Hög på min egen förmåga.

135 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Amanda igen...
Hög på min egen förmåga.

197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Janedoe0
Så fint <3

Så fint <3

miss lyckad
Grattis till tid❤

Bra jobbat! Vilka härliga reflektioner över livet du har..Verkligen viktigt att veta vilka faktiska möjligheter vi har..Att bli nykter och att fortsätta vara det är en möjlighet för oss.Den enda som kan ändra på det är vi själva.Inte en taskig chef, närstående som mår dåligt, arbetlöshet, eller för mycket jobb, dåliga relationer, ekonomiska bekymmer..Vi vet alla att börja supa på sina problem eller känslor gör saken tusen gånger värre. Alla dagar är inte rosenröda som nykter, men att minnas skulden och skammen för sina värsta fyllor, eller anhöriga som beskriver mitt fyllejag...Då är det härligt att tänka på sin nyktra tid och vad vi vill ha ut av livet framöver..Glädje, lugn, harmoni och fina relationer kanske...Kram

Amanda igen...
Jag ska sluta ta sovmorgon

Jag ska sluta ta sovmorgon tror jag.... Jag vaknar alltid tidigt och sover numera väldigt bra under natten, vaknar inte längre vid 03 och svettas av ångest. Men nu när det finns flera dagar i veckan då jag inte absolut måste kliva upp i ottan har jag legat kvar och somnat om. Det är ju så härligt att ha den möjligheten! Eller? I den lätta sömnen drömmer jag och det är inte härligt....
Det handlar inte om alkohol längre men det handlar om den jag alltid tidigare trott att jag är. Den jag inte vill vara och den jag inte behöver vara.
I drömmen går jag vilse, tappar bort mina barn, misslyckas....
Men om jag analyserar det hela ser jag ju såklart var drömmarna kommer ifrån. Saker jag glömt att göra, oron över att jag överskattat mig själv, att få tentamens resultat denna vecka. Så fort jag gör något som påminner mig om den jag var får jag ångest. Jag har fortfarande inte helt och hållet kunnat förlåta mig själv och jag dömer mig själv som vanligt för hårt. Som vi alla här gör.
Varför ska man vara så jävla rädd för att misslyckas... Och vad är det jag tror att jag ska misslyckas med? Det vet jag knappt. Bara en diffus känsla av att vara ovärdig min egen tillvaro.
Ja, man blir trött på sig själv. Eller så är jag bara utmattad av att vara lite lycklig, ett ovant tillstånd som jag aldrig tidigare tillåtit mig själv att vara i. Kanske jag bara behöver vila i mina välbekanta känslor ett tag...
Nä, det är bara korkat. Och drömmar är bara drömmar.

Amanda igen...
Det verkar finnas en form av

Det verkar finnas en form av folkrörelse, en mycket stark vilja och åsikt som framställs som om den var lika viktig som kampen för demokrati och lika värde för alla.... Nu när jag klivit ut ur min lilla bubbla och träffar människor igen hör jag hur oerhört viktigt detta är och jag förstår inte riktigt: ”Jag är som jag är och min mänskliga rättighet är att skita i vad folk tycker!”
Självklart ska man bejaka sig själv men vad har hänt med respekten för andra? Varför har vissa rätt att få vara sig själv till varje pris? Hur är det med min rätt att slippa deras åsikter upptryckta i ansiktet? Inte sällan är det samma personer som glatt dömer andra och ifrågasätter andras sätt att vara.
Och det här med att skita i vad andra tycker, sen när blev det en dygd? Vad händer när vi alla lallar omkring och skiter i varandras åsikter och tycker att individualismen är det viktigaste i världen?
Nej, det är inte svart eller vitt. Bara för att man inte låter andra diktera reglerna för hur man ska vara och leva betyder det inte att man måste köra över människorna runtomkring. Men det är den ursäkten jag hör: ”Ja, hen blev ledsen men jag var tvungen att säga vad jag tyckte, jag är ju som jag är!”
Wtf???
Samma mentalitet återfinns i många andra situationer, den mänskliga rättigheten att göra vad man vill. Det var tydligen ett stort problem för väldigt många att tentamen alltid ligger på en måndag. Detta innebar tydligen att mina klasskamrater inte fick ha helg utan var tvungen att plugga... En helg i månaden var de tvungna att lägga tid på sin framtid istället för... ja vaddå? Detta var tydligen förskräckligt. Ärligt talat förstår jag ingenting.
Och samma typ av resonemang ser jag när alkohol kommer på tal. Jag har själv beklagat mig över det orättvisa i att jag inte kan dricka vin så i det ögonblicket var jag inte så mycket bättre men när jag släppte taget och faktiskt slutade tycka synd om mig själv blev det fan så mycket lättare.
Det är ingen mänsklig rättighet att ha kul när det sker på bekostnad av andra och din egen hälsa och framtid. Varför tror människor plötsligt att vi enbart har rättigheter men att alla skyldigheter är av ondo?? Vad hände med att bry sig om gruppen och samhället? Någon sa ”Varför ska jag bry mig om samhället när samhället skiter i mig?” Newsflash: Vi är en DEL av samhället, det är ingen ondskefull organism som är ute efter att förgöra oss....
Lite lagom surt här en fredagsmorgon...🙋🏻‍♀️

JennyM
Åh, gillade att läsa hur du

Åh, gillade att läsa hur du skrev om havet och att inte kunna simma. Så fint formulerat.

