jag inte orkar för att jag själv mår hemskt nä d är inte värt d!

Ikväll va vi på en föreläsning på Anhörigcentrum. De hade bjudit in en nykter alkoholist och en anhörig. Att sitta o lyssna på den nu nyktra alkoholisten va som att få min sambos liv berättat för mig högt. D va nära många ggr att jag började gråta för d blev så verkligt....d märktes att sambon tog åt sig, att han helst av allt nog inte velat lyssna på d som sades för att d va för likt. Men han sa inget, han bara satt där o lyssnade...tog in allt som sades. När vi gick därifrån så sa han att det här blivit en rejäl tankeställare, han ville inte att d skulle gå så långt som d gjort med den killen. Att han kände igen sig på så många punkter, speciellt med garaget som alltid måste fixas....

Men vet ni, jag är rädd för att hans mamma ska svänga om hans tankar nu att d är inte så farligt som vi vill få d till.....hon är sån! Hemsk helt enkelt!

Profile picture for user Nykteristen

Sonen har varit hos mina föräldrar under natten o lämnades på förskolan imorse. När jag kom dit så berättade dom att han brutit ihop i gråt hur mkt som helst under dagen. Så fort han inte fick som han ville eller vara där han ville. Inte likt honom alls, kan han känna av d som händer här hemma kanske? D är min pojke o d märks hur nära han är mig....men att ha en ledsen o arg lite pojke bara för att han inte träffat sin mamma sen igår em, känns inget bra alls.

Har bestämt att jag ska prata med sambon nästa vecka om allt....bära eller brista men d är dags att lätta mitt hjärta på riktigt! Kanske d funkar nu med allt eller kanske han skiter i d...d märks

Profile picture for user InteMera

Barn är redan unga ohyggligt lyhörda. Framför allt tror jag säkert din son känner av att hans pappa inte är så mycket att lita på och den otryggheten gör att de binder sig ännu hårdare till oss som är den trygga fasta punkten. Man får försöka se det från barnets vinkel: pappa vet jag inte riktig var jag har, han är ofta arg och vill inte vara med mig men mamma får man alltid hjälp och en kram av. Min dotter är likadan, jag kan inte åka nånstans utan henne och hon vill helst sova med mig också. Ju mer han druckit och desto oftare han varit arg, desto mer har hon bundit sig till mig. Vara hemma själv med pappa vill hon helst inte om hon inte absolut måste. Hon bryter ihop när jag måste på arbetsresa över dagen ibland, kan inte sova och när jag kommer hem sent har hon slocknat på soffan med kläderna på, utan kvällsmat och tandborstning för pappa fattar ju inte att sånt borde göras av honom när jag inte är hemma...

Din son behöver nog dig och reaktionen är den han förmår för att visa dig att det är dig han behöver och vill ha, att kräva han ska "vara vuxen" och klara sig utan sin enda stabila punkt kan nog vara för mycket begärt. Han känner på sig att pappa glider undan och han klamrar sig då fast vid dig, kanske stackarn kände sig övergiven när mamma inte heller fanns där. Barn tar känslomässigt också in elakheter och dålig atmosfär hemma, det kan också trigga dåligt beteende från dem som är en ren reaktion för dem att skaka dendär otäcka känslan av sig. Mina barn är såpass stora så vi kan prata om vad som händer numera men när de var mindre kunde det nog komma gråt och ilska från ingenstans, antagligen just som en reaktion på hemlivet. Tragiskt att barn ska leva såhär men åtminstone jag hoppas att de med mycket kärlek från mig kan ta sig igenom detta och förhoppningsvis lära sig nåt om livet och hur man överlever även i svåra omständigheter.

Profile picture for user InteMera

Har ont i magen, det ringer i öronen och jag mår nästan illa. Inatt kommer mannen hem med nästa taxfree ranson och jag vet vad som väntar senast till helgen. Sonen var ut med soporna idag och kom in och säger: mamma har du sett mängden tomflaskor och ölburkar i soptunnan, den är nästan full...Whiskeyflaskor, vodka, rödvin, starköl...

Och då hittade jag flaskor inne i huset ändå också. Verkar som taxfree spriten för en vecka sen var bara förrätten, för domdär flaskorna fanns inte i garaget för två veckor sen när jag rotade igenom allt i garaget (letade efter ett verktyg, inte hans flaskor men till min förvåning hittade jag bara en tomflaska då). Jag tror inte jag riktigt förstått hur stora mängder han dricker när han dricker, han småsmuttar aldrig utan det dricks rejält när det dricks. Har vi tur så slocknar han med rätt låg promillehalt, men jag inser ju nu att han inom ett dygn kan dra i sig 2 vinflaskor, 1 spritflaska, en hel låda med starköl dvs 24 burkar och antagligen ännu mer än så. Men han tycker inte han dricker för mycket?? Känns som jag vill fly innan han kommer hem, ifall det redan imorgon på morgon börja heta Jag känner mig febrig, tror jag stannar hemma idag..

Profile picture for user Nykteristen

Ja, d är nog så...jag lämnar väldigt sällan bort honom pga det, d är liksom han och jag o har varit sen han föddes. Han är glad när pappa är med honom bara han har koll på vart jag är!

Det här med att mannen lovat att inte dricka på en vecka har gått hvete, han dricker varje dag nu...inte så han blir full o dum men påverkad o d är så osmakligt!

Åhhh nej, får ont i magen när jag läser ditt sista inlägg...må han inte få en sån helg igen :-( kan ni inte åka bort över helgen du o barnen, hälsa på nån? Så kan han röja ifred o ni slipper se d?

Profile picture for user InteMera

Om man ändå hade ork att åka bort över helgen som du säger, men jag är så utmattad just nu så bara tanken på att ens måsta åka till mataffären känns som ett för stort projekt. Vill bara krypa ner under täcket och gråta av sorg och utmattning, krascha ordentligt för att förhoppningsvis orka ta itu med nåt sen. Men som vanligt finns ingen rast eller vila för mig, barnen ska ha sitt ordnat och hushållet ska skötas och jobbet är i nån vansinnestempo fas som heller inte hjälper. Alla på jobbet är så invriga när det snart är fredag, och jag mår bara dåligt över det för jag vet vad som väntar. Idag åkte han till jobbet i alla fall så blir väl fylla först imorgon då...

Profile picture for user Nykteristen

Känner starkt igen denna utmattning, är hemma idag....visst va sonen dålig i magen igår men han hade nog kunnat gå till dagis/förskolan idag. Men JAG orkar inte....är så trött konstant att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart!
Helst av allt skulle jag vilja ta in på ett hotell för en helg nånstans men inte här i stan o bara va för mig själv...inte gå utanför sängen inte ens för o äta!

Försök o njut lite av lugnet som förhoppningsvis blir ikväll så du hinner samla lite kraft innan morgondagen kommer....

Här tror jag att den stora fyllan kommer imorn, han har varit så lugn denna vecka o "bara" druckit lite för o ett rus men ingen fylla så den kommer nog som ett brev på posten.

Har du nåt datum för när du känner att d är dags o ta tag i det ordentligt? Jag menar mest för din egen skull o ha för o peppa dig själv lite?

Jag har iallafall kommit fram till att när min anställning går ut denna vår så kommer jag få väldigt bra betalt sista lönen o då ska jag o sonen ta en vecka nånstans, jag känner att jag behöver d...sol o värme. Få njuta bara jag o sonen en stund....sen skiter jag i vad han säger, d får han bara ta!

Profile picture for user AliceAlice

...men inte konstigt. Du måste ta symtomen av trötthet mm på allvar! det blir inte bättre av sig själv, sen stänger du av och till slut är du kanske riktigt sjuk! Gå till läkare med en gång!

Lite reflektioner på annat som skrivits i tråden; missbrukaren dricker ofta betydligt mer än vad vi anhöriga ser! Svärföräldrar är svåra... det tog min svärfar 5 år att inse, acceptera och förstå, tidigare var allt mitt fel men i höstas ringde han och bad om ursäkt, vet hur svårt det måste varit för honom men det var guld värt!

Tänk om vi bara fick krypa ihop och någon annan tog över kommandot... och man fick vara trygg.

Mycket styrka! Kram

Profile picture for user Nykteristen

Jo du kanske har rätt...men nej till läkaren vågar jag inte gå! Min största rädsla i allt är att de skulle sjukskriva mig o jag måste gå hemma! Det skulle göra att jag visar mig svag utåtsett o det låter säkert helt absurt men det går inte, jag måste klara det här hela vägen....d måste gå om jag så ska gå på knäna sista biten sovandes!

Men jag har lovat mig själv att nästa vecka ska jag sätta mig ner o prata med min sambo, berätta hur jag känner. Han påtalar hela tiden om hur bra vi är som är så öppna med våra känslor mot varandra o kan prata om allt. Han har ingen aning, för han lyssnar inte när jag pratar...undrar om han nånsin gjort d egentligen?! Om han verkligen bryr sig vad jag känner eller tycker....ibland kanske men oftast inte. Det är vad jag tror iallafall!

Gällande min svärmor kommer jag aldrig att få en ursäkt....iallafall inte i nyktert tillstånd. Hon sätter min sambo på en piedestal trots att hon vet om hans a-problem sen lång tid tillbaka. Varför va d ingen som sa nåt till mig om d? Varför va d ingen som frågade om jag visste? För ärligt,då visste jag inte.....då när vi träffades för första gången! Fast de kanske också hoppades att d skulle vända då till d bättre...d har d väl visserligen gjort men d a har ändå plats nr 1 i hans liv om än i mindre mängd än innan.

Profile picture for user Muminmamma

Som du kämpar och håller i. Det är inte konstigt att du är så trött. Du får aldrig något andrum, ingen paus.
Om du har möjlighet så borde du och din son åka bort en helg. Bara vara.
jag läser och följer din kamp. Du är fantastisk. Stor kram.

Profile picture for user Nykteristen

Älskade du, tack för dina fina ord! Jag följer även din tråd o märker hur du kämpar med ändå är fast, jag hoppas att du nångång får kraften att ta barnen o allt därifrån!

D har varit lugnt ett par dgr nu o även igår....men inte hos mig för d är då jag funderar på fortfarande om d inte är jag som är helt dum i huvudet o bara inbillar mig alla problem om inte jag överdriver allting som han säger o även andra!
På riktigt, ska ens liv vara såhär?! O hur gör man för o få ett annorlunda liv? Känns som att jag borrar ner mig ännu mer o försöker fp till d där normala livet utåtsett, d är skrämmande....nästan rädd för mig själv ibland o har ärligt talat ingen aning om jag är här med honom för kärlekens skull eller om jag inbillar mig den o svarar för att han säger jag älskar dig o jag "måste" svara tillbaka.
Kommer på mig själv att ofta ännu mer nuförtiden fundera på hur jag skulle möblera o pyssla i min egna lägenhet. Alla dessa drömmar jag har på nätterna....är d för o skapa en vision om hur jag vill eller är d bara inbillning?
Låter som jag är helt sjuk, men jag har ändå koll på min vardag....dock inget framtidstänk längre! Jag vet vad jag vill med min son o vad vi ska hitta på men inte mer än så...

