Alkoholisten svarar.

72 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Inuet
Alkoholisten svarar.

Eftersom det är svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu, så startar jag den här tråden också.
Tanken med tråden är att anhöriga ska kunna ställa frågor om varför vi gör vissa saker, beter oss och reagerar som vi gör.
Det kan vara den minsta till den största sak.

En mindre presentation. Jag är mellan 30-40, sambo och 2 barn. Mitt drickande startade på risknivå redan efter lumpen och pga karriär val fortsatte det i många år. Seriöst alkoliserad i ca 8 år,öl och vin i början och senare 1 flaska starksprit per kväll.
Jag har genomgått allt ni kan tänka er. Tillfrisknandet började med tillochfrån drickande någon dag i veckan under 1 år, 1 år i behandling med mindre återfall och nu har jag varit nykter i ett år.

Jag kommer att vara 100% ärlig i mina svar då jag inte behöver skämmas eller ha skam över något mer i mitt liv. Jag kommer svara med sanning ur mitt perspektiv.

Så om någon har en fråga är det bara att ställa den.

Pmp88
Varför går en alkoholist in i

Varför går en alkoholist in i försvarsställning och börjar skylla på alla andra när man ifrågasätter?
Kan man lita på en alkoholist att den verkligen sökt hjälp?
Min mamma har druckit i 30-35 år tappat kobtakt med i princip alla och vi har försökt allt men hon säger att denna gången är annorlunda men jag kan inte tro henne att hon tar sina antabusen som läkaren skrev ut utan någon uppföljning?

Inuet
Pm88

Vi kan börja med de två enkla.
En alkoholist kan inte ta antabus själv, det måste en sköterska ge för att det ska fungera 100%. Alkoholisten kommer alltid lura och manipulera sig själv och sin omgivning.
Det finns självklart undantag här, men då bör du som anhörig VETA med 110% att personen i fråga nått sin första botten. Då kan det fungera.

Du kan lite på att en alkoholist har sökt hjälp om du varit aktivt involverad i processen. Annars kan du iskallt räkna med att den ljuger.
Undantaget är det samma som ovan.

Angående försvarsställning så behlvs det en mindre uppsatts. Men på det stora hela så blir alkoholisten kränkt och känner sig som ett offer inför omständigheterna. Att konfrontera en alkoholist som inte gett upp är som att steka fisk i en kall panna, det kommer inte fungera. Det är viktigt som anhörig förstå det här, för att inte ta på sig vanmakt som är en jobbig känsla att tampas med. Pröva skratta nästa gång :)

Alkoholistens viktigaste och enda mål är att slippa känna känslor genom att bedöva dem med alkohol, eller andra beroenden (kommer under tillfrisknandet).

Jag vet inget om din mamma och hur djupt gången hon är. Beroende på hur mycket du försökt hjälpa henne så är du själv väldigt sjuk och jag rekomenderar att prata öppet med en nära vän eller gå i terapi genom din hälsovårdscentral. Det går mycket djupare än vad du tror och att prata om det är det enda som hjälper.

Jag känner stor empati för dig och hoppas att din mamma tar den hjälp hon behöver.

Mvh inuet

Pmp88
Wow. Tack för fantastiska

Wow. Tack för fantastiska svar som jag egentligen visste var självklara.
För mig lät det konstigt att en läkare gav henne att ta det själv när hon innan fått gå till klinik för att få det under kontroll MEN jag har väl lite släppt och gett upp hoppet på gott och ont.
Sen jag satte ner foten och tog avstånd.mår jag bättre även om jag kan sakna att ha en mamma men jag har ju egentligen aldrig haft en riktig mamma ändå under min uppväxt 🤷
Men ett stort tack för ditt svar!
Hade kunnat skriva en halv uppsats blir väl så när man börjar 😂

Nordäng67
Vilken bra tråd...

Något som jag undrar över är varför en del alkoholister (t.ex mitt ex) blir väldigt elaka när de är fulla! En del blir ju inte det! Har funderat så himla mycket över detta! Har gråtit många tårar över saker han sagt och gjort under fylla! Vad är det som händer liksom? Världens snällaste blir världens elakaste....

Inuet
Nordäng67

Hej

Det här var en rejäl nöt, men jag ska göra mitt bästa.

När det gäller elakheter generellt så är det projektioner. Sen finns det kanske undantag här, men på det stora hela så är det så.
En alkoholist lider av extremt mycket skam och den skamen är tung att bära på, därav projektionerna. Alkoholisten är inte medveten om dem, då pratar jag om nyktert tillstånd och pga den totala avsaknaden av empati för annat än alkohol, så kan inte alkoholisten själv förstå att det blir fel.

Projektionen är till för att lätta på skamen och det gör den faktiskt, men bara en kort stund. dem lättar på skamen och för en stund får man känna sig lite bättre än någon annan, lite snyggare, lite rikare, lite vadsomhelst som är bättre än tillståndet av skam.