Sisyfos
Visa vägen

Testa att säga ifrån kanske? Man behöver ju inte vara otrevlig, men du kan kanske slänga upp en liten kommentar om att nån annan kan bli ledsen när hen "är som hen är". Hålller med dig fullständigt och tror också att alla skulle må så mycket bättre om man försökte sig på att förstå andra lite mer ur en positiv tolkning. De flesta är inte elaka, men tanklösa och självfixerade. Hänsyn, respekt och förståelse... ja det är grejer det.

Amanda igen...
Du har väldigt rätt Sisyfos,

Du har väldigt rätt Sisyfos, jag borde säga ifrån, utbilda. Det är ju denna enorma frånvaro av förståelse och självinsikt som orsakar det. Och som JAG inte förstår. De är privilegierade utan att veta om det och ha vett att vara tacksamma över det.... Det vilar en slags lathet och ansvarslöshet över det hela. Om man rycker på axlarna och håller upp sina händer och säger "jag är som jag är", då tror inte jag att man någonsin blickat inåt och aktivt jobbat med sig själv, man har inte försökt ändra på något. Det är som om jag skulle säga att "jag är alkoholist, det är den jag är och min kropp, mina barn och hela min omvärld får helt enkelt acceptera det och helst också bejaka det då det är den jag är". Noll eget ansvar.
Jag har en allergi mot bristande självinsikt, kanske borde jag inte bry mig så mycket... Men då jag växt upp med en förälder som konstant krävde att omgivningen anpassade sig utan att hon någonsin kunde avkrävas något liknande så tänder detta beteendet en eld i mig. Hennes beteende kunde aldrig kritiseras, vare sig med lugna diskussioner, ilska eller tårar. För vi var alltid ute efter henne, ute efter att skada på något sätt. Grät jag och drog mig undan gjorde jag det för att såra henne, ljög jag för att skydda mig själv och hon fick reda på det, då var det för att jag VILLE att hon skulle få veta och bli ledsen.... Hon "visste"exakt varför alla andra gjorde som de gjorde men såg aldrig sig själv. Det svåraste med detta är att hon samtidigt är en människa med enormt mycket självhat och självförakt och visst förstår jag att hon använde sina egna ögon när hon trodde sig veta vad vi såg. Men hon har alltid hävdat sin "rätt" att vara som hon är och det är just DET jag har så svårt för. Att man har rätt att vara sig själv när det skadar....
Jag är inte på något sätt bättre än någon annan och jag valde att sjunka i alkoholen, jag visste att det var åt helvete men jag trodde det var den jag var under många år. Min bror har blivit ett elitistiskt svin som anser att ALLT är ett eget val, är man fattig får man skylla sig själv etc....
Idag tycker jag att jag är hyfsat bra på att se mönster och förstå att en till synes obetydlig handling kan få katastrofala konsekvenser i längden. Jag kan förstå både maktmissbruk och hemlöshet. För ibland blir vi offer för oss själva, vår egen mänsklighet. Jag förstår en hel del men känner ibland att jag fått betala ett ganska högt pris för mina insikter och de är värdefulla för mig. Då upprör det mig när folk pissar på det, när de anser att förståelse inför andra och sig själv är värdelöst.
Jag har nu valt en väg där jag tror att jag kommer att få användning för det jag kan i slutändan men kanske jag borde försöka dela med mig längs vägen. Om inte annat för att jag då kanske undviker att gå och bli en gammal bitterf***a på köpet.....
Ja hörni, inte är det enkelt att vara människa men när jag läser här på forumet blir jag ändå full av hopp, jag undrar bara ibland var ni alla befinner er IRL... De flesta jag möter saknar nämligen er värme och klokskap...
Kram på er och vet detta: Livet är fan så mycket mer än lösningsmedel i fina flaskor!!

