Nu har det gått en vecka sedan jag inte drack sist och jag känner mig stolt för att jag klara detta. Nu är det fredag efter en arbetsvecka och helgen stundar. Att vara hemma en helg utan mina barn eller min nya särbo är för mig inte lätt, jag vet att detta är min akilleshäl. Det är i dessa stunder jag har druckit mer än nyttigt, ingen som stoppar mig, ingen som jag behöver stå till svars för, ingen som jag behöver förklara mig för, ingen annan som jag skadar genom mitt drickande, ingen rättrådighet som jag måste mötas av i stunden eller dagen efter. Den enda som jag skadar är mig själv.
Jag orkar inte upp i veckorna, tröttheten består, svårigheten att känna ro, ångesten som ligger som ett täcke över mig, koncentrationsförmågan som sviker mig. Det ända tillfälle som jag känner att jag mår bra är när jag dricker. Alla andra dagar är bara en transport till nästa tillfälle att få känna ro.
Jag vet att det är mitt beroende, eller rättare sagt mitt belöningssystem som är ur spel. Jag vet att jag kan känna ro om jag bara avstår tillräckligt länge. Jag har gjort det förr och kan göra det igen. Jag måste lära mig minnas den smärta jag upplever nu dessa dagar till nästa gång jag mår bra. Jag måste minnas smärtorna för att lära mig och inte luras att tro att jag kan börja dricka igen.
För varje gång som jag börjar igen hamnar jag djupare i denna ångest och dricker mer än förra perioden, gör det inte igen, jag måste lära mig av mina misstag.
Just nu handlar det om att acceptera smärtan, jag dör inte av den, jag kan leva med den, den går över med tiden. Smärtan gnager inom mig, rastlösheten, ångesten. Jag hatar den, den hindrar mig från att göra allt det jag vill kunna göra, den sänker min förmåga och tron på att jag kan klara av mina åtaganden. Måste vänta ut den, frågan är bara hur länge jag måste vänta, hur många veckor tar det den här gången?
Sov, äta, träna är mantrat just nu. Fast jag är kass på att sova tyvärr och det är en av nycklarna för att klara detta.
Skriver mest för mig själv genom att få ut mina tankar och sätta tydligare ord på dem. Delvis skriver jag även för att jag tror på att det är bra att dela med sig av sina erfarenheter, en känner sig mindre ensam då i sina bekymmer.