Leva med nykter alkoholist

15 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Sabina
Leva med nykter alkoholist

Hej!

Min sambo är nykter sedan drygt 1,5 månad och jag skulle vilja höra med flera som är i eller har varit i samma situation. Jag jobbar själv aktivt med mitt medberoende. Min man hade ett återfall efter ca 3 v. Hur har det gått för era nyktra alkoholister? Många återfall? Hur går det/har gått med erat arbete med medberoende ni som har stannat kvar i relationen.

Mvh, Sabina

Nykteristen
Min sambo levde nykter med

Min sambo levde nykter med antabus i 8 månader förra året. Första två månaderna va jobbigast för honom men sen blommade han ut till den underbara man han egentligen är o vi hade d fantastiskt bra under dessa månader (med såklart lite upp o ner) sen bestämde han sig för att sluta och vi är tyvärr tillbaka på ruta ett igen. Känner mig starkare psykiskt gentemot mig själv denna gång men hatar alkohol lika mkt nu som innan...

Hoppas din man håller sig o alla dagar i nykterhet är bättre än innan!

Annher01
Jag hsr

Jag blir ensam i ett hus nu efter 13 år tillsammans. Min man gick på behandlingshem för 2.5 år sedan. Nykter i ett halvår efter. Efter det nolltolerans i hemmet. Trodde jag men barnen har berättat att han smygdricker hemma på kvällarna under ett års tid. Jag är ykteriskt efter detta . Chanserna nådda han flyttar ut nu. Får se hur det blir

Evro
Svar

Jag har en make som haft två vändor till Maria gått på Riddargatan för att kunna dricka ”normalt”.
Sista svängen hade jag bett honom att flytta o tänka efter hur han ville ha det o vi bodde då inte i hop o han hamnade på Maria men då klev hans pappa o hans syster in på banan vilket var skönt. Även de förstod mig. Vi bor tillsammans nu sedan snart 8 veckor o han äter antabus två ggr per vecka. Förra veckan kom frågan om ett glas vin upp o jag påminde honom varför jag bad honom att flytta. Den frågan får jag ibland det är som om alkoholen kidnappar hjärnan på den som dricker dvs han kommer inte i håg.
Vissa dagar är jag stark o andra är jag svag.
Jag går på samtal för att få hjälp med mitt medberoende vilket är så viktigt att bli påmind o få stöd.
Som anhörig känner du dig ändå ensam även om personer i din omgivning säger att de förstår men de gör inte det.
Jag tror att man måste ha varit med om det själv för att förstå vilka tankar oro o ångest alkoholen skapar.
Hoppas detta kan vara till någon hjälp.

Sabina
Tack för era svar!

Tack för era svar!

Som du skriver Evro vet man nog inte riktigt till vilken grad alkohol kan skapa konstant oro och stress för den anhöriga ifall man inte varit där själv. Och denna misstänksamhet. Dricker han i smyg ändå?
Känner mig också ömsom stark och ömsom svag. Min man är väldigt dålig på att uttrycka sig verbalt och nog rädd för att skrämma mig med sina ”alkoholtankar” så hemma är det tyst. Han tar kampen själv i det tysta vilket delvis är skönt för det är hans kamp och inte min men delvis skrämmande för jag vet inte hur hans tankar går.
Han har också gått på Riddargatan för att lära sig dricka ”normalt” vilket gick åt helvete. Trodde stenhårt på att det skulle funka ett tag men inte längre. Han har även dessförinnan testat att va nykter, det höll ett halvår. Han säger till mig att han idag går in för nykterheten med en annan inställning då det är så mkt på spel och han inte vill vara missbrukare längre. Jag har ställt ultimatum alkoholen eller familjen för första gången med ett riktigt hårt nedstamp.

Till Nykteristen vill jag ställa frågan om vad som fick din man att börja dricka alkohol igen? Fick han för sig att han skulle kunna lära sig ”kontrollera” dricka?

Annher01, starkt av dig att skicka ut honom! Hoppas att det får honom att vakna upp ur förnekelsens slöja.

Majsan
svar

min man bröt ihop i december 2016 och började i AA, han var väldigt positiv i början och sen småningom började han lura sig själv att han nog kan dricka en öl med alla andra osv. Det tog några månader så var han där igen. Så är det ofta nu. Han kan dricka, bryta ihop så tar det några dar och den obotliga alkohol optimisten är tillbaka.

