Mamma till vuxna barn som dricker för mycket

11 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mimzan
Mamma till vuxna barn som dricker för mycket

Hej!
Jag är ny här och har letat runt lite bland trådarna för att se om jag hittar något om att vara förälder till barn som dricker för mycket. Jag har också erfarenhet av att leva med deras pappa som blev alkoholberoende under de år vi levde ihop. Han lever inte längre pga sitt missbruk, och det är mitt livs största tragedi.

Barnen vet att de har större risk att utveckla ett eget beroende och vi har pratat om det här en hel del. Nu har jag insett att de har egna problem, att åtminstone en av dem dricker i smyg och verkar ha tappat kontrollen. Jag håller på att gå sönder av oro och vanmakt. Har tagit upp det med hen, men hen har samma otroliga förmåga att ljuga och manipulera som sin pappa, och på ett sätt som gör att jag i stunden tror på hen. Sedan inser jag att jag blivit lurad igen och då vet jag inte hur jag ska orka hantera det här. Jag vet att det är hens eget ansvar, jag vet att det är hen själv som måste hitta sin vilja till förändring, men jag förstår inte hur jag ska stå ut med att detta sker. Jag har redan förlorat deras pappa, jag tänker inte leta det gå åt h-e för hen/barnen också! Vad kan jag göra????

Nordäng67
Lider med dig...

Förstår din känsla av maktlöshet! Kan du inte göra en orosanmälan? Kanske kan detta få din son/dotter att ”vakna upp”? Så frustrerande att man inte kan få någon annan att inse sitt missbruk/problem och inte heller kunna få dem att förstå sitt eget bästa! Visa dina känslor och din oro öppet för dina barn! Svårt att påverka vuxna barn! Kram

Ragna
Känner igen mig

Jag är i liknande situation. Mitt vuxna barn har druckit för mycket länge, men har ändå kunnat jobba etc - som en "högkonsument" (som även ofta blivit redlös på fester och liknande). Men nu har det helt gått över styr. Jag är förtvivlad, ledsen och rädd. Kan mkt om missbruk och mekanismer bl a genom mitt eget jobb, även mitt barn är "teoretiskt" kunnig men det hjälper ju inte. Vi har mycket kontakt men hen vill inte ha den hjälp som vården föreslår, antabus. Och klarar uppenbarligen inte att avstå på egen hand. Hen förstår att hen borde, men som jag upplever det kan hen inte riktigt tänka sig ett liv utan alkohol - trots att det nu bara gör hen illa, inget positivt alls.

Amanda igen...
Jag läser era inlägg och

Jag läser era inlägg och sorgen river och sliter i mig, jag blir så fruktansvärt ledsen för er och er hjälplöshet, för era barn... Ledsen för att jag varit ett sådant barn till mina föräldrar och ledsen för att jag har egna (dock fortfarande små) barn. Att känna sån oro för sina barn går väl inte att leva med, jag skulle slitas i stycken...
Jag är idag nykter men blev alkoholberoende tidigt, under alla år manipulerade jag mina föräldrar men de visste nog ändå. Och oroade sig. Jag har alltid skött mitt jobb och min familj så jag tror de kände att de inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som var fel och därmed inte heller ställa mig mot väggen.
Och det sorgligaste av allt är att det hade inte spelat någon roll. Ingenting de skulle gjort hade spelat någon roll... Den enda anledningen till att jag är nykter idag är att jag fann motivationen inom mig själv, JAG ville sluta dricka för att JAG inte stod ut med mig själv när jag drack.
Det är fruktansvärt men tyvärr är det nog till 99% sant. Man måste vilja sluta själv, verkligen vilja för sin egen skull i första hand. Man måste vilja sluta förakta sig själv på riktigt. För även om alkoholisten verkar kaxig och skyller på alla andra har man med hjälp av alkoholen skapat ett djupt, djupt självhat som är så starkt att man skyddar sig själv genom förnekelse. Detta är iallafall min syn på mitt eget beroende och det är det enda jag kan utgå ifrån. Idag är jag nykter varje dag för att jag är rädd om mig själv, vill inte våldföra mig på mitt mående längre.
Jag är dotter, mamma och nykter alkoholberoende och jag önskar så, så starkt att jag hade en lösning till er! Men det har jag inte... En sak vill jag dock säga: försök stå kvar, släpp inte. Era barn finner nog sin motivation och då är det viktigt att ni finns kvar. Om ni orkar, vilket jag hoppas. Till er kvinnor och män som lever med en alkoholist vill jag säga tvärtom. Rädda er själva, ni är värda mer än att kämpa i ett krig som inte är ert. Hittar de inte viljan inom sig kan ni inte finna den åt dem. Jag lever själv med en alkoholberoende man, jag slutade men inte han... Om han inte genom att bara se mig och hur bra jag mår idag kan finna motivationen att ge upp sitt destruktiva sätt att dricka, ja då finns inget jag kan säga för att hjälpa honom heller. Tyvärr... Jag ger honom en chans men har inte oändligt tålamod. Den dagen jag tröttnar så går jag.
Men som förälder... man överger inte sitt barn så lätt, om det ens är möjligt. Därför gör det så ont att läsa era inlägg, vad har ni för val??!
Ni sitter i en fruktansvärd sits, ansvar och hjälplöshet samtidigt....
Jag önskar er ALL lycka till och att era barn finner kärleken till sig själva och viljan att välja livet och sina familjer❤️