Amanda igen...
Det vidare livet innehåller

Det vidare livet innehåller mycket. För mig har dimman verkligen lättat. Kontrasterna är skarpa och färgerna klara och tydliga. Men det gäller också smärtan. Som finns vare sig vi vill det eller inte. Vid en period under mitt ”tillnyktrande” inbillade jag mig att allt skulle bli bra, perfekt, bara jag blev kvitt alkoholen. Helhetsmässigt stämmer det nog, men det är inget jag eftersträvar längre. Perfektionism. Det är vare sig möjligt eller beundransvärt. Varför bry sig om det alls? I vissa fall skulle jag vilja påstå att perfektionism är direkt skadligt.
Jag läste en bok av Doris Lessing som heter ”The fifth child” för någon månad sedan. Den är oerhört smärtsam att läsa och egentligen skrämde den mig på plan som jag inte ville kännas vid. Den handlar om familjen som strävar efter att bilda den perfekta kärnfamiljen med stort hus, många äppelkindade barn och ofta förekommande släktträffar. Där allt är ljust och kärleksfullt... Så föds det femte barnet och han är inte perfekt... Långt ifrån, stor, klumpig, ondskefull i deras ögon. Familjen splittras och smulas sönder. För mig är det obegripligt och otänkbart att inte kunna älska sina barn men ändå känner jag mig träffad. I mitt alkoholberoende har jag ju på ett vis valt bort dem, min kärlek till dem visade sig vara begränsad då jag valde att dricka trots att jag visste att de tog skada. Då ser jag monstret i mig. Men nu är det monstret utrotat och jag tvivlar inte mer än andra på min förmåga som förälder, tror jag.
Igår blev jag faster för första gången. Vi är inte lika jag och min bror. Inte längre. Han och hans fru lever i en till synes perfekt värld, en värld med god ekonomi, fantastiskt hus, ny bil och ingenting lämnas åt slumpen. För dem är perfektion målet, alla val de gör utgår ifrån detta. Så när allt var ordnat så var det äntligen dags att skaffa barn. För i deras värld betyder god planering allt, dåliga saker händer inte bra människor... Men igår uppstod det sprickor i väggarna de byggt och verkligheten sipprade in. Oron har funnits hos mig inför detta då jag undrat vad som skulle hända om deras barn inte föddes perfekt? De är så stränga i sin elitism, inget rubbar den! Och nu, skär smärtan i mig när jag ser hur deras jakt på perfektion kommer emellan dem och kärleken till sitt barn... Är de monster undrar jag? Kan jag tillåta att detta händer? Hur är detta möjligt??? De behöver hjälp innan de berövar sig själva på det mest fantastiska vi människor får vara med om men hur hjälper man dem som inte vill bli hjälpta? Och vad för slags liv får den människa, det barn som inte får känna kärlek?? Jag är hjälplöst långt borta och utestängd. Både geografiskt och psykiskt.
Hur hjälper vi de hjälplösa och ohjälpbara?

Ullabulla
Oj vad svårt amanda

Jag vet ju inte vilken "skönhetsfläck" som upptäckts hos barnet.
Om det är stort eller litet och hur det kan avhjälpas eller normaliseras med tiden.

Jag kan bara hoppas att de orkar ha vidvinkelperspektiv oavsett hur litet eller stort problemet är.
Jag valde att förneka i några år då sanningen var för brutal.

Men lät det sakta sippra in i min verklighet.
Om det är ett svårt handikapp så kommer det att vara en lång väg de har framför sig.

Men resan är deras.
Jag minns hur en släkting milt försökte få mig att se och hur jag vände mig från denna släkting då jag inte ville kännas vid det hon sa.
Så var försiktig och finns där som ett stöd och bollplank och var så neutral som du bara förmår.
Det är det bästa du kan göra,både för dig själv och dom.

Amanda igen...
Kära Ullabulla❤️ Tack för att

Kära Ullabulla❤️ Tack för att du hörde min förtvivlan här i cyberrymden!
Det verkar tackolov som om det inte fanns någon skönhetsfläck trots allt, ingen uppenbar i alla fall... Men deras rektion innan det stod klart var så skrämmande. Idag är jag lättad men bekymrad. Dessa skönhetsfel består ju inte alltid av en konkret funktionsnedsättning, det som bekymrar mig är hur de kommer reagera om barnet inte lever upp till deras förväntningar? De flesta av oss vet och förstår att barn vänder uppåner på vår tillvaro.
Kanske kan det låta som om jag målar fan på väggen och jag hoppas att det är just det jag gör. Men jag känner min bror och han har redan förskjutit ett barn då mamman till detta barn var ”fel”... Det barnet passade inte hans mall och därför finns hon inte. Jag håller mig utanför, rätt eller fel? Det vet jag inte. Det är väl sådant som både du och jag, Ullabulla, är bekanta med: tillfredsställelsen av att rädda något/någon, att vi vet vad som är bäst för omgivningen.
Så om jag ska hålla mig på rätt sida av staketet så lyssnar på dig. Håller mig neutral men tillgänglig vid behov.
Kanske detta barn kommer förändra honom och även henne? Jag kan ju inte göra annat än hoppas..
Många kramar till dig och styrka på din väg❤️❤️🙋🏻‍♀️