Jag antar att du upplevt morgnar där du fått en skopa ovett och inte förstått vart det kom ifrån? Typ exempel på projicering.

När det kommer till fyllan så blir en del mer högljuda (jag var inte sån, så det här får bli en teori och jag svarar inte med säkert vetande här) och kaxiga. Jag misstänker att det kan vara alkoholen som ger för dålig effekt (efter ett tag i missbruket måste man få i sig allt på en gång för att det ska ta) och därför måste man förhöja "den goda känslan" i kroppen, den som ger alkoholisten frihet från sig själv och sina tankar.

Här kommer kanske de som blir våldsamma in också. När man blivit så full att man inte har några murar runt sina öppna blödande sår, så kommer komentarerna träffa "på rätt plats". Med det menar jag att alkoholisten är egentligen ett stort svart hål av problem från sin barndom, avsaknad av kärlek, misshandlad, ignorerad osv... vi bygger murar runt de hålen för att slippa känna på dom. När man nått "apstadiet" är murarna nere och då träffar andras komentarer där terapin borde träffa och då eskalerar det till ilska som bara ett vilddjur kan ha.

Det tredje stadiet av elakheter är när alkoholisten har däckat och blir väckt (här har jag varit många gånger). Då är man inte vid medvetande, men den första tanken som slår en är, jag har inte fått i mig tillräckligt, jag ska nog ha lite mer. Om någon då menar att jag har fått för mycket kommer det resultera i de mest bissara sakerna du någonsin hört. Det här stadiet kommer också ge en minneslucka och ännu mer skam för alkoholisten när du berättar att hen kallade dig hora igår natt. Det är ett fruktansvärt stadie.

Jag hoppas det gav dig lite mer klarhet.

Inuet
Pmp88

Din första mening är rolig, det är en del av min teori om symbiosen mellan alkoholisten och medberoende.
Såklart vet du om det, egentligen har du alla svar inom dig. Alkoholisten vet också svaren, det vi försöker uppnå är ett tillstånd där vi kan nå konsensus kring att en kommer dricka och den andra ska tycka att det är okej. Det är bådas strävan. Ingen vill egentligen den andra något ont, det är vägen till samtycket som gör ont, när vi väl är där så är allt som vanligt.

På samma sätt som vi gömmer alkohol där vi redan vet, att ni vet, att den finns. Ni letar och hittar, säger ingenting och allt är som vanligt. Om ni väljer att konfrontera kommer det ändå sluta med att en dricker och den andre accepterar.

En teori bara. :)

Heleena
Hur vet man att personen menar allvar?

Mitt ex och pappan till mitt barn har varit nykter i några månader. Med undantag för ett återfall som varade i en vecka. Det känns som att han har nått botten flera gånger där jag inte kunde drömma om att det skulle bli värre. Behandlingshem och behandling i öppenvård. Han säger hela tiden att det här är hans ”nya” liv. Men jag har ju såklart tappat all tillit efter det som varit. Det känns som att han inte ”har mognat” i sitt tänk och har fortfarande tendens att manipulera och få som han vill.
Det som är jobbigt nu är såklart att lämna barnet till honom. Men det går ju inte att neka honom när han är nykter och drogfri... och på familjerätten är det han som är ”duktig” och jag som måste lära mig att hantera min oro... hur vet jag att han menar allvar med sin nykterhet? Det känns som att han tycker att återfall är normalt och det får alla som slutar(lite känslan av att det blir en anledning att dricka nån gång ibland) hur ser du på återfall? Bra svar på övriga frågor!

Inuet
Heleena

Hej heleena och tack för din fråga.

Det här är det mest känsliga som finns för all inblandade och kommer med 100% säkerhet sluta med ett blodbad.
Om du läste mitt svar tidigare att lita på en alkoholist, så förstår du att ditt ex inte är en nykter alkoholist, utan en aktiv alkoholist.
En människa som varit på behandlingshem! Och öppenvård har mest troligt mycket svåra problem med sitt missbruk, därför kan jag enkelt jämföra med mig själv.
Jag gissar på att behandlingarna genomfördes av socialen och att ni försökte "lappa" ihop det under den tiden?

Hur många månader har han varit nykter? Är det två månader och full en vecka så är det fullständigt katastrof. Nu utgår jag från en fullblods alkoholist här.

Återfall är inte tillåtet när man har familj och/eller barn. Det finns helt enkelt inte plats för det. Det är nykter resten av livet eller leva ensam, så enkelt är det. Eftersom han haft återfall på en vecka, utan barnen gissar jag, så är det inte långt kvar tills han dricker när han har barnen. Det här kan inte en person som sitter i familjerätten förstå, då de saknar förståelse för hur beroende fungerar. Nästa problem är människan isig som sitter där, det är bara ett jobb och de förstår inte allvaret i det. De är lätta att manipulera, alkoholistens favoritgren.