Ragna
Tack!

Tack för ditt fina inlägg som fick mina tårar att börja rinna. Det är riktig kris för mitt barn nu. Jag känner till det här med motivationen och man känner sig så fruktansvärt maktlös när man inser att barnet trots alla insikter ändå inte har den. Jag har rätt stor förståelse för hur det funkar för hen, har själv haft ett problematiskt alkoholbeteende i perioder från unga år men det gick aldrig så långt som för hen. Men det hade kanske kunnat göra det. Som vuxen blev det gradvis lättare att reglera det. Vi har också mycket alkoholberoende i släkten.
Trots detta är det svårt för mig att förstå att hen, med allvaret i den här situationen, inte är tillräckligt motiverad då hen har ett jobb som hen är bra på och som hen älskar, viktiga sociala relationer som riskerar att förstöras med mera som betyder så mycket för hen. Ja, det känns som om det gäller hens liv nu.Jag vet hur svårt det kan vara att avstå och hur lätt det är att gå i gång på olika triggers, fast man intalar sig att det inte är så den här gången... Om hen bara ville prova det som vården föreslår.
Jag släpper aldrig, håller med dig - väldigt stor skillnad när det handlar om partner respektive ens barn, även om det är svåra situationer i båda fallen. Tack igen för ditt inlägg <3 Kände mig plötsligt lite mindre ensam med detta (fast jag är eg inte ensam, finns både far och syskon).

miss lyckad
Bra att skriva ner sina tankar..

Ofta hittar vi stöd hos varandra eller inom oss själva i svåra situationer..Jag är nykter alkoholist, lämnat en man som inte ville sluta dricka..Har syskon som dricker men även syskon som slutat dricka..På det viset ser mina barn och syskonbarn att det faktiskt går att sluta förgöra sig själv och sitt liv.. Tidigare så trodde jag att det var nästintill omöjligt att sluta dricka..Motivation och söka hjälp tills man hittar rätt är mitt råd..Personerna som dricker och har jobb och barn bör ha större chanser än den som mist allt..Leta efter olika behandlingsformer. Det finns många nyktra alkoholister inom t ex AA som kan ge råd och stöttning..Lycka till..Släpp inte taget, men bli inte möjliggörare heller..Styrkekram

Amanda igen...
Hej igen Ragna! Att känna sig

Hej igen Ragna! Att känna sig mindre mentalt ensam är så läkande, jag är glad att du kände så! Det är tyvärr skillnad på den mentala och fysiska ensamheten, annars hade mycket varit enklare. Hur tänker din man? Känner han lika stor oro? Kan ni samla era gemensamma styrkor på något sätt? Att vara ensam i en kamp är aldrig en bra strategi... Jag hoppas så ni kan hitta en väg att hjälpa ert barn❤️
Får jag fråga på vilket sätt hen dricker? Vad tror du ligger bakom, handlar det om självmedicinering (som det var för mig) eller har det med livsstil att göra (umgänge och mycket fester etc)? Svårt att försöka ge råd när man vet så lite. Du behöver inte lämna ut något om du inte vill förstås!!
Styrka och lycka till önskar jag dig i vilket fall!!🌺

Ragna
Hej igen Amanda! De sista

Hej igen Amanda! De sista dagarna har varit fruktansvärt jobbiga. Jag vill väldigt gärna berätta mer och skriver igen snart, utmattad just nu. Vill också mycket gärna höra mer om dina erfarenheter. Har ju en del egna dessutom, men var aldrig så illa som det jag bevittnat nu. Jag återkommer <3