Profile picture for user InteMera

Om du är sjuk så är jag det också! Har varit lugnt hemma ett tag och jag tror jag överdrivit, är lite galen som inbillat mig allt...Ikväll ska det ses på film och inget tyder på att det blir drickande idag. Han har varit nästintill rar sen han kom hem. Känns bara märkligt alltsammans just nu. Jag har redan i fem år dagdrömt och fantiserat om ett eget hus, men det känns som en fantasi som kanske aldrig blir av. I drömmarna är livet glatt och trevligt, jag gör sånt jag gillar och barnen får låta och ta plats. Långt ifrån hur livet egentligen är. Lider av en overklighetskänsla just nu, går som i sömnen och vet inte riktigt vad som är vad. Borttappad. Förvirrad. Trött.

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av InteMera

Kunde inte skrivit bättre själv....overklighetskänsla är helt rätt ord! Det är lustigt egentligen, man läser om folks problem på FB o tänker ja om man ändå hade haft dom problemen va lätt mitt liv hade varit. Det är starkt av ensamstående mammor att vara ensamna och man tänker att jag vad lätt mitt liv hade varit om jag "bara" va ensamstående själv och inte ensamstående med sambo!

Ibland vill man bara skrika av ilska o ibland vill man bara gråta av besvikelse.

Så skönt att han ändå har varit trevlig o snäll sen han kom hem....d behöver du min vän.

Här kom mannen hem precis o jag tror att han tagit en öl eller nåt innan han kom in genom dörren. För så lugn o pratig är han bara när han druckit o tiggar tuggummi som vanligt när han druckit nåt! O jag? Orkar inte bry mig, jag har bokstavligt talat gett upp helt...han kan supa ihjäl sig om han vill så trött är jag på denna jvla alkohol!!!!

Profile picture for user Muminmamma

Jag möblerar också mitt fantasiboende. Har tittar runt i huset vad som är mitt, bara mitt. Det är inte så mkt, men vet ni, det spelar ingen roll. Jag är så trött på prylar och saker. Min man är väldigt fixerad vid pengar, prylar och status.
jag vill egentligen bara ha det enkelt om ombonat. Känslan i hemmet är det viktiga, inte fasaden.
Min man drack inte igår. Annars har det varit en hel del denna veckan.
Just nu ligger han i soffan och gnäller för att jag inte vill sitta och titta på TV m honom. För varje öl som öppnas och pysandet som följer, mår jag fysiskt illa och vill bara härifrån. Önskar så att jag hade ngn att åka hem till.
Stå på er tjejer och jag tänker på er. Ni är bäst! ❤ Stor kram

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av Muminmamma

Tänkt på d, varför är d sp? Att hela deras yttre och hem ska va så förbaskat perfekta? För d är samma här, pengar och prylar är så viktigt.....speciellt i de intressen han har. Men mina o sonens saker är egentligen bara ivägen. Jag har inte heller mkt som är mitt för jag har rensat så otroligt mkt....men ändå gnäller han över alla jvla skit "vi" har när d snarare är han som har.

Skönt för dig Muminmamman att han inte dricker ikväll. Det gör min kan jag säga o han är så tjatig så jäkla tjatig! Står o berättar samma sak 100 miljoner gånger för att sedan bli irriterad över att jag inte förstår! Sen försöka komma på ursäkter för o inte följa med till mina föräldrar imorn o ber om den bekräftelsen för att sedan förklara att du vet att jag älskar att få bekräftelse på d jag gör! Ähhhh jo tack jag vet det!
Har ju redan sagt att d bara är jag o sonen imorn för vet ni, jag har inte ens frågat honom för jag vet vad han skulle säga ändå om d, dvs nej o sen nån ursäkt!

Orkar inte ens vara trevlig mot honom ikväll....han märkte d så han gick ut o garaget o ringde sin bästa kompis tillsammans med en flaska vin! Äckligt är vad d är, min egna åsikt om kvällen...ska strax sova så jag slipper se o höra eländet!

Profile picture for user lizzbet

Som svar på av Muminmamma

Har du råd att ta in på hotell över helgen? Ta din handväska, lite rena underkläder och bara åk! (Om dina barn är såpass stora att de klarar sig själva förstås)
Kram

Profile picture for user Nykteristen

sova? Va är d trots att kroppen skriker av tröttnad!
Huvudet kan inte, de 100 tankarna blir ännu fler när jag stänger ögonen, sovandet som ska få folk att återhämta sig o fylla på med energi igen o orka med en ny dag. Vad gör man när energin är så låg att den snart inte existerar?

Jag läste precis om en kvinna som är medlem i en grupp på FB som precis upptäckt att hon va medberoende efter ett uppbrott o gått till en psykolog. Folk prisade henne för hur duktig hon va som gått ifrån en sån fruktansvärt horribel alkoholist som hon förklarade honom som in i minsta detalj!

Det är inte sånt jag vill höra om vi går ifrån varandra...inte hur jkla duktig jag är som avslutat relationen med den där hemska alkoholiserade mannen som är pappa till mitt barn! För d är inget bra, d blir inte bra bara för det....jag kan göra d lättare o bättre för mig o sonen men inte bra i den bemärkelsen för d kan bara sambon genom att sluta dricka.
Nu kommer jag aldrig i hela mitt liv blotta mig på d sättet oavsett men jag kommer heller aldrig påpeka att han är en dålig människa, för d är han inte i grunden. Det är alkoholen som gör honom till en sämre och väldigt sjuk människa!

Profile picture for user Muminmamma

Det är det som gör så ont. Vetskapen att utan alkoholen är det en helt annan person som man tänkt leva sitt liv med.
Du behöver verkligen sova och bara få vara.

Lizzbet, jag har en 9 och 10 åringen hemma förutom de stora. Får bli hemma. Din omtanke värmer söta du.
Kram på er. ❤

Profile picture for user InteMera

Här lunkar vi på och pratar vardagligheter, låssas allt är som vanligt. Jag vaknar svettig i mardrömmar mitt i natten, drömmar som känns så verkliga så man för en sekund måste andas hårt när man vakar för att urskilja om det inte hänt eller varit på riktigt. Mardrömmar om misshandel, att han i fyllan ger sig på dottern för att hämnas på mig...saker som inte hänt men mycket väl kunde göra det om saker eskalerar hos oss.

Dottern pratar och funderar mycket om dethär med pappas drickande, om vi kan bo kvar och hur det skulle vara att bo annanstans. Hennes lilla huvud borde inte vara fyllt av sådant, blir så lessen över det. Men samtidigt blir hans drickande mer verkligt för mig, det är ju inte bara jag som ser det. Dottern sa idag redan att pappa ser ut som att han tänker dricka idag, hur sorgligt är det att ett barn sju år ska behöva ens tolka en sån sak? Tyvärr tror jag hon har helt rätt dock, han skulle mecka i garaget idag hette det...så vi får se.

Jag orkar inte heller mera ens försöka vara trevlig, han reagerar lite när han får ovanliga svar av mig, att jag säger vad jag tycker och inte bara håller med för husfridens skull är lite nytt. Han vet inte riktigt vad han ska tro om det, att jag säger emot eller fräser ifrån, jag antar hans svartsjuka hjärna bara tror jag vänsterprasslar för att han skulle få mig sur är ju otänkbart. Lär nog få den anklagelsen snart i ansiktet. Jag ska på arbetsresa nästa vecka och genast skulle det kollas vart, med vem och varför. När han själv åker har jag oftast ingen aning om vart eller med vem, har slutat fråga för jag bryr mig inte. Bara skönt ju längre han hålls borta.

Vila är nog nåt vinalla här tror jag skulle behöva. Jag har börjat få oroväckande fysiska besvär, vet inte hur länge kroppen orkar när huvudet är slut. Drabbas, av stickningar i hjärtat, stundvisa tunnelseenden med yrsel och vad jag i det närmaste skulle kalla stundvis panikångest attacker. Känns som väggarna kryper närmare. Men sjukskrivning är otänkbart, i en eventuell vårdnastvist kan det kosta mig min dotter att jag är eller nyligen varit sjukskriven för utmattning med olika både psykiska och fysiska symptom. Så jag biter ihop, försöker överleva dagen. Men få se hur länge stenröset på axlarna kan fortsätta växa innan alltsammans kraschar. Det kommer inte vara vackert när den stunden kommer...

Känner igen detdär med pengarna också, får kosta bara det är hans...bara hans som får ta plats, tömma kontot och planeras för. Jag betalar allt mitt och barnens själv, sin lön bränner han överskottet av till sina motorcyklar, sprit och andra prylar. Jag sparar hela året för att barnen ska få en resa, han tar lån och köper ny mc till sig. Ska det skaffas nåt hem vill han ha dyrt och fint, att vårt konto är tömt av allt hans småhandlas är jag irriterande som påtalar.

Hoppas ni andra har en bättre helg, känner jag drabbats av ett ohyggligt mörkt sinne denna lördag..

Profile picture for user Nykteristen

Så ledsamt o höra om din dotter....man blir arg o ledsen över att männen i våra relationer inte inser bättre än så!
Kanske d är dags att även din sitter får utlopp för sina funderingar hos en anhöriggrupp?

Ja, vad händer om huvudet slutat? Vad händer med kroppen? Ärligt, för jag har ingen aning. Syns d på en att energin inte finns längre? Ser våra män hur slitna o trötta på våra själar är?

Profile picture for user Ullabulla

Kan jag ändå inte låta bli att skriva trots att jag varit där ni är.
Försök att läsa andras inlägg. Våga tala ur skägget med dom som förstår och kan vägleda försiktigt åt rätt håll.
Det går att förändra livet i rätt riktning utan att för den skull måsta ta drastiska beslut man inte är redo för.

Jag som nu kommit ifrån allt en smula och lagt 2,5 år mellan mig och min alkis funderar verkligen på ovanstående frågor trots att jag varit i nästan samma sits som er.

Men om ni om några år tagit er ur och tittar tillbaka på vad ni skrivit så kommer ni att fundera över hur ni tänkte.
En 7-åring ska inte behöva fundera på om hennes pappa ska dricka eller inte.
En kvinna ska inte behöva vara rädd för sin man.

