61år , vuxna barn och många barnbarn . Trivs jättebra på mitt jobb . Villa , husbil och bra ekonomi .Utåt ett behagligt och bra liv . Men under fasaden finns en man som har ett alkoholberoende som pågått i många år . När jag ser tillbaka så började det redan i unga år för honom . När periodvis arbetslöshet och personliga sorger kom så ökade drickandet. Som hans fru så har jag under alla år skyddat och även ljugit för hans skull . Bråk , skrik ,hot och försoning har varit en stor del av vårt liv tillsammans. Har även levt skilda åt pga detta , han tog hjälp och gick en tid på beroendemottagning och fick stöd och hjälp . Flyttade ihop efter 6 mån i tron på att han nu fått insikt och verkligen förstod att han måste ändra sig . Jag har nu levt i denna bergodalbana i 30 år ! Förnekelse och skam . Naturligtvis har vi haft många jättebra perioder , annars har jag inte orkat . Barnen är nu vuxna och har mer o mer slutat ringa och komma . Jag förstår att det beror på hans drickande och uppträdande i onyktert tillstånd . Barnbarnen är inte alls medvetna att morfar dricker då han har varit väldigt noga med att inte visa detta för dom . Sista åren har drickandet förändrats till att bli ännu mera och han drar sig undan och vill helst bara vara hemma . Han har blivit sur , gnällig , bitter och trött . På något sätt hade jag slutat kämpa och tänkte att det kommer att sluta med en katastrof . Att han super ihjäl sig eller någon olycka och då blir jag fri . Såå hemska tankar egentligen men när man inte har kraft att ta sig ur så går tankarna in i väldigt underliga banor . För 6 år sedan köpte vi husbil , något som vi båda drömt om . Barnen tyckte det var toppen . Då kommer pappa att hålla sig nykter .Han älskar sin husbil och att köra runt i Sverige . Det har faktiskt fungerat väldigt bra under sommarhalvåret då vi åkt mycket .Men i vinter har jag haft en magkänsla av att hans drickande blivit värre , han är otrolig att dölja och manipulera så jag kunde inte få honom att erkänna eller tycka att han drack för mycket . Till saken hör också att vi bråkar inte alls längre eftersom jag låter honom vara ifred med sitt drickande ! Lugnast så för mig . Jag lever mitt liv och gör fortfarande massor med roliga saker , reser träffar barn och barnbarn . Har många vänner och känner mig omtyckt och respekterad på jobbet .Men så händer DET !!! Förra lördagen skulle jag åka till jobbet , då säger min man " Jag skjutsar in dig för jag vill åka ut och kolla en del saker på husbilen , så hämtar jag dig när du slutar . OK , bra tänker jag då blir det en lugn helg .Jag jobbar till 15:00 , tog lite tid för mig att avsluta dagen men tänker att jag ringer och säger att jag är lite försenad . Då ringer det och jag svara , det är min man . Han säger " jag kan inte komma , sitter på polisstationen och har åkt fast för fyllekörning !!!!! Just då och där stannade livet !!! Jag fattade ingenting , började skaka och ville kräkas . Samlade ihop mig och fick veta var bilen stod . Gick dit och hämtade den for hem . Han skulle höra av dig när jag kunde hämta honom . Jag satt chockad och försökte fatta vad som hänt . Hur dum kan man bli , hur kan man utsätta sin omgivning för detta . Han har kunnat skada någon under resan , han tänkte hämta mig med bilen och köra onykter . Hur kunde detta ske ! Nytt telsamtal och dags att hämta honom . Utanför polishuset står min man och en polis och väntar . Polismannen lämnar bilnyckeln till mig , jag frågar .Hur mycket ? 0,94 promille !!! Hur i helvete tänkte du ??????? Körkort indraget 1år. Böter . Och hur ska det bli med jobbet ? Han måste ha bil i jobbet så enda chansen är Alkolås . Jag har alltid varit en problemlösare och fixare men nu är min gräns nådd!!! Denna vecka har varit hemsk , han satt chockad på soffan i 2 dagar och försökte ta in vad han gjort . Alla jobbiga samtal till barn , arbetsgivare och vänner . Skammen när man läser i tidningen om rattfull man i 60årsåldern fast i blåskontroll . Tankat snurrar hela tiden , jag känner mig medskyldig . Jag har anat men inte sagt ifrån . Idag ska jag försöka få honom att inse att han behöver hjälp för att ta sig ur detta . Barnen har redan sagt det . Jag behöver också hjälp , ska få anhörigstöd . Kan inte säga vad detta kommer att leda till . Jag har inte än fått styrkan att säga att jag går min väg och nu räcker det . Kanske det blir så , men en sak vet jag Aldrig mer utsätter jag mig för detta . Jag är värd något bättre . Nu börjar en tuff och jobbig resa , många tårar . Men förhoppningsvis leder det till ett lyckligt , sunt liv . Om jag blir ensam eller om vi blir två om resan återstår att se . Nu ska jag äntligen ta kommandot över mitt liv ! Kram till alla er som kämpar .