Jag vet att jag dricker för mycket och har gjort det de senaste 6-8 åren. Början var social med middagar o skumpa och slutet högst asocialt med gömda flaskor i garderoben.
Och nu har jag gjort DET. Varit berusad bortom all kontroll inför min man och mina barn. Kan inte tänka på det utan skam och hjärtklappning. Det var fruktansvärt även om jag har stora minnesluckor från situationen.
Så från och med nu är jag medlem här och behöver allt stöd jag kan få för att fixa detta.
Jag har allt: fin familj, hygglig lön, trevligt boende, goda vänner. Medicinerar mot depression och nedstämdheten är behandlad med detta. Och ändå dricker jag. Hur dum kan man vara? Hur dum är jag?
Skam skuld djupt självförakt. Och igår efter en vecka då jag lovat att avhålla mig alkoholen så drack jag igen. I smyg förstås....
Hur dum kan man vara?!
Intellektet räknar ut att minus alkohol är det mesta i mitt liv bra men dumheten verkar vara det styrande.
Eller är det alkoholen som styr? Sug, begär, längtan efter...tomhet? Jag har svårt att få ihop detta men vet en sak: nu gäller en dag i taget.
Fråga till er: är stödet ni upplever härigenom i dettaforum tillräckligt för att sluta dricka/hålla sig nykter?
Jag är alkoholist, jag behöver bli en nykter sådan. Jag vill nå den dag då jag kan säga: nej tack, jag dricker aldrig alkohol.