Forum för anhöriga

För ca 1 år sen skrev jag sist & då var jag verkligen bestämd för att lämna. Men han hann före med att få mig att stanna, fast det är ju egentligen enbart mitt eget val. Han begärde ju skilsmässa som jag nog skrev då, jag skrev under men inte han. Veckor gick & han var inte särskilt snäll & han hade även en sexchatt sida där han ägnade mycket av sin tid. Men då det var en sida som han fick betala för varje meddelande & att det förhalades när det blev tal om att träffas så fick han mig dit han kanske ville ifrån början, det får jag nog aldrig veta heller.

Jag bor inte längre med mina föräldrar men däremot bir min lillebror hos dem och han har berättat att deras drickande stegrats på sistone.
De dricker kvällstid och blir så pass berusade att de ramlar omkull. Sist jag träffade min mor hade hon ett blåmärke som täckte halva ansiktet. Detta pga att hon ramlat och slagit ansiktet i golvet.
Vi syskon har försökt tala med dem om deras drickande men de vägrar lyssna.
Min lillebror vågar inte flytta hemifrån eftersom han är rädd att de ska skada sig allvarligt och ingen finns där för att hjälpa.

Känner att jag behöver lite råd. Min svärmor har problem med alkoholen och har flertalet gånger hamnat på sjukhuset pga detta, även varit på behandlingshem men det har bara hjälpt ett tag. Nu har jag och sambon en son på 1 år och i sommar kommer nästa och vi vill ju att hon ska finnas där för barnen. Hon har aldrig druckit i sonens närhet men jag känner nu att jag vill sätta en gräns för allas skull men är rädd för att hon ska ta det fel och än en gång försöka ta livet av sig. Hur lägger man fram det att man inte vill att hon ska träffa barnbarnet på ett tag på ett bra sätt?

Hej, min pojkvän börjar bli en alkoholist. Vi är 18 år gamla och har varit tillsammans i tre år. Han har under alla tre åren mått psykiskt dåligt då han har en trasslig bakgrund med alkoholister till föräldrar. Tidigare har han rökt cannabis i stort sett varje dag vilket jag inte har gillat men inte kunnat gjort så mycket åt, nu har han dessvärre börjat dricka alkohol MINST 4 dagar i veckan vilket jag inte tolererar. Han blir helt förändrad när han är full, han kan bli arg extremt lätt, gråta och det går inte att ha en normal konversation med honom.

Va drygt 2 månader sedan jag skrev, min syster hade varit nykter i 1 månad men börjat dricka igen. Jag har sakta dragit mig tillbaks, vill inte ha min son nära destruktiviteten. Jag ser bilder hon lägger upp, har sagt till henne att jag gråter varje gång jag ser dom. Lyckades få henne till vc för att prata med psykolog, ytterst motvilligt. Idag får jag ett samtal av min fulla syster, hon är på sjukhuset och säger att hon fått alkoholförgiftning. Detta är inte första gången, jag bryter ihop och ringer en vän till henne och mig som ska åka till sjukhuset.

Jag startar en tråd på anhörigsidan nu. Kanske kommer tiden inte räcka till daglig aktivitet på forumet men just nu vill jag skriva om den frustration och maktlöshet jag upplever. Till detta kommer även skuldkänslorna och en lavin av insikter om mönster; hur det varit under alla år tillsammans och hur jag själv bidragit till att befästa våra roller.
Naturligtvis har jag sett det länge, både genom egna erfarenheter och genom mitt yrke. Men att jag, familjens officiella alkoholist, skulle ha en åsikt om hans drickande ter sig i det närmaste hånfullt.

För 3 år sedan bestämde jag mig! Det fick vara nog. Jag orkade inte längre med allt det som följer i alkoholens spår, Av svikna löften, nya löften, förhandlingar om mängder, Tjat, "offerkoftor", Och förnekelse av problemen..
Ja, jag hade innan dess prickat av alla saker upptagna på den medberoendes checklista.
Från försöka dricka med honom (så att han skulle få i sig mindre) försöka "bevaka" hur många öl/glas vin som dracks.., Leta flaskor/burkar, och räkna både öppna och tomma sådana..

Hej. Jag är 31 år gammal, flyttade hemifrån för snart 10 år sedan. Mina tre syskon bor kvar nära barndomshemmet, jag bor på andra sidan Sverige.

Mina föräldrar har alltid druckit mycket. Pappa kunde dricka 10 öl och ändå ha en "normal" konversation. Mamma börjar sluddra efter en halv öl ungefär.

Varje helg och ledig dag. När vi åkte och handlade en gång i veckan pantade vi kassar med ölburkar och sen till systemet för att köpa mer öl. Man lever bara en gång, brukade pappa säga.

X

Det lutar mer och mer åt att jag ska lämna honom och mitt enda OM är barnen. Idag är jag den stadiga klippan för barnen när det spårar ur för deras alkoholälskande pappa. Jag kan, till viss del, skydda dem från hans fylle-elaka och idiotiska kommentarer och påståenden, men om jag lämnar honom och han vill ha delad vårdnad, hur ska det då gå?
Det är just den här frågan som gör att jag tvekar...
Ni andra, som har lämnat och befunnit er i samma situation, hur har det gått för er?
Vad säger era barn? Hur har de det med sin alkoholistförälder?