mulletant
Hej Amanda

Inte så ofta jag läser nya trådar och gör nya bekantskaper här längre men i morse snubblade jag in i din tråd och har läst med..... ja, med andakt till morgonkaffet. Så fin bild av havet och sjöfåglarna och våra olika förmågor och förutsättningar! Tack
Jag känner också väl igen mig i utmaningen att hålla balansen i relation till mänskor i omgivningen. Bevara empati och omsorg utan att snirkla mig in i andras liv och ta över det som är andras ansvar. Finnas till men inte ta över - ingen quick fix för den som vuxit upp med och vuxit in ett överstort ansvarstagande.
Grattis till din nykterhet och lycka till på upptäcksresan inåt. Livsresan. Kanske den viktigaste vi har att göra🌿 / mt

mollymi
Så fantastiskt vackert

Så fantastiskt vackert skrivet...och så sant! Tack från en som också lämnat dryckeslivet.

Amanda igen...
Tack! Vad fina ni är

Tack! Vad fina ni är Mulletant och Mollymi!❤️
Och visst är det så som du skriver Mulletant, det finns ingen quick fix, inte till någonting egentligen. Och även när man använder sig av det blir det inte som man tänkt sig... Jag påbörjade min resa i slutet på sommaren förra året och trodde inte jag skulle nå så långt som jag faktiskt gjort... Förvånad står jag ibland och betraktar mig själv och de val jag gör idag, hur mycket enklare det är att älska sig själv när man förlåtit och accepterat sin egen mänsklighet. Jag snubblar ibland, jag dricker inte men faller in i destruktiva mönster. Då kommer självhatet smygande. Men varje gång reser jag mig utan möda, borstar av mina knän och sträcker på mig. Det är ok, jag är ok. Mitt liv har egentligen aldrig varit bättre än såhär men definitivt mycket, mycket sämre. Så varför skulle jag hata mig själv när jag lyckats bromsa och vända skutan? Det finns ingen anledning.
Jag har min familj som jag älskar och de älskar mig men visst, de har sina egna demoner. Inte mina barn tror jag, men vi vuxna. Min bror, mina föräldrar, de drivs ibland av sina demoner men jag kan inte göra så mycket åt det förutom att finnas när de behöver mig. Min man som också är slukad av alkoholen men som inte drunknat ännu, han flyter rätt bra fortfarande och jag sitter i båten och betraktar honom. Redo att sträcka ut handen när han vill sluta kämpa mot vågorna. Men det är som det är nu och ska jag vara ärlig så kanske jag är både egoistisk och lat. Har inte lagt någon energi på att försöka förmå honom till att sluta. För min personliga åsikt är, samt utifrån min egen erfarenhet av mitt eget drickande, att så länge man själv inte vill sluta så går det inte. Det GÅR bara inte. Tvivlar man, vill man behålla en lite lagom del alkohol i sitt liv, sin kropp och själ, tja, då får man fortsätta guppa runt på vågorna försöka flyta fast man inte kan simma. Hur länge man orkar är väl individuellt men faktum kvarstår: Tillslut sjunker man, det är alkoholens natur.
Jag vill inte såra någon men detta är min verklighet. Jag vet hur livet är med alkohol och nu vet jag även hur det är utan. Och det finns ingen tvekan om vad jag väljer. Jag trodde aldrig jag skulle känna att alkohol är fullständigt onödigt för mig, precis lika onödigt som att dricka motorolja...Det fyller helt enkelt ingen funktion och jag har nog aldrig varit mer förvånad. Någonsin.
Kram på er❤️🙋🏻‍♀️

AL
Vackert

skrivet. Mitt mål är också att komma till denna insikt. Jag provar mej fram och ramlar just nu väldigt lätt men jag vet att det går.

Mirabelle
Drömmar är bara drömmar

Det tröstar jag mig också med. Jag har gräsligt mycket mardrömmar. Vissa nätter är så hektiska att jag vaknar tröttare än jag var när jag gick och lade mig :P De handlar mycket om att vara jagad av något ondskefullt, eller naturkatastrofer, och att försöka skydda de som är värnlösa... Hoppas att drömmarna försvinner så småningom. Någon som har erfarenhet?

Mirabelle
Och gratulerar

Mina varmaste gratulationer till ett liv där alkohol inte längre tjänar något syfte. Dricka motorolja, det var en riktigt bra formulering. Jag vill inte heller slåss mot vågorna längre. Jag vill nå den fasen där du befinner dig. Riktigt välgörande läsning. Tack.

