Forum för anhöriga

(Blev ett lååångt inlägg)
Jag o min sambo har varit tillsammans i 12 år, de första åren var det mkt fest, utekvällar o resande med dricka inblandat alltid.

Min sambo har i perioder i sitt liv rökt väldigt mkt hash/marijuana o det är lite antingen eller o har alltid varit. Nu var det ett bra tag sedan han rökte men nu dricker han istället.
När det är mkt hockey på tv då dricker han kanske en 4-10 öl under en match (vardagar), det är då varannan dag under en bra period. Sedan på helgen fredag och lördag dricker han runt 8-12 öl samt några whiskey, varenda helg, alltid.

Enda gången som jag får höra att han älskar mig är när han är full.

Det är något jag funderat över länge. Är alkoholister och missbrukare empatilösa individer? Jag har haft problem med min pappa så långt jag kan minnas pga alkohol och jag ser tecken på att han faktiskt är väldigt empatilös och har likt narcissistiska drag. Alltså att allt kretsar kring honom. Han ska dricka och träffa vänner även fast han vet att det kommer gå ut över hans egen dotter. Jag måste tex sitta hemma och vänta tills han kommer hem helgnätterna ifall jag måste ta hand om hans hund och plocka upp efter honom när han är redslös. få honom i säng och se till att han inte ramlar.

Hallå där fina medmänniskor! Vilken kategori ni än tillhör. Beroende, medberoende, nya eller gamla..
Det var nog ungefär ett år sedan jag sist skrev här och det har varit ett år där mycket hänt, sedan jag flyttade ifrån min "alkoholist"..
Jag läser en del av de nytillkomnas trådar och möter samma vånda som jag själv kände för ett par år sedan.. Vägran att inse att Hen är alkoholist (eller i varje fall har större problem än jag anade..)

Har gått tre år nu sedan jag jag fick fly mitt hem med våran då yngsta son som då var 15 år.
Han ringde hem och var väldigt full och hotade både mig och sonen att han skulle komma hem och att det skulle göra väldigt ont.
Vi höll på att separera och han hade flyttat till en lägenhet.
Vi fick bo hos min syster i 3 månader innan vi sålde huset.
Det var bara som ett stort mörker och jag hade tur som hade min syster som tog mycket ansvar för sonen då när jag mådde som sämst.

Ställde ultimatum igår. Det bara blev så. Lite överilat kanske eftersom jag inte har ngt boende. Jag hoppas ju såklart att han ska söka hjälp men han har ingen insikt el vilja till förändring. Han tycker livet blir tråkigt utan alkohol!
Det är ju just det jag är så trött på, att alkoholen är prio 1 även i mitt liv, trots att jag dricker lite och sällan.
Är ledsen och tom. Älskar ju den andra nyktra personen, inte den fulla, inte den med abstinens.

Ligger på soffan med tårarna längs med kinderna och känner mig både naiv och ledsen. I rummet bredvid har jag stängt in honom, han som jag trodde att jag var på väg att skapa något fint med.

Hade ett behov att prata med nån, men just nu rätt så dränerad. Min sambo har kämpat på bra med att hålla sig nykter, främst med hjälp av Antabus och med mitt och andras stöd då. Dock efter ett par dåliga nyheter och diagnosen diabetes... har han rasat ihop efter att jag har behövt vara borta ett par dagar i jobbet. Han är nu helt utslagen och jag har fått kämpa med att få han från port till lägenhet då jag hittade honom i porten. Ingen liten man heller, och jag är själv inte så stor ;-).

Kan någon förklara för mig hur man kan dricka oerhörda mängder alkohol en kväll utan att bli bakfull dagen därpå? Jag förstår inte ens hur man kan dricka sådana mängder som min sambo gör utan att bli allvarligt sjuk?

Hej