Det enda råd jag kan ge dej är att följa det anhörigstödet du får. För mig har alanon fungerat. Det har hjälpt mig att inte bli besviken varje gån han dricker, attt det inte är nån vits om jag funderar på om han dricker eller ej, att det är helt och hållet hans och inte mitt ansvar.

Då jag fick reda på att han nog drack igen (han berättade det själv och jag hade nog anat men lite förnekat). Så kom jag på mig själv med att fundera mera på hur besvikna min familj skulle bli och vad de skulle säga om jag inte genast gjorde slut än hur det faktiskt kändes att han drack. Det var inte heller riktigt sunt.

Ps. vi bor särbo pga hans alkoholism, så det rekommenderar jag också.

Annher01
Vi har också gått igenom

Vi har också gått igenom detta tillräckligt för mej iaf han medger också att problemet är hans tio år innan mej. Jag orkar bara inte mer. Förstår ibland inte hans val.

Sabina
Tack majsan för ditt inlägg.

Tack majsan för ditt inlägg. Har också haft tankarna som att ”vad ska vänner och familj säga nu” men kommit fram till att jag måste skita i det. Mitt liv, mina beslut.

Ska även fortsätta min terapi. Har varit på ett alanon möte men där satt det mest vuxna barn så jag kände ingen riktig samhörighet där. Men ska pröva fler!

Havsörn60
Min dotter är alkoholberonde

Första gången jag skriver här om min stora sorg i livet, det som gör att hela min tillvaro hela tiden kantas av mörka moln och oro. Min dotter som är 32 år medicinerar sin ångest med alkohol och är nu fast i beroende. Allt ha kommit smygande under en 10 årsperiod och jag klandrar mig själv för att jag inte såg det och gjorde något tidigare. I sena tonåren var hon en som ofta drack för mycket och blev fullast av alla på fester. Sedan har hon haft/valt pojkvänner som har varit komplicerade och också konsumerat mycket alkohol i skydd av "det coola rockiga livet"! Hon har också haft en djupare depression/ självskadebeteende/ anorexi-bulemi och har fortfarande ätstörningar. Det bor så mycket destruktivt i henne, hennes självkänsla är lika med noll. Trots det här så har hon haft ett bra jobb/ ansvarig/drivande på en stor klädbutik.Hon har pressat sig hårt, jobbat mer än andra, perfektionist ut i fingertopparna. För 2 år sedan blev hon sjukskriven för utbrändhet och i samband med det blev det också slut med pojkvännen. Nu är hennes enda vän flaskan, hon är ensam, har inga vänner som hon umgås med. När hon var hemma och hälsade på oss i 3 veckor kring påsk så drack hon hela tiden (smusslade). Jag kollade upp hennes konsumtion och såg att hon vissa dagar var uppe i 2 liter vin. Jag såg under den här tiden också hennes abstinens, darrande händer, blek och svettig i ansiktet. Jag höll på att dö när jag insåg hur illa läget faktiskt var. Då tog jag kontakt med kommunens alkohol och drogmottagning och fick komma dit som anhörig. Helt dränerad på energi och med sömnproblem av allt grubblande så fick jag där börja vägen för att kunna förändra mig själv och bli fri från det starka medberoende som jag har. Hittade anhörigstödet och tänker att det kan hjälpa mig på min resa till att må bättre.

Sabina
Ursch vad tufft det låter

Ursch vad tufft det låter Havsörn60!
En stor ångest för mig är att mina barn ska ärva alkoholistgenen och bli aktiva missbrukare.

Nu råkade du skriva i min tråd om att leva med en nykter alkoholist. Starta en egen tråd så att folk ser ditt inlägg och kan ge tips, stöd och råd! Risken är annars att ingen ser den här inne.

Ta hand om dig!

Mvh, Sabina

Nykteristen
Flåt Sabina, har glömt i allt

Flåt Sabina, har glömt i allt mitt egna att gå in o läsa o svara på din fråga. Min sambos val att gå tillbaka tror jag är o var för att alkoholsuget blev för stort. Hans fokus på hur och vad han skulle börja dricka tog över helt enkelt! En gång alkoholist alltid alkoholist tror jag stenhårt på. D är allt eller inget oavsett vad....vilket han även bevisat för mig o visar om o om igen! Ja du vet ju

Havsörn60
Tack Sabina

Jag hade nog tänkt att det skulle bli en ny tråd men lyckades skriva i din tråd. Nu har jag lagt int det som en ny och hoppas att det funkar.

miss lyckad
Hej!