Amanda igen...
A-L och Mirabelle, jag läser

A-L och Mirabelle, jag läser mycket här på forumet, ser hur ni kämpar och jag tillför något då jag tror det kan hjälpa. Jag tror på er på samma sätt som jag efterhand började tro på mig själv. Ni ser, hos er själva, det ni behöver se för att ta er vidare. Vilket ni gör även om det är ett helvete ibland.
När jag började skriva här var det en lättnad att läsa hur andra hade ett fullgott liv utan alkohol, ja till och med ett bättre liv utan. Även om det ibland var svårt att tro att jag också hade rätt till ett sådant liv så är det ändå det som till slut hände.
Men egentligen vill jag tala om energi. Den typen av energi som andra människor kan äta upp men som är livsavgörande för oss. Den sorts energi som gör att vi orkar vara de vi är och ta hand om oss själva med värme.
I ungefär 20 år har jag arbetat med sporthästar. Man kan säga att jag med min erfarenhet och kunskap har hjälpt hästar och deras ägare att nå bättre resultat och bli hela. Många trasiga, felhanterade och ibland livsfarliga hästar har passerat genom mitt liv under dessa år. Jag har arbetat 7 dagar i veckan,14 timmar per dag, i många långa perioder, dels pga min oändliga kärlek till dessa djur och mitt yrke men också för att det är den mängd av tid och energi som krävs för att nå resultat. Och allt hårt arbete är ju värt det när man ser förändringen, när något som varit värdelöst förvandlas till något värdefullt och harmoniskt.
Men...
Alltefter åren gick smög sig en trötthet in, tvivlet på om det någonsin var värt det? För alltför ofta blev det man lagat snabbt raserat av någon annan.
Jag frågade mig: Är arbetet värt förtjänsten? Många gånger riskerade jag livet för att göra mitt jobb och ännu oftare riskerade jag att bli allvarligt skadad.
Jodå, it comes with the job, men var det VÄRT det? I höstas stod det klart för mig att nej, det var det inte för jag var mer värd än att vakna ledbruten varje morgon och att varje kväll bedöva känslan av meningslöshet med alkohol. Så jag gjorde en helomvändning och idag har jag inte varit i närheten av en häst på snart tre månader. (Vilket är ett rekord, de har funnits i mitt liv sedan jag var fem...)
Hursomhelst. Vi ska vara rädda om vår energi, vad vi lägger den på. Tänk på om striden är värd vinsten? För mina barn skulle jag kämpa till sista blodsdroppen men för en häst som inte är min och som vars ägare kör på i invanda spår trots att det fortsatt ger samma dåliga resultat? Nel, DET är inte värt det.
Jag är långtifrån konflikträdd men jag tvingar mig själv att vara lat. När jag hör eller ser (läser) något som gör mig upprörd kan jag känna systemet sätta igång: adrenalinet produceras, blodet skjuter fram genom ådrorna i hög fart, kroppen förbereder sig på strid...men då känner jag också hur giftigt det är.
Det är då vi måste fråga oss: vad har jag att vinna på detta? Vad har vi tex att vinna på att försöka hjälpa någon som inte anser sig behöva hjälp?
Nää, tänker jag då och bläddrar vidare. Min energi är för värdefull för den är begränsad.
En kurskamrat och nära vän retade sig häromdan enormt på någon så till den milda grad att hon planerade ett ingripande i en situation hon egentligen bara skulle förvärrat. Jag frågade henne varför och hon sa att hon bara var tvungen. Sån dumhet, enligt henne, fick bara inte passera ostraffad.
Hon frågade i sin tur mig hur jag kunde hålla mig så lugn och hon kom fram till att jag nog var en godare människa än hon med ett mer förlåtande hjärta.
Jag svarade henne att: Nää jag är bara lat. Eller energisnål:D
Så mina kära forumvänner, var sparsamma med er egen energi. Det finns så många människor, inklusive er själva, som förtjänar den. Förvalta den väl.
Kram på er!

Mirabelle
Touché Amanda

Tack för välbehövlig läsning! Energisnål... Vilket användbart uttryck! Det måste jag börja vända och vrida på :) Du har ju så rätt också. Jag är i den fasen där jag ifrågasätter mitt yrkesval. Är "kallet" värt allt energitjuveri? Kan jag genom mentala barriärer förhindra energiläckaget? Vill jag ens vara kvar i yrket med de mentala barriärerna uppfällda? Det är de stora frågorna, som jag Hoppeligen kan besvara en dag... Jag kan dra en del paralleller till dina hästar. Mitt uppdrag är att bygga upp, men andra instanser fortsätter att riva ner :/ Och att försöka hjälpa dem som inte vill ha hjälp... det är den ultimata energitjuven. Jag får öva på att bläddra vidare. Det är det enda rätta :) Kram

Miss_blondy
Härliga texter..