Hon ska få känna ro kärlek och samhörighet med den hon lever med,inte bara uppleva kaos och förtvivlan.

Jag citerar en fin rad i boken Tillfrisknande som kan köpas via ALanon
"När jag startade mitt tillfrisknande för ett antal år sedan så visste jag inte att jag hade förlorat förståndet"

Det är där man är,man har förlorat förståndet men förstår det inte ens.
Kan inte tänka klart och se verkligheten med rätt blick.
Man ljuger så förtvivlat för sig själv för man vet att om man skulle orka se,så skulle man vara tvungen att agera.
Och den kraften har man inte.

Så det blir någon sorts moment 22 där man blundar för att orka leva kvar.
Och man lever kvar för att man ljuger för sig själv att det inte r så hemskt som det verkligen är.

Och sen kommer ju då de bättre perioderna av befrielse lättnad och hopp som gör så gott för själ och hjärta.
Då de lovar,eller man får kärleksbetygelser att man är viktig eller eller.

Men i sanningens namn,är det verkligen värt det?

Och ni får inte för en sekund tro att jag dömer er eller sätter mig som någon sorts moralisk väktare över er,för det gör jag inte.
Hade inte min alkis gått så hade jag med största sannolikhet varit kvar,för jag hade inte heller kraften att gå.
Han drack i 1 år mitt framför ögonen på mig och jag märkte ingenting.osvosv

Det är en kamp på liv och död där alkoholen nästan alltid vinner.
Och kvar står förlorarna.
Vill ni vara de som agerar och tar kontrollen över era liv,eller vill ni låta den som inte har något förnuft kvar pga alkoholism bestämma över er och ert liv.
Valet är ert även om jag vet att det inte känns så just nu.

Det börjar med det lilla,som sätter sig som små små frön och sakta börjar de gro. Sen kan ni börja skörda de första frukterna av självständighet och egenkontroll. Så småningom klarar ni att ta större kliv. Och till slut är ni så pass vakna så att ni kan ta ett aktivt och medvetet val om ni vill vara kvar i detta.

Profile picture for user InteMera

Tack för ett inlägg med stort eftertryck, tar in allt du skriver och förstår helt hur du menar. Vi vet själv vi ljuger för oss själva, frön är redan sådda av allt vi läst och kommit till insikt om här men än vacklar beslutsamheten, tron och förmågan att göra nåt åt det. Det är just det vi gör på denna sida, samlar kraft mod och förstånd att ta itu med livet. Men det är tufft och måste få ta sin tid. Alla längtar vi att få ett slut på lidandet, frågan är bara hur man ska åstadkomma det när man känner sig tom, orkeslös och maktlös men ändå har gnistan och kampviljan kvar.

Profile picture for user InteMera

Min dotter hade alldeles rätt. Tre timmar i garaget och han kommer in vinglande med en sur uppsyn stinkande av sprit. Barnen tack och lov redan i säng så dom slapp se honom ikväll, nattade tidigt för jag hade mina aningar idag. Han sitter suckande i vardagsrummet tills huvudet faller bak och han slocknar. I det skedet gör jag det jag brukar, gömmer plånbok, bilnycklar och telefon och går och lägger mig. Klockan är åtta på lördag kväll..

Står inte ut med hans vidriga fyllenärvaro så har inget val än att gå i säng om jag inte vill vara i samma rum med honom. Han vaknar till och blir sur när han märker jag går bort. Som om jag borde sitta kvar och se och lyssna på hans fyllestönande, alltid skrollanede på telefon med en arg min. Jag gömmer det nödvändiga för en möjlig snabb flykt om det skulle bli nödvändigt (har visat sig vara smart att glra det efter att han förut kastat ut både bilnycklar och telegon till skogs för att förhindra jag kan ta mig härifrån eller ringa hjälp) och backar ur situationen för att inte dra igång ett bråk jag inte just nu orkar med.

Ursäkta språket men åt helvete med sånt här! Jag fattar ju själv hur det låter när jag läser vad jag skrivit! Vad gör jag ännu här? Vad är dethär för låssasliv man spelar biroll i? Jag vill ha ett riktigt liv, ett där jag spelar huvudrollen och slippee planera kvällen utifrån att jag kanske/kanske inte ska bli misshandlad! Sinnessjukt dethär man står ut med!

Profile picture for user Nykteristen

Det är av denna anledning d känns så extra bra att ha hittat hit, dessa fina o brutalt ärliga råd man får o en förståelse mitt i allt.

Det är här man kan gå in o läsa om de som brutit upp o faktiskt gjort drömmen till sanning.
Det är konstigt egentligen för ikväll har jag en känsla av att mitt liv är inte mer än såhär....jag kanske inte är värd mer än såhär! Men innerst inne vet jag bättre men idag ser jag ingen utväg, gör mig sorgsen för varför skulle d vara svårare för mig att ta mig loss än för nån annan i en relation med en annan person...inbillning?

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av InteMera

Får ont imagen för din skull men du gör helt rätt i att gömma grejerna...brukar jag också göra o alltid fulladdad mobil utifall att.

Här tror jag att han undviker mig, han sitter ute i garaget. Dricker o pratar i telefonen. Gjorde han igår också...han är rädd för att jag ska börja prata om d nu när sonen somnat!

Hoppas kvällen blir lugn för dig min vän, åhhh om man inte kunde vrida fram tiden för o få allt gjort o få leva sitt egna liv!

Profile picture for user Nykteristen

Bara för att man håller käften o inte säger nåt så är livet frid o fröjd...då lever vi nåt jvla låtsasliv där vi håller för ögonen o inte ser att han dricker, sååå lyckliga!

Men sen råkar frun i huset lägga en kommentar o d tar helt plötsligt hus i hvete o allt rasar igen....gap o skrik om att han allt gör så gott han kan. Han har ju faktiskt jobbat 10 timmar o ska inte behöva ta sån skit av nån efter d....jag som bara glider omkring o slutar tidigt har inget o säga till om o så gnäller jag bara.. Det är nog bättre jag hittar nån annan Om jag mår så jvla dåligt med honom.

Det enda jag vill är att han tar mig i sin famn o kramar mig riktigt hårt o länge....

Profile picture for user InteMera

Vad svårt han har att fatta! Att du hellre skulle kramas än att klaga...Tänk att när dom jobbat en lång dag så förtjänar dom att koppla av, dricka sprit om så önskas men gudnåde om vi skulle önska oss själva detsamma. Men oss väntar hushållsarbete och klängiga barn o en full karl...men vad i all världen kan nu vi ha att klaga på ?

Jag åkte på arbetsresa idag, dottern har varit helt förstörd hela helgen för hon vill inte lämnas ensam med pappa, hon har gråtit och kurat ihop sig i min famn sen fredag tills jag åkte i morse, så lite tillit och förtroende har hon kvar till honom att han skulle kunna vara en ynka vardag själv med henne. Sen blev mitt flyg hem inställt och jag tvingas övernatta på främmande ort och kan bara ana skräcken hos min dotter när hon vaknat och mamma inte är där, hade ju lovat komma hem till natten om än efter att hon somnat. Jag får nästan panik av att inte slippa hem, känns som jag övergett min dotter när jag vet hon behöver mig. Pappan redan sur att han måste "passa ungar" en dag till för att han måste få iväg dem till skolan innan jag hinner hem med första flyget. Att be honom packa skolväskor, mellanmål, åka till tandläkaren med den ena och diskutera dagens läxförhör med den andra orkar jag inte ens be om, borde inte han veta sånt också som bor med oss?

Men det var väl just det, han bor med oss men inte tillsammans med oss utan i samma hem men ändå vid sidan av, är där men inte med oss utan med sig själv och sitt. Som ett husdjur som finns där men liksom inte kan väntas vara till nån hjälp. Så förvriden hela situationen, svårt att förklara på jobbet tex varför jag inte vill resa när dom tycker jag har ju man som kan ta hand om barnen. Det dom inte vet att är att det kunde vara mindre skada skedd om dom var hemma utan honom än med...vet ju aldrig när han får för sig att dricka heller, skulle inte förvåna mig om han skulle supa till en sån här kväll för att understryka "se nu hur det går när du åker bort och barnen far illa och det är ditt fel"...för att se till jag inte åker nånstans på vääääldigt länge igen.

Profile picture for user Muminmamma

Tänk om våra män la lika mkt energi och tid på kärlek och omtanke som de lägger på sin ilska och alkoholen.
Jag lider så med er.
Känner din längtan efter värme och kärlek Nykteristen och din ångest att åka ifrån din dotter, Intemera, får mig att gråta.
Att dom inte förstår hur illa dom gör! Önskar jag kunde göra mer för er.❤
Stor kram.

Profile picture for user DrömmaBort

Här är en till som saknar kramar!
Igen en dag med helt bra potential till en hyfsad dag. Utan A och på den fronten går det bra. Men närvaron... jag sade han inte behövt vara på plats om det är så tydligt han inte alls är närvarande. Att tydligt vara irriterad och rastlös, för att man inget kunde göra sårade verkigen mej, vi kunde gjort något vettigt av den stunden, fast just kramas. Just nu vill jag bara ha bevis för att det är värt att fortsätta. Inte en enda jobbrelterad sak. Bara närhet, kramar, gemensam tid, gemensamma planer, sex, diskussioner. Vad som hellst och allting.

Profile picture for user Sisyfos

Jag vet att jag inte borde fråga, jag som kommer från andra sidan. Skulle ni fråga nåt så skulle jag inte ha nåt bra svar, men jag funderar så på varför ni stannar. InteMera och Nykteristen, ni förtjänar så mycket bättre. Ni är fantastiska mammor, fantastiska människor. Ni borde inte låta gubbarna trampa runt som de gör. De trampar på er och de trampar på era barn. Som ni beskriver dem härinne så är de ju vidriga. Det kanske finns en annan sida, men alkoholen förstör allt som är mänskligt. De kommer inte att förändras förrän de slutar och de verkar inte ens kännas vid problemet.
Förstår absolut att ni är slutkörda nu, men ni har det långt därinne. En ryggrad! Ta stöd i den och välj er själva och era barn. förstår att det kommer upp en massa oro om hur det ska bli, med umgänge o.dyl, men det fungerar inte att ha det som ni har det. Om jag hade gjort som era män hade jag velat att min sambo stack.
Och förlåt att jag skriver, det gör mig bara så ont att läsa om er situation. Ni behöver inte svara och känn er stolta över de mammor ni är!

