Sitter här på söndagkväll efter att ha druckit mig berusad varje kväll sedan i onsdags och inser att så har det varit varje helg och ledighet i många år nu. De senaste åren har det allt oftare blivit även till vardags, inte så stora mängder då, men absolut tillräckligt för att vara lätt bakis på morgonen efter.
Drickandet till vardags har också blivit allt mer "i smyg" för mina tonårsbarn och särbo. Ingen har sagt något, men det vore väl konstigt om åtminstone barnen inte märkt att jag smusslar och luktar alkohol. När jag är tillsammans med särbon dricker jag inte till vardags, men på helgkvällarna dricker vi tillsammans.
Jag har blivit allt mer upptagen av att tänka på alkohol, antingen med planerande för att kunna dricka, eller med skuldkänslor för att jag inte kan låta bli.
Det känns inte alls bra. Vill använda min energi till annat. Jag bestämmer mig titt som tätt för att nu ska jag inte dricka något på hela veckan eller nu ska jag ha en nykter månad, men det går ju inte så bra...Och skuldkänslorna växer. Känner mig som världens sämsta mamma och är livrädd att mina barn ska ta skada.
Jag hatar mig själv när jag undviker att prata med mina barn för att de inte ska märka att jag druckit. Märker också att de håller sig lite på avstånd sådana kvällar. Det är så sjukt!
Jag vill inte vara så här!
Har sneglat på AA:s hemsida och funderat på att gå på ett möte för jag känner att jag behöver stöd i detta, men steget känns för stort. Att erkänna mitt problem för andra känns som ett gigantiskt nederlag, även om jag med mitt förnuft inser att det naturligtvis inte är det. Men nej, jag är inte där än att jag klarar att ta det steget! Därför skriver jag här istället.
Tänker att det får bli en som dagbok. Och får jag dessutom lite stöd och pepp är jag innerligt tacksam!

Helena

HelenaN

Varje historia är viktig! Och med våra historier lägger vi något till varandras.
Så känner jag ofta när jag läser i trådarna här.

Jag är så glad idag! För att jag fick upp ögonen för vart jag var på väg och för att jag bestämde mig för att jag inte ville dit. Mest av allt är jag glad för att det inte känns ett dugg svårt att inte dricka! Suget försvann i stort sett när jag bestämde mig. Det hade nog inte hunnit bli så djupt den här gången. Nu gäller det bara att fortsätta komma ihåg var jag inte vill hamna. Och fortsätta komma ihåg hur fort det kan spåra ur om jag slarvar.

Kram på er!

tillbaka HelenaN, och tack Muränan för som vanligt kloka inlägg. Ja att minska risken för att glömma kan inte överskattas!

HelenaN

Det var inte sug som fick mig att börja igen, snarare längtan efter den där myskänslan vid första glaset. Och det var härligt - de där första gångerna när antalet glas utan ansträngning höll sig till max tre under många timmar.
Men någon gång - kanske efter tredje eller fjärde gången jag drack - slutade det att vara lättsamt. Det var nog då suget var tillbaka, det där krävande suget som inte har med lust att göra utan bara gapar hungrigt och kräver matning oavsett vad jag vill.
Men det dröjde flera veckor av tilltagande drickande innan jag riktigt fattade vad som hade hänt.

Jag tror att det var längtan som fick mig att börja, men det var suget som tog över och drev in mig på osunda vägar.

Så tänker jag om skillnaden. Längtan är mest psykisk medan suget är mest fysiskt. Faktiskt lite som sex när jag tänker efter ...

Jodå, här sitter jag och njuter av ett glas rött. A-fritt förstås. Gott? Nej, inte särskilt. Funderar lite över vilken funktion det fyller. Funderar på om jag borde bekämpa vanan. Kanske, men på sätt och vis känns det här lättare. Det händer inte varje dag. Tänker att det kanske kan hindra en från att halka tillbaka i dessa ovanor med alkohol. Vanan finns kvar.., men a-fritt. Tror inte riktigt att det kommer att vara möjligt att släppa loss med a här hemma igen. Bra att det könns lätt att sluta, Helena. På sätt och vis tror jag att det är bra att du hamnade i den här situationen igen. Tror att vanedrickandet är riktigt farligt och att det kan spåra ur ordentligt om det händer nåt tråkigt nör man har en hög konsumtion.

farmor

Det är värdefullt för mej som nynykter. Jag förstår vikten av att inte tappa motivationen och beslutsamheten. Det är en riskfaktor att börja tänka "mystankar" kring vin.
Ständigt påminna sej själv om varför man inte kan dricka alkohol. Inte glömma de dåliga erfarenheterna. Minnas skillnaden mellan en nykter helg och en onykter, Glädjas åt den nya tid som kommer, alla möjligheter som nykter!

Du jordnära Vilja, hur kom det sig att du alls valde hans sällskap från början? Ja en del människor höjer sig själva över andra på märkliga sätt. Att de har ett visst yrke, visst antal pengar, känner viss sorts folk, har ett visst sätt som man förstår de tycker är bättre än nåt annat sätt att vara...Jag har jättesvårt för det.