Här skulle jag rekomendera dig att ta kontakt med öppenvården för att få stöd hur du ska gå vidare. Kanske någon av dem kan följa med på ett möte och förklara för patrasken som sitter där, hur alvarlig aituationen är och att endast rena blodprov i minst ett år kan göra att han får vara med barnen igen.

Något som är viktigt för dig att förstå är att, medans han är aktiv (återfall är aktiv) är han inte pappa till dina barn. Han är ren luft och du bör behandla han som det. Sätt gränser! Du ska inte bli anklagad för att vara "orolig" där! Det här är extremt viktigt. Du har blivit nedtryckt i dina skor under din tid med han och det är ditt medberoende som är oroligt, inte du! Ta stöd från vänner, föräldrar, eller de som finns nära dig. Ta med dig någon på nästa möte om du är nervös, för att kunna sätta en rejäl gräns.

Det börjar med ett ensamt återfall och slutar med en ny botten. Det finns bara en slutgilltig botten och det är döden. Det här är endast något han kan ordna, du kan inte förändra honom. Glöm inte det.

Om något är oklart får du fråga vidare.

Jag ska tilläga att jag har drukit ensam med barnen många gånger och det är det absolut värsta en människa kan hitta på. Det är en otrolig sorg en bär på, när en väl insett vad en ställt till med!

Lycka till och sluta ta skit!

Nordäng67
Stort tack för ditt svar...

så många pusselbitar föll på plats! Projektion: han var väldigt svartsjuk! När han var full sa han dom mest bisarra saker för att göra MIG svartsjuk! Han fantiserade ihop sin svartsjuka medan jag reagerade starkt på saker som verkligen hände! Och ja minnesluckor, skam som kom ut som annat än om jag känner skam! Har läst dina andra svar i tråden: så många omsminkade sannigar! Blir lite nyfiken, är du nykter alkoholist? Tack för att du rätar ut frågetecken åt oss anhöriga och ofta medberoende!

Kampen
Vilken bra tråd

Bra initiativ av dig

Kampen
Vilken bra tråd

Som medberoande har man många frågor. Ibland känns huvudet som en torktumlare. Jag får inte ihop hur en alkoholist tänker. Min man har druckit i ca 25 år mer eller mindre varje dag. Han har klarat sköta sitt jobb, (nästan) Han har väl gjort bort sig emellanåt på fester. Men han dricker mest hemma. Är pensionär nu och börjar dricka tidigt. Jag vet inte längre vem han är utan A. För mig är han alltid påverkad. Aldrig våldsam men ganska otrevlig. Snäll mot mig men samtidigt "stöddig". Lite som att slå med ena handen och smeka med den andra. Jag blir så himla osäker och funderar ofta vad det är som jag gör fel. Ibland vet jag inte ens om han är alkoholist. Dricker typ 1 flak 7.2 öl och 3 baginbox i veckan. På sista tiden lite starksprit också. Vet inte heller varför jag måste älta detta. Det är på tok för mycket, det vet jag och det påverkar vårt liv. Vad jag inte fattar är att kroppen orkar. Kanske är det det som gör att jag ibland tänker att jag överdriver. Förra året hade han ryggproblem och tog alvedon 650mg varje dag i 2-3veckor plus drack alkohol.
Förlåt om jag är rörig jag vet. Ingen direkt fråga till dig, men hur kan man välja att leva så destruktivt.

Heleena
Tack för svar

Antar att du med mening skrämmer upp mig lite, det behöver jag. Ibland är jag säker på min sak och sätter tydliga gränser, men ibland får man ju känslan av att man överdriver (särskilt när man får höra det hela tiden) lämnade för över 1,5 år sedan... i somras spårande det ur totalt och mitt ex var konstant full/drogad i 3 mån, trodde då att han inte skulle överleva vid vissa tillfällen... sedan behandlingshem mm. nykter sedan ca 7 mån med som sagt ett återfall (utan barn) har druckit med barn förut och jag har gjort brandkårsutryckningar... så nu är det ständig kontakt då barnet är där och att vara beredd om det skulle vara något.
Exet har nu en alkoholterapeut som jag kan ringa dygnet runt som när som helst kan begära prover. Arbetsgivaren har gett honom en sista chans och han riskerar vårdnaden om sitt äldre barn (inte mitt barn) sedan har han förlorat körkortet och lämnar prover för det...så hans framtid hänger på en skör tråd skulle man kunna säga...
Jag har sedan vi separerade varit öppen med familj och vänner om allt! Fantastiskt skönt! Så jag har många runt omkring som stöd. Men hatar att få känslan att det är mig problemet sitter hos, min oro är befogad. Men det som skulle underlätta trodde jag (familjerätten) gör det svårare... har i flera månader försökt hitta någon att diskutera detta med, men måste tydligen göras tillsammans.
Jo en fråga tilll, det här med att ha varit nykter en tid och ha sådana kraftiga humörsvängningar? Är det abstinens? Ska man se det som ett varningstecken?