Profile picture for user AlkoDHyperD

Det här inlägget ska absolut inte läsas som en uppmaning till er medberoende att "bara jag visar kärlek så kommer han vara nykter" utan snarare ge mer argument för att lämna ett destruktivt förhållande. Jag är periodare och även medberoende till en man som inte är alkoholmissbrukare utan är dystomisk och nu deprimerad....Ja, det kallas medberoende till psykiskt sjuka också. I hela vårt gemensamma liv har jag curlat och underlättat, muntrat upp och försökt få stämningen positiv. Hans mående har varit viktigare än barnens.
Varför vi ens sökte oss till varandra från början? Nu var det ju trettio år sedan och jag var mitt i min "sjukdomskarriär" med hetsätning, självsvält och alkoholmissbruk. Antar att det just var de egenskaperna - passivitet, likgiltighet och känslomässigt avstånd - samma egenskaper som nu triggar mina återfall, för då stötte jag bort alla som vågade komma nära och "störa" självdestruktiviteten. Han behövde en spännande person att "leva" genom och jag "behövde"någon utan egen vilja som accepterade mitt destruktiva liv och hängde på alla mina tokiga infall.
Jag frågade honom för ett tag sedan om varför han ens stannade kvar under den tiden. Vi hade inga barn, var unga. Varför han stannade kvar hos en tjej som kom med så många överrskningar. Medvetslös i soffan när han kom hem, ibland förts till sjukhus efter självmordsförsök, ibland hade kraschat med bilen och skurit upp handlederna, lämnat lägenheten full av matrester och disk efter hetsätningar.
Var det för att han saknade handlingskraft att lämna? Var det den egna låga självkänslan, att han inte var värd bättre, var det medkänsla eller hopp om bättring eller faktiskt kärlek? Jag fick aldrig något svar för det är sådan han är. Lämnar mig utan kontakt och utan respons när jag försöker närma mig.
Missbruksrelationen brukar beskrivas som att den som missbrukar är "barnet" och den som lever med missbrukaren får vara den "vuxna" i relationen. I vår relation är det inte så. Inte ens när jag mådde som sämst, till och med när jag låg på psyk och vägde trettio kilo eller var på avgiftning, tog jag hand om räkningarna och annat som behövde organiseras.
När jag tillfrisknat, utbildat mig och fått jobb blev balansen ännu ojämnare. Hus, barn, ekonomi, allt det praktiska - ansvaret ligger på mig. Den starka, den som har utbildning, tjänar pengar, den som löser problem, har alla kontakter med omvärlden, den som tål det mesta. Jag är den barnen gråter efter oavsett om jag druckit eller ej. Lyckligtvis har återfallen varit så glesa att de inte förknippar alkoholdoft med rädsla (ännu). För pappa ger inte känslomässig kontakt. När jag kraschar finns det risk för återfall. Men även det ligger helt på mig själv att förebygga och hantera. Kanske med rätta. Fast det hjälper om man har stöd. Och efter nyår kraschade jag efter ett år utan en droppe.
Förra veckan, kort efter mitt senaste återfall, som jag berättat för honom om (inte hade han märkt att jag druckit mer än vid något enstaka tillfälle!) såg jag att han köpt hem vin. Blev arg och sårad. Sa det till honom. Hur kan du köpa hem alkohol nu när jag berättat hur nära jag var att dricka ihjäl mig och när du var med under den tiden då jag var så nere i missbruket? Visst, i vanliga fall, de senaste tjugo åren, har jag kunnat låta bli vin och öl om det finns hemma (dricker bara sprit under återfall) men hur ska DU kunna veta att jag inte är så desperat efter vad som helst att jag tar det som finns i huset?
Jag vet att jag har ett eget ansvar för mina handlingar. Återfall kan inte skyllas på någon annan - men - den där kramen som nämns i inläggen här. Den kramen kanske hade förhindrat återfallet den här gången.
Har även funderat en del på relationskontrakt, gamla mönster och balans i förhållanden. När jag tar ett återfall är det som han växer en aning. Att jag blir mer mänsklig och mindre superhjälte. Ordningen återställd. Flera personer har sagt att jag måste skilja mig för att överleva. Så är det nog. Känslomässig ensamhet, brist på kontakt, att vara osynlig, ensam med ansvar. Allt detta leder till att jag inte orkar och då dricker jag.

Profile picture for user Muminmamma

Ja Sisyfos, det är nog egentligen det vi behöver höra. Ngn från andra sidan som du skriver. Du skriver så rakt och exakt.
Tack snälla för att du skrev. Önskar dig lycka till med allt . Kram ❤

Profile picture for user Muminmamma

Läste ditt inlägg nu och blev gå tagen.
Tack för att du delade med dig. Ensamhet och längtan efter närhet och kärlek driver oss människor åt fel håll ibland.
Stor kram.

Profile picture for user Nykteristen

Jag vet ärligt talat inte längre vad det är som gör att jag stannar, tryggheten? Hoppet? Familjedrömmarna?
Men det sitter så sjukt långt rotat i mig att jag inte har en aning längre vad man ska göra, hur man ska göra utan bara att leva. Leva i en bubbla, i en instängd kropp där huvudet vimlar av tankar samtidigt som allt pressas ihop o gör att man får konstant huvudvärk pga av sömnbrist....

Sisyfos, såklart att du ska skriva....alla reflektioner oavsett bra eller sämre behövs för att hålla kvar i den verklighetsuppfattning som vi måste få kastat i ansiktet. Som gör att vi kan fortsätta mot nåt som gör att vi kan må bra igen.

Sen jag började skriva här så har jag börjat få den verklighetsuppfattningen, både bra och dåligt. För jag har börjat må så dåligt i mig själv sen den upptäckten kom upp till ytan. Jag har börjat se igenom honom, som igår t.ex. Jag frågar om han har druckit nåt, mest för att d syns på hela honom att han har gjort det. Ni vet kroppsspråket, och framförallt minspel och ögon. Till slut kommer d fram att han tagit en öl, EN öl?! men iallafall...sen brakar det loss, han har ju faktiskt bara tagit en öl och det va ett jävla tjat...allt eskalerar även pga mig som då inte kan hålla tyst och tillslut står vi och skriker på varandra (sonen sov när allt detta hände). Han går ut och dricker ännu mer, tillslut står han o kan knappt hålla balansen vid diskhon...men som han själv säger han är inte full....bara druckit en öl. För resten är mitt fel. Så då är frågan, varför kunde jag inte bara hällt tyst? I dessa situationer funderar jag ärligt på om det inte var mitt fel att vi började bråka...det var ju jag som tog upp det nu ikväll!? hade jag inte gjort det och låtit allt vara, kanske han hade slutat vid den ölen och sen hade vi kunnat kolla tv i lugn o ro!

Profile picture for user Nykteristen

Som Muminmamma skriver, man blir väldigt tagen av ditt inlägg och det måste vara otroligt svårt att befinna sig i den relationen du är i. Den är lik våra men ack så olik där ni båda har/haft ett missbruk som kanske triggar varandra på olika sätt. Tack för att du delade med dig! <3

Profile picture for user Nykteristen

Visst är det så, jag tror att om de bara hade kunnat lätta sina hjärtan lite och låtit oss komma nära på ett annat sätt. Det sättet som vi så gärna vill....då hade d kanske varit enklare, eller så inbillar jag mig det!

Men den ömhet, närhet och kärlek man så gärna både vill ge och vill ha den finns inte. Den får man om de vill eller om de har lusten i t.ex sex då får man d, men inte den närhet som man skulle önska....den gemensamma passionen är iallafall i vårt förhållande nog borta sedan länge tyvärr.

InteMera: Fasen då med ditt inställda flyg. Hoppas hoppas dottern inte blev alltför ledsen när hon vaknade. Därför har jag så lite möjligheter till jobbsökandet. Jag hade lätt kunnat hoppa på ett yrke jag tror kunde vara riktigt kul, men d går inte...jag har ingen möjlighet att kunna åka på övernattningar! Nu har jag den möjligheten att välja. Men i ditt fall så går det ju inte och det är förståeligt även att det är sjukt jobbigt för er. Säger mannen nåt om dotterns reaktion på detta?

Profile picture for user Nykteristen

Va precis på samtal, fick en läxa till nästa vecka...gör 3 saker för mig själv, bara mig själv! Vet ni, jag va tvungen o googla...ärligt vad kan man göra då? Bara för dig själv? Stillestånd i hjärnbalken...d är ju helt sjukt!

Profile picture for user Muminmamma

Bra med samtal. Trivs du med den du pratar med? Går det "framåt"?
Det är ju galet när man inte vet man man vill göra för sig själv. Du är fullt upptagen med att överleva.
Stor kram.

Profile picture for user InteMera

Förlåt Nykteristen men ditt inlägg fick mig att fnissa till: ja vad tusan gör man om man ska göra nåt för sig själv? Haha, blir så tydligt och sorgligt komiskt att en så enkel sak känns helt främmande! Och 3 saker, ja det var nästa masters nivå på testet som hemläxa ?

Alla ni andra som skrivit, delat med er och ifrågasatt vad vi håller på med till er vill jag säga ett uppriktigt tack. Vi behöver sanning, ärlighet och raka frågor och åsikter! Det gör ont att läsa endel av det, jag blir ledsen men samtidigt stärkt. Det ni säger är så sant och hjälper mig i det uppvaknande jag är mitt i, smärtsamt men sakta på väg ut i ljuset. Jag ska ta mig ur dethär, om så krypande första biten innan jag kan springa!

Tack och kramar till er alla underbara på detta forum, från alla sidor av samma soppa!

Profile picture for user Muminmamma

Ja det är helt klart hög svårighetsgrad på att ta hand om sig själv. Det är ju helt galet.
Hur har det gått för dig? Har kanske missat när jag läst. Är du hemma igen?
Kram

Profile picture for user Nykteristen

hahaha, ja men visst är det. Satt själv o småskrattade lite för mig själv när jag kom på att jag satt o googla på "Hitta saker att göra för sig själv"...tragiska människa! Men som sagt 3! saker också, gäller o sätta igång direkt...kommer jag hinna?
Men d jag tänkte på såhär i efterhand att ja visst kan jag gå till gymmet, jag är på gymmet men i mitt huvud är jag inte påa gymmet och framförallt känns jag mig bara stressad...
men samtalet kändes ändå bra, vi började prata om vår ekonomi, min barndom, mina framtidsdrömmar m.m svårt o prata om, svåra frågeställningar som egentligen borde vara så enkla att svara på. Vad vill du göra om en månad? ja, d vet jag inte för jag vet inte ens vad jag gör imorrn....

InteMera, hur gick det med din hemgång? hann du prata med dottern innan hon hann gå till skolan?

