Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Kaeljo

Känns skönt att höra att någon annan också känner igen sig i pendlandet i olika känslostämningar. Så tänkte jag ju inte precis innan jag lämnade. Då trodde jag allt skulle vara tusen gånger enklare och inte känna denna sorg och ha så mycket ångest som jag har idag. Men det finns absolut ingen återvändo nu. Vi är skilda nu och det är bara att börja skapa sig ett eget liv nu. Sedan inser jag nu att det inte är så jäkla enkelt som jag trodde, men det går inte att gå tillbaka i alla fall. Jag är så glad att mina vuxna barn vill umgås med mig så mycket som de gör. Har alltid känt mig säkrare på min dotter, men nu har verkligen sonen också visat vad jag betyder för honom. Mina barn är min stora lycka i livet och utan dem är jag ingenting.
Blir jag tvivlande och inte kan hitta tillbaka till min känsla när jag levde i mitt äktenskap med min alkoholist, så är det så skönt att detta forum finns. Här kan man gå in och läsa andras berättelser och även gå tillbaka och läsa sin egen. Då blir det lättare att hitta känslan och begripa varför jag lämnade. Tack alla här för att ni finns och är aktiva här!

Kaeljo

Känslorna pendlar hit och dit och upp och ner fortfarande. Vissa dagar känner jag mig fri och stark, vissa dagar är jag ledsen och svag. Ibland känner jag mig så ensam och som om jag förstört hela mitt liv och ibland känner jag mig upprymd och tycker att framtiden känns spännande och ny.
Min man han säger nu att han aldrig har mått så bra som nu, han har fått ny medicin och han har ingen ångest och dricker absolut ingen alkohol. Dessutom har han ju en ny kvinna sedan flera månader. Det är inte utan att detta känns som ett hån för mig, kan jag säga. Det svider i själen. Här har vi ett fruktansvärt jobbigt år (och jag i alla fall en massa jobbiga år) bakom oss med en lång och utdragen skilsmässa, då han varit så förtvivlad!!! Och vips när jag flyttade ifrån honom så har han blivit nykter, utan ångest och nytt förhållande. Hur är detta möjligt??? Alla år som jag kämpat och bönat, bett och hotat för att han skulle sluta dricka!! Är det någon som kan förstå hur det känns? Har jag haft så dålig inverkan på honom när nu allt blivit bra på ett halvår. Kan det vara så här lätt, få en ny medicin och så funkar plötsligt allting? Eller är det jag som skulle lämnat honom för massa år sedan? Har jag förstört hans liv? Och indirekt även mitt eget!!!
Jag mår dåligt och han mår toppen och detta känns orättvist, tycker jag.
Jag är trött för det mesta nu för tiden, läkare tror att jag har varit under psykisk press så länge och att det är därför jag är så trött. Jag vill bara kunna sova, men det är omöjligt utan sömntabletter och ändå vaknar jag efter ett par timmar.
Ska jag nånsin kunna bli hel igen?

Men det jag hunnit se på mitt eget och exets liv är att man håller varann i något sorts konstigt järngrepp.Båda är så pass sjuka i alkoholism/medberoende att så lite av det friska förhållandet är kvar att se och vårda.
Men nu generaliserar jag ju våldsamt om jag säger att det är samma för er.
Men i vårt fall var det precis så,den lilla uns friskhet vi hade kvar var alltför liten för att vi tillsammans skulle kunna bygga upp det till en bra helhet igen då vi båda var så nedkörda fysiskt och psykiskt.

Att mitt ex inte väljer att bli frisk lika snabbt som jag lyckats betyder ju inte att han inte kommer att bli det.
Jag är ganska säker på att vi gått och harvat fortfarande och mått dåligt om han inte hade haft styrkan att gå(för att få smygsupa ifred)
Håll ut,du kommer att resa dig igen även om det tar tid.
Du måste få sörja klart det som gick sönder.

kattengustav

Min man dricker varje dag.han dricker 2,8 % öl varje dag och nästan varje helg dricker han starköl.han har druckit ända sedan vi träffades.och tar jag upp ölen så har han det som argument,att jag visste att han drack när vi träffades.
Han anser att våra pengar ska i första hand gå till öl istället för mat.vägrar jag köpa så blir han sur och säger att han inte kan göra nått här hemma utan ölen.
Någon som har förslag på hur jag ska lösa detta?vi har redan svårt ekonomiskt och det blir inte bättre av att ölen kostar.

