av Mysan

Hej alla...ett tag sen jag skrev nu.

Nu är det 4 1/2 mån sen jag bröt på riktigt, han har hört av sig mellan varven på sms, han dök upp hemma hos mig o kunde inte förstå varför jag ansåg att höra av sig innan tillhör allmän hyfs....
För ca två veckor sen fick jag sms på kvällen....att JAG aldrig skulle höra av mig till honom igen....svarade o fråga om han va full o fick till svar att han minsann aldrig kom dricka sprit igen i hela sitt liv...och frågade om jag träffat nån annan...!!!!!

Till saken hör att min bror va hemma hos mig och hans bil stod på min uppfart...så ja, han har koll på mig.

HUR länge ska jag behöva va arg, hata honom så satans mycke?!
Komma ihåg mer o mer skit som jag fick ta i ett års tid????
När slutar det?! När får jag tillbaka mitt liv, mina tankar?!
Det är värst på kvällarna, när det är tyst, tvn är släckt...

Är ni fler som har det såhär? Det måste ni va....

Vill inte han ska få störa min sinnesro längre...vill få va fri på riktigt!

Kram

Mysan
tors, 2016-01-07 - 12:54

1 1/2 månad e inte illa!!!!
Man undrar ju första tiden 'gjorde jag rätt??? Kommer han ändra sig???'

Jag kan inte tänka mig en ny resp alls, inte just nu iaf....tycker det e sååå skönt få äta när JAG vill, komma hem när JAG vill!!!
Mitt X är/ var oxå fruktansvärt svartsjuk och kontrollerande.
Tog ngt längre tid än vad han ansåg det borde göra så va jag en hora och otrogen...kan ngn säga VARFÖR man stannar fem sekunder hos en sån man????

Men du har 100% rätt, att va arg tar bara energi....men tror att jag ibland bara önskar honom all olycka i världen!!!!
Skulle vilja göra honom lika illa tillbaka....

Kram till dig Stina

Kanintesläppataget
tors, 2016-01-07 - 22:30

Det konstiga för mig är att det är tvärtom. Jag lämnar men jag bara längtar på att han ska höra av sig. Han är arg och är knäpptyst, säger ingenting, svarar inte i telefonen, svarar inte på sms. Han sitter ensam och jag vet om jag bara krusar lite till så kommer han tillbaka. Han är nykter sedan en tid men vi kommer inte varandra närmare och jag bara väntar på någon slags bekräftelse på att jag under så många år funnits vid hans sida. Det räckte inte att han blev nykter, locket lades på och nu känns det som om om det är jag som behöver mest hjälp.
Tror det kommer att ta lång tid att komma vidare, det finns stora sår.
Vad vill du? Vill du bli lämnad ifred? Vill du det så tror jag du kommer att lyckas? Vill du förlåta honom? Ställ ultimatum att om han blir nykter så finns du där om du vill det. Sätt gränser och stå fast vid dem.
När han får insikten att sluta så finns du där och det vet han men försöker trots det för att slippa undan.
Lycka till!

Mysan
fre, 2016-01-08 - 01:12

Min önskan är att han om möjligt skulle kunna få må så in i h-vete illa....lika illa som han fått mig må.

Jag kan må illa av hurdan han fick mig att bli, all skit han öste över mig...full som nykter!!!
Jag önskar honom inget gott, han är en manipullativ lögnare med psykopat drag...ingen nice man.

Så vad jag önskar....möjligt att han ska höra av sig så jag kan få spy galla igen...inte för att han fattar, men känns skönt...

Kram

Hjärtat
fre, 2016-01-08 - 07:59

Jag känner att din ilska är stark Mysan. Jag tror att det enda som du kan kontrollera är hur du förhåller dig till ilskan. Är det bra att gå omkring arg? Vad skulle du kunna göra för att minska ilskan? Ta en promenad? Gå och träna? Har du gråtit?

Mig har det hjälpt att hålla mig sysselsatt. Läsa om andras resor och verkligen tagit hand om Mig! Så länge du tillåter dig själv att bli arg är du inte fri från honom. Ta hand om Dig själv. Bli stark. Du kan bli fri från.

Kram från en mycket starkare Skytt, tack vare detta forum. Tack alla!

Mysan
fre, 2016-01-08 - 09:24

Jag e nog mest besviken på mig själv o mitt agerande.
Att man tillåtit en annan person göra mig illa, att jag inte sa tack o hej första gången jag väcktes mitt i natten o åkte ut..att jag förlät när första smset kom med förlåt....
Att bli typ isolerad från familj o vänner för att HAN skulle ha all uppmärksamhet, annars måste jag ju va otrogen....