Profile picture for user InteMera

Kom hem först vid lunch idag. Sov knappt alls inatt och i morse hade jag sånt migränanfall så jag inte kunde äta frukost ens. Hemma var allt lustigt nog ganska som vanligt, dottern var inte alls upprörd längre. Skönt det i alla fall. Mannen var lustigt nog inte ens sur. Så är man tillbaka och ifrågasätter om alla bekymmer varit inbillning?

I helgen åker mannens stora son som bor hos oss bort, blir genast orolig för det betyder det är fritt fram för flaskor i garaget igen från fredagen. Skulle inte förvåna mig om det blev en 48 h drickas igen. Tror däremot att jag inte då kan vara tyst även om han inte skulle ställa till med bråk, orkar inte vara snäll och beskedlig när han stampar på en med sitt beteende. Jag Vill bråka, vara obekväm, ifrågasätta och vara Arg. Jag vill Inte bli kränkt, trampad på och förlöjligad. Behöver säga högt vad jag tycker, tänker inte lämna det med den ena gången om han trodde det.

Det har framkommit han har gamla skulder också som jag inte vetat, frågade idag vad det handlar om och han bara viftade bort det som en struntsak. Att få papper med hot om indrivning tar inte jag i alla fall lätt på! Inga stora summor men det gör det ännu märkligare med tanke på att han förtjänar hyfsat. Betyder bara ännu en gång att sprit och hans nöjen gått före nödvändiga räkningar, bakom ryggen på mig.

Profile picture for user Nykteristen

Men då, d är ju väldigt illa om han undanhållit sånt för sug o jag menar har ni så pass delad ekonomi är d ju svårt o hålla koll på...vilket sätter dig i dålig sits eftersom ni bor ihop! Kan förstå din frustration...att han inte fattar att d är ju verkligen nåt som direkt påverkar familjen.

Visst skulle man vilja sätta igång värsta bråket bara skrika ut all ilska o all frustration man har inom sig! Jag har de senaste två dagarna funderat på om man skriva ett brev till honom. För när vi bråkar eller jag tar upp d med honom så vägrar han lyssna och jag bara gråter o får inte fram ett enda jvla ord ur min mun. Däremot vet jag att han läser brev, hans mamma har skickat många brev till honom när hon velat skriva av sig till honom om sånt hon inte kan prata om högt för att han vägrar lyssna!
Vad tror ni? Eller är d helt meningslöst? Kan han va så dum att han vänder d mot mig sen kanske? Inte för att jag ska skriva nåt dumt utan bara vara helt öppen med mina känslor om allting som hänt!

Vad skönt förresten att din dotter,InteMera mådde bra när du kom hem. Lättnad som måste varit underbar o även att se din man på bra humör!

Profile picture for user InteMera

Ett brev kunde säkert vara bra om du tycker han tidigare tagit till sig saker bättre om han fått det i text. Samtidigt ska du vara försiktig med hur du formulerar dig, med tanke på att det som du säger kan komma att hållas emot dig.

Jag vet av egen erfarenhet hur sjukt saker kan låta när de plockas ur sitt sammanhang, mitt ex var suverän i vårdnadsbråket om sonen på att plocka ut enstaka stycken eller meningar som han läste upp tex för socialtjänstemännen för att visa på jag tänker isolera barnet, misshandla honom, att jag är psyksjuk, hämndlysten eller till skada för barnet eller vad som passade för stunden. Allt som finns i text, och då menar jag allt, kan användas emot en. Tex det man skriver här kunde anses vara smutskastning av barnets pappa vilket i det värsta fallet kunde leda till man mister vårdnaden i en tvistsituation om det utan tvivel kunde bevisas vem som skrivit texterna. Nu vill jag inte skrämmas, men jag har varit igenom det själv och det är ett helvete att få allt man känt, tyckt och uttryckt felanalyserat, förvridet och förvanskat och svängt till nåt som inte alls har med det man sagt egentligen att göra. I mitt fall tog det nästan 5 års kamp med myndigheterna att få dem att till slut förstå att jag är normal men att barnets pappa har alkoholproblem och värre saker därtill. Först i rätten när allt skulle sägas muntligt och man äntligen fick prata till punkt och exet fortsatte med sitt paranoida och hotfulla prat förstod dom vad jag försökt säga i alla år. Flera bad om ursäkt efteråt, vad dom satt mig igenom länge för att dom valt att tro honom och hans textförvrängningar.

Skriv brevet med omsorg, låt det växa fram och läs igenom och korrigera så inget går att missuppfattas och ge honom brevet vid ett tillfälle där du tror han är mottaglig och har en stund för sig själv. I bästa fall når du fram till honom och ni kan öppna en verklig dialog, i värsta fall låssas han som inget och det fortsätter som innan. Så kanske du inte har så mycket att förlora på att prova?

Och om du är lika nojig som jag kan du alltid ta tillbaka och förstöra brevet sedan, huvudsaken är ju att han läst det!

Profile picture for user Nykteristen

Ja, precis...tror det får bli så, men som sagt väl valda ord! Känner att jag själv bättre skriver ner istället för o prata. Han har en förmåga att överrösta mig såfort jag öppnar munnen om just sånt här när det kommer till känslor och speciellt hans alkohol. Han vet så väl om att han är stark i munnen, vilket han så gärna säger till om också undertiden vi ska prata..så i hans tycke kan jag inte säga nåt för han trycker ner det ändå därför måste jag skriva av mig så jag också kan få uttrycka mig...om än då i skrift.

Profile picture for user InteMera

Hur har det gått Nykteristen med att hitta på nåt att göra för bara dig själv?

Din svåra hemläxa fick mig också att fundera, och jag vet faktiskt inte heller vad jag vill riktigt mera. Gills se på kostymdrama film liggandes under en filt i soffan och äta popcorn? ? Låter kanske som ett futtigt önskemål men det är nog till och med det i sin enkelhet mer än jag gjort för bara mig på många år.

Så många drömmar man haft, som grusats och fallit sönder. Inte för att man inte själv velat eller vågat längre utan för att den man lever med sett till att alla ens drömmar blivit förlöjligade och omöjliggjorda. Hur gör man för att börja leva igen?

Profile picture for user Nykteristen

Jag hade faktiskt en lunch inplanerad sen förra veckan idag med en vän, en vän som har börjat komma mig nära nu senaste tiden och d va så mysigt att verkligen bara få sitta o ta en långlunch med henne, prata o bara va! Så d känner jag är en grej som är bara för mig själv ändå....men nu har hjärnan stoppat totalt! Dock sa hon till mig att 1-2 ggr i veckan låta sonen få va på dagis kanske en halvtimme längre bara för att jag skulle unna mig typ en extra kopp kaffe på stan innan jag tar bussen hem eller ta en promenad innan. Små steg som kan utöka varefter o d har hon nog rätt i....
Åhhh en filmkväll i soffan med popcorn är absolut en sån grej som är bara för sig själv (om man inte blir störd såklart) så unna dig d med gott samvete, d tycker jag!

Ärligt, jag vet inte hur man gör för o börja leva igen....vart börjar man?

En kompis till mig berättade idag att hon börjat leta lägenhet till mig i d bostadsområde vi bor i...hon tror att d är d jag behöver, lite press på mig för att ta tag i mitt liv. Lite som att nån annan tar mitt beslut som jag redan fattat själv. På nåt jkla sätt så kändes d bra!

Mannen är hemma o han kom inte ens in innan han tog garaget....detta jvla garage som jag har lust att bränna ner o skratta samtidigt! Känner ilskan såfort lampan är tänd därinne! Blllääääääää

Profile picture for user InteMera

Vad bra om du har en kompis som nästan bättre än du själv ser vad du behöver! Bra med såna vänner men bestäm sen själv om det rätt för dig den dagen hon kanske på riktigt hittar en bra lägenhet! Kanske det skulle bli mer verkligt hur det skulle kännas att verkligen flytta, om du har en konkret bostad att ta ställning till? Kanske beslutet då skulle kännas naturligt, om så att du vill fortsätta kämpa och stannar eller om framtiden i en egen lägenhet känns bättre!

Jag delar din avsky för garage, man skulle ha lust att öppna porten och gå in och gå lös med ett baseboll trä på rubbet! Alla avskyvärda flaskgömmor som gör mig vansinnig och maskiner som ätit upp hans ekonomi, skulle ha lust att bara kasta ut alltihop och slå sönder det, låta honom komma hem till en hög bråte i spillror utanför porten - som en metafor över allt trasigt det förorsakat mig och vårt liv. Om han undrar vad jag håller på med kunde jag ju svara som när han slog sönder min bil med en hammare på fyllan för ett antal år sen -Äh, den behövde ändå fixas...

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av InteMera

Precis, lite så min tanke blev också att OM jag helt plötsligt fick en lght med ett inflyttningsdatum så blir d mer verkligt och ett aktivt val måste göras. Vill jag leva med en man som inte kan eller vill prioritera bort alkoholen eller vill jag starta ett liv själv.
Ska sätta mig o skriva brevet också, är mer o mer övertygad om att jag måste göra d om inte annat för min egen skull med vetenskapen att jag skriver d till o för honom!

Oj, har han kvaddat din bil på fyllan? D va som attans...
Här är d mest dörrar, väggar o stereo som gått i kras o d tyckte jag va hemskt....men bilen!

Man skulle slå sönder nåt för dom, då jklar blir d andra ord i munnen än oj, d va ju dumt gjort! Sen är d färdigdiskuterat...

Profile picture for user Muminmamma

Man åker verkligen runt i känslobergochdalbanan. Ilska gråt apati, ja känslorna är så starka. Värst är nästan tomheten. När man är totalt tömd på allt. Man är som en sladdrig tom plastpåse.
jag låter ju helknäpp.
Hatar också garage, förmodligen lika mkt som min man älskar sitt.
Skulle som ni också vilja slå sönder allt där inne.
Kram fina ni ❤

Profile picture for user Nykteristen

Håller helt med, det är verkligen som en bergodalbana. Igår när min sambo skulle gå så fick jag en puss, jag blev lite förskräckt eftersom han dagen innan bett mig dra åt helvete och diverse. Igårkväll frågade han varför jag blev så, vad ska jag säga liksom? ena dagen vill du ha en puss andra dagen ber du mig dra åt helvete och nästa dag är det bra igen....allvarligt?

Såklart precis innan sonen skulle gå o lägga sig så det sades inget mer efter det, när jag kom ner igen så satt han vid köksbordet med en flaska vin så stunden för ett samtal va liksom borta igen som vanligt. Så jag gick o la mig efter att ha tagit en kopp te och en macka.

Som du skrev i din tråd Muminmamma, sorgen är nog den värsta hittills känslomässigt att man faktiskt börjat komma på att man förlorat en människa som man egentligen aldrig haft på riktigt! Den tär på en nåt fruktansvärt och jag har nog aldrig varit så nära gråt konstant som jag är nu förtiden.