Inuet
Kampen

Jag ska formulera ett svar till dig under kvällen. Det kommer inte bli kul att läsa.

Inuet
Nordäng67

Jag är en frisk alkoholist. Du kan läsa om det i min andra tråd. Det är därför jag kan svara med 100% ärlighet och sanning i den här tråden. Jag vet vad beroende är och hur det uppstår, jag har fått sett hela saningen och skriver inte utifrån tro, övertygelse eller något jag har läst. Jag skriver från ett inre vetande.

Inuet
Kampen

Det gör mig mycket ledsen att läsa din text och det är otroligt märkligt att det inte finns hjälp för människor i din situation.
Din man är en alkoholist och har varit det länge om han har druckit sådär. När jag var som värst brukade jag dricka 3st 7.5 och "halvdäcka" för att få i mig en hel flaska på kvällen. Som en uppvärmning ungefär.

Din mans beteende är väldigt likt mitt, i det lilla du beskriver. Jag var också en ensam drickare, jag skötte mitt jobb bra (tills på slutet), jag var aldrig våldsam men mycket otrevlig tillochfrån. Smeka med ena handen uttrycket var väldigt passande!

Det som gör mig så ledsen (min sambo grät när hon läste din text) är att du aldrig fått veta vad ett beroende är och hur det fungerar. Det borde vara en grundbult i vårt samhälle, så människor som dig ska få en förståelse och kunna bryta ut i tid! Att få en ärlig chans.

Har du satt dig i en situation som du inte kan komma ur nu? Ekonomiskt, boende och liknande? Eller finns det en möjlighet att lämna?

Nu ska jag berätta för dig vad beroende är. Det här kommer han aldrig erkänna eller kunna förstå. Men det kan vara skönt för dig att få veta, så du kan ta ett beslut utifrån vetande och inte från vad andra människor säger och tycker.

Din man lider och har lidit hela sitt liv, av ett tillstånd som jag kommer benämna som "sökande". Han har aldrig känt sig hel inombords. Det har alltid saknats något, det där som ska göra livet värt att leva. I sin barndom har ett svart hål skapats i han. Det hålet har han täppt till med roller, för att få det han trodde att han saknade. Under hela sitt liv har nya roller och murar satts upp för att skydda hålet. Den som drabbas vet inte om hålet själv, utan upplever det som att något saknas, det där som ska falla på plats, som ska göra livet underbart. Sökandet kan ta form som vadsomhelst, men mestadels frånvarande, i tankar om vad som ska förgylla honom. Det fortsätter så tills man möter alkoholen. Alkoholen tar nämligen bort känslan av att något saknas, det fyller tomhålet och den frukansvärda känslan som skapas av det. Under behandling pratas det ofta om "ohanterliga känslor", det är en sanning med modifikation. Det finns bara en känsla som är frukansvärd. Det är känslan av att inte vara hel, att det saknas något men man vet inte vad det är. Du kanske kan känna igen dig i " att köpa den där saken man alltid drömt om, ger dig en stunds lycka, men efter ett tag ebbar den ut, och allt känns som vanligt igen?"

När alkoholen nu har fyllt hålet och en förståelse att det finns lättnad från den tyngande känslan av sökande, så kommer alkoholisten alltid återvända till sin nya bästa kompis. Det börjar sakta och tillslut orkar man inte mer, sökande blir större och djupare ju mer man dricker, befrielsen när man väl dricker växer också för varje gång och tillslut är man helt fast.

I det här föds en ny människa, om vi nu kan kalla det för människa. En demon. Det enda som betyder något nu är planerande av inköp, vart ska jag gömma, hur ska jag kunna få befrielse ikväll? Inget annat existerar. Du kanske har hört uttrycket preockiperad? Att du finns på plats fysiskt, men inte mentalt. Alkoholisten svävar mellan sökandet, planerandet och den nya demonen, offret.

Offret som utvecklas tycker ständigt synd om sig själv, det är andras fel, det är jobbets fel, det är världens fel att det blev såhär. Det är fel på allt, alkoholisten blir kränkt i allt den ser. Det enda tiden offret integrerar med sin omgivning är när sökandet gör sig påmint när det inte går att dricka. Då kommer alla läskiga saker som anhöriga får stå ut med, kränkningar, projiceringar, våld, hot, medkänsla, kärlek, sex, ja allting faktiskt. Allt för att det ska känns lite bättre för stunden innan alkoholisten kan få total befrielse genom flaskan. Det existerar inget annat än befrielse och sökande, inga andra människor, inget betyder något förutom spriten.