Varit väldigt upplyftande .Känner igen mig i många av dina åsikter och tankar..
Och även fick jag några go leende 😆 Du skriver så öppet och avslappnat och då med känsla 😊

Behöverlitestöd
Tack

Tack för dina inlägg och öppenhet..gör mycket för någon som jobbar i rätt riktning.... simmar i vågorna och behöver gå upp på stranden istället för att guppa runt i havet och inte veta om man ska drunka....fast att man ser land.....och vet att det inte kommer bli bra om man simmar längre ut....kallsuparna värre och värre. .... men när man simmar lite innåt lungnar sig vattnet igen och man kommer ihåg hur skönt det är att bara flyta runt. ....där kommer kampen....GÅ ILAND....men skönmålar det fina havet även om jag vet att simmar jag för långt ut kommer det ta mig. Ska bara motivera mig helt i land....vet att havet är lömskt ...förförande...

Behöverlitestöd
Tack

Är du mentor för någon?

Amanda igen...
Hej Behöverlitestöd!

Hej Behöverlitestöd!
Tack för att du skrev hos mig, det var fint❤️ Jag känner det du känner och jag vet vad det handlar om. Jag är mentor för mig själv då jag ständigt måste påminna mig om det faktum att jag ska hålla mig på land då det är där jag hör hemma men skriv gärna och berätta mer om dig själv. Kanske kan vi hjälpa varandra, att känna att man inte är ensam och veta att det finns en väg bort ifrån alkoholen vi tror vi behöver är så viktig. Det finns ett sätt och det man vinner när man tagit sig ur det är frihet. Det jag känner idag är frihet och inte förrän nu inser jag vad det ordet verkligen innebär.
Men även jag tvivlar ibland, fortfarande. Det är en tung insikt att man bär på en kronisk sjukdom.
Skriv igen, skriv vad du vill få ur dig, jag finns här❤️

Amanda igen...
Igår: Enorm irritation och

Igår: Enorm irritation och trötthet. Arg över allt jag vill ha och vad jag inte har... Frustration över att inte komma framåt snabbt nog som skapar ilska över att inte kunna påverka, göra mer. Vilket naturligtvis födde ett sug efter alkohol. Jag kände hur min blick blev svart och hård när jag betraktade min man sitta där i godan ro vid matbordet med ett glas vin och vara fullständigt nöjd med tillvaron. Till synes helt omedveten om slagfältet inom mig.
Min nykterhet har normalt sett inte påverkats av att han dricker, det har liksom varit en naturlig komponent i min kamp för att hålla mig nykter. Det är klart att det underlättat om han slutat med mig men det har aldrig varit en förutsättning. Ofta undrar jag varför och hur det ens varit möjligt. Kanske är det pga min syn på honom och mig själv, att vi är så väldigt olika, att det han väljer att göra aldrig varit något jag identifierat mig med. Kanske.
De stunder när mitt hopp sviker mig, det är då jag är som närmast det första glaset. De stunder då mina ansträngningar inte lönar sig. Då är kampen blodig igen.
Idag: Vaknar utsövd, inga drömmar jag minns vilket oftast påverkar mitt humör i positiv riktning. Kaffet är gott och tack vare det faktum att jag ilsket städade igår är hemmet rent idag och det ger mig en känsla av lugn inför dagen. Inga direkta måsten förutom att plugga och för mig innebär det en känsla av att jag rör mig framåt. Det är faktiskt inte mycket jag hellre skulle göra än att sitta med mina anteckningar och läsanvisningar och mitt kaffe. Ingenting faktiskt, förutom detta att skriva här och strukturera mina tankar om gårdagen. Detta måste jag göra först för att lägga dem åt sidan och fortsätta framåt.
Det känns idag otänkbart, som det faktiskt oftast gör numera, att ta det första glaset. Otänkbart därför jag identifierar mig med någon som inte dricker alkohol, otänkbart för att jag numera är rädd om mig själv, värnar för mycket om min tankeförmåga. Alkoholen grumlade mina tankar och mitt minne, i sanning förgiftade både mig och min tillvaro.
Det jag känner idag är att jag har ett val. Alltid ett val, dricka eller inte dricka.
Dricker jag inte har jag en chans att uppnå något stort, att vara den jag vill vara och att göra det jag vill göra. Nykterhet ger mig den CHANSEN, möjligheten finns där. Misslyckanden kommer med säkerhet men jag har iallafall chansen att genomföra allt jag tar mig för.
Om jag dricker däremot... Då kommer alla dessa möjligheter försvinna, vara som bortblåsta. Det jag vill att mitt liv ska innehålla kommer aldrig komma inom räckhåll med alkohol i blodet. Det bara är så. Då kommer jag slösa bort det enda liv jag har.
Därför är valet varje dag ganska enkelt men jag fruktar varje misslyckande enormt av samma anledning. Att förlora hoppet och tänka "Vad är det för vits?" skrämmer skiten ur mig samtidigt är det en kraftfull drivkraft.
Jag är pressad men inte stressad. Det finns en mycket viktig skillnad!
Press är krav som är rimliga i förhållande till förmåga.
Stress är orimliga krav i förhållande till förmåga.
Om jag dricker är stressen ett faktum.
Därför dricker jag inte.
Kram på er<3
Amanda

Adde
Tack

för din positiva delning !

santorini
Amanda!

