Min pojkvän sedan drygt ett år tillbaka dricker för mycket. Vi båda är i 25-30årsåldern. Jag märkte rätt tidigt att han hade svårt att sluta när han väl börjat dricka och gärna var ute mycket, men det har senare kommit fram att det är värre än så.

Jag har kommit på honom med att ljuga om att han har varit ute och träffat en kompis och därför varit full när han kommer till mig, men istället har han suttit hemma och druckit. Han gömmer tomburkar och tomflaskor hemma, om det inte är sådant som jag var med när han drack. Han kan t.ex. lämna kvar en ölburk som jag druckit ur över natten men om han har druckit öl när jag gått och lagt mig är de burkarna borta, trots att de inte står kvar i kylen.

Han dricker fredag, lördag, och ofta söndag. Alla hans vänner går ut mycket och i deras umgänge är alkohol alltid inblandat, även hans kompisar blir rätt fulla när de är ute men han är värst. Men det värsta är att han alltid dricker dagen efter han har blivit full. Han hittar alltid på en anledning. Antingen så går han ut på krogen igen, eller så åker han till Systemet och sitter hemma och dricker.

När han hade semester i somras drack han i princip varje dag så nu är jag jätteorolig inför julledigheten. Han sköter sitt jobb exemplariskt och jag tror inte att hans vänner misstänker hur illa det är. Han dricker inte mycket på vardagar, ibland går han ut för att det är fotbollsmatch t.ex. men då dricker han sig inte så full. Fast å andra sidan tål han mycket innan han blir full.

Vi har en öppen diskussion kring detta och han vet vad jag tycker. Ändå vill han inte ändra något. Jag tror att det till stor del beror på att han skulle tappa allt sitt sociala umgänge om han slutade, för han tycker inte att det är kul att gå på krogen nykter.

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag älskar honom och vill leva mitt liv med honom. Men jag tror att jag måste göra slut för det här tär så oerhört mycket på mig. Jag är uppvuxen med alkoholism i famlijen och därför är det nog extra jobbigt för mig. Jag tänker på hans drickande 24/7, även när han inte dricker.

Allt jag vill är att han ska sluta. Men jag börjar inse att han inte kommer att göra det. Jag vill verkligen inte vara den som ställer ultimatum och jag tror inte riktigt på det heller, men det är ju det jag måste känns det som. Jag har försökt att vi ska mötas halvvägs, t.ex. att han bara går ut en gång på helgen, istället för två, men då dricker han i stället hemma på fredagen.

Oj vad långt det blev... behövde verkligen skriva av mig. Behöver råd. Kan han sluta dricka? Ska jag fortsätta hoppas? Eller ska jag lämna innan det är "för sent"?

Idioten

fortsätta hoppas är nog chanslöst, han måste inse själv att det är ett problem. Känner igen mig i din beskrivning.. Jag förnekade länge,, ville ju så gärna kunna dricka... Att lova och gång på gång misslyckas är förödande för båda., En sak är säker,, och det är att om han inte ändrar sitt drickande,, så kommer det bli värre och värre. Ja det är sorgligt att erkänna, och det är sorgligt att inse att vännerna man har,, har man för att bruka alkohol..så lösningen blir... Ljug, förnekelse och så rullar det på....mitt råd är att lämna om inte viljan finns att förändra.

Kolsyra

Tack för ditt svar, jag tror att ditt råd är det jag måste ta till mig, hur jobbigt det än är. Det kanske är det som kan få honom att förändras också.

Jag tror att jag själv också använder hans vänner som en ursäkt till hans drickande... för att släta över och göra det okej. För han borde väl lika väl som jag kunna styra upp alkoholfria kompisdejter. Och han har en stor familj att umgås med, som alla är ytterst sparsamma med alkoholen. Så han skulle inte bli isolerad utan alkohol... även om en del vänner skulle försvinna.

Vi ska ha parmiddag på fredag, med alkohol förstås. Jag vet inte om jag orkar vänta till lördagen med att ta upp detta. Då kommer han dessutom vara bakfull och då funkar det inte att ta upp saker. Men annars måste jag ta det med honom innan middagen och det känns inte heller bra...