Ragna
Amanda igen...Känner mest

Amanda igen...Känner mest hopplöshet och förtvivlan nu. Det är svårt att berätta för mycket utan att känna att jag lämnar ut henne (ja, henne, jag skriver fel och får redigera hela tiden när jag försöker med "hen"). Skulle helst pm:a men går väl inte här.
Sättet hon dricker på - det är nog mest självmedicinering i kombination med ärftlig "alkoholkärlek". Tror många olyckliga faktorer ledde fram till det hemska vi nu befinner oss i. Men redan som riktigt ung saknade hon "spärren" och blev väldigt berusad utan att märka det. Fullast på festen, så att säga.Råkade ut för saker. Jag/vi uppfattade det som ett problem tidigt och hon var helnykter i nästan ett år. Med hennes acceptans gjorde jag en anmälan till socialtjänsten där hon gick en utbildning/kurs med mycket blandad deltagarskara. Tror hon kanske behövt nåt annat mer inriktat på unga tjejer där, något soc betalat tidigare men då slutat med.
Sedan började det igen. Det var tydligt problematiskt men i ungdomskulturen ändå lite i utkanten av det som kanske sågs som "normalt". Hon hade också problem med depression och ångest. Svårt med hönan och ägget där, då som nu.
Hon hade ganska långa förhållanden från ung ålder, och pojkvännerna både hjälpte och skyddade henne men uttryckte också oro över hennes alkoholbeteende.
Så träffade hon en lite äldre kille som hon flyttade ihop med, och de var ihop i 7-8 år. Jag tycker mycket om honom, och han månar mycket om henne, fortfarande. Men en olycklig vana var att de drack vin varje dag. Under denna period avslutade hon sin utbildning, fick vikariat och sen fast jobb. Jag tror hon drack mer än han på kvällarna, men brukade alltid somna tidigt och gå upp tidigt, alltid på jobbet, alltid plikttrogen. De hade ett bra förhållande men olika saker gjorde att de bröt upp i höstas, mest på hennes initiativ, och hon flyttade till egen lägenhet. Där någonstans började problemet accelerera. Jag kan inte riktigt med att beskriva hur det blivit nu, men sen cirka en månad är det katastrofläge med inläggningar, jobbfrånvaro etc. Hon har nu bestämt att prova antabus, mest för "vår skull" säger hon. Jag upplever att hon egentligen inte vill sluta dricka, trots att alkoholen nu enbart förstör, skapar mer ångest och mer problem. Jag vet att det inte är ovanligt, jag kan på ett sätt av egna erfarenheter begripa känslan, men kan ändå inte acceptera det .Alternativet är ju helt klart enormt mycket sämre. Hon är en klok, vacker tjej med så bra förutsättningar. Nu hoppas jag att det helt enkelt handlar om en lång process, och att insikten kommer så småningom. Samtidigt är jag ju så rädd att hon ska skadas på vägen, och att det ska hända saker som gör det så mycket svårare att komma tillbaka - eller som gör att hon dör, faktiskt. Vi har och har haft en del andra tunga grejer i vår familj, det här känns som om det kom chockartat - fast problemen funnits länge. Kanske för att problemen var lite mer osynliga förut när hon var sambo, tryggare, hon blev helt enkelt full och gick och la sig, han tog "hand om" henne. Ellerkanske för att jag delvis har känt igen det och tänkt, hoppats, "det blir nog bättre" som det ändå blivit för mig.(Har dock aldrig druckit som hon varje dag i någon längre period. Jag ser det som att hennes sjukdomsutveckling gick så mycket snabbare medan min faktiskt bromsades upp, också på grund av många faktorer.)
Amanda, jag vill jättegärna höra mer om hur din process var, hur det gick till när det vände. Har tänkt mycket på dina ord om att det inte spelar så stor roll vad man gör, tyvärr. Känner det så starkt. Både jag och ett syskon har legat på så mycket, åkt till henne, "vaktat", hällt ut, försökt erbjuda roliga alternativ, pratat, motiverat... Många jobbiga dagar och nätter. Samtidigt känner jag lite ångest över att syskonet blir så påverkat. Men de har alltid varit tajta, och de är vuxna, inte jätteunge sådana heller. Min man, pappan, är också mycket bekymrad och ställer upp när jag ber honom och förklarar. Men han är ändå lite i sin egen värld där mycket annat är viktigt.
Svårt förklara, men är nog lite klassiskt manligt-kvinnligt, han är lite äldre än jag också. Det är liksom jag som håller i det.
För henne är det nu så att alkoholen är "hela världen". Hon tänker, planerar inköp och drickande, även nu då hon egentligen skulle vara nykter. Hon ljuger hela tiden om det som rör alkohol, fast hon är en sådan person som annars har svårt för, och avskyr, att ljuga. Jag vet att det hör till, att det är typiskt. Men allt gör så ont nu, och jag är så rädd. Hon tänker att antabusperioden ska gå bra, men att hon kan börja dricka "normalt" sen igen. Säkert inte ovanligt heller. Men oron håller på att göra mig galen.

