Forum för anhöriga

Jag är tillsammans med min sambo sedan 13 år tillbaka. Vi träffades när vi båda gick på gymnasiet och det hela började som en himlastormande förälskelse... Min sambo kommer från en uppväxt med nog världens bästa mamma och en närvarande styvfar. Hans biologiska pappa har tyvärr bara funnits i hans liv kortare sporadiska stunder pga svårt alkoholmissbruk. Pappans frånvaro tror jag har påverkat honom enormt och då framförallt ur ett barns perspektiv i den enorma sorgen över att ha blivit bortvald i förhållande till alkoholen.

Jag har en underbar flickvän som jag älskar mer än något annat, hon betyder verkligen allt för mig och jag vet att hon älskar mig men jag oroar mig för hennes dryckesvanor. Hon dricker inte speciellt ofta och då för att hon har svårt att umgås med nya människor. När hon dricker går det ibland snett.

Har haft ett förhållande (från och till under 1½ år) med en kille som kommit långt i sitt missbruk. Det tog slut mellan oss för bara en dag sen. Vi bor på olika orter och träffas som bäst varannan helg, men ibland har det gått nästan 2 månader mellan gångerna. Redan efter första dejten märkte jag att han hade stora problem med alkohol. Han drack mitt i veckan, stupfull med minnesluckor i stort sett varje gång. I början var han jättecharmig, omtänksam och smickrande kommentarer. Han fångade in mig, likt en fisk med mete på kroken. Efter ett tag kom bråken...tjafsen.

Hej

Detta är min story:

Hej!
Min pappa är alkoholist sen säker 20 år tillbaka, även om han inte håller med om det själv.
Sedan 10 år sedan har vi bara träffats iband pga att han blir så arg när han dricker, speciellt om man inte tycker likadant som honom.

Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han k

Medberoende har jag förstått att jag är, städar undan ölburkarna, fixar, plockar, städar undan, ljuger för att dölja sanningen, mannen jag lever med är alkoholberoende! Ikväll är inget undantag, trav och öl (först 8 starköl, sen 6 st 3,5:or...) Igår kväll var det samma mängd som slank ner. Han hoppar över att äta mat, inte hungrig just nu, så ölen ger bättre rus. Känner bara äckel när jag tittar på honom nu, en gubbe med ölmage som väller fram, en gubbe som blir surare, argare och hetsigare ju mer öl som sväljs.... Han själv är kung och bäst, vet och kan allt när ruset sitter i.

Jag är ny här och har inte hunnit läsa några inlägg än. Har länge velat kunna öppna upp mig för någon men jag vågar inte ta upp det här ordentligt med familj eller vänner eftersom jag skäms. Jag vet inte om jag överdriver heller...Eller så är jag rädd för att de ska ge mig råd som att lämna min sambo (familjen har märkt själva att han dricker ganska mycket. Han har alltid med sig öl när vi hälsar på hos dem och jag har avslöjat ytterst lite men försvarar och förmildrar det mycket eftersom jag inte vill "hänga ut" min kille).

Jag och min kille har setts i några år och han har druckit sig full 2 t 3 dar i veckan och det har lett till att ja gått, o kommit tillbaka från o till. Det har blandats med bråk tårar besvikelse från min sida av honom o en del lögner som han kommit med.En stor sorglig händelse , då jag vart gravid med honom så trodde jag att han skulle finnas vid mig, eller som jag förväntade mig, ta sitt ansvar!

Hej.

Tror jag skrev här förut men har sen glömt bort sidan. Gör ett nytt försök.

Måste få hjälp.
Är en tjej som bor i min egen lägenhet sen några år tillbaks. Min mamma har bott hos mig i ett år nu eftersom hon blev vräkt från sin egen lägenhet pga drickande.