Kolsyra

Nu har vi ställt in middagen ikväll och istället ska vi prata... och jag sa lite på telefon igår vad det rörde sig om. Vet bara inte hur jag ska lägga fram det utan att skuldbelägga honom... och så säger att alltid att jag inte älskar honom för den han är. Jag älskar honom för den han är, men inte den alkoholen gör honom till. Han är inte sin alkohol... Men han kan inte förstå det. Och tycker bara att jag ska acceptera och älska hela honom såsom han accepterar och älskar hela mig.

Kolsyra

Jag undrar ibland över det... Han är nöjd och stolt över allt han åstadkommit i livet, men det känns ofta som att han lägger hela sitt värde i vad andra tycker om honom. Och han är oerhört känslig för kritik, oavsett vad det rör sig om.

Tack för att du fortsätter svara. Det betyder mycket.

etanoldrift

Det som handlar om narcissisten och empaten..
Sedan får du också inse, att en alkoholist ALLTID försöker skylla sitt eget mående på omgivningen.. Man kan aldrig någonsin "älska" dem tillräckligt för att de ska ge upp alkoholen.. Tvärtom, tar de minsta tecken på att man ställer krav på dem som en intäkt att få dricka lite till (för att det är så synd om dem..)
De är experter på att "vrida till det" så att det de säger alltid är rätt.. Dvs, att det är alla andras "fel" att de måste dricka.. Jodå, jag har också hört det, till leda..
Här slutade det med att jag skaffade ett eget boende och fick lugn och ro i själen.. Så bered dig på att höra tvåtusen argument och lite till för att han ska få dricka (normalt säger dom..) Det är ett sorts manipulerande, dagtingande och köpslående, som egentligen bara leder till att de dricker som förut eller mer efter en vecka eller två..

Ja hur gick det? Tyvärr inser inte han att han har ett osunt förhållande till alkohol. Att gömma och ljuga är ett tidigt tecken för missbruk. Ställ ett ultimatum, dra ned på drickandet eller så går vi skilda vägar. Säg att du är orolig för han men att du mår dåligt av att han dricker så mycket och ofta.

Alkoholhjälpen…

Det jag direkt slås av är alla dina kloka och omtänksamma tankar. Du är öppen och har förmåga att se situationen från olika vinklar, samtidigt som du är realistisk.
Även om det kan finnas många likheter mellan olika relationer där den ene har problem med sin alkoholkonsumtion så är varje fall unik. Det finns inga "aldrig" eller "alltid" och jag kan tänka mig att det inte är enkelt för dig att besluta dig för hur du vill göra.
Mitt enda råd är att du fortsätter att utgå från dig själv - vad du skulle må bäst av.

Varma hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Kolsyra

Nu blir det ett väldigt sent svar, jag har inte riktigt orkat vara inne här. Men jag är väldigt tacksam över att ni svarar, det gör att allt känns lite enklare.

Samtalet gick bra och vi hade flera veckor som var jättemysiga då vi bara satt hemma varje fredag, kollade på TV och drack läsk. Julen gick okej också. Men nu senaste veckan har han velat vara själv, stannat hemma från jobbet och säger att han är sjuk och har feber. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har frågat flera gånger om han har druckit och han säger nej. Samtidigt så vet jag inte om jag kan lita på det. Han låter inte sjuk, ibland tycker jag att han har låtit full när vi pratat i telefon. Men han säger att han bara mår dåligt både fysiskt och psykiskt och vill vara ensam. Min magkänsla säger annat. Känner mig hemsk som inte kan lita på honom när han säger att han inte har druckit. Samtidigt som han har ljugit om det tidigare. Han säger att han förstår mig men blir ändå arg och kränkt när jag frågar.

känner alltför väl igen det du beskriver. Undvikandet, bortförklaringarna (troligen) och lögnerna. Lita på din magkänsla att något inte stämmer. Håll fast vid hur du vill ha det i ditt liv! Läs i andra trådar här och även på missbrukarnas sidor, där har jag fått insikt och förståelse om den kamp de för. Fortsätt skriva dina tankar och erfarenheter så kan du du följa din egen resa. / mt

Kolsyra

Idag ställde jag ultimatum. Han ringde mig i natt och var helt väck, det var det läskigaste jag har varit med om. Gick inte att föra en konversation och han var ute en fredagsnatt i Stockholm. Var så rädd. Efter många om och men fick jag in honom i en taxi hem. Svarttaxi såklart.