Det är otroligt svårt att nå en insikt om det här för en alkoholist. Det är den ultimata kränkningen, att inte få dricka mer.

Jag känner att det är svårt att få texten samanhängande nu, så är det något du undrar över får du fråga lite mer specefikt. Så kan jag svara lite längre på det. Tack

Justina
Fantastisk tråd

Jag vet inte om jag lever med en alkoholist eller inte.
Kanske låter konstigt men min sambo dricker dagligen men jag vet inte vilka mängder eftersom han gör det i smyg på vardagarna.
Då passar han på medan jag är ute med hunden (vanligtvis 1½ timmes promenader). Under helgerna har jag bättre koll för då dricker han öppet och startar med 2 starköl (50cl) för att sedan gå över till vin, lite whisky och någon egenblandad drink.
Jag tror inte att han dricker några större mängder under vardagarna men han dricker ändå. Jag har försökt hålla koll och ställer bag in boxen i kylen på ett speciellt sätt, noterar hur mycket det är i spritflaskorna och luktar i alla glas.
Men jag tror jag blir galen av att inte veta om det är ett beroende eller inte och att jag hela tiden måste gå omkring och undersöka.
De gånger jag har frågat honom så tycker inte han själv att det är något konstigt att ta ett glas vin men jag har aldrig konfronterat honom med att han smyger på vardagarna med det och att jag vet vad det är han gör.

Inuet
Justina

Hej

Jag förstår att det är jobbigt att gå i egna tankar, har du öppnat dig ärligt för honom och berättat vad du känner?
Om ni inte uppnått konsensus att han är en alkoholist, dvs du har bestämt att han är det och han nekar till döden, så kan ni kanske fortfarande lösa det?

Han kanske har en dålig period just nu? Och ingen att prata med. Har det pågått länge?

Det är illavarslande om det smygdricks, men det beror lite på mängder, ålder och hur lång tid han har gjort det för att kunna bedöma.
Inväntar svar. :)

Inuet
Heleena

Jag skrev ett långt svar igår, men sidan crshade.
Jag försöker inte skrämma upp dig ut endast belysa hur nära ruinens brant en alkoholist står, när han accepterar ett återfall.
Har han varit nykter i 7 månader så är läget bättre än det jag beskrev det, men långt ifrån bra med återfall.
Det verkar mycket bra med alkoholterapauten måste jag säga.

Om du läser mitt svar om vad beroende är så blir fortsättningen angående humöret såhär. När alkoholisten börjar sökandet och fyller på med roller, så spelas rollerna med känslor som han identifierar från andra människor och inte sina egna känslor. När man varit nykter ett längre tag börjar man känna sina riktiga känslor och det kan vara mycket förvirrande eftersom man aldrig tidigare haft dom. Du kan se den beroende som en känslomässigt handikappad person, oftast stannar man i den åldern där sökandet börjar.

När jag själv gick igenom perioden och hittade mitt svarta hål, kunde jag räkna ut att jag inte haft några riktiga, genuina känslor sen jag var 14år.

Justina
Hej,

Hej,

Han skulle aldrig erkänna att han har problem tyvärr, han har ända sedan vi träffades för 10 år sedan alltid druckit mer än vad jag är van vid och han verkar alltid ha haft en speciell kärlek till alkoholen.
Han pratar och tänker alltid på alkohol, som t.e.x. när jag säger att det ska bli skönt med lite vår så att man kan sitta ute – då kontrar han alltid med att ”ja, då kan man sätta sig på en uteservering och ta en öl”.
Jag vet att han inte trivs riktigt på sitt jobb just nu och känner sig pressad men det pratar han med mig om, även om han inte hade mig att prata med så tycker jag att det är konstigt och en dålig ursäkt att ta till alkohol för den sakens skull.
Jag vet inte hur länge själva smygdrickandet har pågått, jag upptäckte det av en slump i januari och sedan dess har jag haft lite koll och sett att han dricker varje dag.
Men på vardagarna så tror jag bara att det handlar om ett glas vin, eller en starköl (50cl).
När han är ledig, helger och semestrar så dricker han mycket mer men då dricker han också öppet med start kl. 16.00 fram tills han går och lägger sig.
Hans ålder är 45…

Inuet
Justina

Det här blir den svåraste hittils. Det är inte ett solklart case. Jag är lite själv osäker här, han påminner mycket om min svärfar. Där finns ett problem med att inte trivas med sig själv, känna sig hel. Men alkoholen har inte tagit han helt, hans stora last är teknik prylar istället. Men samtidigt vin på vardagar, alltid fullast på grillningar och ganska full på helgerna. Det är ju såklart ett riskbruk utan dess like, en frisk människa som vet sitt eget värde och älskar sig själv behöver inte dricka alkohol.