Profile picture for user InteMera

Jag känner så igen att de växlar från att man får en kram eller en smekning över armen när man diskar till att man två timmar senare kallas för allt det värsta de bara kan komma på och man ombeds gå och dö eller försvinna om det inte passar att leva med dem som de är. Nästa morgon ska man igen dricka morgonkaffe som om inget hänt och han kan undra vad fan jag ser så sur ut eller vad tusan jag funderar på när jag med tom blick stirrar ut genom fönstret. Jag tillåts inte ha några egna känslor utan ska känna som han tycker jag ska för stunden, om han är elak ska jag bli lessen och är han glad ska jag också vara det. Att han gjort mig lessen och förbannad ska jag liksom bara stänga av när han vill jag ska vara glad igen. Låter ju helt sjukt. Nu är det bara så att jag slutat låta honom diktera mina känslor och jag är glad eller sur när det faller mig in.

Jag har nog långt redan släppt honom känslomässigt, känner ingen sorg eller saknad efter hans närhet längre. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska kunna lämna honom på ett säkert sätt och få dottern med mig. Min största skräck är det en anställd på ett skyddsboende för våldsutsatta kvinnor berättade: om dom tvivlar på att jag 100% säkert kan garantera barnens säkerhet, om mannen kan tänkas begå nya våldsbrott riktade mot kvinnan och barnen riskerar hamna i fara så kommer soc att omhänderta barnen för att trygga deras säkerhet. Det är motivet till att jag stannar, inte det att jag hoppas vi skulle bli en riktig familj igen vilket vi när jag tänker på det nog aldrig riktigt varit.

Jag blev också idag lite fundersam för dethär forumet gick inte att komma åt när jag använde vårt hemmanätverk, som att sidan skulle varit spärrad men med uppkopplingen via 4g på telefonen kom jag in. Sammanträffande eller skannar han sidor jag besöker? Skulle inte vara första gången han bryter sig in i mitt digitala privatliv heller...

Profile picture for user Muminmamma

Detta förbannade ägande av de känslor man har och hur man känner. Vet ni, vi har kvar en glöd i oss som kämpar. Det är därför vi har kommit hit och börjat läsa och skriva. Vi har varandra.
Idag provocerades min man av hur jag flyttade en ryggsäck och hur jag ställde ner den på golvet.
jag var iväg med de små och min man söp i garaget och hamnade sedan som vanligt i soffan. Med mobilen OCH tv:n på. Han har gapa lite på barnen och när jag sa att han var full och skulle lugna sig sa han att jag har en psykos.
En helt vanlig torsdag.
InteMera var försiktig så han inte snokar.
Stor kram ❤

Profile picture for user Nykteristen

Hej på er,

alltså nä det var nog nåt med denna sidan eller så hade man blivit spärrad. För kom inte åt det vare sig på hemnätverket eller 4G igår alls. Blev nästan lite svajjig bara pga det, det har liksom blivit en stöttepelare detta forum som man har som sin fristad och när den inte funkar....

Ja det där med att stjäla känslor och framförallt gärna berätta hur man ska känna inför saker och vad vi ska göra i framtiden...allt dessa planerande för framtiden, är det för deras egen del så de kan planera med oss? Jag har slutat prata om framtiden, för jag ser ingen framtid alls...om inte han ser nåt slut på flaskan varför ska jag se nån framtid för oss?

Ska ta o sätta mig med det där brevet, känns som att det är läge nu!
Här blev det ett par öl igår för hans del ute i garaget, sen när han kom in så skulle han ha te och muffins som jag bakat....jag gick o la mig, det är faktiskt inte mysigt och sitta o dricka te och kolla film med en man som är halvfull bredvid. Lite av charmen försvinner kan man säga av det där film myset!

Registrerade mig på bostadssida igår också...känns konstigt att ha tagit det aktiva valet med insikt om att ha en lägenhet för mig o sonen.

Profile picture for user InteMera

Ja, jag blev också illa till mods av bara utsikten av att inte komma in här på ett tag! Hos mig funkar det fortfarande inte via vårt hemnätverk men med mobilen går det bra. Så viktig denna kanal har blivit på kort tid, ett ställe att ventilera för att kunna behålla förståndet!

Ser inte heller riktigt nån framtid där vi är tillsammans. Tänkte så långt fram som till pension, ska vi två då sitta här ännu - han full och odräglig och jag med en känsla av att vara inlåst och ha förbrukat hela livet på ett sätt som inte alls varit som jag velat? Livet är inte oändligt, vill inte vakna upp om 20 år och tycka allt gått mig förbi och inget blev som jag önskade. Vill umgås med folk, resa, läsa, gå på utställningar och teater, delta i diskussionsgrupper, vara framgångsrik och utvecklas i mitt yrke...inget av det kommer att hända om jag fortsätter med honom. Min dotter verkar redan må dåligt av hematmosfären, skulle hon egentligen ens må sämre om vi flyttade isär? Tänker mycket på dottern och hennes framtid men jag vill ju också ha ett liv medan hon växer upp. Skulle sakna henne ohyggligt och oroas massor när hon är hos pappa, men är det bättre hon ska leva i ett olyckligt hem med sprit lite nu och då? Kanske han håller sig med bara henne hemma, om det är jag som stressar honom till drickandet?

Så många frågor, så få svar..

Profile picture for user InteMera

Mannen i garaget sen i morse, "städar och sorterar" heter det idag, in fram och tillbaka lite smålullig och än så länge på gott humör. Lär bli en fyllesnarkare på soffan innan det är dags för middag...suck.

Uppdatering två timmar senare...han vinglar in aspackad och stinker sprit...men han har inte druckit nåt, jävla kärring som inte kokat nån mat ännu...så nu ska han hjälten fixa middag som är så full han knappt hålls upprätt..

Hur har ni andra det idag?

Profile picture for user InteMera

Har ni också problem med att få upp denna sida? Verkar fungera bara sporadiskt att alls komma åt forumet och här har varit märkligt tyst hela helgen? Känns lite ensamt när det inte är nån här...

Hur går det med brevet Nykteristen? Har du skrivit och till och med givit det till honom redan?

Här är mannen bakis idag och försöker vara överhurtig och glad, känns bara konstgjort. Han donar och sågar på gården, försöker väl intala sig själv igen han inte har alkoholproblem trots heldagsfyllan igår igen. Sa åt honom igår på middagen att jag inte är road av fyllan varenda helg och frågade om han själv tyckte han druckit måttligt (han satt och slafsade i sig middagen och gaffeln hittade knappt mellan maten och munnen..) Han tittade på mig som att "hur kan det synas att jag druckit". Han ignorerade mig helt och låssades han inte hörde jag pratade ens, gick tillbaka ut i garaget och fortsatte dricka efter maten. När han väl kom in gick jag i säng och han tittar på mig som att "vad felas du"..

Profile picture for user admi

Hej alla användare. Sedan i fredags har vi haft problem med en del av de servrar som gör att man hittar till webbadressen alkoholhjalpen.se/ (sk DNS). Det gör att man ibland kommer fram och ibland inte. Vi försöker lösa problemen så snart det går, men troligtvis kommer vi inte nå rätt personer innan det är måndag och vardag igen. Vi ber om ursäkt för att det ställer till problem.

Vänliga hälsningar

/magnus
alkoholhjälpen

Profile picture for user DrömmaBort

Om jag förstår rätt försökte du dikutera med honom då han var nykter? Det är bra att du säger högt vad du tycker. Man kan kanske tycka han borde förstå, men det tror jag inte de gör, de vill väl inte helt enkelt.

Men om de går med på att diskutera är en annan sak.

Jag tog upp det allt som oftast. Och jo, surade också, kan jag nog medge. Ville oftast inte tala med han om han druckit. Men kunde nog påpeka jag inte tycker det är okej med fler öl om jag såg då han började.

Hos oss blev det ändring först då jag började konfrontera honom precis varje gång. Och förklarade hur det kändes för mej. Och också om så barnen råkade stå brevid. Han slutade inte direkt, men jag såg hur illa han tyckte om det. Han tyckte det var hans sak. Jag påpekade han själv sett ner på sin pappas drickande och att det här leder till helt samma, bara det att han nu är pappa och har barn som står brevid, och en pappa som inte tycker det är deras sak.

Profile picture for user InteMera

Så tror jag vi kommit till vägs ände. Sa jag vill prata om hans drickande. Han har inte druckit så jag passar på. Han grabbar genast sin telefon och ignorerar mig helt medan han sitter och bläddrar mellan sidor på den medan jag tömmer ur mig allt jag haft som en sten i hjärtat. Säger jag inte orkar mer, att jag flyttar om det inte blir nån ändring på drickandet. Efter en stund låssas han disträ och svarar Aj vad sa du om mängder? Som om jag pratat om hur mycket mjölk vi ska köpa. Men genast därefter stänger han mig ute igen. Ignorerar helt. Sa åt honom att om han verkligen vill jag flyttar är det bättre han bara säger det rent ut, hellre än att vi båda går här och gör livet surt för varandra länge till. Fick inget svar, inte en blick. Resten av kvällen full tystnad.

Höll mig lugn, har sagt det jag behövde och möttes av..ingenting. Hur borde man känna inför det? Är helt tom inombords, tog det som en bekräftelse på han vill ha ut mig. Så antar jag imorgon får börja leta bostad. Känns overkligt.

Synd att ni alla underbara verkar ha fullt upp med ert eget, er egen kamp, för jag skulle behövt ett stödande ord på vägen idag. Sänder er alla en varm kram ändå, var ni än håller till!

Profile picture for user DrömmaBort

Jo, väldigt tyst på forumet. Och jag skrev dessutom av misstag InteOk på förra rubriken, ber om ursäkt, det var nog dej jag tänkte på.

Du har nog gjort mycket för att få din man på rätt spår. Försökt diskutera, men du kan ju inte svara istället för honom. Kanske har han svårt att tala om det, kanske just för att det knappast är något som han har kontroll över, alkoholbruket alltså. Du kan nog inte väcka motivationen i honom, det är nog han själv som måste ta initiativet eller överhuvudaget komma till insikt vad han orsakar dem han bor med.
Du och din dotter mår inte bra. Som du själv säger, kan det knappast bli så mycket sämre om du tar steget ut och flyttar. Så ledsamt som det är. Kanske vaknar han till av det och det blir en början på något nytt för honom också. Men i varje fall får ni ett lugn och får dra andan och koncentrera på att er vardag ser ut mer som ni tänkt det.
Mycket krafter och dej och vi hoppas forumet vaknar till liv snart. Endel hade visst haft svårigheger att logga in, kanske det är det till en del åtminstone.