Så fint och målande du berättar! Känner igen så mycket i det du skriver. Ha det gott!

Amanda igen...
Igår lämnade jag en fest.

Igår lämnade jag en fest. Tidigt. Det var trevligt och vi hade roligt så det var inte det.
När jag satt på spårvagnen började något gnaga och riva i mig, jag blev först förvirrad, varför blev jag så ledsen? Det värkte i halsen och mitt ibland alla fredagsglada människor höll jag på att börja gråta, jag var ju inte förberedd på den enorma sorg som plötsligt kom! I vanlig ordning blev jag arg, arg på mig själv...
Jag har förstod när jag väl satte mig på tåget hem att jag blivit placerad på en piedestal och där är jag ensam. Det är en hemsk känsla... Jag vill inte ta på mig ansvaret, jag har inte satt mig själv där. Men min man, min svärmor och nu mina vänner, ja alla som vet att jag inte dricker och varför, ser mig däruppe, som om jag är ett unikt, vackert och skört föremål som beundras och avundas men som sätts tillbaka på sin plats ovanför dem när de ska leva sina vanliga liv. När de bara vill vara människor och inte påminnas om sina brister.
Och kanske är det väl så att jag är lite tråkig, lite stel. Nej, jag kan inte vara lika avslappnad på fest som jag varit om jag druckit. Jag kan inte prata lika obehindrat med alla om allt. Det bara är så. Jag önskar det inte var så.
När jag är nykter så är jag lite för många bra saker och det känns som om jag skrämmer människor...Jag blir bara ensam. För vem vill vara med någon som påminner dem om allt de gör fel? Nu är det ju inte så att jag någonsin påpekar detta för dem, skulle aldrig komma på tanken att börja moralisera för jag har gjort för många misstag själv. De höga hästarna skenar åt andra hållet om jag ens skulle komma i närheten av dem.....Jag vill inte detta heller, jag om någon vet hur lätt misstag blir gjorda och jag inbillar mig att jag utstrålar just detta, förståelse och förlåtelse.
Ändå känns det som om jag är ställd utanför och ovanför.
Jag var ensam när jag drack och trodde nog att det var skälet... Igår fick jag känslan av att det finns andra skäl. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på vad det är och ändra på det.
Jag slutade inte dricka för att vara duktig.
Jag har aldrig haft som mål att vara bättre än alla andra. Jag kämpar för att vara bra nog åt mig själv, att förtjäna min egen kärlek och beundran vilket är tillräckligt svårt och jobbigt för det mesta....
Nu känns det som om jag måste börja välja bort vissa saker, för mitt eget bästa.
Jag vill inte vara såhär ledsen men hur mycket blir man tvungen att acceptera? Acceptera att jag måste undvika vissa situationer för att inte bli ledsen och uppgiven?
Att säga att jag inte dricker och berätta varför är inte svårt för mig.
Jag har hittills inte fått några negativa reaktioner. Tvärtom.
Men det är som om all denna beundran, vänligt men bestämt, knuffar mig till en plats där jag inte vill vara. Utanför.

Eller vad är allt det här egentligen?
Nu när jag tagit mig hit där jag är, så vill jag inte stanna. Förändringarna är liksom inte stora nog. Denna förbannade rastlöshet jag gått och släpat på hela mitt liv verkar bara driva mig att planlöst fladdra omkring. Idag har jag ett mål för mig själv, en utbildning som ska ge mig det jag vill ha i livet, men hur är det med livet jag lever idag då? Är allt utom mina studier bara något som händer runt mig och jag är inte delaktig?
Situationen är inte hållbar. Min kärlek till min man börjar blekna, jag kan inte älska en spritmarinerad man. Jag vill inte bo här, trots att det är en stad är det ändå en liten ort där mammorna på förskolan alltid ser något intressant på golvet när jag går förbi, grannarna som inte hälsar och ser i ögonen.
Samtidigt som jag vet att jag inte gjort något fel så ifrågasätter jag mig själv. Det känns just nu som om jag inte hör hemma någonstans. Och vet inte var jag är på väg.
Hopplöshet är det enda jag känner idag men hoppas att det känns annorlunda någon gång snart. Nog för att jag vet att det vänder, allt vänder åt nåt håll så småningom. Men just nu går allt så frustrerande trögt och inget kan jag göra åt det....