Kaeljo

kattengustav får nog skriva i en egen tråd kanske.
Jag undrar varför jag inte mår bra, trots att vi nu levt isär i ett halvår. Jag tycker jag mår sämre nu när allt börjar ordna upp dig egentligen. Skilsmässan har gått igenom, affärerna är i stort sett uppklarade och jag har fått lägenhet. Endast själv bodelningen kvar. Nu skull allt varit frid och fröjd. Jag vet inte varför jag mår dåligt.
Han har en ny kvinna, så jag behöver inte ha skuldkänslor för honom. Han säger att han inte dricker längre, att han aldrig mått så här bra. Kanske är det detta som gnager i mig lite. Att vi har levt ihop då länge och han har druckit i 25 år och nu så är allt toppen. Känns på något vis lite kränkande för mig, eller hur jag ska beskriva känslan. Det är precis som om han bytt hela sin familj. Umgås plötsligt nästan bara med henne och hennes vuxna barn. Är det någon som förstår mig i allt det här?

Fortfarande, nära två och ett halvt år efter att jag lämnade, så gnager saker inifrån ibland...
Det blir sakta, sakta bättre! Och ibland är det ett steg framåt och två bakåt. Det är jobbigt och sorgligt, och ibland ljuvligt, men det tar tid! Men jag känner igen din frustration, att man borde må bra, men ändå gör man inte det...

Nu, några år senare, har jag insett mitt problem och får annan hjälp mot mitt medberoende! Har du någon kontakt?

Det blir bättre, men tillåt sorgen!

Kram

för många av oss medberoende som ägnat vårt liv åt att grubbla över nån annans missbruk, och försöka få den att sluta, att det blir tomt när "kriget är över".... Då ska vi hitta vårt eget innehåll i livet, en ny resa. Och visst är det lätt att förstå harmen, att nu är han det som du önskat(?) men med en annan... Orättvist?! Tillåt dig känna det du känner och sök din egen riktning. Fortsätt skriva! Kram och ha en fin dag! / mt

Välkommen hit! Skapa en egen tråd och fortsätt skriva. Kort svar: Din man verkar inte alls intresserad av att sluta dricka och då kan du inte göra något för att ändra på honom. Men du kan förändra ditt eget liv! Börja med att läsa här och gå gärna på ett Al-Anon möte. Där träffar du människor som vet vad det handlar om och hur du har det. / mt

Mio

Jag är ny här fr.o.m. nu. Jag har varit vaken hela natten och läst din tråd. Jag gick in här av ren frustration då min man somnade berusad och sur på soffan... igen.. Jag blev så tagen av dina berättelser och hur du har det. Känner verkligen med dig och känner igen mig i så mycket. Här är skilsmässopapperen inskickade i ren frustration, men vi har ju fyra månader kvar på betänketiden och man vet ju varken ut eller in. Det som är så jobbigt här är att vi har det så bra tillsammans på alla vis, egentligen, förutom att jag står inte ut med denna förbannade alkohol och allt vad det drar med sig...
Såg att det var över en månad sen du skrev här på forumet (vad jag kan se) och jag undrar så hur det är med dig idag? Känner igen mig även i det där med sömnbesvären och tabletterna du skrev om. Blev lite för mycket av den varan för min del pga hans drickande. Skulle gärna vilja ge dig lite råd om det, om du vill! Hoppas på att få höra ifrån dig här snart igen. Kram till dig från mig!

Kaeljo

Nu ska jag äntligen svara dig Mio. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde sist när jag skrev. Det går visserligen upp och ner, men det känns som det blir mer bra än dåliga stunder. Det har varit hektiskt här det senaste. Jag har flyttat till en egen lägenhet äntligen. Vi har ju bott ifrån varandra sedan i våras, men jag har bott i sommarstugan tills jag nu fick en egen lägenhet. Jag trivs så bra här nu och ´jag vet att jag gjorde rätt val. Men visst går det upp och ner fortfarande. Men behöver inte sömntabletter varje natt längre och det känns skönt. Jag har hopp om framtiden. Dock är livet lite ensamt förstås. Har inga vänner som är singlar, så helgerna framförallt blir lite ensamma. Får komma på nåt sätt att komma ut lite mer så småningom. Min man är lite jobbig och skickar elaka sms vissa kvällar, så därför tror jag att han dricker en del, även om han säger att han är nykter. Han ser också ganska fräsch ut nu för tiden, så han har ju inte gått ner sig i alla fall helt och hållet. Det känns väldigt märkligt att inte ha kontrollen längre över hans drickande. Mitt medberoende sitter väl fortfarande i sig.
Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag har mina två barn som umgås med mig mycket. Utan dem skulle jag vara väldigt ensam. Det var ju min största oro innan jag tog ut skilsmässa, att de skulle tycka att jag gjorde fel och därmed inte träffa mig så ofta. Men så blev det inte, tvärtom känner jag ett stort stöd från dem.
Det tär på en att leva med en alkoholist, den saken är klar. Hoppas det blir bra för dig Mio och kram till dig.