Dricker du själv? Kan du göra ett uppehåll på ett år?
Har han andra laster? Dator? Spel? Jaktprylar? Osv...
Har ni överflöd med pengar? Har ni delad ekonomi? Vet du hur mycket han har att spendera per månad?
Om ni inte har överflöd med pengar är det bästa sättet att testa han med ett ekonomiskt problem/något ni måste spara till. Ställer han upp och offrar spriten i en månad och du är säker på att han inte drukit så kanske det går att lösa med att du berättar att du är orolig för han och hans alkohol vanor.
Gör han inte det så vet du en annan sak och då kan vi ta det från där.

Jag vet ju inte hur du är som person och hur ditt förhållande till han ser ut, men det finns massor med sätt att testa sin partner på. Där det slår hårdast är ekonomiskt, ta bilen innan han åker på bolaget och handlar(så det stänger), sitt uppe jätte sent en vardagkväll och observera i smyg hur han beter sig.

När min sambo satt upp längre än till 23 började det fullständigt krypa i mitt skinn, jag håll på att explodera och kollade hela tiden på klockan. Samma sak om jag var utan sprit och inte han på bolaget innan stägning, då kunde jag gå och lägga mig kl 8 och titta på 4 filmer istället, fullständigt bedrövad. Drickandet hos en beroende är ju inget som kommer spontant, oj jag tar en pilsner gud va gott, det är det närmaste NASA forskning du kan komma. Det är konstant i huvudet, planerande, gömande, lögner osv...

För att avsluta med lite äkta medkänsla dvs sanning. Medkänsla är något som har blivit helt missuppfattat i sverige, det är inte tröst utan sanning, en sanning som kan ge en förbättring.

Du skriver, han skulle aldrig erkänna att han har problem, menar du då problem med alkoholen, eller problem överlag?
Om ni inte kan prata om problem lverlag och han öppnar sig för dig, varför vill du då dela ditt liv med han? Tror du att den egenskapen kommer förbättras ju äldre ni blir? Vill du leva i ett förhållande där du inte kan prata om de saker du är orolig för?

Många letar ju efter kärleken, men får leva ensamna i sina förhållande endå. Jag kan berätta för dig hur man uppnår sann kärlek. Det är att visa svaghet inför den andra. När man visar sina svagaste sidor då växer man på djupet tillsammans. Man växer nästan fast, inget är för stort eller för litet att prata om. innerst inne vet du redan om det här, du vet att om du inte får ur dig det så kommer du gå runt och fundera på det istället. Vill du gå runt och fundera resten av livet?

Carina
Hej Inuet!

Det här är en uppskattad tråd och du känner dig redo att dela med dig av dina erfarenheter och din sanning. Samtidigt har vi strävat i många år för att skapa ett forum där fler sanningar får plats. En arena där verklighet och relationer ser väldigt olika ut.

Vi är glada över det stöd du ger här på forumet. Vi vore tacksamma om du i stället för att tala för personer med alkoholproblematik i stället utgår från dig. Du får gärna döpa om tråden till ”Inuet svarar” och vara tydlig med att du uttalar dig utifrån ditt liv och erfarenheter, exempelvis ”Min upplevelse är…” ”När jag var aktiv så tänkte jag…” Hoppas du väljer att stanna här under dessa förutsättningar.

Önskar dig och alla andra fortsatta utvecklande tankar!

Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Inuet
Carina

Jag förstår inte. Det jag berättar är sanningen om alkoholism. Inte från tro, övertygelse, eller vad jag har läst. Utan från vad jag vet.

Det står även i trådstarten att det är sanningen ur mitt perspektiv. Jag kan bara berätta sanningen, det är upp till läsaren att avgöra om den vill tro på vad den läser eller ej. Precis som när du träffar en ny människa så är det inte dens ansvar att bestäma vad du ska tycka om den, det är du som formar mötet i din upplevelse, det är ditt eget liv.

Den som inte gillar vad jag skriver kommer heller inte tro på mig. Precis som den som tror det jag skriver kommer att ta det med sig.
Så fungerar alla upplevelser i livet.
Om man inte gillar tråden behöver man inte skriva eller läsa i den, och är det ingen som tror på mig så kommer det inte ställas några fler frågor och då dör tråden ut.

Du menar att det finns flera sanningar, jag vet att det endast finns en sanning. Alla beroenden är likadana.
Ni menar att det är en sjukdom, måste inte en sjukdom ha ett insjukningsförlopp? Hur många "sanna" sätt kan du få magsjuka? Hur många "sanna" sätt kan du bryta ett ben? Så hur många olika sanningar kan ett och samma problem ha?
Jag är helt ny på forumet och visste faktiskt inte att det existerade fören ett par dagar sen. Så jag förstår väl inte kutymen här, eller så anser ni att jag har fel, men jag kan samtidigt inte förstå vad jag har gjort fel.

