Jag lever ihop med en man sedan 5 år tillbaka, vi har ett barn på 2 år och ett barn på väg. Min sambo har druckit hela tiden men det går i vågor när det är missbruk eller "vanligt" drickande. Han kan dricka gränslöst när han väl dricker. Senaste inatt kom han hem och kan knappt stå eller prata, supit bort mobilen och när jag konfronterar honom så kastar han ett glas vatten i diskhon så att det krossas, några meter från rummet där vår tvååring ligger och sover. Han har aldrig slagit mig men drickandet och förnekandet är så mycket värre än det enligt mig. Det har alltid funnits vredesutbrott med i bilden också, både som full och nykter. Då kan vad som helst gå sönder i lägenheten och han bryr sig inte om det är inför vår son eller ej. Men de vredersutbrotten riktas inte mot mig fysiskt men då kan man få höra elaka ord om det ena och det andra och det flyger grejer här hemma. Pappan har varit grav alkohlist hela hans liv och sitter nu alkoholdement på hemmet, och jag är ju förstås livrädd att detta kommer hända även honom och att mina barn kommer att gå samma öde till mötes. Jag har försökt prata med hans familj men de är så normaliserade av alkoholen samt är så konflikträdda att de inte vågar ta i problemet. Hans mamma tycker att jag ska söka hjälp själv, vilket inte är så lätt med en tvååring och höggravid.

Jag kommer inte klara detta så länge till, vet inte vilken ände jag ska börja i för att han ska ta tag i det, kanske prata med hans jobb eller någon annan i släkten än hans mamma?

Behvöer hjälp, är trött på vaknätter där jag ligger och väntar på vilket skick han ska komma hem i samt vill skydda mina barn.

Lifeline

Jag tror de vet om att de är alkoholister innerst inne, men om de erkänner det för sig själva vet de också att de kommer rasa ihop totalt. Och om han skulle erkänna för dig, så skulle det även betyda att han måste erkänna det för sig själv...
Och det måste ju vara en hemsk tanke. Att titta på sig själv i spegeln och tänka:
"Där står en alkoholist, som förstör livet för dem han egentligen älskar."
Jag tror faktiskt att de vet om det, innerst inne, men de vågar inte se sig själva i ögonen och säga det.

Nickanna

Jag kan bara säga att mitt äldsta barn som nu flyttat hemifrån hela sin uppväxt gått omkring och varit rädd för min säkerhet. Mitt yngsta barn visar tecken på medberoende. De förstår inte vad de gör och om de gör det måste de skylla ifrån sig för sanningen blir alldeles för stark för dem. Här skulle jag kunna säga: Gå nu när du har möjlighet och är ung men bara du kan veta när det är läge och inte. Kram!

Ebba

Vilken tur ditt barn och det kommande barnet har som har en sådan klok & vettig mamma.

Det är inte okej såklart, din mans beteende och du har gjort så mycket rätt tycker jag som har pratat med hans familj.

Det farligaste är om du börjar skydda honom och hans beteende och inte vågar prata med någon.

Du behöver dina krafter som människa och förälder!
Du behöver som vi alla: trygghet i hemmet, stöd, lugn & ro.

Hemmet ska ju vara ens andningshål och trygghet tycker jag.

Jag vill råda dig att söka stöd så att dina krafter inte sinar och du börjar ge med dig och tänja på gränser av rädsla för att han ska få utbrott och barnen skrämmas.

Så blir det annars ofta tyvärr :(
Så bra att du hittat hit och skriver.

Har du hört talas om Alkohollinjen? Dit man kan ringa anonymt och få råd och stöd.
Det kan vara jättebra och skönt att få prata med någon.

Världens största kram till dig!

Bra gjort det du gör. Du får absolut inte skuldbelägga dig själv på något sätt. Att inse att man har en sjukdom är inte så svårt men det svåraste är att vilja göra något åt den. Din sambo verkar inte ha insett sina problem och det hjälper inte att du tjatar, kontrollerar eller så. Du kommer bara må sämre och lita på dina instinkter för de kommer ju vara bra.

Li-Lo

Jag ser att du fått informativa svar från människor med erfarenhet. Jag vill gärna säga att det är bra att du berättar om vad som händer och att det är en av de rekommendation som ges till personer som lever nära någon som dricker: Berätta för andra!!! Att vara ensam i dessa relationer kan skapa beteenden som senare kan bli svåra att bryta. Du nämner även att våld har förekommit och jag passar på att ge information som jag hoppas kan bli ett stöd för dig nu.

Om du är utsatt för våld eller hot är ett första steg att lämna den våldsamma eller hotfulla situation du befinner dig i. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Ta ett steg i taget. Berätta för någon du litar på om hur du har det. Om en sådan person inte finns just nu för dig finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen, eller 112 där du kan få hjälp av såväl polis som jourhavande präst.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra. Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen. I princip påverkas barn alltid negativt av att våld förekommer i familjer, oavsett om barnet inte är på plats då det sker eller är vaken. Du är mycket klok som tar detta på allvar!

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

Välkommen igen fortsätt gärna vara aktiv här.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Länkar som kan bli hjälpsamma:
kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

Nickanna

Tack för ditt svar även om det inte är till mig. Jag behövde det verkligen utifrån den situation jag lever i och det jag varit med om. Min anhörig har blivit riktigt arg nu när jag lämnade honom och fick ett vansinnesutbrott och kastade sönder saker inomhus. Jag försöker förklara hur våldsamt det upplevts och hur rädd jag var medan han anser att han bara visade känslor. (Han var nykter) Hans beteende under fyllan har varit liknande det som skedde i nyktert tillstånd och jag försöker verkligen få honom att förstå men det går bara inte? "Är jag verkligen en sån som kan slå någon? Är jag det?!".
Han förnekar och anser att jag som reste bort med det enda hemmavarande barnet är den som gjorde fel efter den situationen. Hans psykolog håller med och jag förstår att han inte varit ärlig med hur han beter sig utan förnekar, förringar och på annat sätt framställer sig som ett offer. Som han alltid gör. (Om du inte bråkade med mig när jag är full, om du inte vore så tjock, om du inte vore så (när jag blev smal), om du inte.. om du inte... så skulle jag "sätt in valfritt beteende")
Tusen tack för det du skriver för det styrker mig som levt i ett mycket manipulativt förhållande där gränserna mellan vad som är rätt och fel hela tiden förflyttas. *kram*

Li-Lo

Jag tar varmt emot din återkoppling och jag vill samtidigt säga att även om vi som driver alkoholhjälpen/anhörigstödet ibland vill vara delaktiga i en tråd så är det människor som du som gör detta forum till den dynamiska, ofta hjälpsamma, plattform som den är. Det är ert mod, er uppriktigthet och generositet som ÄR forumet.

tack Nickanna och tack alla ni andra. ...och varsågod ;-)

Li-Lo
Alkoholhjälpen/Anhörigstödet