Jag är en tjej på 30 år som började dricka alkohol första gången när jag var 17 år. Jag fastnade direkt för ruset och har sen dess druckit mer eller mindre i 14 års tid. Jag har haft ett fungerande liv i många år,både socialt och i övrigt,men problemet för mig har alltid varit att jag varje gång blivit full när jag druckit. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag klarat av att dricka tex två öl utan att känna sug efter mer och mer och mer...
Det började spåra ur rejält hösten 2013 när jag var 28 år. Jag blev lobbad två gånger,snodde en bil och körde rattfull,blev anmäld för våld mot tjänsteman,började bråka med folk utan anledning och levde i ett kaos tills jag kraschade i oktober 2014 och hamnade på behandlingshem. Jag hade fått så många lobbar att socialtjänsten började tala om LVM,jag hade fått två LVM anmälningar,men de startade inte någon utredning då de ville att det skulle ske under frivillig form. Jag och socialen besökte ett behandlingshem och jag vågade inte ifrågasätta vad som skulle hända om jag tackade nej till platsen. Jag tackade ja och även om jag är tacksam för min tid där och den hjälp jag fick så var jag inte tillräckligt motiverad. Jag stannade bara 2,5 månader,sen avbröt jag åkte hem. Jag tog aldrig nått återfall under de 2 ledigheter jag hade under min tid på hemmet,men det var mest bara för att visa för de andra patienterna att jag var duktig och inte "som de". När jag kom hem igen efter att jag lämnat hemmet för gott,så satte jag mig på en restaurang och började dricka öl. Jag förstår inte hur jag kunde sabba så för mig själv,jag visste ju hur bra jag hade börjat må efter mina 2,5 månaders nykterhet och ville ju fortsätta ha det så.
Jag har fortsatt att dricka efter min tid på behandlingshemmet. Jag har en kille som jag har haft ett stormigt förhållande med i cirka två år. Han har funnits med under hela den tiden då livet var som mest kaos för mig och han har också alkoholproblem. Han och jag har ofta druckit tillsammans och det har varit våldsamheter mellan han och mig,svek och lögner. I början av december förra året så hamnade han och jag i slagsmål så hårt,och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv när jag vaknade morgonen efter. Jag tänkte att jag kommer hamna i samma hemska bana igen som innan jag hamnade på behandlingshemmet,och fick på nått sätt mitt riktiga uppvaknande. Efter den händelsen så drack jag inte på 20 dagar. Sen tog jag mig ett återfall under julen och nyår men det hände ingenting hemskt. Sen så hade jag ett uppehåll på cirka en vecka innan jag drack igen för två dagar sen då min kille fyllde år. Det hände ingenting då heller men jag har mått hemskt psykiskt dåligt nu efteråt. Alkoholen ger mig inte någon inre frid längre. För några år sen blev jag lugn men den känslan upplever jag aldrig igen,jag får bara panik och ångest.
Jag vill aldrig dricka igen och jag är medveten om mina problem och att det bara finns 2 alternativ för mig - leva ett bra liv utan alkohol eller dö av missbruket. Det finns massvis med saker som motiverar mig att hålla mig nykter,ett är det psykiska måendet. Jag vet hur bra man kan må när man varit nykter ett tag och det motiverar mig. Idag tänker jag inte att jag ska vara nykter för att visa mig duktig och bättre än någon annan,jag gör det för MIN egen skull. Min pojkvän är en person som motiverar mig att hålla mig nykter för jag älskar honom och vill att vi ska göra saker tillsammans i nyktert tillstånd. Vi har ett seriöst förhållande idag men det som oroar mig är HUR jag ska klara av att leva tillsammans med honom om han fortsätter dricka som han gör.