Lätt va efterklok....bara 4.5 månad sen jag lämna o tror det kommer ta ett tag till innan man e 'hel' i huvet igen

KRAM

etanoldrift
fre, 2016-01-08 - 09:51

Det är bara den som levt med en alkoholist, som förstår HUR jobbigt det kan vara.. När andra ser "fyllan" och ev dårskap, dåligt humör och fyllegrejer, så är det oftast bara som toppen på ett isberg. Vi som är medberoende lever ju med personen 24/7, medan andra bara behöver träffa dem mer sporadiskt!
Alkoholisten utvecklar ofta en narcissistisk sida som gör att han/hon bara tänker på sig själv.
De kan vara jättetrevliga och sociala utåt sett (lite psykopatdrag..) Men sedan vara riktiga svin mot sin familj. Och ibland spelar det ingen roll om de är berusade eller nyktra..
Min egen upplevelse var, att min alkoholist hade mycket svårare att reglera sitt humör sista tiden, när han drack mer.. Oftast var det "bakfyllan" och abstinensen som gjorde att han var riktigt retlig..
Då passade ingenting och vad man än sa och gjorde så var det fel..
Det hade naturligtvis inte någonting med MIG att göra..
Utan det var hans sätt att försöka få ut sin frustration/ilska på någonting.. Han kunde ju inte heller sätta ord på sina negativa känslor. För det hade ju kanske inneburit att han hade varit tvungen att erkänna att det var alkoholen (eller bristen på alkohol) som gjorde honom irriterad..
Man kan lätt säga att en alkoholist som druckit i flera år blir som två olika personer..
Den glada trevliga (oftast nykter, eller efter första glaset, men inte mer) som man träffade och föll för. De brukar också vara omtyckta av vänner och arbetskamrater (i det här stadiet!)
Den otrevliga (svinet) Som kommer med grova sexuella kommentarer/inviter, är allmänt ful i mun, ska slåss, startar gräl, surar, domderar, trakasserar, ljuger, hittar på saker, anklagar .. Ja, den listan kan göras lång!
Däremellan dyker "martyren" upp i högre eller mindre grad.. Till en början "lyssnande" och vill prata. Sedan alltmer pockande på uppmärksamhet och övergående i fyllesentimentalitet!
Dessutom kretsar ALLT, ja precis allt kring deras person och mående..

Ingenting av detta kan vi medberoende göra någonting åt! Och det är INTE vårt fel (oavsett vad alkoholisten säger!)
Om de inte själva inser sina problem med alkoholen! Och om de inte vill sluta!
Det stora problemet är att de inte har någon sjukdomsinsikt! Eller väldigt få har det..
Även om de har det, är det inte säkert att de är beredda att sluta dricka..

Som medberonnde har vi bara ETT VAL! Att se till oss själva först!
Den enda vi kan göra någonting åt, för och förändra situationen för är oss själv!
Finns det barn med i sammanhanget så är man faktiskt som förälder skyldig att se till deras bästa och säkerhet först! (även om det innebär att separera från alkoholisten ganska omgående!)
Sedan hjälper det inte att börja hacka och slå på sig själv! Man kan aldrig förändra det som varit!
Men man kan förändra sin framtid genom att göra nya och bättre val! Och ibland får man välja flera gånger..
Vi medberoende är ju också "sjuka" och ibland behöver vi också hjälp att ta oss ur vårt medberoende!
För det är faktiskt mycket vi inte ser själva i början.
Vi är så vana vid att saker är på ett visst sätt, att det blivit "normalt" för oss..
Det här är inget som skett över en natt, utan det är en väldigt långsam process av "hjärntvätt" och tillvänjning.
Försök att få någon att prata med (Alanon´s anhörig grupper rekommenderas ofta) Börja prata med anhöriga och vänner! (ofta har man ju i sin stora skam själv försökt dölja hur illa det är..
Och fortsätt att sätta era tankar på pränt här på forumet! Det är jättenyttigt att gå tillbaks och läsa.. Gå in och läs i de olika trådarna, för det brukar finnas kommentarer och råd att ta till sig <3

Nickanna
fre, 2016-01-08 - 10:58

att det som de säger blir "sanning". Jag har sökt hjälp för diverse problem hos mig själv i åratal. Allt från depressioner till beteendestörningar och jag får aldrig någon rätsida på något av det. Det blir bara nya svagheter hos mig som jag då tar upp med min terapeut och jag hinner knappt börja på en ända förrän jag har ett nytt problem som anses vara så stort att jag behöver hjälp med. Allt från ADHD till bipolär, till min barndom och slarvighet m.m.
När jag började se honom som alkoholist och läsa inlägg som det här inser jag att alla mina problem mycket bottnar i hans alkoholism. Jag har beundrat honom hela tiden, han är intelligent, omtyckt, ett samhällets stöttepelare. Klart att problemet måste ligga hos mig? När jag läser om medberoende ser jag alla mina "svagheter" som en direkt reaktion på hans beteende, hans sätt mot mig. Som en reaktion på den sjuka situation jag lever i. Men jag vågar inte lita på mig själv längre. Kan jag verkligen ta hand om mig själv? Är jag att lita på?