Amanda igen...
Jag förstår din starka oro

Jag förstår din starka oro och önskar så att jag visste exakt hur du ska göra...
Min process var lång, alltså processen som ledde fram till att jag till slut inte kunde dricka längre. Jag har alltid skrivit dagbok när jag var yngre och redan som 20-åring, jag är idag 39, har jag uttryckt ett starkt självförakt och självhat över att jag dricker för mycket. Mycket har jag skrivit när jag varit full, suttit ensam och druckit och spytt galla över mig själv.... Har alltid kunnat sköta jobb och allt sådant, mest för att bevisa för mig själv att jag inte är så värdelös.. Det var liksom en gräns jag inte tillät mig att passera. Så länge det inte syntes var det ju inget problem... Ett vanligt fenomen.
De senaste 5 åren växte sig självhatet större och större, jag äcklades av mig själv och mitt hyckleri, perfekt yta och fullständig katastrof på insidan. Också vanligt tror jag. Men samtidigt drack jag mer och mer, de sista åren bestod av ett par totala minnesluckor per vecka. Mindes ofta inte hur barnen kommit i säng eller hur jag själv gjort det.
Men varför fortsätter det? För mig var det ett tvång, jag ville inte, ville inte åt glädjen eller festkänslan, jag hade bara känslan av att inte kunna överleva dagen om jag inte fick vara full. Ofta stod jag radiostyrd och hällde upp mina glas samtidigt som jag stod utanför mig själv och spottade i förakt.
Jag tror allt detta ledde mig till den dag då jag fick nog, droppen var när jag faktiskt höll på att bajsa på mig i bilen på motorvägen.....
Det blev liksom det sista kvitto jag behövde för att förstå att jag skulle förmodligen dö om jag fortsatte. Mina barns liv skulle för alltid vara förstörda pga av mig. Jag ville någonstans vara kapabel att älska mig själv.
Jag tror det bottnar i det på många sätt, självkärlek. Man växer upp och känner det inte, självmedicinerar med alkohol för att man får känna det en liten stund.
Din dotter har en historia av psykisk ohälsa, det är där jag skulle börja om jag var du. Alkoholen är ett symptom på detta tror jag.
Anledningen till att det faktiskt gått ganska bra för mig att sluta tror jag ligger i just det att jag vill ta hand om mig själv, har hittat mitt värde, även om jag just nu befinner mig i en tung period så känner jag ändå inte att alkohol är min lösning för jag vet att den lockar fram allt det hat och den destruktivitet som jag jobbat hårt för att lägga bakom mig.
Av din beskrivning verkar det dock inte som om hon är där ännu, trots konsekvenserna har hon ingen insikt. Går hon på samtal? Och i så fall, är behandlaren kompetent nog att nå kärnan? Steg ett för din dotter skulle nog vara insikt tror jag.
När jag hittade hit till forumet hade jag viljan men alla fina människor här hjälpte mig snabbt att finna insikten om problematiken, beroendet som det ser ut för alla, det hjälpte mig enormt att förstå att det som fick mig att vilja dricka inte var min egen vilja, inget unikt för mig, utan helt enkelt ett sätt för alkoholen att hålla sig kvar i mitt liv. Beroendets väg kan man säga. Där och då förstod jag att jag kunde klara mig utan alkohol, det var som att få veta sanningen när någon som stått en nära har ljugit för dig under en lång tid, presenterat en falsk världsbild.
Jag hoppas något av detta kan hjälpa dig. Det känns som om din dotter tar antabus för att ta bort symptomen som hennes omgivning reagerar på, men symptomen är inte det ni behöver fokusera på. Hitta orsaken.
Det låter enkelt men är allt annat, det vet jag, men det är det enda råd jag har just nu...
Jag skickar så mycket styrka och hopp jag kan till dig och din familj, fortsätt kämpa och visa att du inte ger dig, jag hoppas också att processen har börjat för din dotter. Men jag kan tänka mig att även du behöver stöd just nu, glöm inte dig själv i detta, är du trasig kan du inte hjälpa din dotter.
Ta hand om dig och skriv gärna igen!!
Jag tänker på er<3<3
Kram Amanda

Amanda igen...
Jag kom på att jag bör

Jag kom på att jag bör tillägga att trots mina starka känslor som självförakt och insikten om att jag hade problem försvarade jag mig kraftigt mot alla antydningar. Mina båda föräldrar och svärmor påtalade under åren att jag drack för mycket och för ofta men de fick bara höra hur vansinnigt det var att påstå att jag hade alkoholproblem... Så även om din dotter inte verkar nått någon insikt så kan man aldrig vara helt säker. Kanske bearbetningen är igång utan att det är synligt? Än...
Kram igen!❤️🌺