Så idag pratade vi om det. Han bakis förstås, eller full, jag vet inte om han hade druckit på dagen. Det gick åt helvete. Jag förklarade hur jag kände, hur rädd jag blir, hur mycket jag tänker på hans drickande. Han tyckte jag anklagade honom, som vanligt. Så idag ställde jag ultimatum och sa att antingen dricker han mindre eller så går jag. Han skyller på mig och tycker att jag lämnar vår relation, medan jag tycker att han väljer alkoholen framför mig. Klassiskt.

Det slutade med att jag gick därifrån och ringde till hans syster. Vi har inte pratat om det tidigare men jag vet att hon känner till problematiken. Det var det bästa jag gjort, önskar att jag gjort det tidigare. Jag åkte dit och vi hade ett långt samtal där jag fick veta massor om hur det var innan han träffade mig, och jag berättade läget nu. Men vi kom ingenvart. Vad sjutton ska man göra? Jag vill leva med honom men jag vill inte leva med en alkoholist. Ska man ha en intervention med hela familjen? Prata med hans vänner? Kan vi göra någonting över huvud taget? Eller ska jag lämna honom och hoppas att han tar tag i sitt drickande någon gång. Eller stanna och leva med att aldrig kunna skaffa barn för att han dricker. Det känns i alla fall veta att jag har stöd från hans familj.

etanoldrift

Hej Kolsyra!
Visst kan ni prova med en intervention.. Det kan få honom på andra tankar, men det är inte alls säkert att det hjälper! (min egen alkis, tyckte bara att han satt på de anklagades bänk och att han fick barnen emot sig.. Sluta dricka gjorde han inte för han tog inte till sig något av det som sades..)
En beroende/alkoholist, kommer alltid att hitta saker massor av att skylla på för att kunna fortsätta att dricka!
Ja, de radar upp alla möjliga saker som de "mått dåligt" och får ångest av, men de erkänner aldrig, och vill inte se att det har något som helst samband med deras drickande!
Min före detta har redan supit bort ett flertal förhållanden och två äktenskap (varar ett med barn) haft en grov rattfylla och blivit osams med vänner och syskon..
(När han sedan är nykter, är han en helt annan person, ansvarstagande, klok och trevlig..)
Men INGENTING, har enligt honom, någonting med med hans alkoholintag att göra!
Att skylla hans ärkeångest, när han ringer och har självmordstankar på alkohol, renderar i att han slänger på luren efter, att han kallat en hjärtlös idiot...
Ja, han vill gärna att vi åker dit, ynkar honom, håller handen, lyssnar på allt fyllesvammel och gärna har med extra alkohol för att "lugna nerverna"..
Två dagar efter, har han glömt att han överhuvudtaget ringde på fyllan..
Han kan ha ringt sina syskon och berättat att det står folk i trädgårn som vill döda honom och att han inte vågar röra sig inomhus.. men allt detta existerar bara i hans eget huvud. Skrämmande verkliga hallucinationer för honom, men helt overkliga för oss andra.. Och vård nekar han..

Ja, du måste faktiskt bestämma dig för vad du ska acceptera i DITT liv!
Vilken typ av liv DU vill leva!
För hans drickande kommer du inte att kunna göra ett dugg åt (såvida han inte själv inser sitt beroende)
Vill du ha det på det här viset om 2 år? Om 5 år! Och kanske värre? För alkoholmissbruk, är tyvärr något som eskalerar!
Nej, det kommer INTE att bli lugnare, inte ens med perioder av behandling om han inte frivilligt erkänner att han är alkoholist och vill sluta!
Det är så många som av olika anledningar måste hålla upp, kanske pga rattfylleridomar och provtagningar, men de ser de ofta som en transportsträcka tills de kan börja dricka igen..
Tänk på, att allt blir heller inte frid och fröjd, bara för att de påbörjar en behandling! Det tar lång tid för en alkoholist att verkligen landa i sin nykteret!
Jag föreslår verkligen att du inte är sammanboende under den tiden eller att du tappar bort dig själv och ditt eget liv!
Det går så sakta och omärkligt att man efteråt inte vet hur det gick till när man sitter där mitt i smeten.

