Mamma till vuxna barn som dricker för mycket

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mimzan
Mamma till vuxna barn som dricker för mycket

Hej!
Jag är ny här och har letat runt lite bland trådarna för att se om jag hittar något om att vara förälder till barn som dricker för mycket. Jag har också erfarenhet av att leva med deras pappa som blev alkoholberoende under de år vi levde ihop. Han lever inte längre pga sitt missbruk, och det är mitt livs största tragedi.

Barnen vet att de har större risk att utveckla ett eget beroende och vi har pratat om det här en hel del. Nu har jag insett att de har egna problem, att åtminstone en av dem dricker i smyg och verkar ha tappat kontrollen. Jag håller på att gå sönder av oro och vanmakt. Har tagit upp det med hen, men hen har samma otroliga förmåga att ljuga och manipulera som sin pappa, och på ett sätt som gör att jag i stunden tror på hen. Sedan inser jag att jag blivit lurad igen och då vet jag inte hur jag ska orka hantera det här. Jag vet att det är hens eget ansvar, jag vet att det är hen själv som måste hitta sin vilja till förändring, men jag förstår inte hur jag ska stå ut med att detta sker. Jag har redan förlorat deras pappa, jag tänker inte leta det gå åt h-e för hen/barnen också! Vad kan jag göra????

Nordäng67
Lider med dig...

Förstår din känsla av maktlöshet! Kan du inte göra en orosanmälan? Kanske kan detta få din son/dotter att ”vakna upp”? Så frustrerande att man inte kan få någon annan att inse sitt missbruk/problem och inte heller kunna få dem att förstå sitt eget bästa! Visa dina känslor och din oro öppet för dina barn! Svårt att påverka vuxna barn! Kram

Ragna
Känner igen mig

Jag är i liknande situation. Mitt vuxna barn har druckit för mycket länge, men har ändå kunnat jobba etc - som en "högkonsument" (som även ofta blivit redlös på fester och liknande). Men nu har det helt gått över styr. Jag är förtvivlad, ledsen och rädd. Kan mkt om missbruk och mekanismer bl a genom mitt eget jobb, även mitt barn är "teoretiskt" kunnig men det hjälper ju inte. Vi har mycket kontakt men hen vill inte ha den hjälp som vården föreslår, antabus. Och klarar uppenbarligen inte att avstå på egen hand. Hen förstår att hen borde, men som jag upplever det kan hen inte riktigt tänka sig ett liv utan alkohol - trots att det nu bara gör hen illa, inget positivt alls.

Amanda igen...
Jag läser era inlägg och

Jag läser era inlägg och sorgen river och sliter i mig, jag blir så fruktansvärt ledsen för er och er hjälplöshet, för era barn... Ledsen för att jag varit ett sådant barn till mina föräldrar och ledsen för att jag har egna (dock fortfarande små) barn. Att känna sån oro för sina barn går väl inte att leva med, jag skulle slitas i stycken...
Jag är idag nykter men blev alkoholberoende tidigt, under alla år manipulerade jag mina föräldrar men de visste nog ändå. Och oroade sig. Jag har alltid skött mitt jobb och min familj så jag tror de kände att de inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som var fel och därmed inte heller ställa mig mot väggen.
Och det sorgligaste av allt är att det hade inte spelat någon roll. Ingenting de skulle gjort hade spelat någon roll... Den enda anledningen till att jag är nykter idag är att jag fann motivationen inom mig själv, JAG ville sluta dricka för att JAG inte stod ut med mig själv när jag drack.
Det är fruktansvärt men tyvärr är det nog till 99% sant. Man måste vilja sluta själv, verkligen vilja för sin egen skull i första hand. Man måste vilja sluta förakta sig själv på riktigt. För även om alkoholisten verkar kaxig och skyller på alla andra har man med hjälp av alkoholen skapat ett djupt, djupt självhat som är så starkt att man skyddar sig själv genom förnekelse. Detta är iallafall min syn på mitt eget beroende och det är det enda jag kan utgå ifrån. Idag är jag nykter varje dag för att jag är rädd om mig själv, vill inte våldföra mig på mitt mående längre.
Jag är dotter, mamma och nykter alkoholberoende och jag önskar så, så starkt att jag hade en lösning till er! Men det har jag inte... En sak vill jag dock säga: försök stå kvar, släpp inte. Era barn finner nog sin motivation och då är det viktigt att ni finns kvar. Om ni orkar, vilket jag hoppas. Till er kvinnor och män som lever med en alkoholist vill jag säga tvärtom. Rädda er själva, ni är värda mer än att kämpa i ett krig som inte är ert. Hittar de inte viljan inom sig kan ni inte finna den åt dem. Jag lever själv med en alkoholberoende man, jag slutade men inte han... Om han inte genom att bara se mig och hur bra jag mår idag kan finna motivationen att ge upp sitt destruktiva sätt att dricka, ja då finns inget jag kan säga för att hjälpa honom heller. Tyvärr... Jag ger honom en chans men har inte oändligt tålamod. Den dagen jag tröttnar så går jag.
Men som förälder... man överger inte sitt barn så lätt, om det ens är möjligt. Därför gör det så ont att läsa era inlägg, vad har ni för val??!
Ni sitter i en fruktansvärd sits, ansvar och hjälplöshet samtidigt....
Jag önskar er ALL lycka till och att era barn finner kärleken till sig själva och viljan att välja livet och sina familjer❤️