Jag är en nykter alkoholist som lämnat en man med stora alkoholproblem. Jag har alltså fått a-problem dom senaste åren av förhållandet..Tidigare tillhörde jag dom anhöriga till missbrukare..Det är svårt att leva som anhörig.Man bestämmer ju inte själv över drickandet..Det gör enbart den som dricker..Varje ljud och känsla registreras..Öppnade hen en ölburk, var det ljudet av vin som hälldes upp? Luktar hen alkohol? Talar hen sluddrigt? Är det en ovanlig glans i ögonen..Man förstår ju att det tar enorm kraft och energi,att kolla och försöka kontrollera allt..Kraft som egentligen borde användas till sig själv och sina nära..Ofta slösar vi bort massor av år på en djävulsdans som vi inte har en chans att klara av..Ge beslutet till den som dricker..Vill han/hon sluta, så fram med bevis..Låt dom ta kontakter som krävs..Kan man skaffa alkohol så kan man ringa efter hjälp mot alkoholproblem..Jag vet att det är tufft, men när en anhörig sätter ner foten ordentligt så brukar det hända saker för alla runtomkring..Styrka och kraft önskar jag er..

miss lyckad
Det förra inlägget i fel tråd?

Men hur som helst..Jag försökte leva med exet som höll sig nykter flera månader..Enligt sig själv nästan ett år..Han tog skärmberoende i stället..Satt alltid framför datorn..Ingen bearbetning på sitt beroende..Trodde sen att han kunde dricka socialt..Då fick jag nog..Att leva med en nykter alkoholist är säkert inte så svårt om den numera nyktra inte tar annat missbruk istället. Och har viljan att förstå sitt tidigare drickande..Även hur mycket det har skadat anhöriga, och be om förlåtelse för det och gottgöra det han kan..För sin egen och andras skull..

powerwomen
Svar till Leva med en nykter alkolist

Hej Sabina!
Jag är ny här och är just nu i din situation. Min man började dricka mer än normal för ca 4 år sedan när vi flyttade från storstaden till en mindre ort. Min man gör det i smyg när jag och min som sover. Vi har gått igenom gömma flaskor, förnekelse, lögner, ångest dagen efter, lova och erkännandet. Erkännandet kom för ca 9 veckor sedan då jag tillsammans med 2 andra i familjen/släkt konfronterade honom. Vi fick hjälp via andra som kommit längre och idag lever nyktra. Vi tog hjälp av samma person att få börja med antabus. Han tog detta tillsammans med sköterskan och hon och jag hade dialog om han inte skulle dyka upp. Allt gick jättebra de första veckorna men han vill inte säga att han är alkolist utan bara inte kan hantera alkoholen. Han har bestämt att i sept ska han pröva att dricka något glas vin på helgen, vilket jag inte eller vet inte kommer att funka. Men han blir då arg när detta påpekas. Våra närmaste vänner vet om vår situation men till andra så säger han vit månad, träningslopp ect. Inget jag lägger mig i utan han får berätta själv! Nu har han haft enl mig 4 återfall och han säger 2. Jag skulle även ta över och ge honom tabletterna när han skulle vara på tjänsteresa och inte fick ihop tiden med sköterskan. Detta resulterade i att han bytte ut tabletterna och trodde inte jag skulle komma på detta samt hitta alkomätaren som är på kallibrering… allt detta hittade jag i bokhyllan bakom böcker. Antabus i en påse och alkomätaren fanns också där! Han hade lagt huvudvärkstabl i burken. Han erkände detta då jag hade bevis vilket kändes jävligt skönt och jag kände mi så stark. Han säger att han vill sluta men jag har så svårt att tro honom. Jag har tagit kontakt med öppenvården som ska ordna en tid till oss så både han och jag kan få prata och få hjälp. Vi klarar inte detta själva! Dock vill han gå privat pga olika omständigheter (liten stad och ryktet går) så nu ska jag försöka få honom att inse att det finns ingen privat utan hjälpen finns i öppenvården. Mitt tålamod börjar ta slut och förtroendet finns såklart inte.....han är arg att jag inte ser alla bra dagar utan bara klagar och ser bara allt dåligt. Hur kan jag göra så!!! Jag ska ju stötta honom och ge han beröm! Han tränar och går ner i vikt och jag berömmer honom hela tiden men det lyssnar han inte på. Utan han lägger skulden på mig och säger att det är ju lika bra att skita i allt.... ja där är jag just nu......