Kolsyra

Tack för ditt långa svar Etanoldrift. Han är lättkränkt så det finns en risk att han känner sig anklagad, men det kanske ändå är värt ett försök. Jag är beredd att prova allt.
Ditt ex alkoholism låter som den gått långt mycket längre än min pojkväns - samtidigt som jag känner igen mycket av beteendena, främst det att inga problem beror på alkohol.

Han erkänner att han dricker för mycket, kan sträcka sig till att han missbrukar alkohol, men när jag säger att han är alkoholist tar det stopp, det är han verkligen inte. Vi bor inte tillsammans och jag är inte beredd att flytta ihop med honom förrän han tar tag i detta. Han testade behandling för ett år sedan ungefär, efter hans systers påtryckningar, men det blev för jobbigt så han slutade gå dit efter bara ett par gånger. Jag vet att jag borde lämna, kanske redan igår, men jag vill inte gå förrän jag testat allt. Och nu känner jag att jag har hans systers stöd (hon är fantastisk) och att det är värt att testa ett tag till. Jag måste bara hitta ett sätt där det inte påverkar mig så mycket. Jag ska säga att jag inte vill umgås med honom alls när han dricker eller är bakis. Han är ändå nykter fyra, fem dagar i veckan.

Det värsta är att han är så smart, intelligent. Det kommer dröja länge innan han får allvarliga konsekvenser av drickandet inom det som betyder mest för honom - jobbet. Han behöver knappt anstränga sig och är ändå bättre än alla andra, blir befordrad osv. Det gör också att han är smart med alkoholen. Han skulle aldrig åka fast för rattfylla, han dricker aldrig på vardagar så att det påverkar jobbet.

etanoldrift

Nej. jag måste ta ut dig en villfarelse, att din "alkoholist" skulle vara "annorlunda" *bara leeer*, för det trodde vi allihop, när vi kom hit)

Ja, under åren så har min alkoholist blivit sjukare.. men han är väldigt intelligent fortfarande och har alltid svar på tal (han är dessutom akademiker, så något dumhuvud är han sannerligen inte)

Ja alkoholister är ofta bra "människokännare" och amatörpsykologer själva.. (ofta med narcissistiska och psykopatiska drag) Det betyder inte att de är otrevliga, tvärtom!

Så de är experter på lura sin omgivning.. De är rastlösa och blir snabbt uttråkade.. Speciellt om det inte är roligt att hålla sig nykter..

Nej min alkis skulle heller aldrig sätta sig bakom ratten efter sin näsbränna (det var för övrigt ett av mina sätt att kontrollera om han druckit.. Att föreslå att han skulle köra oss/mig någonstans. Nekade han eller kom med undanflykter, så hade han satt sig i sig åtminstone en 7,2a..)

Ja, i början tror vi att "vår alkoholist" är annorlunda! Han är ju inte nån sluskig parkbänksgubbe, som pissar ner sig, och misshandlar familjen vare sig verbalt eller med knytnävar..
Har han varit "otrevlig" så är det nog vårt eget fel, för vi har nog "råkat provocera".. För egentligen är han ju hur charmig, klok och trevlig som helt.. och egentligen inte sjuk på riktigt..
Han dricker ju egentligen bara liiiite.. inte så ofta.. eller inte jämt eller varje dag... Så han är nog bara "lite beroende"?

Vet du vad, Man kan inte vara bara "lite" beroende/alkoholist, lika lite som man kan vara bara "lite" gravid!