Ragna
Tack!

Tack för ditt fina inlägg som fick mina tårar att börja rinna. Det är riktig kris för mitt barn nu. Jag känner till det här med motivationen och man känner sig så fruktansvärt maktlös när man inser att barnet trots alla insikter ändå inte har den. Jag har rätt stor förståelse för hur det funkar för hen, har själv haft ett problematiskt alkoholbeteende i perioder från unga år men det gick aldrig så långt som för hen. Men det hade kanske kunnat göra det. Som vuxen blev det gradvis lättare att reglera det. Vi har också mycket alkoholberoende i släkten.
Trots detta är det svårt för mig att förstå att hen, med allvaret i den här situationen, inte är tillräckligt motiverad då hen har ett jobb som hen är bra på och som hen älskar, viktiga sociala relationer som riskerar att förstöras med mera som betyder så mycket för hen. Ja, det känns som om det gäller hens liv nu.Jag vet hur svårt det kan vara att avstå och hur lätt det är att gå i gång på olika triggers, fast man intalar sig att det inte är så den här gången... Om hen bara ville prova det som vården föreslår.
Jag släpper aldrig, håller med dig - väldigt stor skillnad när det handlar om partner respektive ens barn, även om det är svåra situationer i båda fallen. Tack igen för ditt inlägg <3 Kände mig plötsligt lite mindre ensam med detta (fast jag är eg inte ensam, finns både far och syskon).

miss lyckad
Bra att skriva ner sina tankar..

Ofta hittar vi stöd hos varandra eller inom oss själva i svåra situationer..Jag är nykter alkoholist, lämnat en man som inte ville sluta dricka..Har syskon som dricker men även syskon som slutat dricka..På det viset ser mina barn och syskonbarn att det faktiskt går att sluta förgöra sig själv och sitt liv.. Tidigare så trodde jag att det var nästintill omöjligt att sluta dricka..Motivation och söka hjälp tills man hittar rätt är mitt råd..Personerna som dricker och har jobb och barn bör ha större chanser än den som mist allt..Leta efter olika behandlingsformer. Det finns många nyktra alkoholister inom t ex AA som kan ge råd och stöttning..Lycka till..Släpp inte taget, men bli inte möjliggörare heller..Styrkekram

Amanda igen...
Hej igen Ragna! Att känna sig

Hej igen Ragna! Att känna sig mindre mentalt ensam är så läkande, jag är glad att du kände så! Det är tyvärr skillnad på den mentala och fysiska ensamheten, annars hade mycket varit enklare. Hur tänker din man? Känner han lika stor oro? Kan ni samla era gemensamma styrkor på något sätt? Att vara ensam i en kamp är aldrig en bra strategi... Jag hoppas så ni kan hitta en väg att hjälpa ert barn❤️
Får jag fråga på vilket sätt hen dricker? Vad tror du ligger bakom, handlar det om självmedicinering (som det var för mig) eller har det med livsstil att göra (umgänge och mycket fester etc)? Svårt att försöka ge råd när man vet så lite. Du behöver inte lämna ut något om du inte vill förstås!!
Styrka och lycka till önskar jag dig i vilket fall!!🌺

Ragna
Hej igen Amanda! De sista

Hej igen Amanda! De sista dagarna har varit fruktansvärt jobbiga. Jag vill väldigt gärna berätta mer och skriver igen snart, utmattad just nu. Vill också mycket gärna höra mer om dina erfarenheter. Har ju en del egna dessutom, men var aldrig så illa som det jag bevittnat nu. Jag återkommer <3