Vill bara säga att det är härligt att höra att du mår bättre nu, det är du verkligen värd!! Vad bra att kontakten med barnen funkar o att du känner att du får stöd från dem. Stor kram

Kaeljo

Första julen sedan skilsmässan är nu avklarad! Det har väl varit en stor oro för mig innan hur det skulle bli. Vi bestämde, jag och mitt ex för en månad sedan att vi skulle fira julen tillsammans som vanligt. Så vi firade med barnen och deras respektive och föräldrarna hemma hos mitt ex. Det kändes bra att lösa det så i år och det gick bra, men skönt ändå när det är över nu.
Direkt när jag kom vid lunchtid såg jag att mitt ex druckit. Tror kanske ingen annan märkte det, men jag är ju van att läsa av alla tecken. Min dotter sa också att hon tyckte att han luktade. Jag tänkte att nu ska jag fullständigt strunta i att han inte är nykter och umgås med de övriga och njuta av det. Frampå kvällen när barnen lämnat oss blev han lite värre och började sluddra lite när han pratade. Han hade nog fått i sig en hel del vid det laget. Ingen annan sa något, så jag vet inte om de märkte något.
Det var inte min bästa julafton, men en sak var väldigt bra med den. Det var att jag kände mig så tacksam för att jag stått upp för mig själv och genomfört den här skilsmässan. Att jag inte gick på hans löften om evig nykterhet utan gick på min egen känsla och skilde mig, trots att det har varit en otroligt långdragen och jobbig process. Men på julafton kände jag att jag var lycklig för att jag gjort det här. Att jag kunde åka hem på julaftonskvällen till mitt egna hem och lugnet där och inte behöva bry mig om hans drickande.
Jag har inte varit så aktiv här det senaste och det beror väl på att jag mår ganska bra nu och känner att jag på något vis har skapat mig ett eget liv nu. Märker att jag mer och mer släpper tankarna på honom, alkoholen och skilsmässan och börjar tänka på en massa andra saker. Jag känner mig så fri nu, inget som ständigt gnager i mig. Jag sover för det mesta gott nu också.

Kramar till alla här

etanoldrift

Jag har också haft en lugn jul!
Hälsade på exet dagen före julafton, eftersom jag bestämt att alkohol inte skulle få förstöra min jul.. (det lyckades till 98% ;-) )
Jag stängde av min telefon, för givetvis kom det en massa sms och "missade" samtal.. Han ringer då ett av barnen istället och påstår, att någon ringt men han inte hunnit svara och nu var han orolig att något hade hänt..
Ganska typiskt egentligen eftersom han lider av "katastroftänk" och alltid jagar upp sig och inbillar sig det värsta..
Det finns inte i hans sinnevärd, speciellt inte när han sitter och tycker synd om sig själv, att något av syskonen eller kanske en kollega bara ville önska en god jul.. (kanske tom något av hans barn..?)
Ja, jag sover också bättre nu.. Fast fullmånen gjorde det lite marigt inatt ;-) Det gör inget det får bli en extra tupplur i eftermiddag istället!
God fortsättning önskar jag dig <3

Jag blir så glad att höra att du mår bättre o bättre. Det är du verkligen värd! Sköt om dig❤️
Kram

Kaeljo

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är alla här i detta forum som gett mig styrkan att göra denna stora förändring i mitt liv. Detta forumet är guld värt. Kommer att fortsätta att vara här länge än.
Kramar till alla här.