Profile picture for user Nykteristen

Heeeeeej, först precis nu jag kan komma in igen!

Så läst ikapp nu o shit vilka dagar du haft! <3 men även att du möttes av ingenting vilket bekräftar d du känt, så måste d väl ändå varit skönt o ha pratat ur dig?
Att de kan va så jkla dumma som inte ens tar in det när man bönar o ber på sina bara knän, men jag antar att d bevisar på vilket hårt grepp d har om dom.

Här va helgen lugn o skön, blev sjuk idag så sovit bort hela dagen o kvällen. När jag gick till sängs med sonen hade han hunnit svepa en öl i bilen vilket såklart syntes! Sen vaknade jag till nu o han är dyngrak, när katten är borta...ja!

Nä har börjat skriva på brevet men är inte klar än...tycker d är svårt samtidigt o skriva rätt men d här ska gå!

Profile picture for user Muminmamma

Lider så när jag läser ditt senaste inlägg. Du gjorde helt rätt som sa hur du känner och tänker. Tror inte han egentligen vill ha ut dig utan han vill inte ha ut alkoholen.
Detta kommer sjunka in hos honom så småningom och kom ihåg att du väljer rätt och han väljer så fel! Hans reaktion visar ju hur långt det har gått och hur mkt du och din dotter behöver få lugn.
Tänker på dig! Stor kram.

Profile picture for user InteMera

Tack för stödet, för just nu vet jag inte om jag gjort rätt som satt korten på bordet. I morse sa han inte heller ett ord, han klädde på sig och åkte genast till jobbet utan varken kaffe eller frukost.

Men glad alla hjärtans dag på alla er go' vänner!

Profile picture for user Nykteristen

Klart att du gjort rätt....tystnaden är för att det ska bli lite extra känsligt för dig tror jag ärligt talat. han har inget till sitt försvar för innerst inne kanske han vet att det är rätt det du säger o då tycker han att det är bättre att hålla tyst och det är väl sant samtidigt.
Ge det ett par dgr och låt det va, känn befrielsen över att du faktiskt har fått säga det du tycker ordentligt, fundera på vad ditt nästa steg i allihopa är för något!

Här ringde han idag för o påminna att det är Alla Hjärtans Dag. jaha jo det vet jag, men vi har aldrig firat det förut så idag ska vi inte göra det heller tänker jag! Vårt förhållande är just nu ett spel, ett spel om att inte röra något infekterat och låtsas som att allt är som det ska! Min hjärna är trött, min kropp är trött...märktes även igår vilket jag tror ändå var en stor bidragande faktor till att jag kände mig så dålig. Kroppen sa ifrån efter helgen...jag va vaken totalt 2-3 timmar igår sen resten sov jag en väldigt djup sömn. Idag vaknade jag piggare men världens huvudvärk.
Han? Han kom in runt 23-tiden, full och luktade äckligt...la sig utan att säga nånting, men jag såg och kände allt. Det gjorde mig äcklad!

Profile picture for user InteMera

Visst är det så att mental trötthet gör att alla småsjukdomar blir sjufallt värre! Flunssa får man hög feber av och ont i huvudet blir närmast migrän med blixtrande värk. Det är väl kroppens sista försvar, att tvinga en att vila!

Ja alla hjärtans dag, visst vill vi fira med våra älskade män våra lyckliga förhållanden *ironiskt asgarv*. Att han väljer att komma in full kvällen innan höjer ju alltid humöret och tillgivenheten hos oss fruar och sambon *ännu mera asgarv*.

Visst är det ett konstant spel? Försöka avleda, vilseleda, ljuga när så krävs, dölja, manipulera - vad som helst bara de slipper prata om det man borde. Jag känner jag liksom gett upp, hör pratar han motorer och väder som inget igen hänt.

Profile picture for user DrömmaBort

Skriver nog under det där att när man är helt slut får man den värsta versionen av alla flunsor etc. Kroppen fixar helt enkelt det inte, men fixar i stället semester åt hjärnan. Utom för den förstås som jobbet är den enda fristaden för....

Och det där med Alla hjärtans dag... hur många är det inte som känner ett sting i hjärtat varje gång det nämns. Suck! Ena stunden tycker man det är kommersiellt trams, den andra att det ändå kunde göras något mysigt just den dagen att den andra kunde visa lite uppskattning åt sin käraste.

Profile picture for user Nykteristen

D va ärligt talat kompisen som sa d åt mig idag då jag inte är ett dugg sjuk förutom hemsk huvudvärk o d va då jag tänkte på d.
Min trötthet jag hade igår som lamslog mig fullständigt kan varit det som spänt mig hela helgen när jag gått o väntat på fyllan. Den släppte igår för d va dags att kunna återgå till arbetet. Den var inget kul o vill inte ha den tillbaka d kan jag lova. Jag vill kunna fixa vardagen som den är o alltid varit!

Ja, denna lugna dag...kände mig hemsk som gick o la mig utan o ge en puss ikväll. Detta jkla alla hjärtans dag ☹️️

Profile picture for user InteMera

Hur har det gått Nykteristen med uppdraget att göra tre saker för dig själv? Att du tog dig tid att sova och vila tycker jag nästan kan räknas som en sak! Såna som vi med duktig-flicka syndrom som kör full gas ända in i kaklet är det en bedrift i sig att alls ge sig tid att vila fastän kroppen skriker efter det. Så bra gjort, du tog hand om dig själv!

Profile picture for user Nykteristen

InteMera, tack det va snällt att du sa det....känns också som nåt av en bocka av grej faktiskt på den listan.

Så egentligen har jag snart hunnit med tre saker, tänkte försöka mig på den tredje saken idag faktiskt..sluta tidigare köpa med mig lunch och hem o sätta mig o äta den framför tvn i lugn o ro innan jag hämtar sonen (känns asdumt . Sen förra veckan va jag på lunch med kompisen o så i måndags sov jag ju hela dagen så det får bli den tredje grejen tycker jag!

Hur mår du?

Här skiner solen idag o det är lite plusgrader, gör att humöret känns bättre bara av det tycker jag...sen har jag börjat söka mig till utbildningar inför hösten, nu har jag faktiskt tagit det beslutet för mig själv. Oavsett vad som händer så blir det det bästa för mig. En ordentlig utbildning till det jag längtat och drömt efter att få bli i många år. Med CSN så klarar jag ekonomin hur det än blir! Känns som ett stort steg bara det. Sambon sa att nja det måste vi räkna på om det går. Äntligen vågade jag faktiskt säga ifrån att Nä det är inte du som bestämmer det. Vi har delad ekonomi och jag kan betala det jag ska betala och lite till så om jag studerar eller ej är mitt egna beslut för min egna framtid inom jobb att bestämma! *ka-ching* på den kände jag och klappade mig lite axeln trots att jag blev lite stum inför mitt egna svar. Det blev dock även han :-D

Profile picture for user DrömmaBort

Utbildning låter toppen! Speciellt då det är något just du vill. Studerar själv vid sidan om, och visst är det härligt inspirerande och roligt att se resultat då man bygger på kurs efter kurs. Så gratulerar, fint du vågade stå på dej!

Måste medge min man inte heller var imponerad då jag förklarade om mina studier. Och jag fick nog påpeka jag faktiskt inte frågade honom om det är okej, bara meddelade det är något jag börjar på.

Profile picture for user Nykteristen

Tack, d känns bra att ha tagit d steget.

Vad härligt vad studerar du för kurser? Jag har tagit lite stödkurser inom ekonomi iår o d är ju riktigt kul.

Profile picture for user InteMera

Vad härligt att du bara meddelat honom att du tänker börja studera, att du bestämt det för dig själv! Blir glad och stolt över det steg du tagit! Ett steg för ett självständigt liv, där du väljer riktning framåt oberoende av vad han tycker om det. Om han vill vara med får han skärpa sig och ta itu med sitt, men du har slutat vänta på att han ska ändras. Du ändras och ändrar själv! Härligt !!!

Jag har idag tre gånger suttit med telefonen i handen, med numret till en person som har en bostad jag vill ha ledig. Har lika många gånger fegat ur att faktiskt ringa upp. Men stärkt av ditt framsteg har jag bestämt att imorgon slutar jag älta och ringer upp hen. Får bli ett jo eller ett nej, hoppas få åka och kolla och prata vidare åtminstone så får jag se sen vad som händer. Känner jag kanske inte skulle behöva separera permanent, men ha ett ställe att vara på mellan varven med barnen när han dricker så kunde man lugnt fundera om vi vill bo där på heltid eller om det räcker för stunden att kunna skapa avstånd när man behöver det. Blir tufft ekonomiskt men det borde gå, gör jag inget blir nog sitsen på många andra sätt än ekonomiska ännu värre. Mannen vägrar ännu alls prata med mig, istapparna hänger tätt hemma kan man säga...kan knappt andas när han är hemma. Är inte hållbart att fortsätta som vi har det nu.

Profile picture for user Nykteristen

Åhhh det måste jag säga vad den absolut finaste o härligaste komplimang jag nånsin fått! <3 blir faktiskt lite rörd av dina ord! Tack för att du säger att mina gärningar gör dig starkare!
För d är peppningarna härifrån som gör mig starkare och som du skriver, d här steget kändes stort o jag känner mig lite uppspelt på ett sätt som va otroligt länge sen jag gjorde över vad som komma skall inför att börja studera.

Hoppas hoppas att lägenheten finns tom för er, d är ett väldigt stort steg du gör att faktiskt bestämma dig för o ringa o höra om det! Heja dig, d är starkt gjort...där kan du få pusta ut o ta igen dig för mer krafter. Ni kan känna på hur d bara är ni!
Du måste uppdatera imorn om hur d gick med telefonsamtalet!

Din man kommer förhoppningsvis inse när d väl är så att du beslutar dig för ett natt i nya lägenheten om inte annat....den där isen som ligger tjock hemma känner jag såväl igen. Den är hemsk o man vet inte om man ska skratta eller gråta över den heller.

Profile picture for user DrömmaBort

Att få "fast mark under fötterna" på många andra fronter gör nog gott. Om det sen är en hobby, jobbplats, vänner eller studier som gör man känner man lever är inte så stor skillnad. Jag höll tidigare på med något helt annat. Men just det där att drömma, och att tala högt om sina drömmar också de helt fjantiga och "för små" eller "för stora" ledde i mitt fall till många obetydliga små lyckostunder och större slumpmässiga grejer. Som gjorde jag plötsligt märkte jag hakat på kortare studier inom barnvården, vilket alltid varit något jag inte tänkt är min grej och kanske inte heller vågat testa.

