Hej alla fina människor!

Sent omsider har det blivit dags för mig att ta mina första trevande steg på det här forumet, som jag har följt ett tag redan. Efter helgens händelser känner jag att det inte kan vänta längre. Jag måste försöka ta mig ur en situation som jag har befunnit mig i alldeles på tok för länge. Jag vet inte var jag ska börja. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på all öl och allt vin jag har hinkat i mig genom åren, alla baksmällor, all ångest, alla minnesluckor, alla taxiresor i halvt medvetslöst tillstånd, all skam och allt självhat. Jag blir rent desperat förtvivlad när jag tänker på vad som kan hända mina barn om jag inte ändrar mitt beteende nu och hur nära jag antagligen är att förlora min sambo, som stått ut med mitt visserligen periodvis helt normala och kontrollerade drickande men i många fall hejdlösa supande. Jag blir så ledsen när jag tänker på den där unga tjejen som drack sina första folkisar på högstadiet och inte fick någon hjälp, trots att många måste ha märkt redan tidigt att hon var en av de där som inte kunde hantera alkoholen.

Glaset är alltid halvtomt, jag får aldrig nog, jag dricker tills jag stupar och det var inte ens charmigt när jag var tjugo. I min ålder är det minst sagt motbjudande. En av anledningarna till att jag inte har sökt hjälp tidigare är att jag å ena sidan är en person som titt som tätt super okontrollerat, men å andra sidan är en rätt vanlig mamma som älskar att läsa böcker, yoga och träna. En skötsam egenföretagare och en omtänksam och kärleksfull vän. En som är bra på att dölja och förneka, släta över och få folk att titta åt ett annat håll. En annan anledning är att det är så många runtomkring mig som har betett sig precis som jag och vi har antagligen varit bra på att övertyga varandra om att det vi håller på med är normalt. Jag vet att jag har ett problem, jag har vetat det länge och jag har redan försökt flera gånger att ta mig ur det men rätt vad det är ramlar jag ändå ur den där taxin klockan halv fem på morgonen och då är det liksom kört. Den här gången ska jag ta hjälp av en samtalsterapeut och försöka hitta ett sätt att gå vidare utan alkoholen. Jag vet ju hur underbart livet kan och borde vara. Jag hoppas att vi kan hjälpa och stötta varandra här. Nu får det vara nog med skam och självhat och förnekelse!

Håhåjaja

Tack snälla Sisyfos och Nyckelpigan för att ni delar med er av era erfarenheter av det här med minnena, för det är det som är jobbigast för mig. I alla fall just i dag. Det känns skönt att veta att det kan bli bättre. Just nu sitter jag här och plågar mig själv med minnen av det som hänt, nyligen och för länge sen, och är rädd att jag har pajat en massa fina relationer. Jag ska försöka lägga undan dem nu, minnena, för att eventuellt plocka fram dem senare. Jag hoppas verkligen att det blir lättare med tiden, men just i dag är jag så orolig att jag nästan är lätt illamående för att jag har sårat och svikit och mest av allt: för att människor inte längre litar på mig. Jag börjar inse vilka proportioner mina ovanor har fått. Nu gör jag något åt det och jag hoppas innerligt att det inte är för sent! Ni ger mig hopp! Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv, jag har faktiskt tagit steget hit och till utomstående personer som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare och det är ett stort kliv på vägen. Så tack än en gång för att ni finns därute och stöttar. Det betyder mycket. Särskilt just i dag. Jag blev så glad när jag läste era kommentarer nu på morgonen. Stor kram tillbaka!

Heddali

Hej,
Läst din tråd och vill bara skicka en styrkekram till dig att du ska klara dig nu första tiden för att det sen ska bli längre och längre utan alkohol. Jag har tänkt mer och mer intensivt på att sluta med alkoholen sista månaderna men det har varit en process. Två steg fram och ett bak då jag igen plötsligt har en flaska vin kväll och blir berusad och sen bakis. Senast i fredags. har sen dess inte druckit och hoppas hoppas nu att jag kan göra ett uppehåll länge länge. Att läsa här på forumet är nytt för mig men känns som ett verkligt stöd och motivation!

Håhåjaja

Hej Heddali! Angenämt! Ja, visst känns det lite ovant och märkligt och samtidigt befriande att läsa och skriva här. Jag har som du bara börjat stappla fram på den här vägen, men jag hoppas och tror att det här forumet kommer att vara till hjälp för mig. Det är en oerhörd lättnad att kunna skriva av sig och läsa om andras kamp. Du tänker på att sluta. Ja, det ÄR en process. För mig har det varit en vääääldigt lång process. Varningslamporna har blinkat och varningsklockorna har ringt och ringt men jag har ändå inte dragit i handbromsen. Nu när jag väl gör det hoppas jag att det inte är för sent. Bra att du inte druckit sedan i fredags. Själv har jag inte druckit på.... elva dagar. Det låter pyttelite, men det känns som en seger! Hoppas att du finner stöd och motivation här. Styrkekramar tillbaka!!