Kaeljo

Hur mycket skuld ska jag behöva känna för att jag lämnade min alkoholiserade man?!!!
Jag vet att jag tagit rätt beslut för mig att jag lämnade min drickande man, trots att han inte visste då hur han skulle överleva. Överlevt har han gjort och han träffade också en ny kvinna ganska fort, men det är över igen, tyvärr. Det var lugnare för mig då han hade henne.
Nu är han så elak och ger mig skuldkänslor hela tiden. Ska man aldrig bli fri och få leva ett normalt liv!!!
Han har dålig kontakt med sina barn. Jag umgås ´med barnen precis så som jag alltid gjort, även innan skilsmässan. Jag har alltid stått nära barnen och tillbringat mycket tid med dem när de växt upp och det är alltid jag som sett till att de kommit hem på besök sedan de flyttat hemifrån. Jag har ringt och bjudit dem på mat, jag har ringt och frågat om de vill gå en promenad osv. Det är alltid mig barnen har ringt om de vill ha hjälp med något eller någon som följer med affären om de vill ha smakråd. Jag och barnen har alltid pratat mycket och vi har verkligen en bra kontakt. Min man har ju träffat barnen då jag bjudit hem dem och varit nöjd med det. Nu när vi är skilda så är ju det mig barnen ringer om det är något och jag bjuder hem dem precis som vanligt.
Min man fattar inte att det är han som måste skapa en egen ny relation till barnen nu. Att han måste kanske ringa och bjuda hem dem, vilket han aldrig har behövt innan. Han kan inte se hur det ligger till, istället skickar han en massa elaka sms till både mig och barnen. Han inleder nästan alltid ett sms med att ge oss dåligt samvete. Till barnen skriver han t.ex. Eftersom jag aldrig får veta vad som händer...., Det är konstigt att du aldrig kan höra av dig.... osv osv. Barnen mår ju bara dåligt av detta och får skuldkänslor och relationen till deras far blir bara sämre. Sedan är han ju väldigt opålitlig då de träffas också, ibland är han påverkad av något, tabletter eller alkohol och ibland helt normal.
Till mig skriver han elaka sms och säger att det är jag som sett till att barnen inte vill träffa honom. Han inleder t.ex ett sms med orden; tack så jävla mycket för att du sett till att barnen inte vill veta av mig.
Jag har försökt förklara så många gånger att få honom att förstå att det är han som måste bjuda in barnen och att de då säkert kommer. Men han gör inte det ändå. Bara är spydig mot dem och ger dem skuldkänslor för att de aldrig hör av sig.
Fast jag vet att detta inte är mitt fel och inte heller mitt ansvar att ställa allt tillrätta, så skapar alla dessa elaka ord från min man enorma skuldkänslor hos mig. Vad ska jag ta mig till med honom?
Det har nu blivit en ond cirkel allt det här, han skäller på barnen för att de aldrig hör av sig och det gör ju bara relationen dem emellan ännu sämre och ännu mindre vill de hälsa på honom.
Inte en enda gång har han sagt att han förstår att han har någon skuld i någonting runt skilsmässan. Det är bara alla andra. Att druckit och därigenom förstört relationer till andra och då speciellt sin familj, det finns inte på kartan för honom. Alkoholen och att få dricka går ju alltid i första hand.
Jag känner mig så ledsen att jag aldrig kan få ro. Varje gång det plingar till i mobilen knyter det sig i magen på mig.
Hur ska jag kunna bli fri!!!!!

Levande

Hoppas du inser att han fiskar och vet hur han får dig på kroken.
Så spärra hans nummer, visa inte att du reagerar och släpp honom.
Sök hjälp i de anhörigstödet som finns, för du är fortfarande medberoende
Kram och hoppas du hittar din ro

Just det att man vill bli fri och att det känns som att man aldrig blir det!! Förstår att det var lugnare när han hade en annan kvinna, då hade han annat att fokusera på. Jag önskar så att mitt ex ska träffa någon så han kan släppa mig o gå vidare. Han skickar också elaka sms när han är full. Just nu är han inne i en snällperiod men det kan vända när som helst, man kan aldrig vara säker. Så länge inte jag gör el säger något som kan få igång honom så är det ganska lugnt men jag kan ju inte stryka honom medhårs hela tiden!!
Precis som du skriver så är han dum mot barnen också o ger dem skuldkänslor o han ser inte heller sin skuld i nåt som hänt!!
Det är konstigt att alkoholister kan vara så lika varandra.
Hoppas att du får lugn o ro snart!
Kramar?