Men jag blir ofta för länge och funderar för mej själv, tankar tvinnar på. Men säg i misstag något åt en kompis eller en annan bekant, så plötsligt en dag kan det komma ett samtal med ett erbjudande du aldrig vågat önska dej. Det kanske inte är nån stor grej, men kan vara en lottovinst i den stunden.

Och att man överhuvudtaget vågar drömma. Också de tokigaste stora och små drömmar och lösa dem på de mest galna sett. Vill du gå på solvarma stenar mitt i vinter, ta in några och lägg i ugnen och värmas, och lägg dem sedan på golvet och värm fötterna på dem då du sitter i soffan. ;D ;D Vad som hellst som piggar upp en.

Och du InteMera, jag ska hålla tummarna för dej i morgon, grabba luren och ring det där samtalet. Vart det leder ser du sen. (säger jag som själv är urusel just då det gäller telefonsamtal...)

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av DrömmaBort

Gud va underbart skönt d lät med solvarma stenar ? Så man längtar till sommaren bara därför, men du har rätt o sen när man inser att man vågar andra stora avgörande saker i ens liv kanske vissa andra beslut blir lättare vartefter eller jag hoppas d iallafall!

Barnvård? Låter intressant tycker jag o vore jag inte så larvig med sprutor o sånt så skulle jag också kunna tänka mig jobba inom det....men härligt att du hittat rätt, d är en stor bedrift i sig! <3

Profile picture for user InteMera

Har sovit uselt men är på strålande humör! Vaknade jätte tidigt och steg upp och kokade mitt favoritkaffe som jag nu druckit ensam i lugn och ro. Vau, jag gjorde nåt för mig själv ?

Idag ska jag ringa detdär samtalet, ägnade gårdagskvällen när mannen är på resa till att skissa och räkna lite på ett eget boende. Känner mig extremt upplivad av tanken på ett eget ställe, länge sen jag klev ur sängen och faktiskt kände nån sorts iver att påbörja dagen!

Ha en bra dag allihop!

Profile picture for user Nykteristen

Mina vänner, jag har skrivit brevet nu. Är det okej om jag lägger ut det här så ni får läsa....jag tvekar på mig själv nu gällande detta och skulle behöva nån som läser det innan jag klickar på skriv ut....har jag glömt nåt? Låter det helt sjukt? Har jag verkligen skrivit det jag vill få fram? Kan det misstolkas? Sååå många frågor!

Profile picture for user Nykteristen

Har också sovit sjukt dåligt, men humöret är bra idag! Skönt att det är så även för dig! Gör mig väldigt glad att höra!

Lycka till med samtalet och uppdatera så fort du pratat med dom.

Profile picture for user InteMera

Samtalet avklarat! Och det gick bra! Dom har funderat på att sälja bostaden men inte riktigt kommit till skott, men tanken har funnits och de kunde tänka sig att låta mig komma och titta, så tar vi diskussionen därifrån. Bostaden behöver renoveras, det var dom ärliga med men dom lät positivt överraskade att jag sa det inte är nåt problem. Vi bestämde ingen dag för titten men jag lämnade mina kontaktuppgifter och dom skulle fundera vidare och höra av sig ? Så kanske det kan bli nåt, frågan kom ju lite från ingenstans så får ge dem lite tid att bestämma för det första att dom vill sälja och fundera på priset i såfall.

Vad bra Nykteristen om du fått brevet skrivet, jag läser gärna om du vill ha input på brevet om det inte känns för privat att lägga upp det här?

Profile picture for user Nykteristen

Som svar på av InteMera

Men va härligt, hur känns d för dig nu då efteråt? Känns d bra?

Har brevet på jobbet så kan lägga in d imorn, visst är d privat men jag fegar ur känner jag så smått o det vill jag inte...jag har börjat få en känsla som inte är särskilt bra! Jag börjar se ölburkar o vinflaskor som snyger sig in i hemmet igen o d är min största fasa att d ska gå tillbaka till vad det varit igen!

Profile picture for user InteMera

Vet inte riktigt hur det känns. Först var jag jätte glad att jag vågade. Sen fick jag ekonomisk ångest, tänk om jag räknat helt fel eller om dom begär massor mer än marknadspris bara för dom vet jag vill ha huset? Och mannen kommer bli vansinnig om det blir köp, mina pengar så inte för det, men han komma säga åt mig att flytta dit och aldrig komma tillbaka. Kräva att jag flyttar genast, vilket ju kan innebära man ska bo med två barn i ett renoveringsprojekt från dag 1. Fast nåja, värre saker och större projekt har man väl fixat ? Ska försöka andas ett tag nu bara, har lämnat nästa steg i husägarens händer men jag får väl vara stolt jag vågade steget att ens fråga även om det skulle rinna ut i sanden sen.

Inte kul om du börjar hitta mer spår igen av gömda flaskor, är nog en signal att ta på allvar. Kanske han istället för att skärpa sig som du trott och hoppats istället jobbar hårdare på att dölja det..inte alls bra!

Profile picture for user Nykteristen

Men ni har inte huset tillsammans du o mannen?
Är d beboeligt hus så ska ni nog klara er du o barnen under renoveringstider ändå, d gör ni nog med glädje isånafall tror jag ? Spännande med nytt o en ny framtid!

Ja, jag funderar på om d inte är så ändå...dock har fyllan i sig bli it lugnare de senaste dagarna men d är ju ändå alkohol överallt! Får inte ihop d riktigt..

Profile picture for user InteMera

Nu är det ju ingen lyxvilla jag kollat på ? är väl mera modell minihus eller torp i behov av upprustning. Borde nog vara beboeligt men kräver endel arbete. Fick redan för måånga år sen det bästa ekonomiska tips en kvinna kan få: hur ni än som par ordnar er ekonomi, se alltid till att samla på dig en egen "fuck off" fond - sätt undan ens en liten mängd pengar regelbundet och skaffa papper på att det är ditt oavsett vad som händer. Detta råd har jag följt sen ung och i och med det kan jag nu kanske rädda min framtid!

Huset vi tillsammans bor i är gemensamt men är inte särskilt dyrt i drift så ett tag kan jag både äta kakan och ha den kvar. Räknar ju nog med att torpet kommer att bli mitt hem fortare än tänkt om det blir av, har mycket svårt i dagsläget att se jag bor kvar med honom om ett år. Så får jag chansen tror jag att jag satsar, det är nåt jag behöver göra för mig själv och det känns bra att kunna ha den beslutandemakten i egna händer. Så kan han dricka vad och när han vill, vi andra kan åka till torpet och mysa och strunta i honom.

Profile picture for user DrömmaBort

Grattis! Vi får hålla tummarna huset blir ditt. :D Jag tror nog det blir en bra grej. Oberoende om ni hamnar flytta in lite väl tidigt och allt är halvfärdigt, så är det ditt beslut. Och du bestämmer i vilken takt renoveringen framskrider och åt vilket håll. Du behöver inte gå omkring och undra om det tas fram målfärg eller flaska ikväll. Jag tror det kommer att ge så mycket mer än det tar. Och kom ihåg att dokumentera det, ta bilder och sådant, så du själv kan se efteråt vad allt ni faktiskt fått tillstånd!

Profile picture for user DrömmaBort

...att läsa hur ni bekriver allt ni planerar! Vilke härlig stämning här på forumet då ni planerar er framtid.

Profile picture for user InteMera

Du har säkert rätt DrömmaBort att det skulle ge mer än det tar att lägga sin energi på ett eget stort projekt med en renovering. Som du säger skulle det vara befriande att inte behöva tänka om det är flaskan eller målfärgen som ska öppnas för dagen, ett ställe och ett skeende jag själv styr över. Är så nervöst förväntansfull när dom ska höra av sig om titten så jag knappt kan hålla mig! Länge sen jag känt en sån framtidstro som nu!

Profile picture for user DrömmaBort

...utan vägen dit som räknas. Så ifall det inte blir något den här gången, så håll fast vid ivern och alla tankar det här äventyret väckte. Läs om dem här på forumet om du glömmer bort känslan. Du har ändå något att bygga vidare på, du har hittat något du brinner för. Målet kan man nå på många olika sätt, och detbär ju inte fel att ha roligt på vägen. ;)

Men håller tummarna här de snart hör av sej om titten!

Profile picture for user InteMera

Här pågår en helt vanlig helg men mannen är för en gångs skull nykter. Han har inte alls bemött det jag sa för en vecka sen och att han håller sig nykter en helg ser inte jag som nåt löfte om att han fattat allvaret eller lovar förändring. Han planerar grejer som ska skaffas till huset som om han inte märkt jag sa jag flyttar om inget ändras. Jag har inte alls lust att ösa pengar över huset vi bor i då jag starkt misstänker jag själv inte bor kvar i sommar. Gör mig arg att han helt bortser från allt jag sa och nu borde jag då antagligen vara nöjd och glad enligt honom när allt är ok. Allt är inte ok och så länge han vägrar prata om det kan det inte bli det heller. Han tycker väl det räcker han inte dricker nu ett tag så lugnar jag ner mig. Men det är så mycket jag skulle önska han också bad om ursäkt för och kunde fatta, att jag inte vill leva i ett förhållande som om jag ändå är ensam utan hjälp med nåt oavsett han är nykter. Finns ingen tillit kvar mer och det krävs nog mer än nykterhet för att reparera allt det andra.

Berättade för min pappa om vad som pågår igår också. Kände jag måste säga nåt när han också planerade saker till sommaren som inkluderar min man. Kändes bra att säga det högt att min man har alkoholproblem, min pappa har nog misstänkt det ett tag och jag vet jag har hans fulla stöd.

Hur har ni andra det? Hoppas ni orkar ta en dag i taget och var snälla mot er själva! Styrkekramar!

Profile picture for user DrömmaBort

Det värmer mej att läsa att du talat med din pappa. Att kunna vara ärlig mot omvärlgen betyder mycket, och gör man inte börjar leva i två verkligheter och misstänka man själv håller på att bli tokig. Klart man på riktigt kan flippa ur av trötthet dessutom pga allt som sker.

Och att få fullt stöd av sina föräldrar känns nog alltid bra, hur vuxen man än själv är.

Och jag skriver under det där, att lämna bort A är bara början. Först då ser man klarare och kanske inte alls gillar eller greppar det man ser.

Profile picture for user Nykteristen

Läst ikapp lite, har haft svårt o komma in här igen...vet inte varför men servern vill inte bara! Frustrerande som bara den!

Skönt att du fått prata med din pappa om d, kan göra saker lite enklare och han kanske kan hjälpa till med renoveringen i huset också!

Här är det en lugn helg, 3e helgen i rad utan alkohol. Riktigt skönt!