Hej! Minnena som känns för jobbiga kan du lägga undan nu. Tänk på vad bra och fantastisk du är för varje nykter stund och dag!! Nu ska vårt fokus vara framåt. Det mår vi och våra närmaste bra av. Relationerna till andra tar vi sen. Vila i att du mår bra och är nykter så blir det andra också fint<3 Jag har snart varit nykter 3 månader. Hade du frågat mig för ett år sedan om det varit möjligt hade jag nog svarat nej. Alla vi som trampat i A-träsket har gjort en massa dumheter, men det är inte det vi mår bra av att älta nu. Kram på dig och ha en fin dag:)

Leverjag

Du har fått så bra råd om att lägga allt det där åt sidan. Det där med relationer kan du inte göra så mycket åt nu. Det som har hänt har hänt. Lite senare när du mår bättre kan du ta små steg som du hunnit tänka igenom som rättar till en del. Men allt går inte att rätta till. Men andra kan förlåta och du behöver förlåta dig själv, varje dag. Fokus på din nykterhet och ge dig själv en bamsekram varje dag du vaknar nykter! Jag brukar uppmuntra alla här till självsnällhet. Viktig förutsättning för att lyckas, anser jag. Väldigt många av oss här har stora krav på oss själv och är vår egna ofta alldeles för hårda och ensidiga domare.

Tänk snälla varma tankar om dig själv nu. Släpp domaren och anklagelserna och fokusera på vägen framåt. Det kan du och det blir bättre!

Styrkekramar✨

Håhåjaja

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev. Har haft fullt upp med vab, jobb och livet i största allmänhet. När jag var färdig med det här inlägget var jag inte säker på att jag ville klicka på Spara, men jag gör det ändå. För min egen skull. För att jag ska kunna gå tillbaka hit och läsa hur tankarna gick.

Det har inte varit särskilt svårt för mig att hålla mig helt vit, inte ens på helgen. Min sambo accepterar utan vidare kommentar att han får ta en öl till maten utan att jag gör honom sällskap. Vi har inte pratat om det än, jag har "bara" sagt (väldigt bestämt) att jag inte dricker något just nu och han verkar lättad. När jag har kommit lite längre med samtalsterapin antar jag att vi kommer att prata mer, men just nu orkar jag inte ha det samtalet. Det är fortfarande väldigt många tankar som flyger och far. Jag konstaterar att jag inte har några större problem med att låta bli att dricka så länge det är vardag, men när jag får tillfälle att slappna av, släppa allt, ser jag min chans att "ställa till med fest". Jag har alltid ett bra skäl (jag förtjänar väl att släppa loss lite efter allt hårt arbete och släppa loss är tydligen detsamma som att bli full) och har insett att det räcker med att en person hakar på för att kvällen ska urarta. Och förvånansvärt nog finns det nästan alltid någon som gör det, hakar på alltså. Jag analyserar mig själv och funderar över varför det har blivit som det har blivit alla dessa gånger, vad som gör mig annorlunda. Ett glas blir till alldeles för många och det är i sociala sammanhang som jag har svårt att bromsa. Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer att dricka tillsammans med andra än den närmaste familjen och aldrig mer på exempelvis bröllop eller andra stora fester. De flesta andra kan dricka med måtta och ha kul och ändå må rätt okej när de vaknar dagen efter, men inte jag. För min inre syn ser jag de andras förvånade blickar när jag glad i hågen beställer in en öl till när de andra mer eller mindre är på väg att resa sig och gå hem, för det är tisdagkväll och vi alla ska jobba dagen därpå. Om det inte är det glada gänget som jag umgåtts med tidigare, förstås, för de beställer också in en eller tre till. Kanske är det en del av svaret på varför jag börjar nysta i det här just nu: jag har under de senaste åren bytt umgängeskrets och de jag umgås mest med nu dricker inte på samma sätt som det gamla gänget. Nu börjar jag se mig själv med andra ögon - se mig som människor med en lite mer normal konsumtion ser på mig. Jag vill inte skylla ifrån mig, men det är lätt att skjuta undan problemen om alla runt omkring en beter sig på samma sätt. Det är inte lika lätt när man inser att de andra undrar vad fan man håller på med. Kanske blir det min räddning? Att jag äntligen vågar se sanningen om mig själv.

Jag har i alla fall slutat plåga mig själv så mycket och de senaste veckornas (årens) självförakt har bedarrat för den här gången. Nu är jag mest nervös för att jag ska trilla dit igen och tvingas må piss igen. Det har ju hänt förut, trots längre perioder av avhållsamhet. Och det räcker med en kväll för att allt som jag har byggt upp ska raseras, en öl i glatt sällskap för att den motståndskraft som jag har byggt upp ska rinna ut i tomma intet. Nu har jag ju varit så duktig så länge, nu kan det väl inte vara någon fara att bli lite full och bakis? Nej, nu ska jag ta kontroll över mig själv. Banne mig!