Li-Lo

Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i. Du har nu ställt ett ultimatum utifrån vad du önskar. Det låter som att du bjuder in till dialog med din partner och att du agerar på ett sätt som minimerar risken att ni ska hamna i en låst position. Du vill gärna vara behjälplig för din partner om denne beslutar sig för att förändra sina alkoholvanor. Naturligtvis ska du fortsatt lyssna på dina egna behov först. Det hindrar inte att en du vill vara hjälpsamma för någon annan om kraft och värme finns.

Jag vill ge ett tips inför framtiden. Take it or leave it!

Att minska sitt drickande är ett svårt mål att uppnå. Om ni gemensamt kommer överens om något bör det för bådas skull vara mycket tydligt. Detta för att man ska veta att det uppfyllts. Att minska kan exempelvis innebära:

- jag ska högst dricka alkohol två dagar av sju och inte på varandra följande dagar
- de dagar jag eventuellt väljer att dricka alkohol ska jag inte dricka mer än fyra standardglas vid samma tillfälle
- detta ska jag följa i åtta veckor och sedan ta ett nytt beslut utifrån de erfarenheter jag fått

Din tillit har fått sig en törn och din partner känner sig trängd. Du har märkt att din partner reagerar starkt på etiketten alkoholist. Det är ord som används hos bland annat AA. "Alkoholist" beskriver inte de symtom som ett eventuellt beroende kan innebära. Det finns mycket forskning på att det för många finns en god prognos på att bli frisk från ett beroende. Vi är alla olika och etiketter kan ofta få oss att känna oss trängda och förminskade. Vad jag förstår är alkoholen ett problem för er. Ta det därifrån.

Det låter som att du tydligt beskrivit för din partner på vilket sätt hans drickande påverkar dig. Hur upplever han sitt drickande. En undran till honom från dig skulle kunna vara: - "Jag har sagt hur jag tänker och känner inför ditt drickande och jag har behov av att veta hur du ser på det så att jag kan ta beslut om hur jag ska förhålla mig och vilka steg jag ska ta framöver. Jag kan inte bestämma över dig men jag skulle vilja veta hur du ser på detta. Naturligtvis finns det något med alkoholen som du gillar samtidigt tror jag att du också oroar dig och har funderingar på vad som är problematiskt. När är det för mycket för dig, vart går din gräns?". Som sagt om mina rader inte känns relevanta för dig så ignorera dem.

Du kommer sannolikt få fler idéer som kanske passar dig bättre av andra användare.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Mattias

(redigerat av admi) är en hård kvinna mot oss törstiga,
f.d törstiga män samt vi som försöker komma ifrån törstandet.

Känner igen mig, från din killes synvinkel.

Slutar man dricka helt så blir man trött och nere,
speciellt om han haft detta livet i några år.
Alkohol är ju ett gift som påverkar kroppen och den har vant sig att få sin dos, inte minst hjärnan.
Balansen av hjärnans serotonin rubbas.

Detta drabbade mig,
jag har varit superlåg och trött hela vintern och nu har min fru fått nog.
Jag har tagit Antabus hela vintern, slarvat medvetet 3 gånger och druckit.
Inte tokmycket som innan men tillräckligt för att min kvinna skulle tappa tilliten.

Först var det alkoholen, sen kom nedstämdheten, en salig blandning.

I sista änden kan du skicka forumet o visa vad du har skrivit, då kan jag lova att han först blir upprörd, kränkt, en riktig käftsmäll, men han får sig en tankeställare och ett val.

Jag misslyckades i mitt val tyvärr, min vilja och kärlek fanns där,
men jag nådde inte hela vägen, snubblade många gånger och kommer vara bitter över det antagligen i resten av mitt liv.

Lycka till med allt, kram

Ja som alkoholist kan jag bara beklaga att han väljer alkoholen före dig. Det är ju faktiskt det han gör. Inte för att han inerst inne vill utan för att han har en sjukdom. Han behöver hjälp, stöd och vård. Vill han inte inse detta så ja då är det nästan kört. Som missbrukare måste man ine sina problem och vilja göra något åt dessa. Du har gjort helt rätt i att tänka på dig.