Det är så sjukt. Jag börjar bli arg. Jättearg.

etanoldrift
fre, 2016-01-08 - 23:26

Det är fullt normalt att bli arg! Jag har varit skitförbannad! Men försök att inte "provocera" i din ilska.. utan använd den konstruktivt, till att planera ditt eget liv!
Det är säkert inget fel på ditt förstånd, men den som är beroende projicerar över en massa saker, för att försöka kontrollera.. ( en rädd och osäker människa är ju lättare att manipulera..)
Var arg! men haka inte upp dig, för du behöver den här energin till dig själv!
Och framför allt, bli inte arg på dig själv, för att du tycker att du betett dig knasigt som inte sett det här tidigare.. Vi är många som suttit fast i åratal!
Det enda du kan forma nu, är din framtid! Låt inte de negativa känslorna ta överhanden !
kram!

Mysan
sön, 2016-01-10 - 02:07

Jag e bara arg....bråksugen..., vill göra lika illa som han gjort mig.
Jag kommer inte starta bråk med honom för han FATTAR inte hur jag kan va arg fortfarande....han har ju sagt förlåt!
Kan bara inte bli fri känslan att vilja såra honom, på ett sätt som gjort att han förstod.

Men jag vet att det är utkastad energi och att han e för egoistisk och aldrig skulle förstå.

Mysan
mån, 2016-01-11 - 16:16

Har min häst hos mina föräldrar o mitt x kom körande as sakta förbi o rå glodde in, såg mig o jag honom....
Ahhhh...trött o förbannad jag blir!!!

Mysan
tis, 2016-01-12 - 17:38

Att läka, gjorde en dum grej igår...tog kontakt o stampade lite på honom igår när jag blev så förbannad.

Men när förståndet kommer ikapp så va det jävligt onödigt gjort...

Idag skrev jag ett sms där jag bad om ursäkt för mitt beteende igår, sa varför jag gjorde som jag gjorde.
Att vi inte behöver va ovänner men att ses är uteslutet.
Att jag även önskade honom ett nyktert liv framöver och att han träffar någon som e bra för honom.

Svårt förklara men drt känns bättre nu, lite ilska är nog borta.
Jag hoppas den blir där oxå...borta alltså.

Mysan
ons, 2016-01-13 - 01:16

Jag måste fråga...du levde med din alkoholist längre än jag med min.
Jag va bara särbo...
Hur lång tid tog det för dig att läka?
Känns som en berg o dalbana mellan varven hos mig...jag vill bara bli social igen, kunna se åt en man o inte bara känna att dom e ett krävande tjatande släkte...

Vet läkningen e individuell, men ja, du har bra inlägg, bra åsikter.

Kram/ M

etanoldrift
ons, 2016-01-13 - 10:15

Hej Mysan
Hur lång tid det tar att läka efter ett uppbrott är individuellt. Och det är det oavsett om det finns alkohol eller ej i bilden.
Det kan ta en månad, det kan ta ett år.. Så småningom brukar känslorna blekna, om man låter bli att sas omhulda dem. (KBT är en bra metod om man om man har svårt att släppa)

Vi människor plockar ju ibland, bland gamla "dåliga" erfarenheter för att sitta och gotta oss i i självömkan.. Det skapar en sorts energi.. Inte speciellt sunt, men man kan vara/bli "beroende" på känslor också (hur knasigt det än låter..)

Det är ungefär som den tråkiga ovanan att pilla på sårskorpor, fast man vet att man borde låta bli, för att det inte ska bli fula ärr..

Nu var det ju inte så förfärligt länge sedan du gjorde slut med din alkoholist och det finns en massa känslor kring ett sånt uppbrott, inte bara saknad, utan känslor av att det är "orättvist" och att man nånstans vill hämnas..
Det är mänskligt och inget man ska försöka blunda för men det är bra att avbryta sin negativa tankekedja när man märker att den upptar för mycket av ens tankar, tid och mående..

Så den enda som hindrar dig i det fallet är du själv! Precis som du har ansvaret för att bestämma hur du vill bli behandlad, har du ansvaret för att jobba med dina känslor..
Så småningom kommer det att blekna och du får se det som en lärdom.. Kanske att lita på din magkänsla.. Inte att bli "rädd" för män/killar, eller skylla tjorvigheter på alla tidigare erfarenheter, det är att projicera.. Utan helt enkelt fortsätta att sätta sunda gränser för din egen person, oavsett om den du möter dricker alkohol eller ej!

Med dina erfarenheter, så behöver du ju inte längre gå på vissa bortförklaringar som en beroende kommer med.. Då är det dags att säga stop..
Lycka till i livet./Kram