av Skogsfrun77

Skogsfrun77
lör, 2025-01-25 - 18:48

Jag har varit tillsammans med min man i 17 år. Barnen är vuxna. Han har alltid drucki öl. Hans försvarbar men vad är det för problem jag tar jag bara någon öl? Han självmedicinerar att kunna sova mm. Han tycker ju inte det är nått problem han slår ju inte mig, ligger inte och krälar på golvet ! Men säger jag, han simmar iväg från verkligen varje helg i sin sköna värld medans jag är kvar ”i verkligheten ”

Min fundering är, han blir onykter men sällan full. Han kan prata och göra sig men visst blir han ute trög och ja det blir ju såklart på ett annat sätt. Han kan ta nån starköl i veckodagarna. 2-3 st. Jobbar dagen efter. På dagarna på helgerna är han nykter han börjar dricka till middagen.

Känns som jag överdriver ibland… nu har det gått så lågt att jag hotar med skilsmässa och han säger han ska ej dricka hemma, vara ute på krogen mm… han är nu inte alls lika glad och man riktigt känner att livet är tråkigt utan öl, tycker lite synd om honom. Medberoende.. skulle vara vilja ha era tankar känner mig vilsen ensam och ledsen

ChangedMe
lör, 2025-01-25 - 22:24

@Skogsfrun77 Hej! Nej du överdriver inte. Det var så det började med min man, alltid druckit öl och eskalerade för ca 13 år sen från bara fre-lör till att först dricka upp resterande på söndagarna till att sen ta någon starköl nästan varje dag till att ersätta starkölen i veckorna när jag "tjatade" till folköl som för runt 5-6 år sedan blev runt 6-8 st varje kväll och sen ett flak 50 cl starköl fre-sön. Eskalerade till en så kallad högfungerande alkoholist i den definitionen att han skötte sitt jobb (men allt annat fick jag ta, och en helt sanslös tur, eller otur egentligen, att han inte blev stoppad av polisen under de åren då alkoholen nog aldrig gick ur kroppen helt). Trög, verbalt ful och lullig varje kväll, inte närvarande. Också självmedicinering till viss del. Så mycket han förstört men förstår inte. Han är nu nykter sen 13 månader då barnen (vuxna i 20-årsåldern) till slut satte ner foten rejält då vad jag än hotade med inte hade någon effekt alls. Jag är också medberoende och sitter fast som i en bur som har en öppen dörr men jag kommer inte ut. Mest på grund av raserad ekonomi men också för att jag tycker synd om honom trots att han är känslokall och inte tar ansvar för vad han ställt till med. Missriktad empati. Finns inga känslor kvar och inget förtroende. Han har tagit bort substansen så han är "nykter" men han är inte i "recovery" eftersom han vägrar jobba med den mentala biten.

Du överdriver definitivt inte. Det kan lätt eskalera och ju längre tid det går, ju längre tid man trycker undan problemet som jag gjorde desto svårare blir det att ta tag i är min erfarenhet. Dessutom sätter det sådana djupa sår i en själv som anhörig och barnen, våra var ju tonåringar när det blev mycket värre men ser det hos dem hur mycket det ändå har påverkat dem. Kram från en som fortfarande känner sig vilsen, ensam och ledsen och som hoppas du kan få till en förändring i tidigare skede❤️