Anxiete
Ditt svar till Kampen

var det bästa jag läst någon gång vad gäller alkoholister ! Så många gånger min man , som är alkoholist, har försökt förklara för mig men inte kunnat eftersom han är mitt i kampen att försöka omvärdera sin syn på alkohol. Han har varit inlagd och fått "hjälp" av kommunen vilket inte fungerade. Nu kämpar han med vita knogar men jag vet att han allra längst in inte vill släppa alkoholen helt. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna och det har jag talat om så nu går vi i en något overklig värld.....
Det jag egentligen ville skriva var TACK SNÄLLA DU , vad du än gör lämna inte forumet och denna sidan !!

Amanda igen...
Hej Inuet!

Hej Inuet!
Ett brutet ben kan man inte likställa med alkoholism. Och din sanning är din, jag förstår det. Men jag förstår också vad Carina menar. Jag har inte brytt mig om att kommentera dina inlägg för jag är inte här på forumet för att övertyga någon om vad som är sant och inte kring ett alkoholberoende. Däremot har jag fått känslan av att du är på ett korståg här och jag upplever inte dina svar på ifrågasättande/undrande kommentarer som speciellt objektiva. Jag förstår att du har en stark övertygelse och jag tycker det är helt ok att dela sina övertygelser så länge man kan hålla sig objektiv och respektera att andra kan ha egna övertygelser. Det jag vet är sant om min alkoholism är inte nödvändigtvis sant för dig osv.. Jag tycker att det idag finns för många som inte kan skilja på åsikt och sanning. Och det är inte positivt.
Och visst, jag behöver inte läsa i din tråd och jag behöver inte kommentera men nu gör jag det ändå av en enkel anledning: Genom att vara tyst, när någon uttalar sig om något, samtidigt som man tycker det är fel innebär att man på ett sätt godkänner det. Och jag godkänner inte att du likställer ett så komplext sjukdomstillstånd som alkoholism med magsjuka. Schizofreni är också ett sjukdomstillstånd. Menar du att det bara finns ett förlopp, en typ av symptom etc?
Jag tycker inte det känns som om du är medveten om att du så fort du möter motstånd här blir en smula nedlåtande och fientlig i din ton. Tyvärr.
När jag går in här på forumet så känns det bra för mig att gå in på senaste kommentarer och se hur det går för alla. Då dyker naturligtvis även dina kommentarer upp vilket är precis som det ska, missförstå mig rätt. Men jag är ju inte mer än människa, jag skummar igenom det jag får framför mig och reagerar på det som står. Så fungerar de flesta av oss och man varken kan eller ska sålla bort allt som inte faller en på läppen. Det är bra att ta del av andra människors åsikter och tankar. På så sätt vidgar man sina perspektiv.
Och vad gäller sanningar, tänk en vända till på vad det egentligen är, se på mänsklighetens historia med just ordet sanning i åtanke. En av våra ”sanningar” har tex varit att jorden är platt, vilket knappast är en sanning idag, eller hur?
Sanningar är bräckliga och ska behandlas därefter. Jag förstår att du tycker att du har förklarat att det är en sanning ur ditt personliga perspektiv men tyvärr uppfattas resten av det du skriver inte så. Jag hoppas du kan ta detta till dig utan att ta för illa vid dig för det är inte det jag vill. Men en annan sak jag inte heller vill är att bli ”dragen över samma (dvs din) kam”. Min alkoholism är inte densamma som din och kan inte förklaras på samma sätt. Alltså: min sanning är inte din sanning och vice versa. Och ordet sanning bör kanske användas lite mer restriktivt helt enkelt så blir nog alla lite mer harmoniska här.
Mvh
Amanda

Kampen
Inuet

Jag tackar dig ödmjukast för din beskrivning. Om du visste vad ditt svar till mig betydde mycket. Även att du skrev att din sambo grät. Det fick mig att förstå att min värld finns. Jag känner mig väldigt osäker, samtidigt är jag en i yrkeslivet säker person med ett utmanande och ansvarsfullt arbete. MEN när jag kommer hem är det precis som att jag upphör att existera.
Jag skulle ha möjlighet att lämna om jag hade modet och orken. Men nu ska jag berätta något jag skämts över i många år. När barnen var små så lånade jag pengar av olika lånebolag för att kunna betala kläder, fritidsaktiviteter, semester osv. Jag har haft sådan ångest och känt mig som den sämsta människan på jorden, otroligt skuldbeläggande. Idag är jag ”stolt” över mina val och mitt mod. Det gjorde att barnen på något sätt blev kompenserade med att kunna spela fotboll gå och rida osv. Jag har aldrig slösat på mig själv
Idag har jag betalat tillbaka och är inte skyldig någon något. Det är en tragisk historia som tagit mycket av min självkänsla...
Det var skönt att skriva detta av sig. Har aldrig berättat för någon.
Att leva i missbruk har ett högt pris
Själv dricker jag ingen alkohol och har aldrig gjort.
Hoppas du stannar kvar här på forumet. För mig har du blivit guld värd 💕

Inuet
Anexiete och kampen

Tack för era svar. Jag hoppas kunna ge ett längre svar senare.

