Hejsan igen!!
Ja, att det skulle vara lätt att leva med en missbrukare el att lämna en har väl ingen sagt men när man väl bestämt sig trodde jag att det skulle bli lättare ialf.
Först blev vi särbos och vi båda mådde bättre men så länge man inte tar tag i problemet så kan inget bli bättre . Man lever som allt är bra, lever som innan med skillnaden bara att vi inte lever ihop.
Alkholperioder kommer allt oftare, svartsjukan allt värre. Löften som bryts. Jag bli mer arg, besviken , ledsen och bli kall ist.
Jag känner att han vill träffas i veckorna men på helgerna är det inte nödvändigt.
Till slut när han bodde här en vecka (var tvungen pga jobb)
Pustade han och ville bara hem till sig. Vi sov inte ens i samma säng.
Han säger att det är lika bra att det är slut och jag håller med och så blev det.
Men efter ett tag anar jag att han verkligen inte hade velat det eftersom han ifrågasätter varför jag i te hör av mig lika ofta osv.
När jag jom till honom så frågade han mig hur vi skulle ha det mellan oss igentligen . Jag svarade att det har du ju redan bestämt!
Du sa att det skulle vara slut men det kommer han inte ihåg trots han var nykter då.
Men så sa du och det är lika bra eftersom inget har förändrats svara jag. Han blev sårad det såg jag och allt blev bara så jobbigt.
Efter det så kom det ena hoten efter det andra. Han va sårad och allt va mitt fel. Kallade mig för hemska saker och vill att jag skulle dö.
Jag får dåligt samvete för att jag sårade och mår så dåligt över det. Vill bara krama honom och säga att vi är ihop, vi löser detta.
Men jag kan inte säga det för då går jag själv under .
Däremot skriver jag att hag älskar honom och kommer alltid finnas där för honom och att jag hade velat fortsätta om han hade tagit tag i alkholen och din svartsjuka .
Får bara smutskastning tillbaka och att jag är ett svin som ska få lida efter allt jag har gjort honom.
Jag försöker ta kontroll över mitt liv men fan det är tufft!!!
Kan jag verkligen göra nåt annorlunda?
Kram på er!