Ullabulla
Oj amanda

Du håller på att vara i tillfriskningsprocess tror jag.
Den är väldigt krävande att vistas i och ställer en i ett utanförskap.
Man väljer det dels själv och också tror jag att den inre upplysning man börjat få ta del av liksom utesluter "de sämre precis som du beskriver.
Man är lite upplyst o h frälst och andra människor vars liv mest lunkar på kan inte dela eller se din resa.

Jag vet ju att du också funderat på din medberoendedel.

Sök upp aa eller alanon så får du vara med dom som är på samma tåg som du.
Det brukar kännas lättare just vetskapen om att man inte är ensam.

santorini
Så bra beskrivet!

När jag läser det du skriver så minns jag hur det kändes. Man blir lite ensam och udda i början. Det är en sorts sorgeprocess. När man inte längre är euforisk och hög av att man lyckats hålla sej nykter kommer bakslaget. Ensamheten faktiskt. Det blir lättare med tiden. Men visst, det är inte samma sak att gå på fest. Jag blir irriterad när folk druckit för mycket så jag stannar inte särskilt länge. Nu är jag ingen festprisse och jag drack helst hemma, ensam. Men ändå. Och jag blir trött och less på min man när han druckit för mycket. Det har lyckligtvis lett till att han dricker betydligt mindre än då vi båda drack. Så det funkar rätt bra.
Jag vet inte om det hjälper dej eller är nån tröst men jag känner tydligt igen mej i din beskrivning. Så var det för mej också men nu är det länge sen. Det är en process, det blir bättre. Det blir ett naturligt tillstånd att inte dricka. Man är inte "duktig" längre utan det är självklart. Det blir vardag. Lite gråare ibland, inga toppar men heller inte alla de djupa dalarna. Man förändras och fördelarna överväger många gånger om nackdelarna.
Jag tror inte du behöver analysera så mycket eller sätta fingret på vad det är. Fortsätt på din väg och jag tror att det ger sej. Det är utveckling. För min del känner jag att under de sista åren då jag drack och det eskalerade så stod jag stilla i utveckling. All energi gick åt till att försöka kontrollera drickandet, ha ångest över det och försöka dölja. Då jag slutade blev jag tvungen att tänka till.
Lite flummigt det här men jag ville skriva att jag tror att det snart blir lättare för dej också!

Mirabelle
Jobbiga känslor

Den där känslan av att stå utanför och titta in... Man är med, men ändå inte. Avskärmad från gemenskapen och den uppriktiga ömsesidigheten av en osynlig vägg. Det är en skitjobbig känsla att bära omkring. Varför drabbas man av den? Är det bara nykterheten som får dig att känna så? För mig har det inget med nykterhet att göra. Jag bara känner mig för det mesta som en udda pippi som aldrig riktigt blir känslomässigt delaktig. Svårt att förklara. Det finns säkert djuplodande psykologiska förklaringar om anknytning, självkänsla och skit... Det där med att känna sig malplacerad i småstaden förstår jag iaf. Jag lider inte alls av mitt självpåtagna psykologiska/emotionella utanförskap när jag bor i anonyma storstäder. De perioder då jag testat småstadslivet har det däremot ätit upp mig inifrån. Kram till dig i grubblerierna.

Ellan
Utanförskapet

God kväll Amanda,
Jag känner så starkt igen det du skriver om. Detta utanförskap... att å ena sidan vara duktig och modig som tagit sig ur ett destruktivt levene till känslan av utanförskap som inte riktigt går att förklara. Att vara en i gänget men på samma gång känna sig så annorlunda. Att söka efter något mer i relationerna med vår omgivning men att mötas av stora frågetecken. Att se och känna det andra inte ser och dessutom ha ett behov av något som en del inte vet existerar. Detta något mer. Jag uppskattar numera relationer med människor som går lite mer på djupet. Jag blir trött på det ytliga och det surret som många människor ser som njutbart. Det är tufft att göra val som inte andra förstår sig på men som vi själva känner är bäst för oss. Det känns som att du är inne på en utvecklande resa som kommer att ta dig mot något nytt. Vad det är kan vi aldrig veta säkert men det känns som att du har odlat något inom dig som växer sig allt starkare.
Jag har hittat några vänner inom AA som jag kan undersöka detta innerliga med. Som förstår mitt trevande ut i det nya. I övrigt har jag svårt att förklara denna förändring som pågår inom mig. Något knackar på men jag vet ännu inte vad det är.
Ge dig själv kärlek i detta nu. Och så stryker vi ordet duktig. Att vara sann mot sig själv och ansvarsfullt ta hand om det vi finner är så mycket mer än ”att vara duktig”.
All kärlek till dig!
Kram
Ellan ❤️

Sidor