Inuet
Hej amanda :)

Jag tar inte åt mig av din komentar, det är okej för mig att du känner så.
Jag är heller inte på något korståg, men jag känner att jag vill ge tillbaka för den underbara gåva jag har fått.

När jag hittade det här forumet så visste jag inte riktigt vad det var, finns det regler och normer man ska fylla? Jag förstod det som ett forum där alla kunde skriva och jag har ännu inte sett några trådar där några behandlare skriver, jag kanske har förstått det här fel.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare, det hade nog varit till stor hjälp för mig då och det hade sett väldigt annorlunda ut.
Som jag skrev i min förra tråd så är det fruktansvärt svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu och det bevisar du i den här tråden nu.
det var därför jag försökte med de som bor med en beroende istället, pga deras öppna sinne för en förklaring. Alkoholisten vill alltid att det ska vara deras sjukdom, deras lidande och är därför helt låsta. Så det är mitt försök att göra gott för allt dåligt jag har ställt till med.

Jag försöker inte likställa magsjuka och alkoholism, det var din upplevelse av vad jag skrev. Det jag menade var att det finns bara ett tillstånd som är magsjuka, ett sätt att få magsjuka genom att bli magsjuk. På samma sätt som det bara finns ett tillstånd som är alkoholism, ett sätt att bli beroende genom att bli en alkoholist. Jag tror alltså inte att det finns flera sanningar om hur man uppnår tillståndet beroende, precis som att det bara finns en sanning om hur universum skapades eller är oändligt.

Jag har inte mött något motstånd, eftersom jag inte upplever något som ett motstånd. Jag försöker bara förklara hur det ligger till.
jorden kan vara platt om du i din upplevelse manifisterar den så. Precis som din alkoholism kan vara annorlunda än min. Men det är bara i din hjärna, din identifiering som den är annorlunda. Det är din upplevelse av ditt liv.

Jag berättar min och om det är tillåtet så borde jag få generallisera bäst jag vill.

Det som är bra med mig för anhöriga är att jag kan förstå allt min sambo gått igenom, mina vänner och min familj. Jag kan berätta det ur båda perspektiven och om du inte gillar det så kan jag inte förändra det, det är upp till dig.
Precis som att du får uppleva din alkoholism som du vill.

Kampen
Du är viktig

Jag blir ledsen över tyckare om din tråd. Dina råd betyder mycket för mig och vad jag läst en del andra. Man får tycka, men skaka det av dig ⭐️

Nordäng67
Så väl...

det stämmer om att alkoholisten känslomässigt stannar i den ålder när missbruket började! Reflekterade ofta över att mitt ex både tänkte och agerade som en tonårspojk! Han föddes i princip in i missbruk med en alkoholiserad far som ”förebild”! När hans vänner började festa började han missbruka enligt honom själv! Han tror han blev alkoholist första gången han drack vid 13 års ålder!

Inuet
Nordäng67

Det är det som är kärnan, det jag vill beskriva, kul att du använder ordet "förebild".
Många som forskar om beroende anser och säger i sina beskrivningar om beroende, med orden, det här är sant, så här är det. Att beroende är ärftligt att det finns kemiskt beroende att det är fysiskt i hjärnan. Efter som att jag nu inte kan använda orden sanning eller vetande längre, så kommer jag skriva. Jag anser att det är fel. Det är i identifieringen som beroendet sitter. Hur barnet/ungdomen identifierar sig med sin omgivning. Det är alltså ett tanke tillstånd. Barnet upplever inte en far som dricker som något positivt, utan något fruktansvärt. Det barnet istället upplever av en frånvarande förälder (fysiskt på plats men i andra tankar) är en avsaknad, en avsaknad av kärlek, trygghet och tillit. Barnet börjar redan här bygga sina roller och murar för att "ordna" sitt beteende, så att pappan ska älska honom.

Det enda människan vill ha är ovilkorlig kärlek. Det här gäller alla beroenden och det finns bara ett tillstånd av beroende, en tanke om varför jag inte känner mig hel och en känsla, en fruktansvärd tyngd av utebliven kärlek.

Sen finns det olika nivåer på det här, beroende på hur mycket barnet ifråga identiferar sig med sin hjärna och tankar.
När mobilberoendet blir sjukdomsklassat, ska det också vara en anna sorts beroende? Nej självklart inte, bara en annan nivå på frånvanrande föräldrar och en annan identifiering för barnet. Men det är samma tomma svarta hål det fyller.

Sidor